Bio: Carnage
Quizvinst gav biobiljett vilket ledde till att Carnage sågs på Bio Roy.
Roman Polanskis film, baserad på en pjäs av Yasmina Reza, utspelar sig under en eftermiddag hemma hos Michael och Penelope Longstreet (John C Reily & Jodie Foster) som har besök av Alan och Nancy Cowen (Christoph Walz & Kate Winslet) för att diskutera deras söner som har hamnat i bråk med varandra. De två paren kommer inte direkt överens med varandra och diskussionen blir allt mer out of hand ju längre kvällen lider.
Jag gillar små filmer av den här typen med få roller och en historia som nästan uteslutande utspelas i ett rum, 12 Angry Men och Glengarry Glen Ross är två lysande exempel. Carnage är inget undantag även om denna film kanske inte riktigt håller enda in i mål. Storyn är kanske inget speciellt och karaktärerna är lite smått stereotypa men det finns ändå något slags djup i berättelsen även om inte filmen går in så hemskt mycket på det. Stundtals väldigt rolig film är det iaf och framförallt är den väldigt välspelad och det är just i skådespelarnas insatser som filmens stora behållning. Winslet och Foster är bra, Reily är riktigt bra (kul att se honom göra en lite seriösare film igen) men det är ändå Christoph Waltz som briljerar mest. Hans gestaltning av den översittande, upptagne advokaten Alan är verkligen genialisk och är den av de fyra karaktärerna som håller hela vägen även efter alkoholen börjar komma in i bilden. För det är där någonstans jag tycker att filmen tappar lite i kvalitet. Andra halvan av filmen är fortfarande rätt rolig men inte alls lika bra som första halvan då karaktärerna fortfarande försöker hålla god min trots att stämningen mellan paren inte är på topp.
Carnage är inget mästerverk men är trots allt en bra och rolig film och är värd att se för skådespelarna i allmänhet och Waltz i synnerhet.
7/10
Bio: The Rum Diary
Det var ett tag sedan jag var på bio men härom dagen såg jag The Rum Diary på Biopalatset.
The Rum Diary handlar om journalisten Paul Kemp (Johnny Depp) som i slutet av 50-talet lämnar USA för att jobba på en engelskspråkig tidning i Puerto Rico. Väl där möter han diverse mer eller mindre udda karaktärer och dras in i kärleksaffärer, skumraskaffärer och alkoholism.
När jag såg att det skulle komma en ny film baserad på en Hunter S Thompson-roman med Johnny Depp i huvudrollen kan jag inte påstå något annat att jag blev väldigt intresserad. Den bisarra, hysteriska och roliga Fear and Loathing in Las Vegas tycker jag mycket om så man hoppades väl på något i närheten av den även om det inte var Terry Gilliam utan den relativt okände Bruce Robinson i regissörsstolen.
När jag såg trailern tappade jag intresset för filmen, den verkade inte så bra som man hade hoppats på. I brist på annat blev det ändå den som sågs under senaste biobesöket och trots ganska låga förväntningar så var det knappt så dessa uppfylldes.
Jag har inte läst boken så jag kan inte göra några jämförelser där emellan men filmens största problem är i alla fall att den är alldeles för ofokuserad. Den flackar och far mellan de olika storylinesen utan att riktigt förankra sig i någon av dem vilket gör att man inte orkar bry om varken Kemp's kärlekshistoria, de småkriminella affärerna han blir indragen i eller hans journalistjobb och tillhörande supande. Denna brist på fokus i storyn gör att filmen blir kort och gott tråkig. Filmen bjuder på några skratt här och där men humorn är då mest av slapstickvariant vilket inte är jättekul i längden.
Johnny Depp, som jag i vanliga fall gillar, gör en ganska oengagerad insats vilket gör den ganska tråkiga huvudkaraktären ännu tråkigare. Aaron Eckhart och Richard Jenkins strålar desto mer medan Giovanni Ribisi spelar över när han gestaltar den jobbiga karaktären Moberg.
Ska inte dissa den för mycket den är ändå rätt snygg och inget är direkt dåligt med filmen men den blir ändå aldrig mer än medioker och stora delar av filmen så The Rum Diary som sagt en ganska tråkig film
4/10
Golden Globe
Lillebror Oscar gick av stapeln igår. Jag såg inte galan men tydligen så var hosten Ricky Gervais i form som vanligt. Jag har däremot sett vilka som vann priser under årets Golden Globe och det är vinnarna av de två stora priserna som jag känner starkast för.
