Disney Classics #42: Lilo & Stitch
Sista tio, börjar närma mig slutet!
Lilo & Stitch (2002)
Good guy: Stitch 3/5
Ett utomjordiskt, monströst experiment som är inställd på förstörelse som good guy? Ja det får bli så. Det är trots allt Stitch's försök att passa in som man i huvudsak får följa och jag har svårt att inte charmas av den lille blå krabaten, framförallt när han är utklädd till Elvis.
Bad guy: Captain Gantu 1/5
Svårt att välja vilken som är den stora protagonisten i filmen. Hade kunnat vara Grand Councilwoman som leder jakten på den förrymda Stitch, Bubbles som försöker sno Lilo till socialen eller t o m Stitch. Gantu som till slut skickas för att fånga Stitch är ändå mest elak i filmen även om han inte gör ett så bra jobb som Disney-skurk.
Love interest: Lilo 2/5
Inte kärlek i den bemärkelsen men den sexåriga flickan, som precis som Stitch inte riktigt passar in, finner en vän i utomjordingen. Ibland är hon ett gulligt barn och ibland är hon ett jobbigt barn, som barn är mest med andra ord och ja det funkar väl.
Comic relief: Jumba & Pleakley 2/5
Stitch's skapare Dr Jumba får först uppdraget att hämta hem sin skapelse med Agent Pleakley som håller koll på operationen. Dessa två är inte så där jättekul men bjuder på några fniss iaf.
Musical numbers: 2/5
Tänkte sätta en trea egentligen då jag gillar mixen av Elvis-låtar och Hawaii-sk musik men tyvärr så kunde de inte hålla sig till Elvis originallåtar hela filmen utan slänger in några dåliga covers på slutet. Tänker främst på den fruktansvärda versionen av Can't Help Falling In Love som görs av inga mindre än A*Teens.
Total: 2/5
Det är inte jätteofta Disney-filmer bygger på originella idéer. Lilo & Stitch är en av dem och jag tycker att idén om ett farligt litet monster flyr till jorden och misstas för bråkigt husdjur är bra. Utförandet däremot blir inte mer än ok. Stundtals blir filmen ganska fin och rörande men den lyfter aldrig. Stitch är charmig men det är ändå ganska långt mellan skämten. Det jag stör mig mest på är visserligen hur den är tecknad. Jag vet att de försöker göra det på gammaldags vis och det är ganska uppfriskande att slippa datoranimationer helt och hållet men Lilo & Stitch ser väldigt ful ut. Jättemånga färger men den känns inte riktigt levande på nåt sätt. Allt som allt en hygglig film men inget mer.
Next up: Treasure Planet
Disney Classics #41: Atlantis: The Lost Empire
Atlantis: The Lost Empire (2001)
Good guy: Milos James Thatch 3/5
Den nördige hjälten uppskattar man ju ofta. Lingvisten Milos är ju inte särskilt bra på att slåss eller så men han fixar det mesta ändå. Duktig på att hålla andan under vatten dessutom. Voicas bra av Michael J Fox
Bad guy: Commander Lyle Tiberius Rourke 2/5
Ganska elak och girig och allmänt skurkaktig i filmens andra halva men Rourke är ändå ingen särskilt minnesvärd skurk.
Love interest: Kidagakash "Kida" Nedakh 3/5
Finns inte särskilt mycket att säga om Kida egentligen, eller jo hon blir nån freaking gudliknande figur efter ett tag. Massa snack om kristaller och diverse som jag inte fullt ut hängde med i p g a trötthet men vad jag kunde få ut av det så blev Kida rätt awesome.
Comic relief: Sweet, Vinny & Co 3/5
Teamet som Milos blir en del av i jakten på Atlantis innehåller en del roliga karaktärer, framförallt Sweet och Vinny. Sweet är den snabbpratande och rätt roliga doktorn ombord på expeditionen men det är demolition experten Vincenzo Santorini. En ganska lågmäld italienare som har en skojig, rätt torr humor. Mycket improvisation tydligen från röstskådespelaren.
