Filmarkivet: Up
Titel: Up
År: 2009
Regi: Pete Docter & Bob Peterson
Manus: Pete Docter, Bob Peterson & Thomas McCarthy
Röster: Ed Asner, Christoper Plummer, Jordan Nagai
Handling: För att fullfölja sin och sin bortgågne frus stora önskan så knyter 78-årige Carl fast en jävla massa ballonger på sitt hus och flyger iväg mot Sydamerika. Uppe i luften får han oväntat besök, en lite scout har råkat vara på gamlingens veranda när huset lyfte och detta omaka par får ge sig ut på äventyr tillsammans i Sydamerikas djungler.
Min åsikt: Ännu en Pixar-film. Jag hade höga förhoppningar på denna film, det har man ju alltid när Pixar kommer med något nytt, men tyvär så känns det lite som att det bara är ännu en Pixar-film. Sen får man ju välja om det är något dåligt eller inte. Självklart är det ju hög klass på filmen eftersom det är ännu en Pixar-film. Animeringen är fantastisk, humorn finns där om än inte lika frekvent som i andra Pixar-filmer, storyn är fin och röstskådespelet är på topp. Storyn verkar originell, bara att ha en gammal gubbe som huvudkaraktär känns ganska modigt och sen låta honom flyga iväg med sitt hus med en liten pojke till Sydamerika där dom bl a träffar en talande hund är inget man ser varje dag, men trots det så känns det aldrig särskilt originellt. När det gäller berättarteknik känns det mesta ganska gjort, filmen är uppbyggd som i stort sett alla andra filmer från Pixar och visst det funkar ju men som sagt bärjar det kännas lite väl bekant numera.
7/10
Way Out West 2010 del 2
Ja det är väl bara att fortsätta genomgången och det med ingen mindre än ettan på min countdown:
Iggy & The Stooges
Iggy Pop och hans mannar var alltså den akt jag såg mest fram emot innan Way out west och eftersom jag redan gjort klart att Local Natives är nummer ett efter festivalen så måste jag ju erkänna att The Stooges inte riktigt levde upp till förväntningarna, men det var inte på nåt sätt en dålig spelning för det. Dock fanns det några fel, dels var ljudet ganska kasst och dels tycker jag dom fuckade upp Search & Destroy ganska bra vilket såklart va synd då det är låten med stort L för min del. Men det fanns ju också en hel massa rätt. Iggy var såklart sitt vanliga 63-åriga jag vilket inte innebär att han står med sin rullator framme vid mickstativet och mumlar texterna. Han kommer ut på scenen iförd en läderväst men hinner inte ens fram till sin mikrofon innan den har åkt av till tonerna av Raw Power och allt är som det ska igen. Efter det hinner han spotta på sig själv, till slut slå sönder mickstativet som han aldrig använde även om roddarna envisades med att ställa upp det efter varje låt, dragit upp ett 20-tal från publiken för att hjälpa till att sjunga och krupit på alla fyra nere på marken framför publiken. Resten av grabbarna sköter sig också bra om än mer stillastående fast det kan inte basisten Mike Watt rå för, han har trots allt gipsat hela vänsterbenet men rockar ändå på som fan. Förutom ljudet och Search and Destroy så låter det ändå riktigt bra och klimaxet nås under en fantastisk version av Now I Wanna Be Your Dog. Det känns som man aldrig kana vara säker på om Iggy vaknar upp imorgon, även om han som sagt inte ger sken av att vara gammal, så det känns riktigt bra att ha fått se denna ikon och fenomen live.
4/5
Jónsi
Efter Iggy han jag precis ta mig till Linnéscenen för att vara med om helgens största kontrast. Från punklegenden Iggy Pop till falsettsjungande Sigur Ros-medlemmen Jónsi känns steget så stort som det bara går. Jónsi bjöd som väntat på extremt vacker musik, fin sång och konstiga kläder. Mindre väntat var att det på nåt sätt blev rätt bra partystämning under vissa låtar. Tyvärr så fick jag av förklarliga skäl ingen särskilt bra plats under konserten så jag fick inte riktigt ta del av atmosfären mitt framför scenen men jag fick återigen uppleva Jónsi igen och även om hans solomaterial inte riktigt kommer upp i Sigur Ros-standard så kan jag aldrig få nog av denna vackra röst. Jag snackade i min countdown, där Jónsi var sjua, om hur regn kan förhöja en konsert. Nu spelade ju Jónsi i tältscenen så något regn fick vi inte men lite kul var det ändå när dom på bildskärmarna skapade ett artificiellt regn över konserten.
3/5
The xx
The xx, detta magiska The xx. Hur dom bara hamnade på plats 6 inför festivalen är ett mysterium även för mig. Men mysterium passar denna ständigt svarta Londontrio. Precis som i vintras, det kändes lite som det var ett gäng gamla vänner som kom upp på scenen, så dök dom upp med sina svarta kläder och böjda huvuden med kusligt hypnotiserande blickar och spelade sin lika hypnotiserande musik. Men musiken är inte kuslig på något sätt utan bara fantastisk. Dom spelade samma setlist som förra gången vilket innebär hela skivan plus en cover och sen extranummer avslutningen på debutalbumet, Stars. Trodde vi. När Infinity var slutspelad och trion lämnade scenen så låg mörkret kvar och publiken väntade. Plötsligt kom roddare in och stämde om basen och gitarren, "extranummer" tänkte jag. Ytterligare minuter gick och inget hände förrän ljuset tändes och roddarna kom återigen in på scenen och började plocka ihop instrumenten. Snopet var ordet. Men innan dess så bjöds vi på en i stort sett lika bra som i vintras dock utan att komma fram till samma sjuka stämning som fanns då men det är ju festival så det får man räkna med. Vilket man inte vill räkna med på festival men som tyvärr är en del av det är att det finns fulla typer som knuffar på allt och alla och att det finns vissa tjejer som inte bryr sig om musiken utan istället står längst framme vid scenen och pratar högljutt med varandra hela tiden. Detta drar ju såklart ner konsertupplevelsen och får mig ännu mer att inse att vanliga spelningar trots allt är mycket bättre än en festivalspelning.