The Artist tog hem globen för bästa film - musikal eller komedi. Jag nämnde denna film som hastigast i ett tidigare inlägg och det är en film som jag ser fram emot väldigt mycket. Varje gång jag ser trailern blir jag lika trollbunden. Det är en fransman vid namn Michel Hazanavicius som ligger bakom den vågade film. Den handlar om en stumfilmsstjärna och ÄR dessutom en stumfilm! Detta bidrar förstås ännu mer till den känslan av gammal film som även bildspråket och skådespelarna verkar förmedla på ett lysande sätt. Huvudrollen spelas för övrigt också av en fransos, Jean Dujardin som även han vann pris för bästa manliga huvudroll men då i musikal/komedi-kategorin alltså. The Artist kommer på bio i Sverige i mars.
The Descendants vann priset för bästa film - drama. Alexander Payne står för regi och manus och han har tidigare gjort den småtrevliga About Schmidt, den helt fantastiska Sideways och har även med ett finger i skapandet av den något förbisedda serien Hung. The Descendants verkar vara en film i samma anda som hans tidigare verk och när den innehåller den alltid lika fantastiske George Clooney, som för övrigt vann pris för bästa manliga huvudroll - drama för denna roll, så blir jag väldigt intresserad. På bio i Sverige den 27e januari.
The Artist tog hem globen för bästa film - musikal eller komedi. Jag nämnde denna film som hastigast i ett tidigare inlägg och det är en film som jag ser fram emot väldigt mycket. Varje gång jag ser trailern blir jag lika trollbunden. Det är en fransman vid namn Michel Hazanavicius som ligger bakom den vågade film. Den handlar om en stumfilmsstjärna och ÄR dessutom en stumfilm! Detta bidrar förstås ännu mer till den känslan av gammal film som även bildspråket och skådespelarna verkar förmedla på ett lysande sätt. Huvudrollen spelas för övrigt också av en fransos, Jean Dujardin som även han vann pris för bästa manliga huvudroll men då i musikal/komedi-kategorin alltså. The Artist kommer på bio i Sverige i mars.
Moonrise Kingdom
Där är den. Den första trailern till Wes Andersons nya film Moonrise Kingdom. Enligt imdb.com så är handlingen som följer:
Set on an island off the coast of New England in the 1960s, as a young boy and girl fall in love they are moved to run away together. Various factions of the town mobilize to search for them and the town is turned upside down -- which might not be such a bad thing.
Jag älskar verkligen Wes Anderson och efter att ha sett den nya trailern så har jag svårt att se hur jag ska kunna bli besviken. Bill Murray och Jason Schwartzman dyker som vanligt upp när det gäller Wes men det ska bli kul att se Edward Norton, Tilda Swinton, Bruce Willis, Frances McDormand och Harvey Keitel i en av hans filmer. I Maj har den premiär, får kanske bli ett Wes Anderson-maraton innan dess.
Filmåret 2012
2011 har känts som ett ganska svagt filmår, nu ska jag genast säga att jag inte alls sett särskilt många filmer från i år men jag tycker att dom där riktigt stora titlarna har saknats. Med några få undantag som t ex avslutningen på Harry P, Finchers Stieg Larsson-tolkning och Tintin's storslagna återuppvaknande så har det varit få filmer det snackats om och därför har det snackats mer om nästa års storfilmer, i synnerhet två av dom som jag kommer nämna strax. Men förutom en maskerad hjälte och en kortvuxen dito så finns det mer att se fram emot. The Pirates (30 mars), The Artist (också 30 mars), 50/50 (20 jan) är några jag ser fram emot. Johnny Depp återbesöker Hunter S Thompson i The Rum Diary (13 jan) men jag känner mig lite tveksam till den. Biopics verkar annars vara lite av 2012's grej, Michelle Williams ska spela Marilyn Monroe (13 jan), Leo DiCaprio ska gestalta J. Edgar Hoover (20 jan) och Meryl Streep ska inkassera sin sjuttonde Oscar-nominering som Margaret Thatcher. Utöver detta så kommer Lejonkungen (6 jan), Star Wars Episode 1 (10 feb) och Titanic (6 apr) tillbaka till biograferna i nya 3D-versioner men det vill man ju bara gråta åt. Men som sagt dom största filmerna nästa år är ändå The Dark Knight Rises (20 jul) och The Hobbit: An Unexpected Journey (12 dec) och båda filmerna har släppt trailers dom senaste dagarna:
I sommar ska Chris Nolan avsluta sin batman-trilogi utan Heath Ledger att förlita sig på som The Dark Knight gjorde till lite för stor del. Kanske är det till det bättre. Denna den andra trailern till filmen känns hur som helst lovande. Tror jag. Jag såg den första gången igår och har sett den några gånger nu och förundras varje gång hur en så ointressant trailer kan vara så jävla bra. Visst man får se Bane, en kollapsande football-plan (vilket jag tyckte såg awesome ut), lite slagsmål och lite explosioner men annars kändes trailern ganska trist därför är jag så förbryllad över att jag ändå tyckte den var svinbra. Ska bli intressant att se om Bane kan åtminstone lite fylla Jokerns skurkskor från förra filmen även om det är stora skor att fylla både bildligt och bokstavligt. Omöjligt att inte se fram emot den här i alla fall.