Musical numbers: 1/5
Skulle sätta en nolla då det inte är några låtar i själva filmen men sen kom en bedrövlig sång under eftertexterna och det får bli en etta istället.
Total: 3/5
Atlantis har fått ganska mycket oförtjänt skit verkar det som. Visst den är inte alls som andra Disney-filmer men för det är den inte dålig. Dels känns denna som den är riktad till lite äldre tittare, den känns lite mer vuxen på nåt sätt. Sen så är animationen rätt egen detta tack vare att man tog hjälp av Hellboy-skaparen Mike Mignola och det ger filmen en lite serietidnings-look. Även om filmen hade kunnat gjorts ännu bättre så är det ganska befriande att se nåt från Disney som inte är så Disney. Starka karaktärer, ett bra äventyr och några riktigt spännande action-scener gör att det blir en klar trea i betyg.
Next up: Lilo & Stitch
Disney Classics #40: The Emperor's New Groove
The Emperor's New Groove (2000)
Good guy: Pacha 2/5
Pacha är inte huvudkaraktären i den här filmen men den snälle, storvuxne farmaren, voicad av John Goodman får vara good guy här. Är väl inget större fel på honom men han är inte den starkaste figuren i filmen.
Bad guy: Yzma 3/5
"Scary beyound all reason" jo kanske det men Yzma är inte direkt bästa Disneyskurken men då hon kanske inte är så skurkaktig så är hon ändå rätt skoj.
Love interest: Emperor Kuzco 4/5
Huvudkaraktären får plats här istället då kejsare Kuzco älskar sig själv. Han är väldigt självupptagen och egoistisk även efter han blir förvandlad till lama och får det tufft. Och jag gillar det. Precis som jag gillar Karlsson på takets sätt att alltid sätta sig själv främst så uppskattar jag även kejsarens liknande tankesätt. Även om han till slut såklart lär sig att tänka på andra människor så är Kuzco riktigt kul på vägen dit. David Spade har väl aldrig gjort nån människa glad egentligen men han funkar bra som rösten till kejsar-laman.
Comic relief: Kronk 4/5
Medhjälpare till Yzma är den korkade men innerst inne godhjärtade Kronk. Kronk är enligt mig en av de absolut roligaste Disney-karaktärerna! Visst humorn går nästan uteslutande ut på att han är dum men det görs på ett väldigt roligt sätt. Patrick Warburton, för mig mest känd som den korkade Puddy i Seinfeld, gör rösten till Kronk helt perfekt.
Musical numbers: 2/5
Bara två låtar med i filmen. Det inledande numret av Tom Jones är underhållande medan Stings Oscarsnominerade bidrag som avslutar filmen inte riktigt håller så hög klass.
Total: 4/5
Storyn i The Emperor's New Groove är kanske inte så originell och animationen är väl inte särskilt spektakulär. Men! Jag gillade verkligen den här filmen. Jag hade inte sett den förut men vill minnas att jag tog avstånd till den när den kom. Vilken miss. Som sagt storymässigt är den kanske inte den bästa men den är sjukt underhållande. Tillsammans med Aladdin och The Great Mouse Detective är detta nog den jag skrattat mest åt. Filmen följer Disney-mallen pretty much men den känns väldigt annorlunda och det är framförallt humorn som sticker ut från de övriga klassikerna.
Roliga karaktärer, roligt manus och filmen är helt enkelt väldigt rolig att titta på. Det värderar åtminstone jag väldigt högt när jag kollar på animerad film.
Next up: Atlantis: The Lost Empire
Disney Classics #39: Dinosaur
Ge mig Landet för längesedan!
Dinosaur (2000)
Good guy: Aladar 1/5
Tarzan i dinosaurie-form. Den föräldralöse Iguanodon Aladar som föds upp av ett gäng apor är en väldigt god och snäll figur men ack så fruktansvärt tråkig och menlös.