4/5
Återkommer med lördagens bravader i del 3
Iggy & The Stooges
Iggy Pop och hans mannar var alltså den akt jag såg mest fram emot innan Way out west och eftersom jag redan gjort klart att Local Natives är nummer ett efter festivalen så måste jag ju erkänna att The Stooges inte riktigt levde upp till förväntningarna, men det var inte på nåt sätt en dålig spelning för det. Dock fanns det några fel, dels var ljudet ganska kasst och dels tycker jag dom fuckade upp Search & Destroy ganska bra vilket såklart va synd då det är låten med stort L för min del. Men det fanns ju också en hel massa rätt. Iggy var såklart sitt vanliga 63-åriga jag vilket inte innebär att han står med sin rullator framme vid mickstativet och mumlar texterna. Han kommer ut på scenen iförd en läderväst men hinner inte ens fram till sin mikrofon innan den har åkt av till tonerna av Raw Power och allt är som det ska igen. Efter det hinner han spotta på sig själv, till slut slå sönder mickstativet som han aldrig använde även om roddarna envisades med att ställa upp det efter varje låt, dragit upp ett 20-tal från publiken för att hjälpa till att sjunga och krupit på alla fyra nere på marken framför publiken. Resten av grabbarna sköter sig också bra om än mer stillastående fast det kan inte basisten Mike Watt rå för, han har trots allt gipsat hela vänsterbenet men rockar ändå på som fan. Förutom ljudet och Search and Destroy så låter det ändå riktigt bra och klimaxet nås under en fantastisk version av Now I Wanna Be Your Dog. Det känns som man aldrig kana vara säker på om Iggy vaknar upp imorgon, även om han som sagt inte ger sken av att vara gammal, så det känns riktigt bra att ha fått se denna ikon och fenomen live.
4/5
Jónsi
Efter Iggy han jag precis ta mig till Linnéscenen för att vara med om helgens största kontrast. Från punklegenden Iggy Pop till falsettsjungande Sigur Ros-medlemmen Jónsi känns steget så stort som det bara går. Jónsi bjöd som väntat på extremt vacker musik, fin sång och konstiga kläder. Mindre väntat var att det på nåt sätt blev rätt bra partystämning under vissa låtar. Tyvärr så fick jag av förklarliga skäl ingen särskilt bra plats under konserten så jag fick inte riktigt ta del av atmosfären mitt framför scenen men jag fick återigen uppleva Jónsi igen och även om hans solomaterial inte riktigt kommer upp i Sigur Ros-standard så kan jag aldrig få nog av denna vackra röst. Jag snackade i min countdown, där Jónsi var sjua, om hur regn kan förhöja en konsert. Nu spelade ju Jónsi i tältscenen så något regn fick vi inte men lite kul var det ändå när dom på bildskärmarna skapade ett artificiellt regn över konserten.
3/5
The xx
The xx, detta magiska The xx. Hur dom bara hamnade på plats 6 inför festivalen är ett mysterium även för mig. Men mysterium passar denna ständigt svarta Londontrio. Precis som i vintras, det kändes lite som det var ett gäng gamla vänner som kom upp på scenen, så dök dom upp med sina svarta kläder och böjda huvuden med kusligt hypnotiserande blickar och spelade sin lika hypnotiserande musik. Men musiken är inte kuslig på något sätt utan bara fantastisk. Dom spelade samma setlist som förra gången vilket innebär hela skivan plus en cover och sen extranummer avslutningen på debutalbumet, Stars. Trodde vi. När Infinity var slutspelad och trion lämnade scenen så låg mörkret kvar och publiken väntade. Plötsligt kom roddare in och stämde om basen och gitarren, "extranummer" tänkte jag. Ytterligare minuter gick och inget hände förrän ljuset tändes och roddarna kom återigen in på scenen och började plocka ihop instrumenten. Snopet var ordet. Men innan dess så bjöds vi på en i stort sett lika bra som i vintras dock utan att komma fram till samma sjuka stämning som fanns då men det är ju festival så det får man räkna med. Vilket man inte vill räkna med på festival men som tyvärr är en del av det är att det finns fulla typer som knuffar på allt och alla och att det finns vissa tjejer som inte bryr sig om musiken utan istället står längst framme vid scenen och pratar högljutt med varandra hela tiden. Detta drar ju såklart ner konsertupplevelsen och får mig ännu mer att inse att vanliga spelningar trots allt är mycket bättre än en festivalspelning.
4/5
Återkommer med lördagens bravader i del 3
Filmarkivet: Shutter Island
Titel: Shutter Island
År: 2010
Regi: Martin Scorsese
Manus: Laeta Kalogridis baserad på Dennis Lehanes roman
I rollerna: Leonardo DiCaprio, Mark Ruffalo, Ben Kingsley
Handling: På Shutter Island finns ett mentalsjukhus som tar emot alla dom farliga psykopater som andra mentalsjukhus inte ens vågar ta i med tång. En kvinnlig patient har plötsligt försvunnit från sitt välbevakade rum och US Marshall Teddy Daniels och hans nya högra hand Chuck Aule kallas in för att undersöka försvinnandet. Allt eftersom utredningen pågår så blir det klarare och klarare för Teddy att det är nåt fuffens på gång på ön. Vad försiggår på Shutter Island egentligen och vem kan man lita på.