Det är sju år sedan The Return of the King: Extended Edition släpptes på DVD och även om det känns konstigt så har jag faktiskt inte sett Sagan om ringen-triloigin sedan dess. Då gillade jag dom men jag har blivit mer skeptiskt över hur bra dom egentligen är ju längre tiden har gått och ju mer Peter Jackson har gjort. Men även om jag har en del onda aningar inför The Hobbit så ljuger jag om jag säger att jag inte längtar till den. Har som sagt lite svårt för Jackson men jag är ändå glad att det är han som gör den tolkningen av boken om Bilbo, som jag personligen gillar mer än ringen-böckerna. Det hade visserligen varit intressant att se vad Guillermo del Toro hade gjort med filmen för även om han får cred som co-manusförfattare så tror jag inte hans avtryck kommer vara så stora. Vad finns det att säga om trailern då? Ja den känns lite som Fellowship of the Ring, som nog är den bästa i trilogin (som sagt sjukt längesen jag såg dom), ömsom lättsam och mysig och ömsom mörk och episk. Martin Freeman ger sken av att vara ett helt perfekt val som en ung Bilbo och Sir Ian McKellan ser ut att göra ännu en gedigen insats som Gandalf. Persbrandt syns inte till i trailern men det ska bli kul att se vad han kan tillföra. Draken Smaug skymtas inte heller här så det enda jag kan säga om honom är att det är synd att inte ryktet om att Leonard Nimoy skulle göra rösten besannades. Om ett knappt år kommer den första delen på bio och innan dess ska jag nog hinna plöja genom trilogin och bli ännu mer peppad.
I sommar ska Chris Nolan avsluta sin batman-trilogi utan Heath Ledger att förlita sig på som The Dark Knight gjorde till lite för stor del. Kanske är det till det bättre. Denna den andra trailern till filmen känns hur som helst lovande. Tror jag. Jag såg den första gången igår och har sett den några gånger nu och förundras varje gång hur en så ointressant trailer kan vara så jävla bra. Visst man får se Bane, en kollapsande football-plan (vilket jag tyckte såg awesome ut), lite slagsmål och lite explosioner men annars kändes trailern ganska trist därför är jag så förbryllad över att jag ändå tyckte den var svinbra. Ska bli intressant att se om Bane kan åtminstone lite fylla Jokerns skurkskor från förra filmen även om det är stora skor att fylla både bildligt och bokstavligt. Omöjligt att inte se fram emot den här i alla fall.
Det är sju år sedan The Return of the King: Extended Edition släpptes på DVD och även om det känns konstigt så har jag faktiskt inte sett Sagan om ringen-triloigin sedan dess. Då gillade jag dom men jag har blivit mer skeptiskt över hur bra dom egentligen är ju längre tiden har gått och ju mer Peter Jackson har gjort. Men även om jag har en del onda aningar inför The Hobbit så ljuger jag om jag säger att jag inte längtar till den. Har som sagt lite svårt för Jackson men jag är ändå glad att det är han som gör den tolkningen av boken om Bilbo, som jag personligen gillar mer än ringen-böckerna. Det hade visserligen varit intressant att se vad Guillermo del Toro hade gjort med filmen för även om han får cred som co-manusförfattare så tror jag inte hans avtryck kommer vara så stora. Vad finns det att säga om trailern då? Ja den känns lite som Fellowship of the Ring, som nog är den bästa i trilogin (som sagt sjukt längesen jag såg dom), ömsom lättsam och mysig och ömsom mörk och episk. Martin Freeman ger sken av att vara ett helt perfekt val som en ung Bilbo och Sir Ian McKellan ser ut att göra ännu en gedigen insats som Gandalf. Persbrandt syns inte till i trailern men det ska bli kul att se vad han kan tillföra. Draken Smaug skymtas inte heller här så det enda jag kan säga om honom är att det är synd att inte ryktet om att Leonard Nimoy skulle göra rösten besannades. Om ett knappt år kommer den första delen på bio och innan dess ska jag nog hinna plöja genom trilogin och bli ännu mer peppad.
