Mumford & Sons, O2 ABC, Glasgow, 3/3
Sällan, om någonsin, har jag varit på en spelning där alla komponenter som utgör helheten har varit fullständigt lysande!
Det är bara knappt 5 månader sedan som min bloggkollega och resekamrat till Skottland lyriskt prackade på mig en ny grupp vid namn Mumford & Sons. Jag bjöds på denna video och var fast direkt:
vid 3:33 så går banjo-spelaren igång med en klassisk banjostamp som ligger bakom namnet på mitt och tidigare nämnda bloggares quiz-lag: Team Banjostampen.
Trots att jag inte ens visste vilka Mumford & Sons var för ett halvår sedan så är deras debutskiva, och hittilis enda album, Sigh No More den enskilda skiva jag lyssnat på mest sedan jag reggade mig på Last.fm för drygt två år sedan. Det visar vilken impact denna grupp från London gjort på mig. Därför var det heller inget att fundera på när deras första turnédatum släpptes och Glasgow såg mest tillgängligt ut. Hade man vetat att dom skulle spela i Stockholm om en månad (Ja jag ska dit också) så hade man kanske backat och inte åkt till Skottland, jag menar deras nationalrätt är haggis, men med facit i hand hade jag isf ångrat mig nåt så jävulskt. Inte för att jag åt haggis som ni kanske förstår utan för den fantastiska onsdagskväll vi bjöds på.
Som jag inledde med så var det en helhetsupplevelse som hette duga. Till att börja så var stället näst intill perfekt. O2 ABC är lite som Glasgows Trädgår'n; lagom stort men inte så stort så att det inte blir intimt. En Mumford-tisha inhandlades och även någon öl för att komma i rätt stämning. Sen var det dags för första förakten att beträda scenen. När vi rekade stället tidigare på dagen så upptäckte vi att det skulle vara två förband innan huvudattraktionen: Andrew Davie och Fanfarlo, två vita fläckar på min musikkarta.
Andrew Davie var först ut och det visade sig vara en osignad, försynt, skäggig man med gitarr. Skulle "Skäggig man med gitarr" vara en legitim musikgenre skulle det vara den tidigare förekommande bloggkollegans favoritgenre. Andrew bjöd på stämmningsfulla låtar som var en perfekt öppning på denna kväll.
Efter det var det Fanfarlo's tur att visa upp sig, i efterhand har det visat sig att sångaren i detta engelska band faktiskt är svensk och det var ju lite synd at vi inte visste det där och då. 5-mannagruppen försökte till sitt yttersta att se coolt popiga (eller popigt coola) ut och lyckades väl helt ok även om jag kan tycka att sånt kan bli för mycket. Musiken däremot var helt fantastisk! Nu när vårsolen börjar lysa allt oftare har jag kommit fram till att deras skiva Reservoir är vårens skiva och att The Walls Are Coming Down är vårens låt. Glad, trallvänlig pop var det som Fanfarlo lät oss lyssna på och det gjorde vi mer än gärna.
Man har ju tur om ett förband är bra men nu var alltså båda två utomordentliga!
Efter en ganska lång väntan mellan Fanfarlo och Marcus Mumford & Co där bland annat alla instrument i hela världen, förutom eventuellt bowafridgeaphone, skulle stämmas. Dom är väldigt multiinstrumentala. Till slut släcktes dock ljuset ner och dom fyra grabbarna som bildar Mumford & Sons tog emot publikens jubel. Där har vi för övrigt ytterligare en del som gjorde helheten fantastisk: Publiken. Spelningen var slutsåld och stället var packat och varenda kotte kunde alla texterna och var med på noterna från första, ja, not. Detta smittade av sig på bandet som såg stormförtjusta ut, detta var för övrigt deras dittils största spelning.
Mumford inledde på samma sätt som deras debutLP nämligen att spela titelspåret Sigh No More. Detta är min favoritlåt på skivan så jag såg lite extra fram emot denna och bandet levererade verkligen. Från det lugna inledande partiet till avslutningen där tempot och intensiteten ökas successivt på ett ljuvligt sätt. I och med den här inledningen så var det ingen fråga om att den sista pusselbiten i helheten som jag snackar om hela tiden var på plats.
