Gamusicineast

Artist: Arctic Monkeys
Album: Whatever People Say I Am, That's What I'm Not
Release: 23 Januari 2006

1. The View from the Afternoon
2. I Bet You Look Good on the Dancefloor
3. Fake Tales of San Francisco
4. Dancing Shoes
5. You Probably Couldn't See for the Lights but You Were Staring Straight at Me
6. Still Take You Home
7. Riot Van
8. Red Light Indicates Doors Are Secured
9. Mardy Bum
10. Perhaps Vampires Is a Bit Strong But...
11. When the Sun Goes Down
12. From the Ritz to the Rubble
13. A Certain Romance

Det brukar varje år komma ett brittiskt rockband som blir sjukt hypade och i mitten på 00-talet var det framförallt Arctic Monkeys tur. Sheffield-bandet var ett av dom första banden som byggde upp en stor fanbase via internet och blev därför väldigt omtalade redan innan skivkontrakt skrivits på. Intensiteten i deras liveframträdanden var den stora nyckeln till framgången och den intensiteten tog dom med sig på debuten 2006 Whatever People Say I Am... En intensitet tyvärr bara stundtals hittat tillbaka till på deras två senare fullängdare.
På i stort sett varje låt är det fullt ös som gäller men ösa på kan ju många band göra det som däremot gör Arctic Monkeys unika är att dom kombinerar det höga tempot med kanske dom bästa texterna brittisk rock har att erbjuda.
"And you can pour your heart our around three o'clock/When the 2 for 1's undone the writers block"
"Yeay but his bird said it's amazing, though, so all that's left/Is the proof that love's not only blind but deaf"
"But they're not half as bad as me/Say anything and I'll agree/Cause when it comes to acting up/I'm sure I could write a book"
Bara några smakprov på Alex Turners briljans som textförfattare, han skriver så man känner igen sig i scenarierna och på ett ofta humoristiskt sätt.
Och som sagt så är det denna lyriska genialitet i symbios med den råa rocken som gör Arctic Monkeys debut till en av 2000-talets allra bästa album.

Spotify

Artist: Erland and the Carnival
Album: Erland and the Carnival
Release: 25 Januari 2010

1. Love Is A Killing Thing
2. My Name Is Carnival
3. You Don't Have To Be Lonely
4. Trouble In Mind
5. Tramps and Hawkers
6. The Derby Rum
7. Disturbed This Morning
8. Was You Ever See
9. The Sweeter The Girl (The Harder I Fall)
10. Everything Came Too Easy
11. One Morning Fair
12. Gentle Gwen
13. The Echoing Green

Metacritic.com är en sida som jag besöker frekvent. Det är en sida som samlar en massa recensioner av filmer, album och spel och sedan räknar ett medelbetyg baserat på dessa av varandra oberoende recensioner. Framförallt brukar jag gå in där för att leta upp ny musik, ser efter vilka nya släpp som får bra kritik och kollar upp dom som verkar intressanta. Broken Social Scene, Animal Collective, Avi Buffalo är några fantastiska grupper som jag upptäckt den vägen och nu senast så var det den Londonbaserad folk-rock-gruppen Erland and the Carnival. Gruppen bildades av bl a Simon Tong som har spelat gitarr i bl a The Verve och Blur i slutet av 00-talet och började med att göra experimentella versioner av gamla brittiska folksånger.
Några "Traditional"-låtar finns med på gruppens självbetitlade debutalbum medan resten av låtarna är skrivna av Tong i samma anda som dom låtarna som han influerats av och det är Tongs låtar som är dom starkaste framförallt Trouble In Mind som redan nu är en het kandidat till årets låt. Trouble In Mind är den sista i en mycket stark trio låtar som inleds med en cover av 60-tals-folksångaren Jackson C Frank med det passande namnet My Name Is Carnival. Den följs upp av den lite mer fartfyllda You Don't Have To Be Lonely och sedan den underbara Trouble In Mind som innehåller en vacker text inlindad i ännu vackrare melodier.
Efter denna smått magiska inledning på skivan så är det egentligen inte så konstigt att albumet tappar lite i mitten utan att för den delen vara dålig. Men även i den senare hälften av den kanske nån låt för långa skivan så finns det en del guldkorn som The Sweeter The Girl och Gentle Gwen.
Allt som allt så är det en mycket bra skiva som förmodligen kommer att vara med när jag sitter och diskuterar med mig själv i slutet av året om vilken skiva som är nya decenniets första Årets Album.