Snövit vs. Snövit
Nu när jag nyligen sett Disneys verision av snövit är det väl passande att skriva lite om dom två filmer baserade på den gamla sagan som kommer ut nästa år. "Rivaliserande" filmer har funnits förut, alltså två storfilmer som behandlar samma ämne och som kommer ungefär samtidigt. På rak arm kommer jag på Armageddon vs Deep Impact sommaren 98, Saving Private Ryan vs The Thin Red Line hösten/vinter 98 och The Prestige vs The Illusionist hösten 06. Det finns garanterat fler som jag inte kommer på nu men hur som helst så har alla dessa rivaliteter, oavsett vad man tycker om filmerna, slutat med att en av filmerna mer eller mindre har fått utmärkelsen "The other World War II/Magician/Asteroid-movie" (Ja det är en komet i Deep Impact men ändå). Så frågan är vilken blir "The other Snow White-movie"? Filmerna det handlar om är Snow White and the Huntsman som kommer till Sverige i Juni nästa år och Mirror, Mirror som kommer i Mars 2012. Låt oss kolla trailers.
Tidigare i år kom Red Riding Hood, en tvist på sagan om Rödluvan, och det här verkar det spunnits vidare på i och med denna tvist på Snövit. Red Riding Hood verkar väldigt dålig efter att ha sett trailern och den floppade mycket riktigt både bland kritiker och publik. Snow White and the Huntsman verkar dock lite bättre än Rödluvan-filmen. Den promotas visserligen med "From the producer of..." vilket sällan är ett gott tecken. Efter lite research förstår jag varför. Det är debuten för regissören och en av dom tre manusförfattarna, en av dom andra två bakom manuset har nästan uteslutande skrivit manus till direct-to-video-uppföljare av Disneyfilmer typ The Lion King 1 ½ och The Little Mermaid: Ariel's Beginning och den tredje har faktiskt en oscarnominering för bästa manus till filmen The Wings of the Dove från 97 men är inte särskilt välkänd. Inga direkta namn att skylta med med andra ord.
Filmen och dess effekter ser ut att vara rätt snygg, om än inte lite klyschigt snygg (vet knappt själv vad jag menar med det men det är så det känns). Charlize Theron (Drottningen) är ju ofta bra, Chris Hemsworth (The Huntsman) har jag bara sett i Star Trek och har inte så mycket att säga om och Twilight-Kristen Stewart (Snövit) känns på något sätt väldigt fel dels för att hon inte är någon stor skådespelare men kanske framförallt, även om det här är en smakfråga så klart, så är det väldigt svårt att köpa att hon ska vara vackrare än Theron.
Fick kolla om trailern några gånger innan jag upptäckte att man faktiskt får en skymt av dvärgarna. Dvärgarna, namngivna efter romerska kejsare, verkar inte ha någon stor roll i filmen men dom är där iaf och dom spelas av bl a Bob Hoskins, Eddie Izzard och Nick Frost. I vad som verkar försöka vara en ganska mörk version av Snövit så kommer det ändå förekomma en del humor alltså.
Jag tror denna film kan vara allt från usel till ganska bra.
Mirror, Mirror verkar vara som ni ser en betydligt lättsammare film. Den ser ut att ta Bröderna Grimms berättelse och utveckla och förlänga den litegrann, "The untold adventures of Snow White" som trailerrösten säger. Den regisseras av Indiern Tarsem Singh som tidigare gjort filmerna The Cell (den med J Lo), The Fall (som verkar väldigt intressant) och nu nyligen utkomna Immortals (som jag inte tror är särskilt jättebra). För manus står två nykomlingar och Bröderna Grimm får också writing credit. Drottningen spelas här av Julia Roberts och Snövit av Lily Collins. Julia är vacker men börjar åldras och Lily är ung och väldigt söt så här känns castingen lite bättre än i Snow White and the Huntsman. Sean Bean är också med på ett hörn som kung. Mycket humor har dom tryckt in i filmen, eller försök till humor kanske jag ska säga. När en av dvärgarna gör en Scarface-imitation vet jag att det här inte kommer vara en film jag kommer skratta särskilt mycket åt.
Inget i trailern säger mig att den här filmen kommer ligga någon annanstans än mellan usel och medioker.
Så vi får väl vänta och se vilken av filmerna som blir förloraren, alltså "The other Snow White-movie". Jag tror inte att någon av dom kommer bli särskilt ihågkommen men min röst ligger på att Snow White and the Huntsman kommer gå segrande ur denna fight.
