Gamusicineast

På senaste tiden har jag mest spelat Sherlock Holmes-spel, inte så mycket av det heller iofs men andra spelet i Adventures of Sherlock Holmes-serien är nu avklarat.

Har varit lite stiltje med Disney-tittande men det finns ju annat att blogga så det finns ju egentligen ingen anledning till att det även varit stiltje i skrivandet här. Ändring på det ska det bli och jag börjar med att ta itu med en annan serie, denna gång en spelserie: The Adventures of Sherlock Holmes.

Klämmer in ett litet spel mellan alla disneyfilmer.



The Tiny Bang Story heter det och är gjort av en liten studio som heter Colibri Games och som jag inte vet någonting om. Jag ramlade över en trailer till det här spelet på något sätt och när jag ser en trailer för ett peka-klicka-spel med fantastisk grafik så blir ju smått galen och bara måste spela det så fort som möjligt. Det jag såg i videon såg ut som någon slags mash up av Machinarium och Braid så mina förhoppningar hann bli ganska stora under den korta tid det tog att skaffa spelet. Tyvärr så dog förhoppningarna nästan lika snabbt som det tog att klara ut spelet.
Lite handling, för det finns en sån i Tiny Bang Story. I introt får man se en metorit ställa till det för den lilla planeten och man måste hjälpa dom få invånare att få ordning på allt. That's pretty much it.
Kan ju börja med vad som är bra med spelet: Det estetiska. Den handmålade grafiken är sagolikt vacker och världen ackompanjeras av en nästan lika vacker musik. Och där tar det faktiskt slut på lovorden.
Det som är dåligt, eller rättare sagt tråkigt, är framförallt allt att spelet är för enkelt och för kort. Det tog ca 1½-2 timmar att klara spelets fem banor och under den korta speltiden hann jag fundera på om det var ett spel enbart för barn eller om dess målgrupp även är tänkt att innehålla vuxna. Det är många pussel som ska avklaras och även om något enstaka är väldigt klurigt så är majoriteten barnsligt enkel och jag hävdar att minst hälften enbart går ut på att man ska hitta saker i miljöerna vilket varken är utmanande eller roligt. Då och då hittar man en gammal dator i spelet och får spela något som ska likna ett jättegammalt dataspel. Detta är något som även återfanns i Machinarium men då var det som ett litet minispel som man behövde klara om man var i behov av hints och det funkade ganska bra. I Tiny Bang Story funkar det inte alls, det är bara fult, långsamt och dåligt.
Något som spelet också tappar på är att man inte spelar någon karaktär utan man är bara muspekaren. Man stöter dock på några karaktärer i spelet som, precis som i Machinarium, bara pratar med hjälp av pratbubblor. Dessa figurer ser charmiga ut men är inte så charmiga, återigen bra estetik men brist på innehåll. Och det är som ni märkt så jag kommer summera detta spel, oerhört vackert men väldigt tråkigt. Men jag hoppas att det kommer fler spel från Collibri Games i framtiden för jag återupplever gärna den här grafiken dock tycker jag att spelstudion spelar Machinarium några gånger till för att lära sig hur man gör ett roligt, charmigt och utmanande spel med små medel.