Därefter betades låtarna från debutskivan med höjdpunkter som Winter Winds och Little Lion Man. Dom provade även några nya låtar som hintade om en lovande uppföljare till Sigh No More.
Som jag sa tidigare är alla i bandet multitalented, det syns framförallt i det faktum att bandet inte har någon trummis. I dom flesta låtarna stampar sångaren Marcus på sin baskagge som han har vid mickstativet men vissa låtar kräver mer avancerat trumspel. Då turas alla (utom banjospelaren) om att sätta sig bakom trumsetet. Sånt är alltid kul.
Efter att alla låtar på skivan spelats (tror jag iaf) och den obligatoriska pausen innan extranumren var över kom bandet tillbaka på scenen, alla utom banjospelaren. Country Winston, som han heter, hade i sin slitna New York Knicks-keps och excentriska banjospelande blivit en stor favorit under kvällen och han var nu lite sen pga att han spelat så hårt så han börjat blöda under sista låten. Vilken kille! Samtidigt som han plåstrades om så fixade Marcus lite med sin xylophon och man kunde ana vad som var på gång: The Banjolin Song. Vi i konsertrion, Micke being the third part, hade kommit överens om att skrika "The What Song?" (kolla länken så förstår ni) om den skulle presenteras. Sagt och gjort men jag vet inte om den tidigare så väldigt blyga frontmannen uppskattade det för han försökte tysta er oss och alla andra som tänkte likadant som oss. The Banjolin Song var hursomhelst fantastisk. Ja det mesta, om inte allt var fantastiskt denna kväll och exhalterad, överväldigad och upprymd tog man del av Glasgows nattliv som inte minst tack vare konsrten också såklart var fantastiskt!
Det är bara knappt 5 månader sedan som min bloggkollega och resekamrat till Skottland lyriskt prackade på mig en ny grupp vid namn Mumford & Sons. Jag bjöds på denna video och var fast direkt:
vid 3:33 så går banjo-spelaren igång med en klassisk banjostamp som ligger bakom namnet på mitt och tidigare nämnda bloggares quiz-lag: Team Banjostampen.
Trots att jag inte ens visste vilka Mumford & Sons var för ett halvår sedan så är deras debutskiva, och hittilis enda album, Sigh No More den enskilda skiva jag lyssnat på mest sedan jag reggade mig på Last.fm för drygt två år sedan. Det visar vilken impact denna grupp från London gjort på mig. Därför var det heller inget att fundera på när deras första turnédatum släpptes och Glasgow såg mest tillgängligt ut. Hade man vetat att dom skulle spela i Stockholm om en månad (Ja jag ska dit också) så hade man kanske backat och inte åkt till Skottland, jag menar deras nationalrätt är haggis, men med facit i hand hade jag isf ångrat mig nåt så jävulskt. Inte för att jag åt haggis som ni kanske förstår utan för den fantastiska onsdagskväll vi bjöds på.
Som jag inledde med så var det en helhetsupplevelse som hette duga. Till att börja så var stället näst intill perfekt. O2 ABC är lite som Glasgows Trädgår'n; lagom stort men inte så stort så att det inte blir intimt. En Mumford-tisha inhandlades och även någon öl för att komma i rätt stämning. Sen var det dags för första förakten att beträda scenen. När vi rekade stället tidigare på dagen så upptäckte vi att det skulle vara två förband innan huvudattraktionen: Andrew Davie och Fanfarlo, två vita fläckar på min musikkarta.
Andrew Davie var först ut och det visade sig vara en osignad, försynt, skäggig man med gitarr. Skulle "Skäggig man med gitarr" vara en legitim musikgenre skulle det vara den tidigare förekommande bloggkollegans favoritgenre. Andrew bjöd på stämmningsfulla låtar som var en perfekt öppning på denna kväll.