Tidigare i år kom Red Riding Hood, en tvist på sagan om Rödluvan, och det här verkar det spunnits vidare på i och med denna tvist på Snövit. Red Riding Hood verkar väldigt dålig efter att ha sett trailern och den floppade mycket riktigt både bland kritiker och publik. Snow White and the Huntsman verkar dock lite bättre än Rödluvan-filmen. Den promotas visserligen med "From the producer of..." vilket sällan är ett gott tecken. Efter lite research förstår jag varför. Det är debuten för regissören och en av dom tre manusförfattarna, en av dom andra två bakom manuset har nästan uteslutande skrivit manus till direct-to-video-uppföljare av Disneyfilmer typ The Lion King 1 ½ och The Little Mermaid: Ariel's Beginning och den tredje har faktiskt en oscarnominering för bästa manus till filmen The Wings of the Dove från 97 men är inte särskilt välkänd. Inga direkta namn att skylta med med andra ord.
Filmen och dess effekter ser ut att vara rätt snygg, om än inte lite klyschigt snygg (vet knappt själv vad jag menar med det men det är så det känns). Charlize Theron (Drottningen) är ju ofta bra, Chris Hemsworth (The Huntsman) har jag bara sett i Star Trek och har inte så mycket att säga om och Twilight-Kristen Stewart (Snövit) känns på något sätt väldigt fel dels för att hon inte är någon stor skådespelare men kanske framförallt, även om det här är en smakfråga så klart, så är det väldigt svårt att köpa att hon ska vara vackrare än Theron.
Fick kolla om trailern några gånger innan jag upptäckte att man faktiskt får en skymt av dvärgarna. Dvärgarna, namngivna efter romerska kejsare, verkar inte ha någon stor roll i filmen men dom är där iaf och dom spelas av bl a Bob Hoskins, Eddie Izzard och Nick Frost. I vad som verkar försöka vara en ganska mörk version av Snövit så kommer det ändå förekomma en del humor alltså.
Jag tror denna film kan vara allt från usel till ganska bra.
Mirror, Mirror verkar vara som ni ser en betydligt lättsammare film. Den ser ut att ta Bröderna Grimms berättelse och utveckla och förlänga den litegrann, "The untold adventures of Snow White" som trailerrösten säger. Den regisseras av Indiern Tarsem Singh som tidigare gjort filmerna The Cell (den med J Lo), The Fall (som verkar väldigt intressant) och nu nyligen utkomna Immortals (som jag inte tror är särskilt jättebra). För manus står två nykomlingar och Bröderna Grimm får också writing credit. Drottningen spelas här av Julia Roberts och Snövit av Lily Collins. Julia är vacker men börjar åldras och Lily är ung och väldigt söt så här känns castingen lite bättre än i Snow White and the Huntsman. Sean Bean är också med på ett hörn som kung. Mycket humor har dom tryckt in i filmen, eller försök till humor kanske jag ska säga. När en av dvärgarna gör en Scarface-imitation vet jag att det här inte kommer vara en film jag kommer skratta särskilt mycket åt.
Inget i trailern säger mig att den här filmen kommer ligga någon annanstans än mellan usel och medioker.
Så vi får väl vänta och se vilken av filmerna som blir förloraren, alltså "The other Snow White-movie". Jag tror inte att någon av dom kommer bli särskilt ihågkommen men min röst ligger på att Snow White and the Huntsman kommer gå segrande ur denna fight.
Planet of the Serkis
Har jag möjligtvis hittat lite motivation att skriva i den här bloggen igen? Vi får se, gör ett försök igen iaf.