Spotify

Way out west är avklarad och det har varit en hel fantastisk helg. Elva band hann jag med att se och jag ska försöka mig på en sammanfattning men idag blir återhämtning vilket Bajen hjälper till med på ett bra sätt genom att leda mot Assyriska med 3-2. Dock ska jag bidra med veckans album som såklart har WOW-anknytning nämligen bandet som stod för den i mitt tycke bästa spelningen!




Artist: Local Natives
Album: Gorilla Manor
Release: 2 November 2009

Wide Eyes
Airplanes
Sun Hands
World News
Shape Shifter
Camera Talk
Cards & Quarters
Warning Sign
Who Knows Who Cares
Cubism Dream
Stranger Things
Sticky Thread

30:e Januari var Local Natives på besök i Göteborg. Vid den tidpunkten hade jag inte lyssnat nånting på denna folk-rock-gruppen från Los Angeles så den spelningen missade jag vilket jag bittert ångrade när jag strax efteråt la mina öron på femmannagruppens debutalbum. För det är faktiskt ett helt fantastiskt album, från inledande gittarslingan i Wide Eyes till avslutande Sticky Thread. Inte sällan påminner Local Natives om Fleet Foxes med stämsång och folkinspirerad musik och det märks mest i dom mer stillsamma låtarna men sett till helheten så känns Local Natives aningen rockigare än Fleet Foxes vilket enligt mig gör Gorilla Manor till en ännu bättre debut än Fleet Foxes dito om jag ska slutföra denna jämförelse.
Hur som helst så är Gorilla Manor en samling lika stämningsfulla som svängiga låtar som innehåller mängder skönsjugna verser och kraftfulla refränger. Den sköna känslan som gör att man bara vill dansa med samtidigt som man bara vill njuta som byggs upp redan i inledningen, framförallt i favoriten Airplanes, bibehålls genom alla 12 låtar. En känsla som dom även förde över till scenen i förrgår men mer om det i min sammanfattning. Detta var alltså deras andra besök och jag längtar lika mycket till deras tredje besök som jag längtar till deras nästa alster, med en sån lovande inledning så är det verkligen spännande att se vad dom kan åstadkomma i framtiden.


Spotify

Artist: Arcade Fire
Album: The Suburbs
Release: 2 Augusti 2010

1. The Suburbs
2. Ready to Start
3. Modern Man
4. Rococo
5. Empty Room
6. City with No Children
7. Half Light I
8. Half Light II (No Celebration)
9. Suburban War
10. Month of May
11. Wasted Hours
12. Deep Blue
13. We Used to Wait
14. Sprawl I (Flatland)
15. Sprawl II (Mountains Beyound Mountains)
16. The Suburbs

Jag har under en tid försökt att lära mig att älska Arcade Fire men har haft svårt att bli helt såld, jag tycker det låter bra och vill bli helt kär i deras musik men än så länge har det inte hänt helt enkelt. Nu släpper sjumannagruppen från Montreal, Kanada, sitt tredje album och jag kommer göra att nytt försök att låta mig hänföras. Tyvärr, så här under tredje genomlyssningen, så gör jag ingen direkt progress utan det är samma visa igen, jag tycker det är bra men utan att kunna sätta fingret känns det som är nåt som saknas för att jag ska vara helt nöjd.
Men som sagt så tycker jag ju inte att det är dåligt så jag kan ju omöjligt basha skivan. Albumet börjar starkt med titelspåret och fortsätter i samma anda de första låtarna, det är finstämt och bra men utan att ändå riktigt tända till. Inte förrän i spår fem där huvudsångaren Win Butlers fru och andresångaren Régine Chassagne kliver in i handlingen, där tar skivan lite fart och det håller i sig under några låtar men sen går det tillbaka till bra-utan-att-tända-till igen. Det är lite tråkigt att jag känner så för Arcade Fire bjuder på väldigt fina och grymt arrangerade melodier och Wins röst är bedårande men tyvärr så tilltalar det inte mig riktigt. Inte än i alla fall.