Bad guy: Kron 1/5
Kron, även han en Iguanodon, är ledaren av dinosauriehjorden som Aladar och co ansluter sig till. Han försöker ta dem alla till en fantastisk dal (Landet för längesedan much?) På vägen dit visar han prov på lite douchighet och halvtaskigt ledarskap men han gör sig aldrig särskilt bra som bad guy.
Love interest: Neera 1/5
Krons syster som kärar ner sig i Aladar. De passar väldigt bra ihop för hon är också en väldigt tråkig och menlös karaktär.
Comic relief: Zini 1/5
"Wisecracking sidekick" står det på wikipedia om denna lemur som är Aladars styvbror. Jag vet att jag inte somnade under filmen men jag missade på nåt sätt allt som skulle kunna liknas med wisecrackande från Zini's sida.
Musical numbers: 0/5
Med undantag för Fantasia-filmerna så betygsätter jag inte Musical numbers om det inte finns något sångnummer med i filmen. Synd för denna film då den hade kunnat plocka lite poäng åtminstone tack vare filmmusiken som är ganska bra.
Total: 1/5
Disney ville göra en påkostad, snygg och realistisk film där dinosaurierna inte pratade. Dialog lades till och istället blev Dinosaur en påkostad, ful, usel och förutsägbar film med idel stereotypa karaktärer. Nästan alla Disney-filmer är ju förutsägbara och har stereotyper så det säger ju en hel del om denna film om man blir näst intill ilsken över detta. Animationen är ibland ganska ok men oftast känns den bara konstig då det är datoranimerade figurer framför (oftast) live-action-bakgrunder. Alla karaktärer är, som sagt, stereotypa och fruktansvärt tråkiga och hela filmen känns helt onödig och menlös. De gamla segmentfilmerna kan jag förstå att de är dåliga, The Black Cauldron är ju roligt dålig så därför måste jag nog säga att detta är den sämsta Disney-filmen so far.
Next up: The Emperor's New Groove
Disney Classics #38: Fantasia 2000
Fantasia 2000 (1999)
Good guy: Donald Duck 2/5
Donald funkar som medhjälpare till Noa i ett segment som återberättar den bibliska historien om Noas ark. Donald hjälper till att samla ihop alla djuren samtidigt som han försöker hålla koll på sin älskade Daisy i detta tråkiga avsnitt musiksatt till Pomp & Circumstances-marscherna.
Bad guy: Firebird 2/5
Firebird återfinns i det avslutande segmentet i vilket vår-ande-liknande sak råkar väcka en stor brinnande fågel-liknande sak som på dramatiskt vis ödelägger hela skogen och nästan ande-figuren innan eldfågeln plötsligt försvinner.
Love interest: Ballerinan 1/5
Ballerinan hämtar vi ur Den ståndaktige tennsoldaten som i detta Disneyformat blir en ritkigt tråkig historia vilket gör att Ballerinan passar in då hon också är en tråkig karaktär.
Comic relief: Flamingon med jojo 3/5
Kanske var det för att resten av filmen inte bjuder på så mycket humor men i vilket fall som helst så fick det kortaste segmentet om en flock flamingos mig att åtminstone dra på smilbanden och det tack vare den enda flamingon som inte riktigt bryr sig om rutinerna utan hellre leker med sin jojo.
Musical numbers: 3/5
Precis som i föregångaren så består ju Fantasia 2000 nästan uteslutande av musikaliska nummer denna gång känns det som de inte funkar riktigt lika bra med animationerna som i Fantasia från 1940. Ibland blir det riktigt bra dock framförallt i segmentet som hör till George Gereshwins jazziga Rhapsody in Blue.