En av filmerna som många, och även jag, ser fram emot mest av allt just nu är The Hobbit. Till slut blev det som tur är Peter Jackson som även gör "prequelen" till Sagan om ringen. Jag är lite skeptisk till Jackson efter vad han åstadkommit efter LOTR, hans King Kong-remake är jag inte alls förtjust i och 2009 års The Lovely Bones var väldigt blek, men trots det så skulle jag inte vilja att nån annan tar sig an min favorit av Tolkiens böcker (även om det vore intressant att se vad Guillermo del Toro hade hittat på.) So, inspelningen har dragit igång och allas vår favorit-hobbit Jackson (som numera inte ser lika mycket ut som en hobbit, for shame) bjuder oss på en liten video från starten:
Det tar bara 35 sekunder innan han förstör det hela litegrann för min del för jag kan inte tolka det på något annat sätt än att filmen kommer visas i 3D. För varje storfilm som kommer i 3D så blir jag mer och mer tveksam till tekniken, bara massa effektsökeri som inte tillför något särskilt, men man kan ju alltid se den i old fashioned 2D. Utöver det så blir man ju jäkligt sugen på filmen. Martin Freeman som Bilbo känns helt rätt castat, det ska bli intressant att se hur Persbrandt klarar sig och det skulle vara awesome om ryktena om att Spock (Leonard Nimoy) ska göra rösten till Smaug är sanna. Sen känns det bra att McKellan, Lee, Wood m fl återgår till sina roller. Även Andy Serkis kommer tillbaka som Gollum vilket tar mig in på den kommande Rise of the Planet of the Apes och min undran varför Serkis alltid måste vara med när det ska vara betydande motion-captured karaktärer med i filmer. Gollum, King Kong, kommande Tintin-filmen och nu ska han också vara Caesar i nya Apornas Planet-filmen. Visserligen bara fyra mo-cap-roller så jag överdriver ju säkert men när jag såg att han skulle vara med i denna så kändes det bara "han igen?" Anyway här är trailern:
Eftersom jag älskar original-Planet of the Apes från 68 och försöker till viss del ignorera alla uppföljare så tänkte jag när jag såg att filmen skulle komma att det kan ju vara lite intressant att se hur allt började. Lite kort research senare insåg jag dock att det här är en remake på 72 års Conquest of the Planet of the Apes, den fjärde filmen i den gamla serien. Trailern gör mig inte heller särskilt peppad för att se filmen tyvärr, den känns lite Michael Bay-ig och det är ju aldrig bra. En rolig sak i trailern dock; visst att regissören Rupert Wyatt är extremt oerfaren men det känns nästan lite taskigt att dom då istället skriver "From Weta Digital the visual effects company for Avatar". Jag brukar störa mig på när det står "Från producenterna av..." då det säger väldigt lite om filmen men det här tar ju priset. Säger ju ingenting om kvaliten förutom att det kommer vara fina effekter. Nä, Source Code är sommarfilmen jag längtar till, men mer om den någon annan gång kanske.
En av filmerna som många, och även jag, ser fram emot mest av allt just nu är The Hobbit. Till slut blev det som tur är Peter Jackson som även gör "prequelen" till Sagan om ringen. Jag är lite skeptisk till Jackson efter vad han åstadkommit efter LOTR, hans King Kong-remake är jag inte alls förtjust i och 2009 års The Lovely Bones var väldigt blek, men trots det så skulle jag inte vilja att nån annan tar sig an min favorit av Tolkiens böcker (även om det vore intressant att se vad Guillermo del Toro hade hittat på.) So, inspelningen har dragit igång och allas vår favorit-hobbit Jackson (som numera inte ser lika mycket ut som en hobbit, for shame) bjuder oss på en liten video från starten:
Det tar bara 35 sekunder innan han förstör det hela litegrann för min del för jag kan inte tolka det på något annat sätt än att filmen kommer visas i 3D. För varje storfilm som kommer i 3D så blir jag mer och mer tveksam till tekniken, bara massa effektsökeri som inte tillför något särskilt, men man kan ju alltid se den i old fashioned 2D. Utöver det så blir man ju jäkligt sugen på filmen. Martin Freeman som Bilbo känns helt rätt castat, det ska bli intressant att se hur Persbrandt klarar sig och det skulle vara awesome om ryktena om att Spock (Leonard Nimoy) ska göra rösten till Smaug är sanna. Sen känns det bra att McKellan, Lee, Wood m fl återgår till sina roller. Även Andy Serkis kommer tillbaka som Gollum vilket tar mig in på den kommande Rise of the Planet of the Apes och min undran varför Serkis alltid måste vara med när det ska vara betydande motion-captured karaktärer med i filmer. Gollum, King Kong, kommande Tintin-filmen och nu ska han också vara Caesar i nya Apornas Planet-filmen. Visserligen bara fyra mo-cap-roller så jag överdriver ju säkert men när jag såg att han skulle vara med i denna så kändes det bara "han igen?" Anyway här är trailern:
Eftersom jag älskar original-Planet of the Apes från 68 och försöker till viss del ignorera alla uppföljare så tänkte jag när jag såg att filmen skulle komma att det kan ju vara lite intressant att se hur allt började. Lite kort research senare insåg jag dock att det här är en remake på 72 års Conquest of the Planet of the Apes, den fjärde filmen i den gamla serien. Trailern gör mig inte heller särskilt peppad för att se filmen tyvärr, den känns lite Michael Bay-ig och det är ju aldrig bra. En rolig sak i trailern dock; visst att regissören Rupert Wyatt är extremt oerfaren men det känns nästan lite taskigt att dom då istället skriver "From Weta Digital the visual effects company for Avatar". Jag brukar störa mig på när det står "Från producenterna av..." då det säger väldigt lite om filmen men det här tar ju priset. Säger ju ingenting om kvaliten förutom att det kommer vara fina effekter. Nä, Source Code är sommarfilmen jag längtar till, men mer om den någon annan gång kanske.