Tänkte dra igång den gamla klassikern veckans låt igen men eftersom jag har svårt att välja från ett album så försöker jag på nytt starta den blivande klassikern veckans album. "Veckans album" kommer på nåt spegla hur den senaste vecka sett ut musikaliskt, antingen om det är en skiva jag lyssnat på oavbrutet, en ny release eller något annat specal occasion som ger rätt till titeln. Denna vecka (låtar i fet stil gillar jag lite extra):



Artist: Bloc Party
Album: Silent Alarm
Release: 2 Februari 2005

1. Like Eating Glass
2. Helicopter
3. Positive Tension
4. Banquet
5. Blue Light
6. She's Hearing Voices
7. This Modern Love
8. Pioneers
9. Price of Gas
10. So Here We Are
11. Luno
12. Plans
13. Compliments

Tidigare generationer av brittisk rock med band som The Jam, The Smiths, Blur och Oasis har aldrig riktigt hänfört mig. Inte på samma sätt som 2000-talets brittiska band gjort. Grupper som Arctic Monkeys, Franz Ferdinand och The Cribs är alla fantastiska men albumet som sticker ut allra mest är ändå Londongruppen Bloc Partys debutalbum från 2005, Silent Alarm.
Silent Alarm är som en vackert inlindad knytnäve som ger lyssnaren käftsmäll på käftsmäll av råa riff, coola låtuppbyggnader och Kele Okerekes fantastiska röst. Det är en perfekt blandning av fullt ös och lugna låtar men skivan tappar aldrig tempot nån gång, grymt sammansatt med andra ord.
Texterna är ofta politiskt laddade och inte sällan är det USA och George W Bush som får sig en känga. Jag är varken för eller emot politiska texter så även i detta fall gör det varken till eller från, det är framförallt musiken som tilltalar mig.
Bloc Party har släppt två album till (A Weekend in the City (2007), Intimacy (2008)) som inte varit i närheten av kvalitén som debuten innehar och just nu har dom tagit ett break. Återstår att se om dom kan komma tillbaka och närma sig Silent Alarms nivå igen.

Spotify

Xbox är lite dålig på uppdatera med nya demon så jag övergår till att ha Veckans album på torsdagar. Det kan vara helt nya releaser eller uråldriga skivor som jag tar upp, helt enkelt det album som jag tycker är värt föras fram i ljuset just denna vecka. Först ut:



Artist: Them Crooked Vultures
Album: Them Crooked Vultures
Release: 17 november 2009
Låtlista:

1. No One Loves Me & Neither Do I
2. Mind Eraser, No Chaser
3. New Fang
4. Dead End Friends
5. Elephants
6. Scumbag Blues
7. Bandoliers
8. Reptiles
9. Interlude with Ludes
10. Warsaw or the First Breath You Take After You Give Up
11. Caligulove
12. Gunman
13. Spinning in Daffodils

Jag nämnde i min förra blogg att denna generationens största supergrupp höll på att spela in musik. Här är äntligen resultatet av Josh Homme's (Queens of the Stone Age), John Paul Jones (Led Zeppelin) och Dave Grohl's (Nirvana) tid tillsammans i studion. Resultatet är fantatiskt! Men hur det skulle det kunna gå fel med dessa tre tillsammans? Skivan låter som man skulle kunna tro, QOTSA-rock med en twist av Zeppelin och fantastisk uppbackning av Grohl (no offense Joey Castillo). Låtar som New Fang, Dead End Friends och Caligulove (Den låttiteln alltså!) bjuder på extremt svängig och dansant blues-rock. Det kanske är nån låt för mycket på skivan och den kan kännas lite utdragen i mitten. Trots det så är detta album ett måste för alla som gillar Queens of the Stone Age eller helt enkelt som gillar rock överhuvudtaget!