Filmarkivet: Shadow of the Vampire
Titel: Shadow of the Vampire
År: 2000
Regi: E. Elias Merhige
I rollerna: John Malkovich, Willem Defoe, Udo Kier
Handling: Regissören F.W. Murnau (Malkovich) fick inte använda namnet Dracula så istället gör han filmen Nosferatu. Han har stött på Max Schreck (Defoe) som får huvudrollen som Greve Orlok. Den excentriske skådespelaren tar sin roll på lite för stort allvar och skapar stora problem för filmteamet.
Min åsikt: Shadow of the Vampire är en fictioniserad svart komedi om hur den första vampyrfilmen Nosferatu gjordes. Det gick rykten om att Max Schrecks rollprestation var så bra pga att han helt enkelt var vampyr på riktigt och det är det Shadow of the Vampire bygger på. Det är väldigt kul att se hur dom återskapar dom klassiska scenerna från 20-tals-stumfilmen och Willem Defoe är fantastisk som Max Schreck. Däremot spelar John Malkvocih (som vanligt?) över lite väl mycket ibland och har en inte alltför smickrande tysk brytning. En ok film som uppskattas ännu mer om man sett originalet innan.
6/10
Bio: The Road
Var lugna, års/decennie-resumén komemr att fortsätta jag har både 00-talets album och årets och decenniets filmer kvar att sammanfatta. Har dock några osedda filmer från 09 i dvd-hyllan som jag tänkte se innan jag ger mig på den listan. Förresten har filmåret 2010 börjat starkt. Först Sherlock Holmes sen är det en mängd filmer som bör ses nu i början av året som A Serious Man, Where the Wild Things Are, Fantastic Mr Fox m fl. I förrgår var det The Road som avnjöts efter ytterligare en vinst på Bergakungens filmquiz (mer om det i ett senare inlägg.)
The Road är en postapokalyptisk road-movie som bygger på en roman av Cormac McCarthy (författaren till No Country for Old Men). Den utspelar sig ett antal år efter en gigantisk katastrof som ödelagt världen. Allt är kallt och grått, växter och djur är ett minne blott, mat och kläder (framförallt skor) är eftertraktade och sällsynta, kannibalism är mer regel än undantag. I denna värld försöker en far (Viggo Mortensen) och hans son ta sig från sitt hem till kusten i hopp om att finna någonting bättre. På vägen möter dom både onda och goda typer, även om pappan har svårt att lita på någon så alla blir mer eller mindre onda, pappan försäkrar dock sonen på att dom är på den goda sidan men pojken tvivlar då och då. Deras hopp och kärlek till varandra försvinner dock aldrig.
The Road är en hemsk, läskig, tät, intensiv, gripande och helt underbar film. Det är ofta en ganska lågmäld film med många vackra bilder, trots den gråa dassigheten som finns med hela tiden, och ett stort antal mycket gripande scener, både fina och hemska.
Viggo Mortensen gör en helt briljant prestation som pappan man han får bra hjälp av sin motspelare, den unge Kodi Smit-McPhee. Även många av birollsinnehavarna gör om än korta så mycket bra insatser som Charlize Theron som mamman som hemsöker pappans flashback-drömmar och framförallt en oigenkännlig Robert Duvall som en gammal man fadern och sonen möter på sin vandring.
Enda lilla invändningen jag kan komma på är soundtracket som the one and only Nick Cave, vars samarbete med regissören John Hillcoat går ganska långt tillbaka, gjort inte går i samma nedtonade och avskalde känsla som filmen i övrigt. Ibland blev det lite för svulstiga och övertydliga stråkpartier som inte riktigt passade in.
Det känns dock lite som en bagatell i denna annars så fantastiska film. Det känns som The Road hade allt, underbart skådespel, vackert foto, en grym story i dubbel bemärkelse och det nedtonade men kraftiga intensiteten som kryper in under skinnet på en. Det var längesen det hände men rent spontant så blir betyget faktiskt:
10/10
Gå och se den nu!
The Road är en postapokalyptisk road-movie som bygger på en roman av Cormac McCarthy (författaren till No Country for Old Men). Den utspelar sig ett antal år efter en gigantisk katastrof som ödelagt världen. Allt är kallt och grått, växter och djur är ett minne blott, mat och kläder (framförallt skor) är eftertraktade och sällsynta, kannibalism är mer regel än undantag. I denna värld försöker en far (Viggo Mortensen) och hans son ta sig från sitt hem till kusten i hopp om att finna någonting bättre. På vägen möter dom både onda och goda typer, även om pappan har svårt att lita på någon så alla blir mer eller mindre onda, pappan försäkrar dock sonen på att dom är på den goda sidan men pojken tvivlar då och då. Deras hopp och kärlek till varandra försvinner dock aldrig.
The Road är en hemsk, läskig, tät, intensiv, gripande och helt underbar film. Det är ofta en ganska lågmäld film med många vackra bilder, trots den gråa dassigheten som finns med hela tiden, och ett stort antal mycket gripande scener, både fina och hemska.
Viggo Mortensen gör en helt briljant prestation som pappan man han får bra hjälp av sin motspelare, den unge Kodi Smit-McPhee. Även många av birollsinnehavarna gör om än korta så mycket bra insatser som Charlize Theron som mamman som hemsöker pappans flashback-drömmar och framförallt en oigenkännlig Robert Duvall som en gammal man fadern och sonen möter på sin vandring.
Enda lilla invändningen jag kan komma på är soundtracket som the one and only Nick Cave, vars samarbete med regissören John Hillcoat går ganska långt tillbaka, gjort inte går i samma nedtonade och avskalde känsla som filmen i övrigt. Ibland blev det lite för svulstiga och övertydliga stråkpartier som inte riktigt passade in.
Det känns dock lite som en bagatell i denna annars så fantastiska film. Det känns som The Road hade allt, underbart skådespel, vackert foto, en grym story i dubbel bemärkelse och det nedtonade men kraftiga intensiteten som kryper in under skinnet på en. Det var längesen det hände men rent spontant så blir betyget faktiskt:
10/10
Gå och se den nu!
Filmarkivet: Kiss Kiss Bang Bang
Titel: Kiss Kiss Bang Bang
År: 2005
Regi: Shane Black
I rollerna: Robert Downey Jr., Val Kilmer, Michelle Monaghan
Handling: Harry Lockhart (Downey Jr) är en småskurk som, när han jagas av polisen efter ett butiksrån, gömemr sig på en filmaudition. Han får rollen och åker till Hollywood och fortsätter att låtsas vara filmskådis. Väl där bildar han team med Gay Perry (Kilmer), privatdetektiv, för att göra research inför rollen. Tillsammans dras dom in i ett mysterium som bara växer och växer.
Min åsikt: En riktigt rolig och välskriven film. Själva handlingen blir ibland lite väl invecklad men den är skojig hela vägen, framförallt tack vare underbara Robert Downey Jr. som är som klippt och skuren för rollen. Han gör dessutom inte bara den snabbpratande huvudrollen lysande utan även jobbet som berättare, en usel sådan som han beskriver sig själv i filmen, på ett strålande sätt. Samspelet med en förvånansvärt rolig Kilmer är också av hög klass. En film som kan, och kanske bör, ses många gånger.
8/10
Filmarkivet: Manhattan
Har ett gäng filmer jag sett men inte kommenterat än så det är väl bara att dra igång:
Titel: Manhattan
År: 1979
Regi: Woody Allen
I rollerna: Woody Allen, Diane Keaton, Mariel Hemingway
Handling: Isaac (Allen) trivs inte med tillvaron. Han gillar inte sitt jobb som författare till ett humor-tv-program, han känner att hans förhållande med sin 17-årige flickvän (Hemingway) inte funkar och hans ex-fru (Meryl Streep) skriver en inte allt för smickrande bok om deras tidigare äktenskap. Så träffar Issac sin bästa kompis väninna, Mary (Keaton), och allt börjar ljusna. Han säger upp sig, gör slut med flickvännen och ex-frun blir till ett minne blott. Men är Mary den rätte för Isaac?
Min åsikt: Det är ju svårt att inte dra paralleler till Woody Allens Annie Hall från två år tidigare. Båda har samma tema, Woody spelar "sig själv" i huvudrollen och Diane Keaton hans love-interest. Den här når inte riktigt upp i samma klass som Annie Hall men den är inte långt därifrån. Jag gillar Allens intelligenta humor, även om han ibland försöker vara lite för smart i dialogen dock räddar han sig själv genom att göra narr av dom pretentiösa karaktärerna i filmen. Det känns alltså som han hånar sig själv in a way. Självdistans är alltid kul. I övrigt en fin historia om osäkerheten som finns när man är kär och samtidigt ett kärleksfullt porträtt av New York.