4/10

Indie-spelscenen är nästan lika uppmärksammad som den stora spelscenen nu för tiden och Braid som släpptes för ganska exakt två år sedan var lite av ett startskott för indiespelens succé. Braid var ett sparsamt och stilrent pussel/plattformsspel och visade att det varken krävs fantastisk grafik eller 100 vapen för att ett spel ska hålla högsta kvalité idag. Det banade därför väg för andra simpla spel och det senaste i raden heter Limbo, är utvecklat av danska Playdead och släpptes exklusivt till Xbox Live i slutet av Juli.
Enda beskrivningen man får av spelet när man ska ladda hem det är "Uncertain of his sister's fate, a boy enters Limbo" resten får man se med egna ögon. Men när man väl börjar spela så är det inte mycket man ser ändå. Limbo är en nästan helt och hållet svart värld, ljuset finns där i bakgrunden men det är mest till för att kasta skuggor. Pojken man spelar som är bara en silhuett och den största fienden är det lömska mörkret. På vägen möter man också andra faror så som jättespindlar, parasiter som mixtrar med hjärnan m m. Man möter också andra människor men är dom inte döda så syns dom oftast i utkanten av skärmen där dom gillrar en fälla. Sin syster ser man inte röken av och vad som hänt henne har man ingen aning om.
Limbo är likt Braid ett pussel/plattformsspel och även om det inte är lika kluriga tankenötter man ställs inför här så får man då och då gnugga geniknölarna lite extra men Limbo är ett ganska lätt spel ändå och inte särskilt långt, jag klarade spelet på kanske 2 timmar. Men förutom att spelet är kort så finns det inga andra stora fel. Gameplayet är inte komplicerat, man har en knapp för att hoppa och en knapp för att trycka på knappar och dra i spakar och annat, så det gäller helt enkelt att hoppa och flytta lådor till strategiska positioner för att inte klyvas, krossas, drunkna eller elektrifieras.
Det man istället hänförs av är den lika okomplicerade designen. Det finns inga färger i Limbo, allt är svart och vitt med ett övertag för det svarta, men miljöerna känns ändå väldigt levande och dom hjälper till att bygga upp mystiken i spelet. Och mystiken är en stor del av spelet och efter att ha sprungit igenom Limbos skogar och fabriksliknande delar och kommit till slutet är man lika ovetande som när man startade men med en riktigt god spelupplevelse rikare.

1990 släpptes The Secret of Monkey Island, första delen i den klassiska point-and-click-serien om wannabe-piraten Guybrush Threepwood. Ifjol, 19 år senare, kom en förfinad Special Edition till Xbox med ny, men originalet trogen, grafik och röster. Detta blev en stor succé.
1991 kom andra delen i serien, Monkey Island 2: Lechuck's Revenge och eftersom det i år är 19 år sedan uppföljaren kom så är Lucas Arts bussiga nog att även erbjuda en Special Edition till detta spel. Precis som med "Secret" så har denna version fått ny grafik som denna gång är ännu bättre gjord än i första specialutgåvan men även denna gång kan man om man vill med ett litet knapptryck skifta till originalgrafiken från 91. Dessutom är såklart röster inspelade till spelet och återigen är det Dominic Armato som gör rösten till Guybrush vilket han startade med i och med att tredje spelet, Curse of Monkey Island, släpptes. Detta innebär att han numera är med i alla fem Monkey Island-spelen. I Secret of Monkey Island: Special Edition tyckte jag att röstarbetet kändes lite stelt men så här långt i tvåan är även det förbättrat.
Monkey Island 2 är ett spel jag bara spelat igenom en gång och det var ett bra tag sen så det ska verkligen bli skoj att få återuppleva detta fantastiskt roliga spel igen.

Igår blev det ett spelinköp nämligen 2009 års överraskning; Batman: Arkham Asylum. En okänd spelstudio, Rocksteady, tog Batman-licensen och gjorde ett fantastiskt spel av det. Iaf om man får tro alla som spelat det och jag måste säga att jag blev riktigt sugen på spelet efter att spelat demot. Nu ska det premiärspelas och jag får återkomma med mer info senare.

Det jag pysslar med som allra mest nu för tiden är att ägna tid åt två av årets största titlar i spelbranschen, Modern Warfare 2 och Assassin's Creed 2. Uppföljare till två av 2007 års mest uppmärksammade titlar, noterbart är att Modern Warfare släpptes 7 nov 07 och Assassin's Creed den 14 nov 07 och deras uppföljare släpptes nästan exakt två år senare, MW2 10 nov 09 och AC2 17 nov 09. 2007 års upplagor fick rätt vitt skillda framgångar, Modern Warfare revolutionerade online-spelet och jag och väldigt många med mig har spelat det mer eller mindre konstant från release fram till releasen av tvåan. Assassin's Creed däremot fick mycket ros för sin grafik och öppna värld men fick minst lika mycket ris för den extremt enformiga uppdragsdesignen. Därför har årets två uppföljare varit väldigt intressanta. Skulle Modern Warfare 2 kunna toppa den fantastiska föregångaren och kunde Assassin's Creed 2 ta till sig av kritiken och göra en lysande uppföljare? Svaren är ja och ja!