Bio: Inception
Såg att jag missat att publicera Inception-recensionen, Varsågod:
Årets biofilm, fyra på imdb's top 250-lista, filmen alla pratat om i sommaren. Hypen över Christopher Nolan's nya film, Inception, har kanske inte varit av Avatar-proportioner men den har varit stor vilket gjorde mig lite skeptisk faktiskt. Jag älskar Christopher Nolan så en ny film med honom som inte handlar om mörkklädda superhjältar (inget ont om Nolans Batman-filmer) fick mig såklart väldigt intresserad. Men av erfarenhet så blir jag lite, lite avskräckt när alla ser och älskar storfilmer på bio. Avatar levde verkligen inte upp till hypen enligt mig och med tanke på Nolan så tycker jag The Dark Knight inte heller var så bra som alla sa, jag föredrar faktiskt Batman Begins. Så vad är Inception för film egentligen? Det är svårt att inte säga för mycket om handlingen men jag ska försöka ge en kort sammanfattning:
Cobb (Leo DiCaprio) är en tjuv som gör inbrott i folks hjärnor med hjälp av en teknik som gör att han kan ta sig in i "offrets" drömmar för att hitta deras hemligheter. Detta har lett att han inte får återvända till USA och sin familj och därför måste han ta ett sista jobb för att kunna få tillbaka sitt liv.
Storyn är lite invecklad med tanke på att karaktärerna går in i folks drömmar i drömmarna och i början är det lite småsnurrigt men efter en stund så känns allt trots all förvirring helt glasklart och det är det som gör Nolan till en så bra berättare. Han lyckas berätta sina invecklade och intressanta storys på ett logiskt sätt. Men lyckas han att göra en bra film denna gång? Lyckas Inception leva upp till hypen?
Well, det är inte tidernas fjärde bästa film genom tiderna iaf. Varför? OK först lite kritik. Karaktärerna i Inception känns inte särskilt djup med Cobb som undantag. Både Ellen Page och Joseph Gordon-Levitt gör stora roller, och gör det bra, men vi får inte veta så mycket om vilka deras karaktärer är. Sen tycker jag personligen att Christopher Nolan har blivit lite för stor för sitt eget bästa. Han kommer aldrig att göra en lika lågmäld, subtil och, i mitt tycke, sjukt bra film som Memento utan det blir lite för mycket Hollywood, lite för pampigt och dessutom vid vissa tillfällen kusligt nära "dålig-action-humor" (eller "Michael-Bay-humor"*).
Dock lyckas Nolan fortfarande hålla sitt avstånd från den "vanliga" actionfilmen, mest tack vare den fantastiska storyn så klart. Nolan vet nog inte hur man gör en ointressant film och just story-mässigt når han sin kulmen i och med Inception. Men sen är det ju inte bara att han har en bra story hur han sen bygger upp drömvärldarna och använder sig av den är helt fantastiskt. Detta är dessutom första gången sedan hans debut som Nolan skriver manuset helt själv och det känns lite som han nog behöver sin side-kick, och bror, Jonathan, inte för att manuset till Inception är dåligt men det är inte heller fantastiskt.
Jag var inne på actionfilm tidigare och även om det är lite svårt att se Inception som en renodlad action så är det nog i den genren man får i huvudsak placera den och det finns en actionsekvens, en fight, som är en av dom bästa jag någonsin sett. Gordon-Levitts karaktär har sövt ner sina kollegor i en andra dröm (låter krångligt som sagt men det blir logiskt när ni ser den) och måste hålla Cillian Murphys karaktärs vakter från att stoppa uppdraget. Han befinner sig i en hotellkorridor men eftersom han i den tidigare drömmen sitter och sover i en bil som precis håller på att volta så är gravitation fucked up i den andra drömmen så hela korridoren snurrar runt medan han håller på att fightas med skurkarna vilket får resultatet att jag måste göra en lista över bästa film-fighterna snart och den här hamnar lätt top 3 om inte högst upp.