Efter det var det Fanfarlo's tur att visa upp sig, i efterhand har det visat sig att sångaren i detta engelska band faktiskt är svensk och det var ju lite synd at vi inte visste det där och då. 5-mannagruppen försökte till sitt yttersta att se coolt popiga (eller popigt coola) ut och lyckades väl helt ok även om jag kan tycka att sånt kan bli för mycket. Musiken däremot var helt fantastisk! Nu när vårsolen börjar lysa allt oftare har jag kommit fram till att deras skiva Reservoir är vårens skiva och att The Walls Are Coming Down är vårens låt. Glad, trallvänlig pop var det som Fanfarlo lät oss lyssna på och det gjorde vi mer än gärna.
Man har ju tur om ett förband är bra men nu var alltså båda två utomordentliga!
Efter en ganska lång väntan mellan Fanfarlo och Marcus Mumford & Co där bland annat alla instrument i hela världen, förutom eventuellt bowafridgeaphone, skulle stämmas. Dom är väldigt multiinstrumentala. Till slut släcktes dock ljuset ner och dom fyra grabbarna som bildar Mumford & Sons tog emot publikens jubel. Där har vi för övrigt ytterligare en del som gjorde helheten fantastisk: Publiken. Spelningen var slutsåld och stället var packat och varenda kotte kunde alla texterna och var med på noterna från första, ja, not. Detta smittade av sig på bandet som såg stormförtjusta ut, detta var för övrigt deras dittils största spelning.
Mumford inledde på samma sätt som deras debutLP nämligen att spela titelspåret Sigh No More. Detta är min favoritlåt på skivan så jag såg lite extra fram emot denna och bandet levererade verkligen. Från det lugna inledande partiet till avslutningen där tempot och intensiteten ökas successivt på ett ljuvligt sätt. I och med den här inledningen så var det ingen fråga om att den sista pusselbiten i helheten som jag snackar om hela tiden var på plats.
Därefter betades låtarna från debutskivan med höjdpunkter som Winter Winds och Little Lion Man. Dom provade även några nya låtar som hintade om en lovande uppföljare till Sigh No More.
Som jag sa tidigare är alla i bandet multitalented, det syns framförallt i det faktum att bandet inte har någon trummis. I dom flesta låtarna stampar sångaren Marcus på sin baskagge som han har vid mickstativet men vissa låtar kräver mer avancerat trumspel. Då turas alla (utom banjospelaren) om att sätta sig bakom trumsetet. Sånt är alltid kul.
Efter att alla låtar på skivan spelats (tror jag iaf) och den obligatoriska pausen innan extranumren var över kom bandet tillbaka på scenen, alla utom banjospelaren. Country Winston, som han heter, hade i sin slitna New York Knicks-keps och excentriska banjospelande blivit en stor favorit under kvällen och han var nu lite sen pga att han spelat så hårt så han börjat blöda under sista låten. Vilken kille! Samtidigt som han plåstrades om så fixade Marcus lite med sin xylophon och man kunde ana vad som var på gång: The Banjolin Song. Vi i konsertrion, Micke being the third part, hade kommit överens om att skrika "The What Song?" (kolla länken så förstår ni) om den skulle presenteras. Sagt och gjort men jag vet inte om den tidigare så väldigt blyga frontmannen uppskattade det för han försökte tysta er oss och alla andra som tänkte likadant som oss. The Banjolin Song var hursomhelst fantastisk. Ja det mesta, om inte allt var fantastiskt denna kväll och exhalterad, överväldigad och upprymd tog man del av Glasgows nattliv som inte minst tack vare konsrten också såklart var fantastiskt!
Markus Krunegård, Trädgårn, Göteborg, 27/2
Nyss hemkommen från en vecka i Skottland där Mumford & Sons avnjöts. Men mer om dom senare innan jag drog ut på äventyr så han jag också se den i mitt tycke bästa svenska artisten: Markus Krunegård.