Min åsikt: (OBS SPOILER) När Scorsese är i farten brukar det oftast inte handla om filmen är bra eller dålig utan hur bra den är. Shutter Island är inget undantag men hur bra är den då? Ja den är inte precis Taxi Driver eller Goodfellas-bra men den är en bit över The Departed och Cape Fear-bra. Tre Scorsese/De Niro-filmer refererar jag till och en Scorsese/DiCaprio-film. Leo har ju tagit över rollen från De Niro som Scorseses ständiga parhäst och Shutter Island är parets fjärde samarbete och man kan ju förstå att har fastnat för varandra. Scorsese har ju otaliga gånger bevisat att han är en av dom största och DiCaprio visar sin storhet gång på gång inte minst då han får hjälp av Scorsese. I denna får vi se Leo göra en underbar förvandling från den i början till synes skärpta och begåvade polisen till den farliga hallucinerande mentalpatient som han egentligen är. Eller? Visst det känns ju rätt uppenbart att Teddy (alltså Leo) är den mentalsjuke Andrew som enligt doktorerna bara skapat ett alter ego i sin hjärna och att det som händer i filmen är som dom säger ett rollspel för att få Teddy/Andrew att inse sanningen. Eller så kan man gå på Teddys linje att allt verkligen är en konspiration. Men egentligen spelar det ingen roll. Det som spelar roll är att Shutter Island är en riktigt bra film som är spännande under sina dryga två timmar och storyn är så välskriven, välregisserad och välspelad så man dras in och även om man får en förklaring till allt så vet jag inte riktigt om jag ska eller vill tro på den.
8/10
Way Out West 2010 del 1
Snart har en vecka gått sedan slottsskogen förvandlades till ett halvlerigt festivalområde och alla intryck som skapades under förra helgen börjar sjunka in så det är väl dags för en lite blick tillbaka på dom elva band (räknar bara dom spelningar jag såg allt av) som jag hade tillfället och äran att få bevittna under denna fantastiska weekend. I kronologisk ordning:
Tallest Man on Earth
Helgen började som tidigare nämnt redan på torsdagen med diverse klubbspelningar. Den "klubb" som jag och mitt följe tog sikte på var Annedalskyrkan eftersom nummer 10 på min countdown inte var något som fick missas. Akten innan Tallest, som var en irländsk singer/songwriter under namnet Villagers, hade vi lyssnat in oss på och tyckte skulle bli intressant så vi var vid kyrkan drygt två timmar innan Tallest skulle gå upp på scenen. Dessa två timmar ägnades inte åt att sitta i en varm kyrka, inta nattvard och lyssna på god uppvärmningsmusik utan istället blev det köande i ösregn. Till slut började huvudakten närma sig och kön gick inte mycket framåt så det var dags att tränga sig lite vilket gav ett lyckat resultat. Vi kom in och eftersom det var fullt i alla bänkar så satte vi oss längst fram i gången.
Strax därefter äntrade Tallest Man on Earth scenen och direkt kunde man se att namnet är en stor överdrift, han fick nästan mig att se ut som en jätte. Däremot gör han väldigt stor musik och den visade sig funka alldeles utmärkt även live. Ensam på scenen rev han av låt på låt inför en fullsatt kyrka, höjdpunkten för min del var så klart att han spelade King of Spain. Även om man var genomsur och jävligt kall efteråt så kändes det som att det var värt att stå två timmar i regn för att få uppleva Tallest man on Earth
4/5
Imperial State Electric
Egentligen började fredagen med Markus Krunegård som spelade på Storan för P3 Sommarsession men det tillhörde inte WOW så jag nämner det bara i förbifarten, lyssna på hans spelning på lördag kl 12 på P3 vetja!
Imperial State Electric kickade iaf igång årets upplaga av Way Out West och vem är bättre lämpad att dra igång en festival än Nicke Andersson. Gamle Hellacopters-sångaren har efter att nyss nämnda band kastat in handduken bildat detta nya band. Först tänkt som ett soloprojekt men Nicke ångrade sig och bildade ett band istället med b la bassisten och sångaren från The Datsuns som högra hand. Eftersom dessa två herrar är inblandande så kan det ju inte låta på så mycket annat sätt än som just Hellacopters. Det är ju helt klart inget dåligt men känns kanske lite gjort. Nickes alla poser och lite klichéfyllda rockmanér känns också kanske lite gjort men han lyckas ändå på nåt sätt att pull it off, han är helt klart den som är mest rock n roll i Sverige och han är faktiskt fortfarande cool när han än en gång går ner på knä för att riva av sitt 20:e solo. Största felet med konserten är egentligen att det är alldeles för tidigt för något så röjigt som Nickes alster, samtidigt känns det som en bra start på festivalen. Höjdpunkten är faktiskt den avslutande trumduellen då Nicke själv sätter sig bakom det vänsterhänta trumsetet och på ett lekfullt och rockigt sätt battlar med sin kollega till höger.
3/5
Beach House
Efter Imperial så var började vi att se Panda Bear men den fjärdedel av den fantastiska gruppen Animal Collective var alldeles för experimentell så det blev lite öl och uppladdning för Beach House istället. Jag satte dom på 8:e plats inför festivalen och hade hoppats på en fin spelning men jag hade inte trott att det skulle vara så här bra. Även fast jag inte lyssnat så överdrivet mycket på dröm-pop-duon (fyra på scenen dock) så kändes varje låt som en gammal bekantskap som man växt upp med, det var helt enkelt en familjär och mysig stämning inte minst tack vare Victoria Legrands säreget vackra röst och allmänt charmiga uppsyn. Det var framförallt låtar från årets Teen Dream som spelades och öppningsspåret Zebra var utan tvekan starkaste numret även live. Som slutsats kan jag säga att detta var festivalens mest positiva överraskning.