Total: 2/5
För nästan 60 år sedan kom alltså Fantasia vilket var ett vågat experiment för Disney. "Uppföljaren" som kommer direkt efter de stora framgångarna under 90-talet är minst lika vågad men inte lika spektakulär som originalet. 45 minuter kortare är den men den känns nästan längre för de flesta segmenten är ganska tråkiga, då tänker jag främst på tidigare nämnda Den ståndaktige tennsoldaten och det inledande avsnittet om flygande valar(?). Några delar är dock rätt bra dels de jag pratade om tidigare, Rhapsody in Blue och Flamingo-delen, och dessutom det enda avsnittet som är taget direkt från 40-talets Fantasia, The Sorcerer's Apprentice. Stundtals vackra animationer men aldrig häpnadsväckande och det blir bara en tvåa i betyg för uppdateringen av Fantasia.
Next up: Dinosaur
Disney Classics #37: Tarzan
Tarzan (1999)
Good guy: Tarzan 3/5
De flesta känner väl redan till storyn om pojken som föds upp av apor i djungel och jag gillar hur apornasa son framställs i Disneys version. Han är ju rätt badass ändå men framförallt tycker jag om hans charmiga försök att bli människa.
Bad guy: Clayton 2/5
En rätt tam bad guy måste jag säga, bara väldigt girig och lite sliskig. Pluspoäng för den relativt brutala död han går till mötes.
Love interest: Jane 3/5
Jane är likt huvudkaraktären en ganska så charmig figur. Bra voicad av Minnie Driver och ja det finns kanske inte så mycket att säga om Jane egentligen men jag tycker hon är helt ok.
Comic relief: Terk & Tantor 2/5
Inte så humoristiska men det är väl ändå Tarzans bästa vänner, apan Terk och elefanten Tantor, som agerar comic relief i denna film. Janes pappa kanske också borde höra hit. Ingen av de tre är jätteroliga men de är ändå tre godkända karaktärer.
Musical numbers: 2/5
Den som står för låtarna i Tarzan är som bekant Phil Collins och även om ingen av sångerna är hemska så är de bara väldigt Phil Collins-iga och det gillar jag väl sådär lagom mycket.
Total: 3/5
Jag tycker att Tarzan är en småtrevlig film. Jag vet inte riktigt varför för den kanske inte är så märkvärdig egentligen men jag lät mig charmas av karaktärerna och av själva storyn, det var nästan så att man fick en klump i halsen vid vissa emotionella scener. Utöver det är så är den väldigt välgjord, otroligt snygg och många intensiva jaktsekvenser. Detta gör att även om filmen inte är så märkvärdig så är det en underhållande 1 ½ timme man bjuds på.
Next up: Fantasia 2000
Disney Classics #36: Mulan
Papa Dee är alltså Sveriges svar på Eddie Murphy (Also Spoiler alert! Ska kanske börja skriva det i fortsättningen)
Mulan (1998)
Good guy: Mulan 4/5
Efter besvikelsen på de senaste Disneykvinnorna så känns Mulan som en frisk fläkt. Hon är en skicklig, smart och god och hon är det hela filmen. Hon måste stora delar låtsas vara man men även efter att hennes hemlighet avslöjats och hon blir utelämnad av armén så fortsätter hon vara badass, räddar Kina flera gånger om och får dessutom upprättelse, ära samt berömmelse. Synd bara att hon i sista stund ska ta emot Li Shang med öppna armar helt utan vidare
Bad guy: Shan Yu 3/5
Shan Yu känns som han inte har så stor roll i filmen för att vara en bad guy i en Disneyfilm. Han ser väldigt skräckinjagande ut dock, framförallt hans ögon.
Love interest: Li Shang 2/5
Det finns inte mycket kärlek mellan kaptenen i armén och Mulan. Detta beror dock såklart mest på att hon utger sig för att vara en man större delen av filmen. När det visar sig att hon är kvinna väljer han visserligen, trots att det är mot reglerna, att inte avrätta henne för att hon räddat hans liv alldeles nyss. Han avvisar henne dock enda tills hon slutligen räddar Kina. När det väl hänt ber han inte om ursäkt för sitt beteende men när kejsaren säger typ "det där är ju en rätt bra tjej" söker han upp henne. Därför känns det som sagt tråkigt och konstigt att Mulan ger sig hän för honom.