8/10
Titel: Manhattan
År: 1979
Regi: Woody Allen
I rollerna: Woody Allen, Diane Keaton, Mariel Hemingway
Handling: Isaac (Allen) trivs inte med tillvaron. Han gillar inte sitt jobb som författare till ett humor-tv-program, han känner att hans förhållande med sin 17-årige flickvän (Hemingway) inte funkar och hans ex-fru (Meryl Streep) skriver en inte allt för smickrande bok om deras tidigare äktenskap. Så träffar Issac sin bästa kompis väninna, Mary (Keaton), och allt börjar ljusna. Han säger upp sig, gör slut med flickvännen och ex-frun blir till ett minne blott. Men är Mary den rätte för Isaac?
Min åsikt: Det är ju svårt att inte dra paralleler till Woody Allens Annie Hall från två år tidigare. Båda har samma tema, Woody spelar "sig själv" i huvudrollen och Diane Keaton hans love-interest. Den här når inte riktigt upp i samma klass som Annie Hall men den är inte långt därifrån. Jag gillar Allens intelligenta humor, även om han ibland försöker vara lite för smart i dialogen dock räddar han sig själv genom att göra narr av dom pretentiösa karaktärerna i filmen. Det känns alltså som han hånar sig själv in a way. Självdistans är alltid kul. I övrigt en fin historia om osäkerheten som finns när man är kär och samtidigt ett kärleksfullt porträtt av New York.
8/10
The xx, Brew House, Göteborg, 20/1
Konsert-året kunde omöjligt börja bättre. The xx kom till Göteborg och satte ribban för kommande spelningar som ska ses i år, en ribba som dom flesta får svårt att komma över.
Jag nämnde det tidigare men tar det igen. The xx släppte sitt debut album xx (årets tredje bästa album) och genomslaget under hösten och vintern har blivit enormt. Själv fick jag upp ögonen för denna väldigt unga London-trio (dom var fyra i gruppen tidigare) under julhelgen då jag kollade genom diverse årsbästa-lista och upptäckte att The xx återfanns på dom flesta. Jag tror framförallt det extremt stilrena skivomslaget var vad som fick mig att kolla upp vad det var för nånting och jag ångrar det inte en sekund. Jag blev såld direkt och sedan gick allt snabbt. Jag tipsade den burleske björken som i sin tur snokade runt en massa på internet och fick nys om att dom skulle hit till gbg. Glädjen var total men tyvär var det många fler som också hade fått nys om detta och lilla Pustervik var redan utsåld. Sporadiskt gick man in på ticnet i hopp om att mirakel hade skapat nya biljetter. Till slut hörsammades mina böner; spelningen hade flyttats till Brew House och nya biljetter fanns att köpa. Glädjen kom tillbaka och nu en knapp månad efter att man upptäckte dom fick jag äntligen uppleva The xx live. Dom små förväntningarna man ändå hade hunnit byggt upp överträffades med råge.
Klockan 23, efter att kanadensiska förbandet New Look spelat färdigt (helt ok men lite långrandigt,) släcktes Brew House ned och två stora vita "X" tändes upp på scenen. Sen kom två unga killar och en ung tjej, lika svartklädda som Spökplumpen, upp på scenen och drog igång Intro från debutplattan och lyckades få mig att njuta hela vägen till sista och enda extranumret Stars.
Live låter The xx nästan exakt som dom gör på skiva så att jag tycker att konserten var bra på ett magiskt sätt är ju inte så underligt men det var något med stämningen denna kväll som gjorde att man inte bara började tro på magi utan på häxkonster, svartmagi och voodoo på. På tal om det så såg bassisten/sångaren Oliver Sim galet possessed ut. När han i slutet av konserten står och hammrar på en ensam cymbal mitt på scenen så såg han ut som kunde vara med i The Ring eller Nosferatu eller något liknande. Gitarrisren/sångerskan Romy Madley Croft såg mest bara blyg ut, jag tror hon sa "Thank You" efter en låt det var allt, istället lät hon sin sång och gitarr tala på ett ohyggligt vacker sätt. Samspelet dem emellan imponerade om möjligt ännu mer live än på skiva. Någon som imponerade minst lika mycket var allt-i-allot Jamie Smith som hade koll på elektroniska trummor, vanliga trummor och även syntspelandet. Samtidigt.
Tråkigaste med konserten var väl att den tog slut alldeles för snabbt, men man får ju tänka på att The xx bara har släppt ett album med elva låtar så att vi fick tolv (en cover) får man se som en bonus. Däremot gör ju det skrala, men fantastiska, låtmaterialet att jag verkligen ser fram emot nästa steg som The xx kommer att ta. Om inte annat så tar det förhoppningsvis dem tillbaka till Göteborg och bjuder på ännu en stämningsfull spelning.
Setlist:
Intro
Crystalised
Islands
Heart Skipped a Beat
Fantasy
Shelter
VCR
Do You Mind (cover på filipinska sångerskan Kyla)
Basic Space
Night Time
Infinity
Extranummer:
Stars
Jag nämnde det tidigare men tar det igen. The xx släppte sitt debut album xx (årets tredje bästa album) och genomslaget under hösten och vintern har blivit enormt. Själv fick jag upp ögonen för denna väldigt unga London-trio (dom var fyra i gruppen tidigare) under julhelgen då jag kollade genom diverse årsbästa-lista och upptäckte att The xx återfanns på dom flesta. Jag tror framförallt det extremt stilrena skivomslaget var vad som fick mig att kolla upp vad det var för nånting och jag ångrar det inte en sekund. Jag blev såld direkt och sedan gick allt snabbt. Jag tipsade den burleske björken som i sin tur snokade runt en massa på internet och fick nys om att dom skulle hit till gbg. Glädjen var total men tyvär var det många fler som också hade fått nys om detta och lilla Pustervik var redan utsåld. Sporadiskt gick man in på ticnet i hopp om att mirakel hade skapat nya biljetter. Till slut hörsammades mina böner; spelningen hade flyttats till Brew House och nya biljetter fanns att köpa. Glädjen kom tillbaka och nu en knapp månad efter att man upptäckte dom fick jag äntligen uppleva The xx live. Dom små förväntningarna man ändå hade hunnit byggt upp överträffades med råge.
Klockan 23, efter att kanadensiska förbandet New Look spelat färdigt (helt ok men lite långrandigt,) släcktes Brew House ned och två stora vita "X" tändes upp på scenen. Sen kom två unga killar och en ung tjej, lika svartklädda som Spökplumpen, upp på scenen och drog igång Intro från debutplattan och lyckades få mig att njuta hela vägen till sista och enda extranumret Stars.
Live låter The xx nästan exakt som dom gör på skiva så att jag tycker att konserten var bra på ett magiskt sätt är ju inte så underligt men det var något med stämningen denna kväll som gjorde att man inte bara började tro på magi utan på häxkonster, svartmagi och voodoo på. På tal om det så såg bassisten/sångaren Oliver Sim galet possessed ut. När han i slutet av konserten står och hammrar på en ensam cymbal mitt på scenen så såg han ut som kunde vara med i The Ring eller Nosferatu eller något liknande. Gitarrisren/sångerskan Romy Madley Croft såg mest bara blyg ut, jag tror hon sa "Thank You" efter en låt det var allt, istället lät hon sin sång och gitarr tala på ett ohyggligt vacker sätt. Samspelet dem emellan imponerade om möjligt ännu mer live än på skiva. Någon som imponerade minst lika mycket var allt-i-allot Jamie Smith som hade koll på elektroniska trummor, vanliga trummor och även syntspelandet. Samtidigt.
Tråkigaste med konserten var väl att den tog slut alldeles för snabbt, men man får ju tänka på att The xx bara har släppt ett album med elva låtar så att vi fick tolv (en cover) får man se som en bonus. Däremot gör ju det skrala, men fantastiska, låtmaterialet att jag verkligen ser fram emot nästa steg som The xx kommer att ta. Om inte annat så tar det förhoppningsvis dem tillbaka till Göteborg och bjuder på ännu en stämningsfull spelning.
Setlist:
Intro
Crystalised
Islands
Heart Skipped a Beat
Fantasy
Shelter
VCR
Do You Mind (cover på filipinska sångerskan Kyla)
Basic Space
Night Time
Infinity
Extranummer:
Stars
Bio: Avatar 3D
Så har man varit med om årets, eller 2000-talets, största biohändelse. Jag har sett James Cameron's Avatar i 3D.