Modern Warfare 2 har kanske varit det mest hypade spelet någonsin och det är väldigt förståligt. Ettan var som sagt helt fantastisk framförallt för dess multiplayer-del. Det har inte gjorts några jättestora förändringar till tvåan dock en mängd småjusteringar, tillägg och förbättringar som förhöjer online-upplevelsen. Dessutom har det lagts till ett nytt spelläge, spec ops, som är som en blandning av singleplayer och multiplayer där man, helst tillsammans med en kompis, spelar genom olika banor, många som bygger på singleplayer-banor. Campaign-delen är dessutom, om än kort, riktigt kul att spela. Den tog lite dryg fem och en halv timme att klara vilket som sagt kan kännas i kortaste laget men intensiteten, storyn och bandesignen väger upp ordentligt. Och efter att ha tillbringat runt 50 timmar online så känns det verkligen som man får valuta för pengarna.

Assassin's Creed 2 har mer eller mindre tagit varenda liten grej kritikerna påpekat och fixat det. Och den mesta kritiken anspelade på den enformighet som uppdragen erbjöd i ettan vilket också fått den mesta bearbetningen i tvåan. Nu är det nästan alltid nåt nytt göra varje gång man får ett uppdrag vilket såklart är mycket bra. Något som också förbättrats är den historiska skildringen, denna gång har man tillgång till en databas med fakta om byggnader, platser människor m m i det gamla renässans-Italien, något som jag uppskattar och som jag tyckte saknades i ettan eftersom spelserien är så laddad av historik. Grafiken är såklart snygg och att springa och hoppa bland hustaken känns fortfarande lika tillfredsställande. Det har inte ändrats mycket där alltså, både på gott och ont, mestadels gott såklart. Man får inte samma wow-upplevelse som ettan bjöd på men det är ju fortfarande förbannat snyggt.

Eftersom detta inlägg började skrivas för ett bra tag sen men allt som har med bloggen att göra har dragit ut på tiden så har jag även införskaffat DJ Hero. Guitar Hero 3, 4 och 5 samt Metallica finns i mitt spelbibliotek och jag tycker om dem allihopa. Däremot har det inte blivit allt för mycket spelande på plastinstrumenten så därför känns det nya plast-turntable till DJ Hero väldigt uppfriskande. Spelet är i stort sett uppbyggt på samma sätt som Guitar Hero men det känns på nåt sätt som man är mer delaktig i musikspelandet än tvpselandet som låtsats-DJ än som wannabe rockstar. När man kommer in i "zonen" och får ett härligt flyt i scratchandet och crossfadeandet så får man en känsla av att man åstadkommit något musikaliskt och inte bara fått en ny Xbox-Achievment.
En grym låtlista med fantastiska remixar och mashups hjälper DJ Hero att bli bästa musikspelet på länge.

Det avslöjades först på årets E3-gala och idag så var det då dags för Facebook och Twitter att dyka upp på Xbox Live. Detta tillsammans med att filmuthyrningstjänsten Zune också har blivit tillgängligt är en sjukt bra uppdatering! Nu kan man kolla foton, vänner och allt annat på facebook. Man kan tweeta på som aldrig förr, jag hade inte twitter förut men nu i och med detta så har jag startat upp en gamer-twitter som jag kommer att skriva på när jag lirar på xboxen, besök den på http://twitter.com/Sheheqazaramesh. Sen så kan man numera alltså även hyra film direkt via konsolen. ca 60 spänn för en film i HD-upplösning med 5.1-ljud och ungefär 35 för en film i standard-kvalité. Rätt ok priser tycker jag. Drygt 100 gamla och nya filmer finns att välja bland för tillfället men jag antar att det kommer att utökas allt eftersom.
Way to go Microsoft! 

håll utkik efter reviews av Phoenix, Josh Radin, A Christmas Carol och The Wrestler. Tills dess en rolig trailer till kommande Tony Hawk Ride:

Så var spelet Machinarium avklarat och det var längesen, om nånsin, jag blev så förälskad i ett spel. Som jag skrev i förra inlägget får man följa en liten robot som blir utslängd i en sophög utanför den stora robot-staden, som för övrigt på vissa ställen ger små referenser till Prag (spelet är utvecklat i Tjeckien). Därifrån måste han ta sig tillbaka till staden, konfrontera dom onda robotarna som varit taskiga mot dom flesta invånarna i staden och slutligen återförenas med sin tjej.
På vägen möter man många intressanta karaktärer och vackra miljöer och på varje nytt ställe möts man av kluriga pussel. Pusslen kan bestå i allt från att klä ut sig till polis genom att måla en rödvit kon blå och sno en lampa från en lyktstolpe till att tjäna pengar i en arkad-hall där man bjuds på verisioner av klassiska spel som Space Invaders m fl. Nivån på dom tankenötter man ställs inför är på en mycket bra nivå, inte omöjligt svåra men tillräckligt för att man ska känna sig lite duktig när man listar ut ett pussel. Inte blir det dock lite väl klurigt och då är det tur att man kan få en hint på varje nivå man kommer till. Är det fortfarande svårt finns det en Walkthrough-bok som man kan öppna efter man klarat ett minispel.
Men det är inte själva spelandet jag kommer komma ihåg Machinarium utan det är storyn eller snarare hur den är berättas. Charmigare och mer älskvärt spel har jag nog aldrig sett och den lilla "plåtburken" man styr som endast pratar genom tankebubblor har lika mycket karaktär som en miljon Mass Effect-Sheppard. När huvudroboten efter att ha hjälpt ett gatumusikant-band att laga deras instrument ställer sig och börjar dansa till deras svängiga musik smälter verkligen mitt spel-hjärta. Förutom dom härliga karaktärerna så är miljöerna helt enastående. Robot-staden är visserligen grå-brun och metallisk men den är så vackert tecknat så den känns full av liv.
Det finns faktiskt bara en enda sak att klaga på när det gäller Machinarium och det är att det är för kort. Visst, när ett spel är så här underbart vill man ju sitta å spela en halv livstid och då känns det såklart väldigt kort men såklart är kanske ca 3 timmars speltid alldeles för lite.
Men det överskuggas ändå av hur kul man har och hur mycket man helt enkelt myser av välbehag när man spelar detta lilla spel. Machimarium är absolut ett av dom härligaste spelen jag någonsin spelat!

Jag har varit inne tidigare på att point-and-click-genren håller på att få en revival tack vare Tales of Monkey Island, Sam & Max m fl. Nu har ett nytt spel anslutit sig till point-and-click-familjen. Och vilket spel sen!
Machinarium heter det och i det tar man sig an rollen som en liten robot som blir slängd i en sophög och måste ta sig genom en värld full av robotar och pussel för att få upprättelse.
Machinarium är ett helt underbart spel. Fantastisk grafik, kluriga pussel och trots att det inte är någon dialog i spelet så är huvudroboten enormt charmig. Eftersom ingen av robotarna pratar så förs storyn framåt med hjälp av gulliga tankebubblor och hela konceptet med bara musik och miljöerna skapar en riktigt bra stämning i spelet.
Jag har nu bara spelet en liten del av spelet men jag älskar det redan och inom kort, när jag klarat spelet, skriver jag lite mer om Machinarium.

Lite dåligt med nya demos att ladda hem på krysslådan men det hindrar inte Demo-torsdag! Jag har precis spelat igenom Game trial till Arcade-spelet Lucidity, ett pussel-plattformspel från Lucas Arts.
I fjol blev indie-spelet Braid en oväntad succé. Spelet utvecklades av en ensam kille och var oerhört simpelt men likväl genialiskt. Braid var ett pussel-plattform spel, ett Super Mario Bros med problemlösning som innebär olika sorters tidmanipulation. Braid visade att det inte behövs någon gigantisk budget eller invecklad spelteknik för att skapa en bra spelupplevelse.
Nu släpper Lucas Arts sitt Lucidity till Xbox Arcade och jag kan bara gissa men hade det inte varit för Braid hade inte storföretaget gjort ett minimalistiskt och stillsamt pussel-plattformsspel.
I Lucidity hjälper man den lilla tjejen Sofi som omedvetet traskar omkring i sina fantasifulla drömmar. Med hjälp av diverse föremål (fläktar, slangbellor, plattformar m.m.) ska man försöka få Sofi att inte promenera ner i nån avgrund eller in i nån förvuxen insekt. På vägen till banornas mål (en brevlåda med vykort från Sofis Nana) finns även eldflugor som man kan samla för att öka Sofis hälsa och för att låsa upp extrabanor, detta gör att man måste lösa banorna på olika sätt om man vill samla alla eldflugor.
Luciditys stil är ofantligt vacker och väldigt charmig men när man stirrat färdigt på dom vackert tecknade miljöerna inser man att Lucidity inte är i närheten av den spelglädje som Braid bjöd på. Att Sofi går konstant i ett ganska makligt tempo kan när det hettar till bli en frustrerande utmaning men nu och då blir det bara frustrerande när man t ex väntar på att hon ska komma fram till trappan man slängt fram nån jävla gång. Sen att föremålen man får för att hjälpa Sofi på vägen kommer slumpmässigt känns inte heller som det hjälper till att förhöja spelkänslan utan blir mest bara bökigt.
Lucidity är mycket vackert och rätt skoj ett tag och för knappa hundralappen ska man kanske inte begära så mycket.