Comic relief: Mushu 3/5
Tre år innan han var en åsna som förälskar sig i en drake så spelar Eddie Murphy själv en drake alltså. Han gör det rätt bra också. Mushu är en bra comic relief, lite smårolig men det blir aldrig att han försöker för mycket så att säga. Får en oroväckande känsla av att han är något perveterad emellanåt men det är kanske bara jag.
Musical numbers: 2/5
Inte mycket till bra låtar i denna film och de flesta känns som de är hämtade ur någon 80-talsfilm a la Karate Kid. Några halvfina låtar finns med också men ingen som sticker ut.
Total: 3/5
Mulan känns lite bortglömd och underskattad men jag vill nog påstå att den är i top 5 bland Disney Renaissance-filmerna (The Little Mermaid - Fantasia 2000) och det säger ändå en del om jag får säga det själv. En bra story med en stark huvudkaraktär, vilket inte brukar vara Disney's starkaste sida, och dessutom vackert animerad. Scenen när hunnerna rider nerför det snötäckta berget är verkligen fantastisk. Allt som allt en bra film som dock saknar några komponenter, framförallt ett bättre slut, för att ge den ett högre betyg.
Next up: Tarzan
Disney Classics #35: Hercules
Back at it
Hercules (1997)
Good guy: Hercules 2/5
I första halvan i filmen är Hercules den typiske missförstådde pojken som växer upp för att bli en stjärna. Tyvärr så blir andra halvan mer av en typisk romantisk Disney-film än en typisk sportfilm. Hade gillat filmen mer om de gått all-in på att göra just en sportliknande film av Hercules bravader.
Bad guy: Hades 3/5
Filmens stora behållning enligt mig. Men det är kanske inte karaktären i sig utan James Woods som återigen visar sig vara en utomordentlig röstskådespelare, han borde verkligen göra mer sånt. Karaktären är som sagt inte så jätteskoj i övrigt och har dessutom ingen egen låt.
Love interest: Megara 2/5
Varför måste så många kvinnliga karaktärer i Disney's filmer börja bra för att i slutet av filmen inte kunna nånting annat än vara kär i hjälten? Meg, som Hercules kärlek kallas, börjar med att vara lömsk och two-timar Hercules, visserligen mot sin vilja pga sina band till Hades men ändå men likt Esmeralda utvecklas hon till att slutligen bara vara en kvinna som hjälten måste rädda.
Comic relief: Phil 2/5
Danny De Vito passar ju ganska bra som satyren och Hercules tränare Philoctetes. Karaktären är, som det mesta med denna film, så där. Har några småroliga skämt men mycket han säger makes you cringe (finns väl inget bra ord för "cringe" på svenska?). Hades medhjälpare Pain och Panic kan också gå in i humor-kategorin men likt Phil är de inte heller särskilt roliga.
Musical numbers: 2/5
Hercules låt Go the Distance är en bra Disney-låt, även om Michael Bolton sjunger den till eftertexterna, men utöver tycker jag inte det finns så mycket att hämta i denna film. De flesta låtarna sjungs av muserna som även funkar ungefär som berättare i filmen men jag gillar varken de karaktärerna, deras del i filmen eller deras låtar.
Total: 2/5
Till att börja med så måste det ju sägas att Disney har trampat all over den grekiska mytologin. Som mytologi-intresserad är det lite tråkigt att se att nästan ingenting som stämmer överens med "verkligheten", framförallt har filmen fel titel! Eftersom det som sagt är grekisk mytologi så borde ju filmen heta Heracles och inte Hercules som är halvgudens romerska namn. That aside så är filmen okej men inte ett dugg mer. Det är framförallt svårt att känna något för storyn och karaktärerna och själva filmen tar aldrig riktigt fart. Skämten är stundtals halvroliga och de populärkulturella och nutida referenserna funkar rätt bra ibland. Disney har försökt hämta inspiration från gamla grekiska målningar till designen och animationen och det funkar väl så där tycker jag. Och det är som sagt så hela filmen känns, så där.