4/5
Local Natives
18:00 på Linné-scenen i Slottsskogen. Om jag bara får återleva ett klockslag från wow-helgen så är det då. Det var nämligen då Local Natives ställde sig på scenen. Som jag nämnde i förra inlägget så var detta nummer ett på årets Way out west och jag har faktiskt svårt att förklara varför men ska väl försöka. För det första har dom en fantastisk skiva i ryggen så setlistan är det omöjligt att hitta nåt fel på. Sen att dom framför den setlistan på ett lika fantastiskt sätt med en otrolig energi gör det hela ännu bättre så klart. Ena sångaren och gitarristen Taylor Rice har en fantastisk mustasch. Det är alltid kul att se multitalented killar på scen, Taylor, Kelcey Ayer och Ryan Hahn switchar hit å dit bland vem som ska sjunga, spela gitarr, spela keyboard, slå på extratrumman m m. Men jag måste ändå komma tillbaka till låtmaterialet. Airplanes är ju favoritlåten sedan tidigare och dom levererade den på ett grymt sätt, men även andra låtar lyfte sig om möjligt några snäpp i slottsskogen. Shape shifter blev extra vacker, Camera Talk blev till ett härligt party, Talking Heads-covern Warning Signs får originalet att låta ännu blekare. Ja som ni läser så är, och var, jag helt salig och jag blev ju inte precis gladare över att ha missat dom i vintras efter denna uppvisning. Hoppas bara dom kommer tillbaka snart!
5/5
Det var del 1 i denna WOW-review-triologi, del två och tre med Iggy, Håkan, Mumford m m kommer närmsta dagarna.
Tallest Man on Earth
Helgen började som tidigare nämnt redan på torsdagen med diverse klubbspelningar. Den "klubb" som jag och mitt följe tog sikte på var Annedalskyrkan eftersom nummer 10 på min countdown inte var något som fick missas. Akten innan Tallest, som var en irländsk singer/songwriter under namnet Villagers, hade vi lyssnat in oss på och tyckte skulle bli intressant så vi var vid kyrkan drygt två timmar innan Tallest skulle gå upp på scenen. Dessa två timmar ägnades inte åt att sitta i en varm kyrka, inta nattvard och lyssna på god uppvärmningsmusik utan istället blev det köande i ösregn. Till slut började huvudakten närma sig och kön gick inte mycket framåt så det var dags att tränga sig lite vilket gav ett lyckat resultat. Vi kom in och eftersom det var fullt i alla bänkar så satte vi oss längst fram i gången.
Strax därefter äntrade Tallest Man on Earth scenen och direkt kunde man se att namnet är en stor överdrift, han fick nästan mig att se ut som en jätte. Däremot gör han väldigt stor musik och den visade sig funka alldeles utmärkt även live. Ensam på scenen rev han av låt på låt inför en fullsatt kyrka, höjdpunkten för min del var så klart att han spelade King of Spain. Även om man var genomsur och jävligt kall efteråt så kändes det som att det var värt att stå två timmar i regn för att få uppleva Tallest man on Earth
4/5
Imperial State Electric
Egentligen började fredagen med Markus Krunegård som spelade på Storan för P3 Sommarsession men det tillhörde inte WOW så jag nämner det bara i förbifarten, lyssna på hans spelning på lördag kl 12 på P3 vetja!
Imperial State Electric kickade iaf igång årets upplaga av Way Out West och vem är bättre lämpad att dra igång en festival än Nicke Andersson. Gamle Hellacopters-sångaren har efter att nyss nämnda band kastat in handduken bildat detta nya band. Först tänkt som ett soloprojekt men Nicke ångrade sig och bildade ett band istället med b la bassisten och sångaren från The Datsuns som högra hand. Eftersom dessa två herrar är inblandande så kan det ju inte låta på så mycket annat sätt än som just Hellacopters. Det är ju helt klart inget dåligt men känns kanske lite gjort. Nickes alla poser och lite klichéfyllda rockmanér känns också kanske lite gjort men han lyckas ändå på nåt sätt att pull it off, han är helt klart den som är mest rock n roll i Sverige och han är faktiskt fortfarande cool när han än en gång går ner på knä för att riva av sitt 20:e solo. Största felet med konserten är egentligen att det är alldeles för tidigt för något så röjigt som Nickes alster, samtidigt känns det som en bra start på festivalen. Höjdpunkten är faktiskt den avslutande trumduellen då Nicke själv sätter sig bakom det vänsterhänta trumsetet och på ett lekfullt och rockigt sätt battlar med sin kollega till höger.
3/5
Beach House
Efter Imperial så var började vi att se Panda Bear men den fjärdedel av den fantastiska gruppen Animal Collective var alldeles för experimentell så det blev lite öl och uppladdning för Beach House istället. Jag satte dom på 8:e plats inför festivalen och hade hoppats på en fin spelning men jag hade inte trott att det skulle vara så här bra. Även fast jag inte lyssnat så överdrivet mycket på dröm-pop-duon (fyra på scenen dock) så kändes varje låt som en gammal bekantskap som man växt upp med, det var helt enkelt en familjär och mysig stämning inte minst tack vare Victoria Legrands säreget vackra röst och allmänt charmiga uppsyn. Det var framförallt låtar från årets Teen Dream som spelades och öppningsspåret Zebra var utan tvekan starkaste numret även live. Som slutsats kan jag säga att detta var festivalens mest positiva överraskning.