Avatar utspelas år 2154 på planeten Pandora, en planet som är intressant för jordborna pga att det finns mängder av en extremt värdefull mineral vid namn Unobtanium. Ett problem står dock ivägen för människan och det är planetens befolkning, Na'vi. För att komma åt mineralen måste Na'vi-folkets heliga träd och Pandoras vackra natur förstöras. Här kommer huvudpersonen ex-marinsoldaten och rullstolsbundne Jake Sully in i bilden. En teknink finns som gör att människor kan länkas samman med och kontrollera Na'vi-kroppar. Jake ska med hjälp av sin nya kropp ska han infiltrera urinvånarna och genom att lära sig av deras seder och levnadssätt försöka komma fram till en diplomatisk lösning på konflikten. Jake lär sig dock lite för mycket och skapar ett för starkt band med Na'vi-folket.
Wow! Avatar 3D är det tekniskt sett snyggaste som någonsin visats i en biograf. James Cameron har skapat en fantastiskt vacker värld och den nya 3D-tekniken visar sin fulla potential och gör Pandora till en minst sagt jawdropping plats. So far so good men man behöver inte mer än skrapa lite med ena tumnageln på den vackra ytan för att hitta mängder med brister. När jag lyckas se förbi det tekniska så inser jag att Avatar är en ganska klyschig historia med extremt stereotypa karaktärer och ett stundtals väldigt cheesy manus. Det som känns fånigt i filmen är inte, som man skulle kunna tro, dom blå 3 meter långa Na'vi-varelserna som pratar konstigt och har mystiska ritualer eller dom andra knasiga djuren som befolkar planeten utan det ä just storyn och dom mänskliga karaktärerna. För det första känns orsaken till konflikten mellan människa och Na'vi som en ganska oklar historia och lite som en framhastad och billig ursäkt till att ha ett krig i filmen. Sen hur många gånger har man inte sett hela infiltartör-byter-sida-grejen? Och stereotyperna haglar, här finns den stentuffa bruden med gott hjärta, den galna översten som går berserk, den giriga ledaren som egentligen inte är elak innerst inne och en mängd andra karaktärer som man sett oräkneliga gånger i diverse halvdanna action- och krigsfilmer. Skådespelarna gör inga superba insatser men ingen gör för den delen bort sig, det är ju inte deras fel att dom då och då måste leverera korkade repliker som är så förutsägbara så man kan leverera dom själv fem minuter innan skådespelaren gör det.
Men nu har jag nog sågat färdigt. Avatar är som sagt sjukt snygg och actionscenerna är så spektakulära att även om man vet vad som ska hända sitter man och väntar på att det ska hända med spänning. Just därför är det svårt att betygsätta filmen. Samtidigt som jag inte kan säga att det är en särskilt bra film så vill jag rekommendera alla att se den, men då måste dom se den på 3D-bio och inget annat. Jag får nog sätta två betyg.
Bioupplevelsen Avatar: 10/10
Filmen Avatar: 6/10
Avatar utspelas år 2154 på planeten Pandora, en planet som är intressant för jordborna pga att det finns mängder av en extremt värdefull mineral vid namn Unobtanium. Ett problem står dock ivägen för människan och det är planetens befolkning, Na'vi. För att komma åt mineralen måste Na'vi-folkets heliga träd och Pandoras vackra natur förstöras. Här kommer huvudpersonen ex-marinsoldaten och rullstolsbundne Jake Sully in i bilden. En teknink finns som gör att människor kan länkas samman med och kontrollera Na'vi-kroppar. Jake ska med hjälp av sin nya kropp ska han infiltrera urinvånarna och genom att lära sig av deras seder och levnadssätt försöka komma fram till en diplomatisk lösning på konflikten. Jake lär sig dock lite för mycket och skapar ett för starkt band med Na'vi-folket.
Wow! Avatar 3D är det tekniskt sett snyggaste som någonsin visats i en biograf. James Cameron har skapat en fantastiskt vacker värld och den nya 3D-tekniken visar sin fulla potential och gör Pandora till en minst sagt jawdropping plats. So far so good men man behöver inte mer än skrapa lite med ena tumnageln på den vackra ytan för att hitta mängder med brister. När jag lyckas se förbi det tekniska så inser jag att Avatar är en ganska klyschig historia med extremt stereotypa karaktärer och ett stundtals väldigt cheesy manus. Det som känns fånigt i filmen är inte, som man skulle kunna tro, dom blå 3 meter långa Na'vi-varelserna som pratar konstigt och har mystiska ritualer eller dom andra knasiga djuren som befolkar planeten utan det ä just storyn och dom mänskliga karaktärerna. För det första känns orsaken till konflikten mellan människa och Na'vi som en ganska oklar historia och lite som en framhastad och billig ursäkt till att ha ett krig i filmen. Sen hur många gånger har man inte sett hela infiltartör-byter-sida-grejen? Och stereotyperna haglar, här finns den stentuffa bruden med gott hjärta, den galna översten som går berserk, den giriga ledaren som egentligen inte är elak innerst inne och en mängd andra karaktärer som man sett oräkneliga gånger i diverse halvdanna action- och krigsfilmer. Skådespelarna gör inga superba insatser men ingen gör för den delen bort sig, det är ju inte deras fel att dom då och då måste leverera korkade repliker som är så förutsägbara så man kan leverera dom själv fem minuter innan skådespelaren gör det.
Men nu har jag nog sågat färdigt. Avatar är som sagt sjukt snygg och actionscenerna är så spektakulära att även om man vet vad som ska hända sitter man och väntar på att det ska hända med spänning. Just därför är det svårt att betygsätta filmen. Samtidigt som jag inte kan säga att det är en särskilt bra film så vill jag rekommendera alla att se den, men då måste dom se den på 3D-bio och inget annat. Jag får nog sätta två betyg.
Bioupplevelsen Avatar: 10/10
Filmen Avatar: 6/10
Årets Album 2009: #1
London-weekend och städdag har gjort att summeringen av året blivit något fördröjd. Nu är det dags att dra igång den igen. Här är årets bästa album:
Artist: Fuck Buttons
Album: Tarot Sport
Release: 14 oktober
Bästa spår: Surf Solar, The Lisbon Maru, Olympians
Om det var överraskande att andraplatsen bestod av ett metal-album så känns det som en chock att jag utnämner electro-duon Fuck Buttons Tarot Sport till årets album.
Jag kollade vilka spelningar som var på gång i Göteborg och reagerade på ett namn, Fuck Buttons. Namnet låter ju rätt fånigt och när jag läste att dom spelar experimentiell electro-rock så borde jag blivit ännu mer skeptisk. Reaktionen blev istället tvärtom, jag blev väldigt intresserad och tog mig snabbt till deras myspace och började med att lyssna på Surf Solar. En minut och 36 sekunder in i låten kommer den pumpande basen och jag var hooked.
Ska jag beskriva Tarot Sport med ett ord så är det "Episk". Endast två låtar är under fem minuter långa medans resterande fem spåren är över åtta och en halv minut. Det låter kanske som utdragna låtar men Andrew Hung och Benjamin John Power utnyttjar låtarnas längd på ett otroligt sätt. För att återgå till Surf Solar, inledningsspåret på skivan, som är tio och en halv minut lång och där nya ljud och oljud läggs till allt eftersom och det slutar i någon slags kakafoniav oväsen. Det menar jag verkligen som något positivt. Och så fortsätter det genom hela skivan där spåren går ihop i varandra och bildar en enda timmes lång låt som når sin kulmen i mitten i och med den elva minuter långa Olympians. Den låten bara växer och växer och är så omvälvande, vacker, magisk, mäktig och helt enkelt episk. Den är alltså allt som 2009 års bästa album är.
Artist: Fuck Buttons
Album: Tarot Sport
Release: 14 oktober
Bästa spår: Surf Solar, The Lisbon Maru, Olympians
Om det var överraskande att andraplatsen bestod av ett metal-album så känns det som en chock att jag utnämner electro-duon Fuck Buttons Tarot Sport till årets album.
Jag kollade vilka spelningar som var på gång i Göteborg och reagerade på ett namn, Fuck Buttons. Namnet låter ju rätt fånigt och när jag läste att dom spelar experimentiell electro-rock så borde jag blivit ännu mer skeptisk. Reaktionen blev istället tvärtom, jag blev väldigt intresserad och tog mig snabbt till deras myspace och började med att lyssna på Surf Solar. En minut och 36 sekunder in i låten kommer den pumpande basen och jag var hooked.