Då kan man börja räkna ner till Mass Effect 2 kommer i början av nästa år, ettan är nämligen avklarad. Efter lite drygt ett dygns effektiv speltid så har jag i rollen som Commander Shepard räddat galaxen och gjort att människor är ett lika respekterat släkte som dom andra högaktade utomjordiska raserna. Och jag njöt hela vägen. Trots några flaws så är det svårt att hitta bättre RPG's, framförallt tack vare storyn och hur den är berättad. Den filmiska berättartekniken och den detaljerade handlingen, med bakgrundsfakta om mer eller mindre allt du stöter på, gör att man blir smått beroende och bara måste besöka ytterligare en planet och klara nästa uppdrag.
Utvecklarna Bioware (Knights of the Old Republic, Baldur's Gate) lägger som sagt mycket krut på att få Mass Effect att efterlikna en spelfilm och dom lyckas mycket bra allt från röstskådespelarna (även om huvudkaraktären känns väldigt okarismatisk) till simulerad handkamera och snygga zoomningar. Det finns till och med ett "film grain"-filter som gör att spelet får en film-kvalité-bild, en kul effekt som dock inte föll mig i smaken och jag valde därför bort den. Detta gör att Mass Effect känns väldigt levande och trovärdigt och man känner för karaktärerna och twisterna i handlingen blir mer betydande för mig som spelare. När man dessutom ställs inför olika moraliska dilemman och plötsligt skapar twister själv känns Mass Effect verkligen som ett lysande exempel på en interaktiv film.
Som tidigare nämnt så är Mass Effect trots allt inte felfritt. Utöver Main Quest-uppdragen så är sido-uppdragen på dom outforskade planetarna man åtar sig ganska så enformiga och på dessa uppdrag åker runt i sitt fordon vars kontroll vid vissa tillfällen är riktigt frustrerande. Detta gör att jag helst vill klara huvudstoryn vilket resulterar i att när eftertexterna börjar rulla så har jag egentligen inte ens klarat majoriteten av hela spelet. Jag förstår inte riktigt varför spelet måste ta slut när huvudstoryn är slut när det nu finns så många sidouppdrag att tillgå, samma sak var det med Fallout 3, till det släpptes dock ett tillägg som gjorde att man kunde forstätta spela efter spelet var "slut".
Dessa missar är dock ganska obetydliga och förstör inte helhetsupplevelsen särskilt mycket. I det stora hela är Mass Effect ett fantastiskt spel och jag längtar tills fortsättningen kommer som verkar kunna bjuda på ännu fler överraskningar.

Såg precis recensionen av Borderland som släpps idag, ett spel som jag varit väldigt nyfiken på senaste tiden. Borderland är ett First-person-shooter blandat med ett RPG som använder sig av cell-shading vilket gör att det ser annorlunda och riktigt snyggt ut. Jag blev mestadels sugen på Borderlands för jag anade ett nytt action-RPG, ett "nytt fallout 3" tyvär så blev jag lite avtänd av recensionen på gametrailers.com som gav hints om att det var mer action och inte så mycket av den story som RPG i vanliga fall brukar bjuda på. Men det ser fotfarande coolt ut och det blir kanske ett köp i framtiden, med tanke på att Modern Warfare 2 och Assassin's Creed 2 kommer i november så får det vänta ett tag iaf.