4/5
Local Natives
18:00 på Linné-scenen i Slottsskogen. Om jag bara får återleva ett klockslag från wow-helgen så är det då. Det var nämligen då Local Natives ställde sig på scenen. Som jag nämnde i förra inlägget så var detta nummer ett på årets Way out west och jag har faktiskt svårt att förklara varför men ska väl försöka. För det första har dom en fantastisk skiva i ryggen så setlistan är det omöjligt att hitta nåt fel på. Sen att dom framför den setlistan på ett lika fantastiskt sätt med en otrolig energi gör det hela ännu bättre så klart. Ena sångaren och gitarristen Taylor Rice har en fantastisk mustasch. Det är alltid kul att se multitalented killar på scen, Taylor, Kelcey Ayer och Ryan Hahn switchar hit å dit bland vem som ska sjunga, spela gitarr, spela keyboard, slå på extratrumman m m. Men jag måste ändå komma tillbaka till låtmaterialet. Airplanes är ju favoritlåten sedan tidigare och dom levererade den på ett grymt sätt, men även andra låtar lyfte sig om möjligt några snäpp i slottsskogen. Shape shifter blev extra vacker, Camera Talk blev till ett härligt party, Talking Heads-covern Warning Signs får originalet att låta ännu blekare. Ja som ni läser så är, och var, jag helt salig och jag blev ju inte precis gladare över att ha missat dom i vintras efter denna uppvisning. Hoppas bara dom kommer tillbaka snart!
5/5
Det var del 1 i denna WOW-review-triologi, del två och tre med Iggy, Håkan, Mumford m m kommer närmsta dagarna.
Veckans album: Local Natives - Gorilla Manor
Way out west är avklarad och det har varit en hel fantastisk helg. Elva band hann jag med att se och jag ska försöka mig på en sammanfattning men idag blir återhämtning vilket Bajen hjälper till med på ett bra sätt genom att leda mot Assyriska med 3-2. Dock ska jag bidra med veckans album som såklart har WOW-anknytning nämligen bandet som stod för den i mitt tycke bästa spelningen!
Artist: Local Natives
Album: Gorilla Manor
Release: 2 November 2009
Wide Eyes
Airplanes
Sun Hands
World News
Shape Shifter
Camera Talk
Cards & Quarters
Warning Sign
Who Knows Who Cares
Cubism Dream
Stranger Things
Sticky Thread
30:e Januari var Local Natives på besök i Göteborg. Vid den tidpunkten hade jag inte lyssnat nånting på denna folk-rock-gruppen från Los Angeles så den spelningen missade jag vilket jag bittert ångrade när jag strax efteråt la mina öron på femmannagruppens debutalbum. För det är faktiskt ett helt fantastiskt album, från inledande gittarslingan i Wide Eyes till avslutande Sticky Thread. Inte sällan påminner Local Natives om Fleet Foxes med stämsång och folkinspirerad musik och det märks mest i dom mer stillsamma låtarna men sett till helheten så känns Local Natives aningen rockigare än Fleet Foxes vilket enligt mig gör Gorilla Manor till en ännu bättre debut än Fleet Foxes dito om jag ska slutföra denna jämförelse.
Hur som helst så är Gorilla Manor en samling lika stämningsfulla som svängiga låtar som innehåller mängder skönsjugna verser och kraftfulla refränger. Den sköna känslan som gör att man bara vill dansa med samtidigt som man bara vill njuta som byggs upp redan i inledningen, framförallt i favoriten Airplanes, bibehålls genom alla 12 låtar. En känsla som dom även förde över till scenen i förrgår men mer om det i min sammanfattning. Detta var alltså deras andra besök och jag längtar lika mycket till deras tredje besök som jag längtar till deras nästa alster, med en sån lovande inledning så är det verkligen spännande att se vad dom kan åstadkomma i framtiden.
Spotify
Artist: Local Natives
Album: Gorilla Manor
Release: 2 November 2009
Wide Eyes
Airplanes
Sun Hands
World News
Shape Shifter
Camera Talk
Cards & Quarters
Warning Sign
Who Knows Who Cares
Cubism Dream
Stranger Things
Sticky Thread
30:e Januari var Local Natives på besök i Göteborg. Vid den tidpunkten hade jag inte lyssnat nånting på denna folk-rock-gruppen från Los Angeles så den spelningen missade jag vilket jag bittert ångrade när jag strax efteråt la mina öron på femmannagruppens debutalbum. För det är faktiskt ett helt fantastiskt album, från inledande gittarslingan i Wide Eyes till avslutande Sticky Thread. Inte sällan påminner Local Natives om Fleet Foxes med stämsång och folkinspirerad musik och det märks mest i dom mer stillsamma låtarna men sett till helheten så känns Local Natives aningen rockigare än Fleet Foxes vilket enligt mig gör Gorilla Manor till en ännu bättre debut än Fleet Foxes dito om jag ska slutföra denna jämförelse.
Hur som helst så är Gorilla Manor en samling lika stämningsfulla som svängiga låtar som innehåller mängder skönsjugna verser och kraftfulla refränger. Den sköna känslan som gör att man bara vill dansa med samtidigt som man bara vill njuta som byggs upp redan i inledningen, framförallt i favoriten Airplanes, bibehålls genom alla 12 låtar. En känsla som dom även förde över till scenen i förrgår men mer om det i min sammanfattning. Detta var alltså deras andra besök och jag längtar lika mycket till deras tredje besök som jag längtar till deras nästa alster, med en sån lovande inledning så är det verkligen spännande att se vad dom kan åstadkomma i framtiden.
Spotify
Way Out West Countdown: #1
I morgon drar det igång, först Stay out west sen dagen efter är det dags för själva festivalen och det är även på fredag som förstaplatsen spelar som är...drumroll... En 63 år gammal gubbe! Men det är inte vilken soon to be pensionär som helst utan Iggy Pop & the Stooges såklart.