Ska jag beskriva Tarot Sport med ett ord så är det "Episk". Endast två låtar är under fem minuter långa medans resterande fem spåren är över åtta och en halv minut. Det låter kanske som utdragna låtar men Andrew Hung och Benjamin John Power utnyttjar låtarnas längd på ett otroligt sätt. För att återgå till Surf Solar, inledningsspåret på skivan, som är tio och en halv minut lång och där nya ljud och oljud läggs till allt eftersom och det slutar i någon slags kakafoniav oväsen. Det menar jag verkligen som något positivt. Och så fortsätter det genom hela skivan där spåren går ihop i varandra och bildar en enda timmes lång låt som når sin kulmen i mitten i och med den elva minuter långa Olympians. Den låten bara växer och växer och är så omvälvande, vacker, magisk, mäktig och helt enkelt episk. Den är alltså allt som 2009 års bästa album är.
Årets Album 2009: #2
Artist: Mastodon
Album: Crack the Skye
Release: 24 mars
Bästa spår: Oblivion, The Czar, The Last Baron
Det känns som att den här listan präglas av överraskningar. Två debutanter på plats 3 och 4 och nu nummer 2.
Metal var det enda jag lyssnade på fram till nån gång på gymnasiet och nu lyssnar jag nästan aldrig på metal. Men det finns ett undantag (Tool räknar jag inte som metal) och det är Mastodon. Och när världens bästa metal-band släpper decenniets bästa metal-platta, ja, då är det svårt att inte avguda det.
Mastodon är verkligen unika. Det handlar inte om snabbaste dubbelkaggarna, inte om Bruce Dickinson-sång eller growling, inte om texter om drakar eller satan eller nåt annat klyschigt. Mastodon handlar om sjukt skickliga musiker som gör något intressant av sin talang istället för samma sak som alla andra metalband fast snabbare. Extremt tunga och komplicerat uppbyggda låtar, både musikaliskt och lyriskt, har dom alltid hållit på med men i och med Crack the Skye så har Atlanta-kvartetten uppnått sitt klimax.
Konceptalbum är något som jag älskar och det gör även Mastodon. Denna gång är det övergripande temat Eter, det femte elementet (dom har ett element för varje skiva; eld, vatten, jord och eter är avklarade så nästa bör bli vind.) Storyn däremot handlar om Tsar-ryssland, rymdresor och utanför-kroppen-upplevelser.
Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst att prisa och försöka beskriva Mastodon's storhet men jag skulle bara rabbla på osammanhängade. Mastodon sammanfattar det jag försöker säga bäst på egen hand med låten The Czar, helst skulle ni fått uppleva den i spöregnet i Hultsfred (en av 09's sötsrta live-upplevelser) men album-verisionen duger gott.
Årets Album 2009: #3
Artist: The xx
Album: xx
Release: 17 augusti
Bästa spår: VCR, Crystalised, Shelter
Om Mumford dök upp från ingenstans så var The xx's väg till mina öron minst lika oförutsägbar. Det var inte förrän på årets sista dagar som jag gick igenom lite årsbästa-listor. Ett album som dök upp här och där och som fick mig mer och mer intresserad var denna unga indie-pop/electronic-grupp från London (Precis som Mumford). Sista likheten med #4 på årets lista är att även detta är ett debutalbum.
Att lyssna på xx känns ungefär som att drömma en underbar och mjuk dröm. Synten, basen och sången är så dov, mjuk, underbar och bara fyller en med värme samtidigt som gitarr-slingorna skär genom alltihop på ett helt fantastiskt sätt. Det är verkligen svårt att tänka sig att bandmedlemmerna bara är 20 år. Dom visar verkligen stor mognad både i hur dom lånar från alla möjliga genrer men framförallt i hur dom framför slutresultatet. Det ska verkligen bli intressant att se dom live om en vecka.
Filmarkivet: Die Welle
Titel: Die Welle
År: 2008
Regi: Dennis Gansel
I rollerna: Jürgen Vogel, Frederick Lau, Max Riemelt
Handling: Kontroversielle läraren Rainer Wenger väljer under en projektvecka att lära sina elever hur en diktatur funkar själv starta en diktatur i klassrummet. Rainer försöker skapa ordning och reda och disciplin i klassen med hjälp av uniformer och speciella ordningsregler. Ungdomarna rycks med, vissa mer än andra, och till slut undrar Rainer vad han egentligen startat. Och om det ens finns möjlighet att avsluta.
Min åsikt: Filmen bygger på en sann historia från ett liknande experiment som en lärare i USA gjorde och historien är både skrämmande och fascinerande på samma gång. Tyvär så försöker den tyske regissören lite för mycket. Filmen vet inte riktigt om den ska vara djup och tänkvärd eller hollywoodisk action/thriller. Dessutom dyker alldeles för många trådar upp i historien som sedan inte får någon klarhet och många scener makes no sense. Ett exempel är när karaktären Marcos mamma kommer hem till deras lägenhet och ser sliten ut och har med sig nån ung kille och konstiga blickar utbytes. Man kan förstå vad som menas men det är enda scenen där mamman är med och hennes till synes något destruktiva lisstil och den gör inget för att man ska förstå karaktären Marco bättre. Sen att man irriterar sig över ca 75% av alla skolungdomar vet jag inte om det är för att dom är dåliga skådepselare, dåligt regisserade eller bara tyskar. Antagligen lite av varje. En bra story som då och då blir väldigt tät och spännande och bra skådespel från vissa håll, framförallt Frederick Lau som Tim, gör Die Welle dock till en sevärd film.
6/10
Årets Album 2009: #4
Artist: Mumford & Sons
Album: Sigh No More
Release: 5 oktober
Bästa spår: Sigh No More, White Blank Page, Little Lion Man
Från ingenstans dök dom upp, Mumford & Sons. En kompis hade fått tips om denna folk-rockgrupp från London, delade snabbt med sig och det var kärlek vid första öronkastet. Det var omöjligt att värja sig för dom vackra texterna, dom bluegrass-influerade melodierna, banjon, Matthew Mumfords sagolika röst. Det känns som ett otroligt passionerat album som blandar kraftfullhet och ömhet på samma gång i såväl sång som musik. Det märks mest i ett av dom bästa spåren på skivan, White Blank Page. Om två månader har jag även sett dessa live i Skottland och jag bara ana att förälskelsen kommer växa sig ännu starkare i och med.
Årets Album 2009: #5 & #5
Igår var det festligheter så starten på sammanfattningen av musikåret/decenniet. Men idag kan ingen bakfylla i världen stoppa mig från att inleda Årets album. Det var sjukt svårt att få ihop denna lista, dels att sålla ut enbart 5 stycken (så svårt så det blir en delad 5:e plats) och dels att sedan rangordna skivorna. Anyhoo, jag tror jag fått ihop en helt ok lista till slut och här är den. På delad 5:e plats:
Artist: The Mars Volta
Album: Octahedron
Release: 23 juni
Bästa spår: Halo of Nembutals, Desperate Graves, Since We've Been Wrong
Förra året knep The Mars Volta andraplatsen. I år har dom rasat till femma men det säger inte så mycket egentligen med tanke på att denna lista är så jämn. Knappt ett och ett halvt år efter Bedlam in Goliath, som var Mars Voltas kanske mest fratfyllda och intensiva album, så släpper den numera sexdelade gruppen (plus John Frusciante) ett "akusitskt" album. Akustiskt i Voltas värld är dock inte särskilt akustiskt i ordets rätta bemärkelse, däremot är tempo väldigt nedskruvat. Tidigare skivor har alltid innehållit någon lugn låt men på Octahedron är det tvärtom och Cotopaxi är den enda uptempo låten i all sin Wax Simulacra-ighet. Hur låter det då? Jo tack mycket bra. Omar Rodriguez-Lopez har satt ihop ett fint litet album, fantastiskt vackra låtar med grymma refränger som når sin kulmen i Halo of Nembutals och Desperate Graves. 2009 var för övrigt ett sjukt produktivt år för Omar. Förutom att han skrivit och producerat Octahedron släppte han 4 soloalbum, ett under namnet El Grupo Nuevo de Omar Rodriguez Lopez och ett som Omar Rodriguez-Lopez Group. Allt han gör blir kanske inte super men det mesta och Octahedron är rakt igenom topklass.
...och 5:e platsen delas alltså med:
Artist: Phoenix
Album: Wolfgang Amadeus Phoenix
Release: 25 maj
Bästa spår: Lisztomania, 1901, Lasso
Det bestående intrycket av Phoenix 2009 kommer vara hur dom förvandlade min bakfulla slöhet till sprudlande glädje så fort dom äntrade scenen på Brew House i höstas. Och Wolfgang Amadeus Phoenix är ett album som är sprängfyllt med just sprudlande glädje, från den inledande pianoslingan i Lisztomania till den avslutande lilla pianoslingan i den underbara Armistice. Däremellan finns en mängd vackra och dansanta låtar med många sjukt medryckande refränger. Lisztomania utsåg jag för övrigt (lite för) tidigt till årets låt, det kanske inte riktigt stämmer men ingen låt gjorde mig så glad som den under 2009. Ingen skiva gjorde mig så glad som Wolfgang Amadeus Phoenix 2009.