 

Denna lördag i lönväntans tider har jag spenderat nästan uteslutande framför Bioware's fantastiska rymd-action-RPG-epos Mass Effect.
Uppföljaren är på ingång (släpps i början av nästa år) och eftersom första delen av denna dataspelens motsvarighet på Star Wars-sagan legat i hyllan utan att jag spelat det särskilt mycket så var det dags att ta itu med dettta omfattande rymdäventyr. Och då menar jag omfattande. Varenda liten teknik-pryl, utomjording-ras, vapen, you name it har en bakgrundshistoria som man får ta del. Kul tycker jag eftersom det ger ett djup i spelet som oerhört få, om något, innehar.
Mass Effect utspelar sig ungefär 150 år framåt i tiden och avancerad tekonologi har gjort att universum nu är mera tillgängligt och alla olika galaxers aliens lever tillsammans och människorna är långt ifrån den överlägsna rasen. Som Commander Sheppard tar man sig an uppgiften att rädda allihopa från den lömske Saren som är i full gång med att försöka återuppliva dom utdöda, mytosmpunna och extremt farliga Reapers.
Till alla som gillar action-rpg's är Mass Effect ett absolut måste!

Mass Effect:

Ny torsdag vilket innebär nytt demo till Xbox 360. Denna gång har jag testat racing-spelet Forza Motorsport 3, Xbox egna racing-serie som till en början, när det släpps nästa vecka, kommer konkurrera med Need for Speed: Shift och i framtiden kämpa mot 5e delen i PS3's bil-franchise Gran Turismo.
Inledningsvis så bör det sägas att jag varken är en bilfantast eller en bilspelsfantast, senast jag spelade ett bilspel mycket var typ Need for Speed 3: Hot Pursuit och det var drygt 10 år sedan, så det är ju med viss skepsism jag laddade hem demot till FM 3.
Det som slog mig först när jag startade spelet var vilket snålt utbud, bara en bana som man får köra ett 2-varvs-race på och 5 bilar att välja på. Nån bana till borde dom kunnat bjuda på tycker jag framförallt med tanke på att hela Forza Motorsport inte ens får plats på en skiva pga alla bilar m.m. som finns i spelet. 
På denna enda bana så är grafiken utsökt dock utan att jag får någon wow-känsla under spelets gång. Musiken som tar mig genom racet, och genom menyerna, är tyvärr riktigt lam. Men bilspel handlar ju framförallt om själva körandet och den biten är i mitt tycke helt ok. Allra roligast är FM3 när det går snabbt, när man kör mini coopern känns det däremot rätt trist. Bilarnas fysik känns väldigt realistisk och styrningen funkar utmärkt men jag känner ändå inte riktigt att den sanna körglädjen infinner sig.
Det är inte många knappar att hålla reda på men en speciell knapp, den så kallade rewind-knappen, är ganska intressant och jag är lite kluven till den. Den gör så att man kan spola tillbaka tiden när man tabbar sig så att man kan försöka sig på hårnålskurvan eller omkörningen en gång till. Dels tycker jag att det är riktigt bra inslag och dels tycker jag att den förstör den realistiska känslan litegrann som spelet bygger på i övrigt.
Jag kan tänka mig att Forza Motorsport 3 kommer gå hem bland bilspels-entusiaster och kritikerna hyllar det som det bästa bilspelet för tillfället. Själv är jag inte frälst och kommer nog hålla mig undan bilspelsgenren ett tag till.