Next up: Mulan
Justice, Trädgårn, Göteborg, 3/3
Sedan Way Out West i somras så har jag endast varit på två konserter, ett random band som hette The Fresh & Onlys som var ok och svenska hårdrocksbandet Pain som jag hade vunnit biljetter till som inte var särskilt bra. Detta har inte alls känts bra så när det blev klart att franska duon Justice skulle komma till GBG så var det inget snack om att var tvungen att gå och se dem. Det satt ganska långt inne men till slut fick jag tag på biljett och det var värt varenda krona av överpriset jag fick lov att betala.
Det är både väldigt svårt och väldigt lätt att beskriva hur denna spelning var. Det lätta sättet är att säga att den var rätt mycket som deras livealbum A Cross the Universe från 2008 om man bara byter ut några gamla låtar mot låtar från fjolårets album. Det svåra sättet mynnar iofs ut i ett annat lätt sätt: Man måste ha varit där för att förstå hur bra det var. Gaspard och Xavier är för det första extremt coola men framförallt är de väldigt skickliga. Dels på att göra musik och dels på att framföra sin musik på ett intressant sätt. Själva musiken låter ju precis som på skiva, om än högre (det susar fortfarande lite i ena örat), men det är hur de kombinerar och mixar sina låtar som gör att det blir ett en och en halv timmes fantastiskt Justice-potpuri som man kunde dansa till. Och som det dansades! Det var väldigt bra att spelningen var på en lördag då det innebar att inte bara jag utan mer eller mindre hela slutsålda Trädgårn hade sina dancing shoes på. Det är svårt att plocka ut favoriter från spelningen men när min favorit-Justice-låt DVNO mixades in i nya Horsepower var det svårt att låta bli att gå helt bananer. Även Civilization och New Lands, två av de bästa låtarna på nya skivan enligt mig, fick mig att studsa och stuffa lite extra. Det enda jag eventuellt skulle kunna klaga på är att de inte avslutade med sin Master of Puppets-remix som de gjorde förr i tiden, man kan ju inte få allt.
Det känns iaf väldigt bra att kunna bocka av Justice på vill-se-listan, en lista där fransmännen legat väldigt högt under ett långt tag.
Setlist (från setlist.fm):
Genesis
Helix ('Civilization' mixed in as intro)
Phantom, Part 1
Civilization ('Newjack' mixed in as intro)
Canon
D.A.N.C.E. (Rehersal version)
D.A.N.C.E. (Justice Remix version)
Horsepower (Large portion of 'DVNO' mixed in as intro)
New Lands (Samples of 'Let There Be Light)
Stress
Waters of Nazareth (Featured large elements of 'We Are Your Friends')
Audio, Video, Disco (Also incorporated elements of 'We Are Your Friends')
Encore:
On'n'On
Phantom, Part 2 (Remix incorporating elements of the Soulwax remix and 'We Are Your Friends')
Parade (Played while they said goodbye and left)
Slutet av Genesis över till Helix via lite Civilization
...och vidare till Phantom pt. 1
Bio: Carnage
Quizvinst gav biobiljett vilket ledde till att Carnage sågs på Bio Roy.
Roman Polanskis film, baserad på en pjäs av Yasmina Reza, utspelar sig under en eftermiddag hemma hos Michael och Penelope Longstreet (John C Reily & Jodie Foster) som har besök av Alan och Nancy Cowen (Christoph Walz & Kate Winslet) för att diskutera deras söner som har hamnat i bråk med varandra. De två paren kommer inte direkt överens med varandra och diskussionen blir allt mer out of hand ju längre kvällen lider.