Eftersom jag missade en dag igår så kommer plats 4 senare ikväll!
Artist: The Mars Volta
Album: Octahedron
Release: 23 juni
Bästa spår: Halo of Nembutals, Desperate Graves, Since We've Been Wrong
Förra året knep The Mars Volta andraplatsen. I år har dom rasat till femma men det säger inte så mycket egentligen med tanke på att denna lista är så jämn. Knappt ett och ett halvt år efter Bedlam in Goliath, som var Mars Voltas kanske mest fratfyllda och intensiva album, så släpper den numera sexdelade gruppen (plus John Frusciante) ett "akusitskt" album. Akustiskt i Voltas värld är dock inte särskilt akustiskt i ordets rätta bemärkelse, däremot är tempo väldigt nedskruvat. Tidigare skivor har alltid innehållit någon lugn låt men på Octahedron är det tvärtom och Cotopaxi är den enda uptempo låten i all sin Wax Simulacra-ighet. Hur låter det då? Jo tack mycket bra. Omar Rodriguez-Lopez har satt ihop ett fint litet album, fantastiskt vackra låtar med grymma refränger som når sin kulmen i Halo of Nembutals och Desperate Graves. 2009 var för övrigt ett sjukt produktivt år för Omar. Förutom att han skrivit och producerat Octahedron släppte han 4 soloalbum, ett under namnet El Grupo Nuevo de Omar Rodriguez Lopez och ett som Omar Rodriguez-Lopez Group. Allt han gör blir kanske inte super men det mesta och Octahedron är rakt igenom topklass.
...och 5:e platsen delas alltså med:
Artist: Phoenix
Album: Wolfgang Amadeus Phoenix
Release: 25 maj
Bästa spår: Lisztomania, 1901, Lasso
Det bestående intrycket av Phoenix 2009 kommer vara hur dom förvandlade min bakfulla slöhet till sprudlande glädje så fort dom äntrade scenen på Brew House i höstas. Och Wolfgang Amadeus Phoenix är ett album som är sprängfyllt med just sprudlande glädje, från den inledande pianoslingan i Lisztomania till den avslutande lilla pianoslingan i den underbara Armistice. Däremellan finns en mängd vackra och dansanta låtar med många sjukt medryckande refränger. Lisztomania utsåg jag för övrigt (lite för) tidigt till årets låt, det kanske inte riktigt stämmer men ingen låt gjorde mig så glad som den under 2009. Ingen skiva gjorde mig så glad som Wolfgang Amadeus Phoenix 2009.
Eftersom jag missade en dag igår så kommer plats 4 senare ikväll!
00-talets bästa spel: 5-1
Här kommer årtiondets fem bästa spel. Glöm inte plats 10-6!
#5
Baldur's Gate II: Shadows of Amn
Utvecklare: Bioware
Plattform: PC
Release: 24 september 2000
Bioware tar sin andra plats på listan och det med tidernas bästa traditionella RPG. Jag har aldrig klarat ut detta spel men jag tror nog att det är det spelet jag har påbörjat flest gånger. Allt är klockrent med detta spel; karaktärerna, musiken, miljöerna, speldesignen, ja allt helt enkelt. Dragon Age sägs vara den "spirituella" uppföljaren till Baldur's Gate II men jag är tveksam om det kommer upp i samma klass.
#4
Machinarium
Utvecklare: Amanita Design
Plattform: PC
Release: 16 oktober 2009
Jag har redan det mesta om detta spel redan så för att göra en kort sammanfattning så är det det charmigaste, gulligaste, mest värmande och fjärde bästa spelet på 00-talet.
#3
Call of Duty: Modern Warfare 2
Utvecklare: Infinity Ward
Plattform: Xbox 360
Release: 10 november 2009
Den adrenalinfyllda singleplayer-delen och den fulländade multiplayer-delen gör den 6:e delen i Call of Duty-serien till 2009 års bästa och decenniets tredje bästa spel.
#2
Bioshock
Utvecklare: 2k Games
Plattform: Xbox 360
Release: 24 augusti 2007
Modern Warfare i all ära men 00-talets bästa FPS är Bioshock! Men det känns som det är så mycket mer än ett FPS. En riktigt bra story med många twistar och den kusliga stämmningen i den fruktansvärt snyggt och detaljrikt designade undervattenstaden Rapture gör att man inte tänker på att största delen av spelet går ut på att man ska springa omkring och skjuta "splicers". Att man kan spruta in genetiska superkrafter som man kan använda vid sidan av dom traditionella vapnen gör även sitt till för att göra Bioshock unikt.
#1
Fallout 3
Utvecklare: Bethesda
Plattform: Xbox 360
Release: 30 oktober 2008
En hel del First-person shooters och Roll-playing games har letat sig in på listan och vad passar då bättre än att förstaplatsen innehas en blandning av båda. Fallout 3 är visserligen i grunden ett RPG-spel men skjutandet har en stor del i spelet. Vad som gör Fallout 3 så bra är dock storyn om pojken som tar sig ut från Vault 101, ett av många skyddsvalv som folk gömde sig i när atomkriget bröt ut. Mer eller mindre hela Washington DC med omgivning är ödelagt och extremt farligt. Spelet utspelas i ett parallelt 2277 där stilutvecklingen stannade runt 50-talet men den tekniska utvecklingen nått långt så retro-futurism är verkligen ordet för spelets utseende. En story som fångar en, stämning som hänför en och roligt skjutande gör detta till 2000-talets bästa spel!
#5
Baldur's Gate II: Shadows of Amn
Utvecklare: Bioware
Plattform: PC
Release: 24 september 2000
Bioware tar sin andra plats på listan och det med tidernas bästa traditionella RPG. Jag har aldrig klarat ut detta spel men jag tror nog att det är det spelet jag har påbörjat flest gånger. Allt är klockrent med detta spel; karaktärerna, musiken, miljöerna, speldesignen, ja allt helt enkelt. Dragon Age sägs vara den "spirituella" uppföljaren till Baldur's Gate II men jag är tveksam om det kommer upp i samma klass.
#4
Machinarium
Utvecklare: Amanita Design
Plattform: PC
Release: 16 oktober 2009
Jag har redan det mesta om detta spel redan så för att göra en kort sammanfattning så är det det charmigaste, gulligaste, mest värmande och fjärde bästa spelet på 00-talet.
#3
Call of Duty: Modern Warfare 2
Utvecklare: Infinity Ward
Plattform: Xbox 360
Release: 10 november 2009
Den adrenalinfyllda singleplayer-delen och den fulländade multiplayer-delen gör den 6:e delen i Call of Duty-serien till 2009 års bästa och decenniets tredje bästa spel.
#2
Bioshock
Utvecklare: 2k Games
Plattform: Xbox 360
Release: 24 augusti 2007
Modern Warfare i all ära men 00-talets bästa FPS är Bioshock! Men det känns som det är så mycket mer än ett FPS. En riktigt bra story med många twistar och den kusliga stämmningen i den fruktansvärt snyggt och detaljrikt designade undervattenstaden Rapture gör att man inte tänker på att största delen av spelet går ut på att man ska springa omkring och skjuta "splicers". Att man kan spruta in genetiska superkrafter som man kan använda vid sidan av dom traditionella vapnen gör även sitt till för att göra Bioshock unikt.
#1
Fallout 3
Utvecklare: Bethesda
Plattform: Xbox 360
Release: 30 oktober 2008
En hel del First-person shooters och Roll-playing games har letat sig in på listan och vad passar då bättre än att förstaplatsen innehas en blandning av båda. Fallout 3 är visserligen i grunden ett RPG-spel men skjutandet har en stor del i spelet. Vad som gör Fallout 3 så bra är dock storyn om pojken som tar sig ut från Vault 101, ett av många skyddsvalv som folk gömde sig i när atomkriget bröt ut. Mer eller mindre hela Washington DC med omgivning är ödelagt och extremt farligt. Spelet utspelas i ett parallelt 2277 där stilutvecklingen stannade runt 50-talet men den tekniska utvecklingen nått långt så retro-futurism är verkligen ordet för spelets utseende. En story som fångar en, stämning som hänför en och roligt skjutande gör detta till 2000-talets bästa spel!