/Gamusicineast

Om en vecka släpps Heavy-Metal-action-adventure-spelet Brütal Legend och demot finns att ladda hem till Xbox Live, vilket jag gjort och nu spelat genom två gånger.
Brütal Legend är gjort av Tim Schafer och hans team Double Fine som låg bakom det härliga plattform-spelet Psychonauts. Tim själv låg även bakom den av mig nyss hyllade Monkey Island-serien och även andra gamla point-and-click-spel men hans senaste alster går mer på rå styrka istället för tankekraft, men humorn har han tagit med sig.
Man tar sig an rollen som Eddie Riggs (spelad av Jack Black), en hårdrocks-roadie som känner att han inte hör hemma i dagens musikscen. När det så kallade heavy metal-bandet han jobbar för klantar till det på scen rasar hela scenbygget ner över Eddie. Hans blod droppar på hans bältesspänne som visar sig vara en nyckel till en portal till en annan dimension. Ett stort monster drar ner Eddie i hålet och han vaknar upp i en dimension som är som alla over-the-top-heavy-metal-album-covers sammansatta till en stor värld. Här måste han, med hjälp av sin numera magiska elgura, en gigantisk krigsyxa och en tuff hårdrocks-brud vid namn ophelia, fightas genom metal-världen för att hitta sanningen bakom denna mystiska dimension.
Det första jag lägger märke till när jag kör igång demot är kanske en obetydlig sak men menyerna är riktigt coola. Man får se ett hårdrocks-album i live-action, när man klickar till höger å vänster så öppnas det, LP-skivan tas fram eller texthäftet plockas ut för att ta spelaren till nya menyer. En liten men snygg detalj.
Sedan möts jag av ett 7 minuter långt intro vilket känns som i det längsta laget för ett demo. När jag spelade demot andra gången och jag visste vad som skulle göras tog det ca 25 minuter att spela genom därför känns det lite trist att 10 minuter av dom går till cutscenes även om dom är roliga.
Grafiken i Brütal Legend är långt ifrån fantastisk men vad det tappar där tar den igen med ett roligt manus och simpel gameplay. Jack Black är perfekt för huvudrollen och bjuder på den ena rockklyschan efter den andra. Gameplayet är som sagt simpelt, vilket inte är dåligt, det är inte så många knappar att hålla reda på och det går väldigt snabbt att komma in i hur man styr sin gubbe. Men även fast det är simpelt så finns det många möjligheter på hur man kan fightas och när man kommer till den enda bossen i demot så får man tänka strategiskt istället för att bara hacka med yxan.
Trots att demot som sagt var kort så blev jag ändå sugen på att spela hela spelet jag vet dock inte om jag blev så sugen så jag kommer köpa det nu när det kommer. Det goda metal-soundtracket, en multiplayer-del och att bl a Ozzy och Lemmy lånar ut sina röster till karaktärer i spelet lockar dock.

Två timmars intensivt pussellösande senare och kapitel tre i Monkey Island 5 är avklarat och jag har lagt händerna på La Esponja Grande. Dessvärre har en kvinnlig prisjägare vid namn Morgan, som varit ute efter Guybrush (samtidigt som han är hennes stora idol) i dom två första delarna också, lagt händerna på Guybrush på uppdrag från en galen fransk vetenskapsman vid namn Marquis de Singe som är ute efter infektion/förbannelsen Guybrush bär på.
Detta tredje kapitel utspelade sig mestadels under vattenytan, eller rättare sagt i munnen på en sjöko under vattenytan. Där hittar man en kapten som också är på jakt efter den magiska tvättsvampen. Hans besättning har gjort myteri och håller till i magen på sjökon och har enligt dom the vacation of their lives. Dom har mixtrat med sjökons balanssinne så han simmar runt runt och det är upp till Guybrush att ställa allt till rätta så man kan åka med sjökon till det mytomspunna parningsstället för sjökor där La Esponja Grande finns. Ganska typisk handling, eller hur!?
Först känndes denna del ännu mer som en transportsträcka än del två men den växte ju längre man spelade det. Storyn tätnade lite och en liten kärlekstriangel börjar växa fram. Dessutom fick man ett kärt återseende i och med att den pratande ondskefulle dödskallen Murray, som man först stötte på i Curse of Monkey Island, dök upp och bjöd på stor underhållning som vanligt.
Pusslen är inte alltför svåra i Tales of Monkey Island men tillräckligt för att hålla mig sysselsatt i två timmar och råka ut för några gå-runt-å-prova-alla-saker-med-allt-å-alla-moments men ganska snabbt blir lösningarna självklara (Såklart ska man ju byta till en röd lins på kaptenens monokel så man kan få honom att dricka den gula farliga magsaften istället för den oranga så jag kan......osv). Lite nya inslag också i denna del som grimas-fighter (som tyvär blev lite som dom trista ap-förolämpnings-fightern i MI4) och när man ska tala för en sjöko så han kan hooka upp med en sjöko-hona (detta inslag påminnde om dom briljanta förolämpnings-svärdduellerna från dom 3 första MI-spelen).
Jag tycker detta var bästa delen hittils och ser verkligen fram emot dom två avslutande delarna. Först ut Chapter 4 - The Trial and Execution of Guybrush Threepwood som släpps om en vecka.



/Gamusicineast