Jag gillar små filmer av den här typen med få roller och en historia som nästan uteslutande utspelas i ett rum, 12 Angry Men och Glengarry Glen Ross är två lysande exempel. Carnage är inget undantag även om denna film kanske inte riktigt håller enda in i mål. Storyn är kanske inget speciellt och karaktärerna är lite smått stereotypa men det finns ändå något slags djup i berättelsen även om inte filmen går in så hemskt mycket på det. Stundtals väldigt rolig film är det iaf och framförallt är den väldigt välspelad och det är just i skådespelarnas insatser som filmens stora behållning. Winslet och Foster är bra, Reily är riktigt bra (kul att se honom göra en lite seriösare film igen) men det är ändå Christoph Waltz som briljerar mest. Hans gestaltning av den översittande, upptagne advokaten Alan är verkligen genialisk och är den av de fyra karaktärerna som håller hela vägen även efter alkoholen börjar komma in i bilden. För det är där någonstans jag tycker att filmen tappar lite i kvalitet. Andra halvan av filmen är fortfarande rätt rolig men inte alls lika bra som första halvan då karaktärerna fortfarande försöker hålla god min trots att stämningen mellan paren inte är på topp.
Carnage är inget mästerverk men är trots allt en bra och rolig film och är värd att se för skådespelarna i allmänhet och Waltz i synnerhet.
7/10
Adventures of Sherlock Holmes: The Case of the Silver Earring
På senaste tiden har jag mest spelat Sherlock Holmes-spel, inte så mycket av det heller iofs men andra spelet i Adventures of Sherlock Holmes-serien är nu avklarat.
The Case of the Silver Earring börjar med att Sherlock och Dr Watson besöker en tillställning för den rike affärsmannen Melvyn Bromsby's dotters födelsedag. Under Sir Bromsby's tal så blir han skjuten till döds och det mesta pekar på dottern ligger bakom mordet. Historien trappas upp och mystiken tätnar när flera mord påträffas och Holmes och Watson måste slå sina kloka huvuden ihop för att lösa härvan.
Spelet släpptes 2004, två år efter första spelet i serien, men historien utspelar sig två år före Myster of the Mummy. Jag känner dock att det här är ganska oväsentligt eftersom första spelet i serien är ett jävla skitspel. The Case of the Silver Earring då? I jämförelse med föregångaren så är det väldigt mycket bättre. Man slipper det fruktansvärda first-person-perspektivet och får här spela i ett för genren klassiskt tredje-pesrons-perspektiv. Grafiken är mycket snyggare, inte fulländad och ibland ganska buggig men ändå detaljrika miljöer vilket förhöjer spelkänslan. Röstskådespelerna är för det mesta klart godkända, både Holmes och Watson är bra men däremot är de som gör rösten till några ungar märkbart vuxna och inte alls övertygande. Musiken i spelet kommer från kända kompositörer som Grieg, Tjajkovskij m fl.
Själva gameplayet är denna gång i mer klassisk point-and-click-stil men kanske inte så bra som det kan vara i denna genre. Spelet utspelar sig under 5 dagar och under varje dag går till största del ut på att man åker runt till olika platser runt London för att prata med personer som har med fallet att göra och hitta ledtrådar och information som kan leda till lösningen. Då och då stöter man på pussel med skiftande irritationsnivå. Varje dag avslutas på Baker Street där man får svara på ett gäng frågor med hjälp av ledtrådar, dokument och konversationer man samlat på sig i spelet. En ganska rolig del spelet då den gör att man ändå måste hänga med i vad som sägs och måste läsa brev och dokument man hittar men det kan också bli ganska enerverande om man inte spelat på ett tag och glömt bort det som hände i början av spelet.
Man måste som sagt hänga med ganska bra i spelet och gärna inte ha några stora mellanrum mellan spelsejourna för att få en bra spelupplevelse då själva storyn också är ganska invecklad. Eller det är ganska många namn att hålla reda på och har man haft några dagar ledigt från spelet så är det lite svårt att veta vem som är vem efter ett tag. Visserligen underlättar det att alla dokument och dylikt man samlat på sig alltid finns tillgängliga så man kan ta sig en recap när man vill.
Allt som allt är The Case of the Silver Earring ett helt ok point-and-click-spel, inget mästerverk men inte heller dåligt alls, framförallt är det en gigantisk förbättring från föregående spel.