The xx
It's so nice when it happens good! Lite för sent upptäckte man den fantastiska gruppen The xx och likaså att dom skulle komma till Göteborg och spela. Lilla Pustervik blev utsåld väldigt snabbt och man blev sittandes utan biljetter men med en bitterhet av att både miss Fuck Buttons och The xx inom loppet av en dryg månad. I desperation har jag dock kollat ticnet för att se om det på något mirakulöst sätt kommit nya biljetter. Så idag gick jag återigen in på biljettförsäljarens sida och till min glada förvåning såg jag att konserten blivit flyttad till det något större Brew House. Biljetter beställdes på stört och nu är jag en betydligt gladare människa!
00-talets bästa spel: 10-6
Denna lista var svår, många spel har spelats under senaste decenniet på plattformarna PC, Gamecube, Playstation 2 och Xbox 360. Dock har jag spelnördat som mest dom avslutande åren på 00-talet efter jag köpt Xboxen så det känns som listan domineras av rätt nya spel, dessutom har jag valt att bara ha med ett spel per spelserie och sportspel får inte heller plats på listan. Först några honorary mentions till spelen som inte fick plats bl a Super Smash Bros Melee, Star Wars Knights of the Old Republic, Max Payne, Ico, Mafia m fl. Nu till nedre delen av listan, plats 5-1 kommer imorgon
#10
GTA: Vice City
Utvecklare: Rockstar
Plattform: PC
Release: 15 maj 2003
Känslan av 80-talets Miami känns in i benmärgen inte minst tack vare ett fantastiskt soundtrack med allt från Slayer till Foreigner. Grymma röstskådespelare och en bra story med mängder av popkulturella referenser gör detta till det bästa GTA-spelet, det bästa sandlåde-spelet och 10 bästa spelet under 00-talet.
#9
XIII
Utvecklare: Ubisoft
Plattform: PC
Release: 28 november 2003
Ett väldigt bra, roligt, speciellt och tyvär overlooked fps. Baserat på en serietidnings-följetång och väldigt trogen sin förlaga. Strålande cel-shading tillsammans med att alla ljudeffekter skrivs i text på skärmen ("BANG" "BOOM") gör att det är bästa serietidnings-spelet sedan Comix Zone. Trots att att det står "To be continued" i slutet så gjorde dåliga föräljningssiffror att vi nog inte får någon fortsättning på den intressanta Bourne-liknande historian i spelform.
#8
Mass Effect
Utvecklare: Bioware
Plattform: Xbox 360
Release: 23 november 2007
Bioware är mästarna av RPG med spel som Star Wars: Knights of the Old Republic (bästa star wars-spelet so far) och Neverwinter Nights strax utanför denna lista plus Dragon Age: Origins som jag inte spelat ännu. Ett som tar plats är dock Mass Effect, första delen i rymd-triologin om Commander Sheppard. Även om manuset och karaktärerna är lite torftiga och stela ibalnd så är det ett väldigt omfattande spel som man lätt kan sjunka in i och få svårt att ta sig ur.
#7
Shadow of the Colossus
Utvecklare: Team Ico
Plattform: Playstation 2
Release: 16 februari 2006
Team Icos andra spel som är ännu mer speciellt och otroligt vackert än deras första spel som heter just Ico. Shadow of the Colossus bjuder fantastiska miljöer, mystisk men samtidigt värmande stämning och bossfighter, bara bossfighter. Största orsaken till att köpa PS3 är att spelstudions tredje spel The Last Guardian släpps i år.
#6
Psychonauts
Utvecklare: Double Fine
Plattform: PC
Release: 10 februari 2006
Skulle jag summera 90-talet skulle Tim Schafer ta mycket plats med spel som Monkey Island 1 & 2, Day of the Tentacle och Grim Fandango. På 00-talet startade han spelstudion Double Fine och första spelet blev Psychonauts. Spelet floppade vilket för mig är en stor gåta. Sjukt rolig humor som alltid när Tim är i farten och riktigt skojigt plattformspel där dom olika banorna utgörs av folks hjärnor som man hoppar in i och som bjuder på fantastiska världar där alla har olika grafisk stil och spelmoment.
#10
GTA: Vice City
Utvecklare: Rockstar
Plattform: PC
Release: 15 maj 2003
Känslan av 80-talets Miami känns in i benmärgen inte minst tack vare ett fantastiskt soundtrack med allt från Slayer till Foreigner. Grymma röstskådespelare och en bra story med mängder av popkulturella referenser gör detta till det bästa GTA-spelet, det bästa sandlåde-spelet och 10 bästa spelet under 00-talet.
#9
XIII
Utvecklare: Ubisoft
Plattform: PC
Release: 28 november 2003
Ett väldigt bra, roligt, speciellt och tyvär overlooked fps. Baserat på en serietidnings-följetång och väldigt trogen sin förlaga. Strålande cel-shading tillsammans med att alla ljudeffekter skrivs i text på skärmen ("BANG" "BOOM") gör att det är bästa serietidnings-spelet sedan Comix Zone. Trots att att det står "To be continued" i slutet så gjorde dåliga föräljningssiffror att vi nog inte får någon fortsättning på den intressanta Bourne-liknande historian i spelform.
#8
Mass Effect
Utvecklare: Bioware
Plattform: Xbox 360
Release: 23 november 2007
Bioware är mästarna av RPG med spel som Star Wars: Knights of the Old Republic (bästa star wars-spelet so far) och Neverwinter Nights strax utanför denna lista plus Dragon Age: Origins som jag inte spelat ännu. Ett som tar plats är dock Mass Effect, första delen i rymd-triologin om Commander Sheppard. Även om manuset och karaktärerna är lite torftiga och stela ibalnd så är det ett väldigt omfattande spel som man lätt kan sjunka in i och få svårt att ta sig ur.
#7
Shadow of the Colossus
Utvecklare: Team Ico
Plattform: Playstation 2
Release: 16 februari 2006
Team Icos andra spel som är ännu mer speciellt och otroligt vackert än deras första spel som heter just Ico. Shadow of the Colossus bjuder fantastiska miljöer, mystisk men samtidigt värmande stämning och bossfighter, bara bossfighter. Största orsaken till att köpa PS3 är att spelstudions tredje spel The Last Guardian släpps i år.
#6
Psychonauts
Utvecklare: Double Fine
Plattform: PC
Release: 10 februari 2006
Skulle jag summera 90-talet skulle Tim Schafer ta mycket plats med spel som Monkey Island 1 & 2, Day of the Tentacle och Grim Fandango. På 00-talet startade han spelstudion Double Fine och första spelet blev Psychonauts. Spelet floppade vilket för mig är en stor gåta. Sjukt rolig humor som alltid när Tim är i farten och riktigt skojigt plattformspel där dom olika banorna utgörs av folks hjärnor som man hoppar in i och som bjuder på fantastiska världar där alla har olika grafisk stil och spelmoment.
Bio: Sherlock Holmes
Det var dags för årets första biobesök i förrgår. För underhållningen stod en engelsman och en amerikan som spelar engelsman. Med andra ord Sherlock Holmes.
Förväntningarna var ganska höga från min sida trots att man var lite rädd med Guy Ritchie som regissör med tanke på hans senaste "fiaskon".
Lite om handlingen. Sherlock Holmes (mycket bra spelad av den alltid lika älskvärda Robert Downey Jr) och hans kompanjon Dr. Watson (Jude Law) har fångat mördaren och svart-magikern Blackwood som döms till döden. Holmes blir efter fångatagandet väldigt uttråkad och bitter över att Watson ska flytta från honom och lämnar knappt huset. Men när Blackwood återuppstår och åter igen sprider skräck i London väcks även mästerdetektiven till liv och ett nytt äventyr tar sin början.
Guy Ritchie är tillbaka i gammal fin "Lock Stock"-form. Även om det denna gång är lite mer påkostat och större namn i rollistan så känns hans stil igen, dock både på gott och ont. Sherlock Holmes är en väldigt underhållande film, replikerna är rappa och utomordentligt levererade, bildspråket är coolt och iögonfallande, berättartekniken är fulländad. Precis som i Lock Stock och Snatch alltså. Precis som i dom två så kan jag tycka att karaktärerna saknar lite djup. Jag kan på ett sätt förstå det i denna där karaktärerna redan är så välkända men som för mig som inte har någon direkt relation till Arthur Conan Doyle's gamla böcker så vill jag veta mer om deras bakgrund och vad det är för personer vi möter. Att Sherlock och hans love interest, Irene Adler (Rachel McAdams), har möts tidigare nämns i förbifarten men det läggs ingen stor vikt på karaktärernas liv innan filmen. Men det är mycket action, slagsmål, explosioner men även mycket detektiv-arbete. Ritchie väljer att "spola tillbaka" och "spola fram" filmen för att visa hur Sherlock tänkte när han gjorde något eller hur han tänker göra något, ett mycket effektivt och underhållande berättarknep. Detta tillsammans med den härliga humorn gör, som jag sa tidigare, Sherlock Holmes till en underhållande film. Underhållning i hög klass.