Det låter ju kanske som att han ska vara lite avdankad nu för tiden med tanke på att storhetstiden för the Stooges var för 40 år sedan och Iggy har väl inte precis levt det mest hälsosamma livet de senaste fyra decennierna men han levererar samma energi idag som när han var 23 vilket han tydligen bevisade så sent som i lördags då han uppträdde i Stockholm på Sonisphere-festivalen.
The Stooges släppte ett reunion-album 2007 men det är ju för den trio album som dom släppte i slutet av 60 och början på 70-talet med Raw Power från 1973 som den klara favoriten. Jag hade kunnat betalat hela festivalbiljetten bara för att få se inledningsspåret på Raw Power, Search & Destroy, som är en av mina favoritlåtar alla tider, alla kategorier. Men det finns så många fler guldkorn: I wanna be your dog, The Passanger, Gimme Danger bara för att nämna några. Jag ser verkligen fram emot att få höra Stooges låtskatt och att få se Iggy's bara överkropp, ok kanske inte så mycket men Iggy utan bar överkropp är ju inte Iggy.
Största skälet till förväntningarna
The Stooges på spotify
Det låter ju kanske som att han ska vara lite avdankad nu för tiden med tanke på att storhetstiden för the Stooges var för 40 år sedan och Iggy har väl inte precis levt det mest hälsosamma livet de senaste fyra decennierna men han levererar samma energi idag som när han var 23 vilket han tydligen bevisade så sent som i lördags då han uppträdde i Stockholm på Sonisphere-festivalen.
The Stooges släppte ett reunion-album 2007 men det är ju för den trio album som dom släppte i slutet av 60 och början på 70-talet med Raw Power från 1973 som den klara favoriten. Jag hade kunnat betalat hela festivalbiljetten bara för att få se inledningsspåret på Raw Power, Search & Destroy, som är en av mina favoritlåtar alla tider, alla kategorier. Men det finns så många fler guldkorn: I wanna be your dog, The Passanger, Gimme Danger bara för att nämna några. Jag ser verkligen fram emot att få höra Stooges låtskatt och att få se Iggy's bara överkropp, ok kanske inte så mycket men Iggy utan bar överkropp är ju inte Iggy.
Största skälet till förväntningarna
The Stooges på spotify
Limbo
Indie-spelscenen är nästan lika uppmärksammad som den stora spelscenen nu för tiden och Braid som släpptes för ganska exakt två år sedan var lite av ett startskott för indiespelens succé. Braid var ett sparsamt och stilrent pussel/plattformsspel och visade att det varken krävs fantastisk grafik eller 100 vapen för att ett spel ska hålla högsta kvalité idag. Det banade därför väg för andra simpla spel och det senaste i raden heter Limbo, är utvecklat av danska Playdead och släpptes exklusivt till Xbox Live i slutet av Juli.
Enda beskrivningen man får av spelet när man ska ladda hem det är "Uncertain of his sister's fate, a boy enters Limbo" resten får man se med egna ögon. Men när man väl börjar spela så är det inte mycket man ser ändå. Limbo är en nästan helt och hållet svart värld, ljuset finns där i bakgrunden men det är mest till för att kasta skuggor. Pojken man spelar som är bara en silhuett och den största fienden är det lömska mörkret. På vägen möter man också andra faror så som jättespindlar, parasiter som mixtrar med hjärnan m m. Man möter också andra människor men är dom inte döda så syns dom oftast i utkanten av skärmen där dom gillrar en fälla. Sin syster ser man inte röken av och vad som hänt henne har man ingen aning om.
Limbo är likt Braid ett pussel/plattformsspel och även om det inte är lika kluriga tankenötter man ställs inför här så får man då och då gnugga geniknölarna lite extra men Limbo är ett ganska lätt spel ändå och inte särskilt långt, jag klarade spelet på kanske 2 timmar. Men förutom att spelet är kort så finns det inga andra stora fel. Gameplayet är inte komplicerat, man har en knapp för att hoppa och en knapp för att trycka på knappar och dra i spakar och annat, så det gäller helt enkelt att hoppa och flytta lådor till strategiska positioner för att inte klyvas, krossas, drunkna eller elektrifieras.
Det man istället hänförs av är den lika okomplicerade designen. Det finns inga färger i Limbo, allt är svart och vitt med ett övertag för det svarta, men miljöerna känns ändå väldigt levande och dom hjälper till att bygga upp mystiken i spelet. Och mystiken är en stor del av spelet och efter att ha sprungit igenom Limbos skogar och fabriksliknande delar och kommit till slutet är man lika ovetande som när man startade men med en riktigt god spelupplevelse rikare.
Veckans album: Arcade Fire - The Suburbs
Artist: Arcade Fire
Album: The Suburbs
Release: 2 Augusti 2010
1. The Suburbs
2. Ready to Start
3. Modern Man
4. Rococo
5. Empty Room
6. City with No Children
7. Half Light I
8. Half Light II (No Celebration)
9. Suburban War
10. Month of May
11. Wasted Hours
12. Deep Blue
13. We Used to Wait
14. Sprawl I (Flatland)
15. Sprawl II (Mountains Beyound Mountains)
16. The Suburbs
Jag har under en tid försökt att lära mig att älska Arcade Fire men har haft svårt att bli helt såld, jag tycker det låter bra och vill bli helt kär i deras musik men än så länge har det inte hänt helt enkelt. Nu släpper sjumannagruppen från Montreal, Kanada, sitt tredje album och jag kommer göra att nytt försök att låta mig hänföras. Tyvärr, så här under tredje genomlyssningen, så gör jag ingen direkt progress utan det är samma visa igen, jag tycker det är bra men utan att kunna sätta fingret känns det som är nåt som saknas för att jag ska vara helt nöjd.