Jag såg Markus för snart ett år sedan och då hade jag nyss börjat lyssna på honom och hans första album som jag tyckte va bra men inte helt fantastiskt. Efter den spelningen började jag älska honom mer och mer och enligt Last.fm så är Krunegård den artist jag lyssnat i särklass mest på senaste året. Sedan den spelningen så har Markus även hunnit släppa två album, Prinsen av Peking och Lev som en gris, dö som en hund. Båda två har varit lite svåra att fastna för, Prinsen har jag dock börjat nöta en hel del mycket pga Markus underbara texter som varenda en känns riktad mot just mig. Den andra skivan, som släpptes samtidigt som Prinsen av Peking, har jag inte riktigt kommit in i.
Det var med andra ord till viss del samma känsla som när jag skulle se honom förra gången fast med lite mer förhoppningar denna gång och vetskapen om att det kommer bli röj.
Trädgårn var långt ifrån utsålt vilket kändes riktigt tråkigt. Fördelen med den skrala publiksiffran var ju att man då utan problem kunde stå längst framme vid scenkanten i lugn och ro och lukta på gitarristens fotsvett.
Det var inget förband utan Markus klev på tillsammans med sitt fyrmanna-band till tonerna av En hemlig plats, introt till skivan Lev som en gris dö som en hund, som precis som på skivan följdes upp av titelspåret. Det är en låt som jag knappt tänkt på men som direkt blev en ny favorit och det är där vi finner styrkan i Markus Krunegård som live-artist. Han får alla låtar att låta ännu bättre live!
Krunegård hade en jämn och bra mix av låtar från dom olika skivorna, ca 6-7 st från vardera, och höjdpunkterna var, förutom dom låtar man nästan inte lagt märke till tidigare som fick nytt liv, Den som dör får se, Jag är en vampyr (alltid) och Hollywood Hills som kan vara den absolut bästa förvandlingen från skiva till live jag hört av någon låt någonsin.
Sista extranumret, Stjärnfallet, blev precis som förra gången som en vacker efterfest efter ett röjigt, underbar, stort disco. Synd bara att inte fler ville dansa med.
Jag såg Markus för snart ett år sedan och då hade jag nyss börjat lyssna på honom och hans första album som jag tyckte va bra men inte helt fantastiskt. Efter den spelningen började jag älska honom mer och mer och enligt Last.fm så är Krunegård den artist jag lyssnat i särklass mest på senaste året. Sedan den spelningen så har Markus även hunnit släppa två album, Prinsen av Peking och Lev som en gris, dö som en hund. Båda två har varit lite svåra att fastna för, Prinsen har jag dock börjat nöta en hel del mycket pga Markus underbara texter som varenda en känns riktad mot just mig. Den andra skivan, som släpptes samtidigt som Prinsen av Peking, har jag inte riktigt kommit in i.
Det var med andra ord till viss del samma känsla som när jag skulle se honom förra gången fast med lite mer förhoppningar denna gång och vetskapen om att det kommer bli röj.
Trädgårn var långt ifrån utsålt vilket kändes riktigt tråkigt. Fördelen med den skrala publiksiffran var ju att man då utan problem kunde stå längst framme vid scenkanten i lugn och ro och lukta på gitarristens fotsvett.
Det var inget förband utan Markus klev på tillsammans med sitt fyrmanna-band till tonerna av En hemlig plats, introt till skivan Lev som en gris dö som en hund, som precis som på skivan följdes upp av titelspåret. Det är en låt som jag knappt tänkt på men som direkt blev en ny favorit och det är där vi finner styrkan i Markus Krunegård som live-artist. Han får alla låtar att låta ännu bättre live!
Krunegård hade en jämn och bra mix av låtar från dom olika skivorna, ca 6-7 st från vardera, och höjdpunkterna var, förutom dom låtar man nästan inte lagt märke till tidigare som fick nytt liv, Den som dör får se, Jag är en vampyr (alltid) och Hollywood Hills som kan vara den absolut bästa förvandlingen från skiva till live jag hört av någon låt någonsin.
Sista extranumret, Stjärnfallet, blev precis som förra gången som en vacker efterfest efter ett röjigt, underbar, stort disco. Synd bara att inte fler ville dansa med.