8/10
Årets Spel 2009: #1 Modern Warfare 2
#1
Titel: Call of Duty: Modern Warfare 2
Utvecklare: Infinity Ward
Utgivare: Activision
Plattform: Xbox 360
Det var längesen jag blev så varm i hjärtat av att spela ett spel som när jag spelade genom Machinarium och på ett sätt är det årets spel. Men! Jag har snart spenderat 80 timmar med multiplayerdelen av Modern Warfare 2 och vill bara ha mer och mer och mer. Gametrailers.com valde att beskriva spelet som "virtuellt crack" och jag kan bara hålla med. Activision tog allt som satte standarden för multiplayer-fps i och med CoD 4 och förbättrade det (hur nu det var möjligt). Lägg där till nya spelläget Spec Ops där man med en kompis (eller själv) tar sig genom olika uppdrag baserade på singleplayer-kampanjen. Singleplayer, ja. Alla haters till MW2 (finns ju alltid såna till hypade saker) pekar väldigt gärna på att kampanjen är alldeles för kort och visst jag kan hålla med att ca 6 timmar är lite i kortaste laget men för det första: Spelet är vad det är pga sin multiplayerdel och för det andra så är singleplayer-delen om än kort så grymt kul att spela. Väldigt varierad och man sitter på helspänn från att man klarat första träningsbanan till den rafflande avslutningen. Därimellan har man hunnit med att åka skoter, bli jagad på taken i Rio's favelas och massa annat. Jag spelar den mera än gärna igen om jag bara kan komma ur multiplayer-beroendet men som sagt 80 timmar är bara början. Modern Warfare 2 kan inte bli annat än årets spel!
Årets Spel 2009: #2 Machinarium
#2
Titel: Machinarium
Utvecklare: Amanita Design
Utgivare: Amanita Design
Plattform: PC
Hade man för 10 år sedan sagt att ett av 2009 års bästa spel skulle vara ett peka-klicka-spel utvecklat av en tjeckisk indie-studio skulle nog inte många tro en. Men som jag sagt tidigare så lever och frodas peka-klicka-genren och indie-spel-scenen får nästan lika mycket ljus på sig som AAA-titlar. Så Machinarium kom i helt rätt tid. Detta lilla robot-äventyr är ett av dom mest bedårande spel jag någonsin spelat. Musiken, estetiken och berättandet är helt underbart!
The Dark Knight
Igår blev det ett spelinköp nämligen 2009 års överraskning; Batman: Arkham Asylum. En okänd spelstudio, Rocksteady, tog Batman-licensen och gjorde ett fantastiskt spel av det. Iaf om man får tro alla som spelat det och jag måste säga att jag blev riktigt sugen på spelet efter att spelat demot. Nu ska det premiärspelas och jag får återkomma med mer info senare.
Filmarkivet: Boogie Nights
Titel: Boogie Nights
År: 1997
Regi: Paul Thomas Anderson
I rollerna: Mark Wahlberg, Burt Reynolds, John C Reily
Handling: Historien om en porrstjärnas uppgång och fall. Börjar på 70-talet där den unga killen Eddie (Wahlberg) som helst av allt vill bli någon. Filmskaparen Jack Horner (Reynolds) hälper honom på vägen mot framgång genom att introducera Eddie för porrindustrin. Eddie byter namn till Dirk Diggler och blir snabbt stjärna men lika snabbt får han reda på berömmelsens baksida.
Min åsikt: Paul Thomas Andersons första bevis på vilken mästare han är. Filmen är så sjukt välgjord! Snyggt filmad, välskriven, snygga miljöer och framförallt har ju PTA en sannslös förmåga att få fram fantastiska rollprestationer. John C Reily och Philip Seymour Hoffman står ut allra mest men ingen är dålig i denna ensemble som i stort sett bara matchas av Andersons nästa film Magnolia.
9/10
Årets Spel 2009: #3 Tales of Monkey Island
#3
Titel: Tales of Monkey Island
Utvecklare: Telltale Games
Utgivare: Telltale Games
Plattform: PC
Senast pirat-wannaben Guybrush Threepwod syntes i dataskärmen var i början av decenniet med Escape From Monkey Island som då såg ut att vara spiken i kistan för den döende genren peka-klicka-äventyr. Nu, i slutet av 00-talet, har genren fått nytt liv vilket innebar att Guybrush har kommit tillbaka. Två gånger om dessutom! Dels med Special Edition av första delen i pirat-sagan till bl a Xbox Live Arcade. Men framförallt med del 5 i sagan som utspelar sig djupt inne i karibien. Humorn är tillbaka, äventyret är tillbaka, dom logiskt ologiska pusslen är tillbaka, den talande dödskallen Murray är tillbaka. Tales of Monkey Islands fem episoder bjuder på i stort sett allt man kan önska av ett Monkey Island-spel.
Årets Spel 2009: #4 DJ Hero
#4
Titel: DJ Hero
Utvecklare: FreeStyleGames
Utgivare: Activision
Plattform: Xbox 360
Både Guitar Hero: Metallica och Guitar Hero 5 släpptes under året som gick men det var ett plast-turntable och inte plast-gitarrer som frambringade mest musikspelglädje under 2009. Precis som när trummor lades till Guitar Hero så känns DJ Hero som en frisk fläkt i musikspelgenren. Spelkontrollen är helt exellent och man känner sig verkligen som en DJ när man spelar. Och vilken låtlista sen! över 100 låtar finns med i spelets 94 mixar med allt från Jackson 5, Jay-Z, Daft Punk, Queen och Foo Fighters (en av låtarna där man får spela med sin Guitar Hero-gitarr till låten). Frågan är bara vad som är nästa steg i denna spel-genre?
Filmarkivet: Michael Clayton
Titel: Michel Clayton
År: 2007
Regi: Tony Gilroy
I rollerna: George Clooney, Tilda Swinton, Tom Wilkinson
Handling: Michael Clayton (Clooney) är "fixare" på en stor advokatfirma, hans jobb är att ställa allt till rätta när något går fel med firmans klienter eller medarbetare. När en advokat från firman får spel och börjar strippa under ett vittnesmål kallas Michael in och inser snabbt att det inte bara är advokatens beteende som är underligt.
Min åsikt: En tät och underskattad thriller som man kanske inte stitter som på nålar när man ser den men den håller mig intresserad i två timmar iaf. Lite rörig historia och skurkern är inte så framträdande men utöver det så är det en strålande film mest tack vare bra skådespelare med Clooney i spetsen!
8/10
Årets spel 2009: #5 Assassin's Creed 2
Vecka 1 har startat på det nya året/decenniet och eftersom Januari är krönikatider så är det dags för mig själv att ägna åt en hel del listande. Årets och årtiondets spel, filmer och musik ska redovisas och vi börjar med 2009 års 5 bästa spel.
#5
Titel: Assassin's Creed 2
Utvecklare: Ubisoft Montreal
Utgivare: Ubisoft
Plattform: Xbox 360
Ubisoft tog sin fantastiska, men enformiga, inledning i lönnmördar-spelserien och gjorde en fantastisk, och varierad, uppföljare. Renässans Italien känns mycket intressantare än korstågs-mellanöstern. Spelet gör det även mer intressant med hjälp av "kändisar" som Da Vinci som spelar en viktig roll i spelet och den databas som ständigt fylls på med platser, människor och annan info om dåtidens Italien. Sen att det är vansinnigt snyggt hjälper ju förstås till och att springa bland hustaken kommer aldrig kännas tråkigt.
The Mars Volta, Cirkus, Stockholm, 30/11
En dryg månad har gått sen jag såg The Mars Volta för andra gången och även om det är mest att jag som är slö som gjort att jag inte skrivit om det än så känns det nästan som det behövs en månad för att smälta en konsert med detta band.
Ännu en gång stod jag längst fram vid Cirkus scen och var förväntansfull inför vad TMV skulle bjuda på denna gång. Sedan sist så har dom bantat ner personalen och gruppen består numera av Cedric (sång), Omar (gitarr/dirigent), Ikey (keyboard), Juan (bas), Marcel (percussions) och nya trummisen Dave Elitch som hoppat in efter att Thomas Pridgen alutat/fick sparken.