Men som sagt så tycker jag ju inte att det är dåligt så jag kan ju omöjligt basha skivan. Albumet börjar starkt med titelspåret och fortsätter i samma anda de första låtarna, det är finstämt och bra men utan att ändå riktigt tända till. Inte förrän i spår fem där huvudsångaren Win Butlers fru och andresångaren Régine Chassagne kliver in i handlingen, där tar skivan lite fart och det håller i sig under några låtar men sen går det tillbaka till bra-utan-att-tända-till igen. Det är lite tråkigt att jag känner så för Arcade Fire bjuder på väldigt fina och grymt arrangerade melodier och Wins röst är bedårande men tyvärr så tilltalar det inte mig riktigt. Inte än i alla fall.
Way Out West Countdown: #2
Det blir tredje gången i år jag ser bandet som lägger sig på andra plats på min countdown och det är väl det som gör att dom hamnar på silverplatsen för annars hade Mumford & Sons varit solklar etta.
Mitt första möte med den fyrmanna folk-rock-grupp från London hade jag i Skottland och jag anser att det är en av dom absolut bästa spelningarna jag har varit på. Sen såg jag dom på en intim spelning i Stockholm och även om det inte var lika fantastiskt som i Glasgow så var det sjukt jävla bra. Summa summarum så kan jag säga att Mumford och grabbarna är bland det bästa man kan se live för tillfället. Den intensitet och glädje som dom dopar sina redan fantastiska låter med när dom ställer sig på scenen är häpnadsväckande. Det blir mest tydligt i min live-favoritlåt, Roll Away Your Stone, uppbyggnaden till extaset i slutet är oslagbart live.
Det enda tråkiga med spelningen är att den är tidigt på lördagen, hade gärna sett att den låg senare på kvällen, men det kan ju samtidigt vara skönt att gå igång på alla cylindrar på en gång.
Största skälet till förväntningarna:
Mumford & Sons
Mitt första möte med den fyrmanna folk-rock-grupp från London hade jag i Skottland och jag anser att det är en av dom absolut bästa spelningarna jag har varit på. Sen såg jag dom på en intim spelning i Stockholm och även om det inte var lika fantastiskt som i Glasgow så var det sjukt jävla bra. Summa summarum så kan jag säga att Mumford och grabbarna är bland det bästa man kan se live för tillfället. Den intensitet och glädje som dom dopar sina redan fantastiska låter med när dom ställer sig på scenen är häpnadsväckande. Det blir mest tydligt i min live-favoritlåt, Roll Away Your Stone, uppbyggnaden till extaset i slutet är oslagbart live.
Det enda tråkiga med spelningen är att den är tidigt på lördagen, hade gärna sett att den låg senare på kvällen, men det kan ju samtidigt vara skönt att gå igång på alla cylindrar på en gång.
Största skälet till förväntningarna:
Mumford & Sons
Way Out West Countdown: #3
Bara veckan kvar, jäklar va taggad jag börjar bli! Satt och funderade över hur schemat för vilka kläder man ska ha på sig ska se ut. Nu är vi framme vid bronsplatsen på min countdown också:
Ett av dom första bandsläppen som gjordes till Way out West innehöll bl a ett ungt och fräscht popband från New York vid namn The Drums. Då okända för mig men jag blev intresserad och laddade hem deras EP som var det enda dom hade släppt vid tillfället och fastnade direkt för deras glada och nästan lite mesiga, fast på ett bra sätt, popmusik. Efter det har dom slagit igenom väldigt snabbt, debut-LP:n som släpptes i juni fick strålande kritik, P3 spred deras musik frekvent och The Drums förekom i diverse reklamsammanhang. Dom har med andra ord blivit rätt hypade på sistone och med all rätt. Självbetitlade debuten är grymt bra, kanske inte rakt igenom det finns några dalar men topparna är riktigt bra och jag förutspår att festen börjar starkt och tidigt på lördag, The Drums är nämligen först ut tätt följda av nummer två på listan. Men mer om det på söndag...
Största skälet till förväntningarna:
The Drums på Spotify
Are you hoping for a miracle?
Bloc Party-beroendet fortsätter och framförallt är det Helicopter som varvas, eller snarare Helicopter live från Reading 08:
Sjukt bra live-version, Kele's sång ger multiple eargasms så det bara skriker om det. Och låten som sådan är ju sjukt bra, visst riffet är kind of stulet från The Jam's Set the House Ablaze men det spelar ingen roll, låten är ändå top 20 från 2000-talet vågar jag nog säga.
Sjukt bra live-version, Kele's sång ger multiple eargasms så det bara skriker om det. Och låten som sådan är ju sjukt bra, visst riffet är kind of stulet från The Jam's Set the House Ablaze men det spelar ingen roll, låten är ändå top 20 från 2000-talet vågar jag nog säga.
Way Out West Countdown: #4
Det börjar närma sig, snart bara en vecka kvar och hela spelschemat har släppts. Det ser väldigt intressant ut och det kommer bli mycket planerande hit å dit, jävligt kul kommer det bli vilket fall som helst. Fyra platser har jag kvar på min countdown också och på plats nummer fyra hittar vi inga mindre än Local Natives.
Detta indie-folk-rock-band från LA var faktiskt i Göteborg i januari men då hade jag inte lyssnat in mig på dom än så den spelningen gick mig förbi men strax efter det började jag lyssna på deras debutplatta från ifjol, Gorilla Manor, och fastnade direkt. Local Natives har liknats med band som Fleet Foxes och Arcade Fire och man hör ganska snabbt att dessa band är ganska nära besläktade och Local Natives är minst lika bra som dom andra. Gorilla Manor har väldigt få, om ens nån, svaga delar. Både melodierna och sången är väldigt lika på det sättet att dom svänger och är kraftfulla på samma gång som dom är lite tillbakadragna och vackra. Ljuv musik är det iaf som känns helt rätt för Way out west!
Största skälet till förväntningarna:
Local Natives på Spotify
Detta indie-folk-rock-band från LA var faktiskt i Göteborg i januari men då hade jag inte lyssnat in mig på dom än så den spelningen gick mig förbi men strax efter det började jag lyssna på deras debutplatta från ifjol, Gorilla Manor, och fastnade direkt. Local Natives har liknats med band som Fleet Foxes och Arcade Fire och man hör ganska snabbt att dessa band är ganska nära besläktade och Local Natives är minst lika bra som dom andra. Gorilla Manor har väldigt få, om ens nån, svaga delar. Både melodierna och sången är väldigt lika på det sättet att dom svänger och är kraftfulla på samma gång som dom är lite tillbakadragna och vackra. Ljuv musik är det iaf som känns helt rätt för Way out west!
Största skälet till förväntningarna:
Local Natives på Spotify
Way Out West Countdown: #5
Som inflyttad till GBG så finns det inget som känner sig så mycket Göteborgare som att se Håkan Hellström live i Göteborg. Det har jag haft äran att få göra tre gånger tidigare, två på Liseberg och på Way out west 08. Ingen av gångerna har jag stått särskilt bra till men denna gång har jag lust att tränga mig längst fram med alla tonårstjejer, huvudsakligen för p g a tjejerna som kanske en del tror. För det första så har jag börjat älska Håkan mer och mer den senaste tiden, mycket mer än jag gjorde vid dom tidigare spelningarna, och för det andra så kommer GAIS:aren att spela hela sitt tio år gamla debutalbum, Känn ingen sorg för mig Göteborg, från start till mål.
Det är ju alltid fest när Håkan står på scenen men detta uppträdande kan nog bli något alldeles extra, känns redan som en legendarisk spelning.
Största skälet till förväntningarna:
Håkan på spotify
Det är ju alltid fest när Håkan står på scenen men detta uppträdande kan nog bli något alldeles extra, känns redan som en legendarisk spelning.
Största skälet till förväntningarna:
Håkan på spotify
Veckans album: Bloc Party - Silent Alarm
Tänkte dra igång den gamla klassikern veckans låt igen men eftersom jag har svårt att välja från ett album så försöker jag på nytt starta den blivande klassikern veckans album. "Veckans album" kommer på nåt spegla hur den senaste vecka sett ut musikaliskt, antingen om det är en skiva jag lyssnat på oavbrutet, en ny release eller något annat specal occasion som ger rätt till titeln. Denna vecka (låtar i fet stil gillar jag lite extra):
Artist: Bloc Party
Album: Silent Alarm
Release: 2 Februari 2005
1. Like Eating Glass
2. Helicopter
3. Positive Tension
4. Banquet
5. Blue Light
6. She's Hearing Voices
7. This Modern Love
8. Pioneers
9. Price of Gas
10. So Here We Are
11. Luno
12. Plans
13. Compliments
Tidigare generationer av brittisk rock med band som The Jam, The Smiths, Blur och Oasis har aldrig riktigt hänfört mig. Inte på samma sätt som 2000-talets brittiska band gjort. Grupper som Arctic Monkeys, Franz Ferdinand och The Cribs är alla fantastiska men albumet som sticker ut allra mest är ändå Londongruppen Bloc Partys debutalbum från 2005, Silent Alarm.
Silent Alarm är som en vackert inlindad knytnäve som ger lyssnaren käftsmäll på käftsmäll av råa riff, coola låtuppbyggnader och Kele Okerekes fantastiska röst. Det är en perfekt blandning av fullt ös och lugna låtar men skivan tappar aldrig tempot nån gång, grymt sammansatt med andra ord.
Texterna är ofta politiskt laddade och inte sällan är det USA och George W Bush som får sig en känga. Jag är varken för eller emot politiska texter så även i detta fall gör det varken till eller från, det är framförallt musiken som tilltalar mig.
Bloc Party har släppt två album till (A Weekend in the City (2007), Intimacy (2008)) som inte varit i närheten av kvalitén som debuten innehar och just nu har dom tagit ett break. Återstår att se om dom kan komma tillbaka och närma sig Silent Alarms nivå igen.
Spotify
Artist: Bloc Party
Album: Silent Alarm
Release: 2 Februari 2005
1. Like Eating Glass
2. Helicopter
3. Positive Tension
4. Banquet
5. Blue Light
6. She's Hearing Voices
7. This Modern Love
8. Pioneers
9. Price of Gas
10. So Here We Are
11. Luno
12. Plans
13. Compliments
Tidigare generationer av brittisk rock med band som The Jam, The Smiths, Blur och Oasis har aldrig riktigt hänfört mig. Inte på samma sätt som 2000-talets brittiska band gjort. Grupper som Arctic Monkeys, Franz Ferdinand och The Cribs är alla fantastiska men albumet som sticker ut allra mest är ändå Londongruppen Bloc Partys debutalbum från 2005, Silent Alarm.
Silent Alarm är som en vackert inlindad knytnäve som ger lyssnaren käftsmäll på käftsmäll av råa riff, coola låtuppbyggnader och Kele Okerekes fantastiska röst. Det är en perfekt blandning av fullt ös och lugna låtar men skivan tappar aldrig tempot nån gång, grymt sammansatt med andra ord.
Texterna är ofta politiskt laddade och inte sällan är det USA och George W Bush som får sig en känga. Jag är varken för eller emot politiska texter så även i detta fall gör det varken till eller från, det är framförallt musiken som tilltalar mig.
Bloc Party har släppt två album till (A Weekend in the City (2007), Intimacy (2008)) som inte varit i närheten av kvalitén som debuten innehar och just nu har dom tagit ett break. Återstår att se om dom kan komma tillbaka och närma sig Silent Alarms nivå igen.
Spotify