Lite kul är att egentligen enda likheten mellan mitt gamla favoritband Metallica och mitt nuvarande favoritband The Mars Volta är att båda har filmmusik från Sergio Leones western-filmer som intro. Det är bara att temat till A fistful of Dollars har ersatt Ecstay of Gold från The God, the Bad and the Ugly som startskott för att bästa gruppen i världen ska entra scenen.
När bandet så var redo att köra igång kom den där synt-siren-slingan från Son et Lumiere, inledningen på debutplattan De-Loused in the Comatorium, och jag han tänka tillbaka på första gången jag hörde Mars Volta och den känslomässiga explosion jag upplevde när övergången till spår 2, Intertiatic Esp, nådde mina öron första gången. Nu fick jag uppleva den live och den var allt jag någonsin kunnat drömma om.
Här skulle man kunna tro att det återigen skulle bjudas på 2 timmar Volta-ös men till skillnad från när jag såg dom i februari 08 så bjuds vi i publiken på en mer nyanserad setlist. Låtarna kommer från alla album men framförallt från dom två första skivorna, De-Loused och Frances the Mute, och såklart senaste alstret Octahedron. Octahedron's lite lugnare tempo öppnar även för att tidigare "ballader" som tidigare lämnats utanför setlistan nu framfördes live. Som helhet tycker jag att det var en bättre setlist än förra gången.
Däremot märktes det att det var nya trummisens blott andra konsert, samspelet satt inte som gjutet och Dave Elitch gjorde inte många utsvängningar och bjöd inte på samma energi som Thomas fullkomligt sprutade ut. Tillsammans med att det även var den andra spelningen på europaturnén resulterade det i att hela gruppen inte kändes lika crazy som dom gjorde för snart två år sen. Dock bjuder dom på såna underbara låtar, som t ex mina favoriter från De-Loused Eriatarka och Cicatriz, att det inte gör nånting och när dom avslutar med Roulette Dares vill man förstås bara ha mer, mer, mer.
Setlist:
Son et Lumiere
Intertiatic ESP
Cotopaxi
L'Via L'Viaquez
Goliath
Eriatarka
Since We've Been Wrong
Cicatriz ESP
Halo Of Nembutals
Miranda, That Ghost Just Isn't Holy Anymore
Teflon
Viscera Eyes
The Widow
Roulette Dares (The Haunt Of)
Ännu en gång stod jag längst fram vid Cirkus scen och var förväntansfull inför vad TMV skulle bjuda på denna gång. Sedan sist så har dom bantat ner personalen och gruppen består numera av Cedric (sång), Omar (gitarr/dirigent), Ikey (keyboard), Juan (bas), Marcel (percussions) och nya trummisen Dave Elitch som hoppat in efter att Thomas Pridgen alutat/fick sparken.
Lite kul är att egentligen enda likheten mellan mitt gamla favoritband Metallica och mitt nuvarande favoritband The Mars Volta är att båda har filmmusik från Sergio Leones western-filmer som intro. Det är bara att temat till A fistful of Dollars har ersatt Ecstay of Gold från The God, the Bad and the Ugly som startskott för att bästa gruppen i världen ska entra scenen.
När bandet så var redo att köra igång kom den där synt-siren-slingan från Son et Lumiere, inledningen på debutplattan De-Loused in the Comatorium, och jag han tänka tillbaka på första gången jag hörde Mars Volta och den känslomässiga explosion jag upplevde när övergången till spår 2, Intertiatic Esp, nådde mina öron första gången. Nu fick jag uppleva den live och den var allt jag någonsin kunnat drömma om.
Här skulle man kunna tro att det återigen skulle bjudas på 2 timmar Volta-ös men till skillnad från när jag såg dom i februari 08 så bjuds vi i publiken på en mer nyanserad setlist. Låtarna kommer från alla album men framförallt från dom två första skivorna, De-Loused och Frances the Mute, och såklart senaste alstret Octahedron. Octahedron's lite lugnare tempo öppnar även för att tidigare "ballader" som tidigare lämnats utanför setlistan nu framfördes live. Som helhet tycker jag att det var en bättre setlist än förra gången.
Däremot märktes det att det var nya trummisens blott andra konsert, samspelet satt inte som gjutet och Dave Elitch gjorde inte många utsvängningar och bjöd inte på samma energi som Thomas fullkomligt sprutade ut. Tillsammans med att det även var den andra spelningen på europaturnén resulterade det i att hela gruppen inte kändes lika crazy som dom gjorde för snart två år sen. Dock bjuder dom på såna underbara låtar, som t ex mina favoriter från De-Loused Eriatarka och Cicatriz, att det inte gör nånting och när dom avslutar med Roulette Dares vill man förstås bara ha mer, mer, mer.
Setlist:
Son et Lumiere
Intertiatic ESP
Cotopaxi
L'Via L'Viaquez
Goliath
Eriatarka
Since We've Been Wrong
Cicatriz ESP
Halo Of Nembutals
Miranda, That Ghost Just Isn't Holy Anymore
Teflon
Viscera Eyes
The Widow
Roulette Dares (The Haunt Of)
Filmarkivet: Sideways
Titel: Sideways
År: 2004
Regi: Alexander Payne
I rollerna: Paul Giamatti, Thomas Haden Church, Virginia Madsen
Handling: Den arbetslöse skådespelaren Jack (Church) ska gifta sig och hans kompis, läraren och misslyckade författaren Miles (Giamatti), tar med honom på en trip till Carlifornia's olika vingårdar för en lugn vecka med vinprovning och golf. Jack har dock andra planer och vill spendera sista veckan som "fri man" med att festa och ragga brudar.
Min åsikt: En av dom bästa road-trip/buddy-movies som finns. Ett extremt välskrivet manus och fantastiska skådespelare gör detta till en grymt bra film som känns äkta och som ger plats för så väl komedi som drama i dess bästa möjliga mix.
9/10
Filmarkivet: Half Nelson
Titel: Half Nelson
År: 2006
I rollerna: Ryan Gosling, Shareeka Epps
Handling: High school-läraren Dan (Gosling) blir påkommen med sitt drogberoende av sin elev Drey (Epps) och en stark vänskapsrelation växer fram mellan dem.
Min åsikt: Ryan Goslings film rakt igenom! Han fick en oscarsnominering för filmen (och hade nog vunnit om inte Forest Withaker hade varit så äckligt bra som Idi Amin) som han verkligen förtjänade. Unga Shareeka Epps gör också ett fantastiskt jobb och samspelet mellan dom båda skådespelerna skapar en känslosam och vacker film.
8/10
Filmarkivet: Public Enemies
Titel: Public Enemies
År: 2009
Regi: Michael Mann
I rollerna: Johnny Depp, Christian Bale, Marion Cotillard
Handling: Sammhällets fiende #1, John Dillinger (Depp), och hans skurkkollegor sätter skräck i USA på 30-talet och det är upp till FBI, med Melvin Purvis (Bale) i spetsen, att ta fast dom.
Min åsikt: En grandios tjuv-och-polis-film i mycket hög klass. Johnny Depp briljerar som the bad guy (fast som egentligen är rätt hygglig) tyvär får Bale inte särskilt mycket spelrum som the good guy. Mycket bra skådespel även i dom mindre rollerna.
Ibland känns handlingen lite, lite rörig och filmens tempo kan vara lite segt ibland men overall en välgjord och sevärd film.
8/10
Filmarkivet: Ladri di biciclette
Titel: Ladri di biciclette (Cykeltjuven)
År: 1948
Regi: Vittoria De Sica
I Rollerna: Lamberto Maggiorani, Enzo Staiola
Handling: Det är tuffa tider i Rom efter andra världskriget och Antonio har liksom många andra stora problem att få ett jobb för att kunna försörja sin famlij. När det till slut dyker upp ett jobb som affischerare så får han lösa ut sin cykel från pantbanken. Cykeln, som är ett måste för att få ha kvar jobbet, blir dock hastigt och mindre lustigt stulen och Antonio tar med sin son Bruno på en desperat jakt på sin cykel.
Min åsikt: En av dom bästa filmerna jag sett på ganska länge. Handling, skådespel, manus, allt känns ganska minimalistiskt och enkelt men det är minst lika bra som det är simpelt. Lamberto Maggiorani, amatörskådisen som spelar Antonio, gör tillsammans med regissören De Sica ett sannslöst bra jobb att förmedla desperationen hos karaktärerna till tittaren och man sitter i soffan och är förstår, lider med och blir lika förtvivlad som dom på tv:n. Det är just det som gör film i allmänhet och den här filmen i synnerhet så bra.
9/10