Som sagt, Inception är inte tidernas fjärde bästa film men jag skulle ändå vilja påstå att den lever upp till hypen. Svårt att säga efter en titt men just nu känns det som tillsammans med Matrix och Terminator 2 så är den i topp när det gäller actionfilmer iaf (om man nu ska klassa den som action alltså) och jag kan nästan förutspå att den kommer vara åtminstone topp 4 när 10-talet ska summeras om drygt 9 år.
9,5/10
*I majoriteten av hollywoods actionfilmer, kanske mest märkbart i Michael Bays alster, så förekommer ofta en hel del one-liners som i regel inte alls är roliga och ofta helt out of context och onödiga. Nolan var som sagt nära men gick inte helt ner sig i skiten.
Årets biofilm, fyra på imdb's top 250-lista, filmen alla pratat om i sommaren. Hypen över Christopher Nolan's nya film, Inception, har kanske inte varit av Avatar-proportioner men den har varit stor vilket gjorde mig lite skeptisk faktiskt. Jag älskar Christopher Nolan så en ny film med honom som inte handlar om mörkklädda superhjältar (inget ont om Nolans Batman-filmer) fick mig såklart väldigt intresserad. Men av erfarenhet så blir jag lite, lite avskräckt när alla ser och älskar storfilmer på bio. Avatar levde verkligen inte upp till hypen enligt mig och med tanke på Nolan så tycker jag The Dark Knight inte heller var så bra som alla sa, jag föredrar faktiskt Batman Begins. Så vad är Inception för film egentligen? Det är svårt att inte säga för mycket om handlingen men jag ska försöka ge en kort sammanfattning:
Cobb (Leo DiCaprio) är en tjuv som gör inbrott i folks hjärnor med hjälp av en teknik som gör att han kan ta sig in i "offrets" drömmar för att hitta deras hemligheter. Detta har lett att han inte får återvända till USA och sin familj och därför måste han ta ett sista jobb för att kunna få tillbaka sitt liv.
Storyn är lite invecklad med tanke på att karaktärerna går in i folks drömmar i drömmarna och i början är det lite småsnurrigt men efter en stund så känns allt trots all förvirring helt glasklart och det är det som gör Nolan till en så bra berättare. Han lyckas berätta sina invecklade och intressanta storys på ett logiskt sätt. Men lyckas han att göra en bra film denna gång? Lyckas Inception leva upp till hypen?
Well, det är inte tidernas fjärde bästa film genom tiderna iaf. Varför? OK först lite kritik. Karaktärerna i Inception känns inte särskilt djup med Cobb som undantag. Både Ellen Page och Joseph Gordon-Levitt gör stora roller, och gör det bra, men vi får inte veta så mycket om vilka deras karaktärer är. Sen tycker jag personligen att Christopher Nolan har blivit lite för stor för sitt eget bästa. Han kommer aldrig att göra en lika lågmäld, subtil och, i mitt tycke, sjukt bra film som Memento utan det blir lite för mycket Hollywood, lite för pampigt och dessutom vid vissa tillfällen kusligt nära "dålig-action-humor" (eller "Michael-Bay-humor"*).
Dock lyckas Nolan fortfarande hålla sitt avstånd från den "vanliga" actionfilmen, mest tack vare den fantastiska storyn så klart. Nolan vet nog inte hur man gör en ointressant film och just story-mässigt når han sin kulmen i och med Inception. Men sen är det ju inte bara att han har en bra story hur han sen bygger upp drömvärldarna och använder sig av den är helt fantastiskt. Detta är dessutom första gången sedan hans debut som Nolan skriver manuset helt själv och det känns lite som han nog behöver sin side-kick, och bror, Jonathan, inte för att manuset till Inception är dåligt men det är inte heller fantastiskt.
Jag var inne på actionfilm tidigare och även om det är lite svårt att se Inception som en renodlad action så är det nog i den genren man får i huvudsak placera den och det finns en actionsekvens, en fight, som är en av dom bästa jag någonsin sett. Gordon-Levitts karaktär har sövt ner sina kollegor i en andra dröm (låter krångligt som sagt men det blir logiskt när ni ser den) och måste hålla Cillian Murphys karaktärs vakter från att stoppa uppdraget. Han befinner sig i en hotellkorridor men eftersom han i den tidigare drömmen sitter och sover i en bil som precis håller på att volta så är gravitation fucked up i den andra drömmen så hela korridoren snurrar runt medan han håller på att fightas med skurkarna vilket får resultatet att jag måste göra en lista över bästa film-fighterna snart och den här hamnar lätt top 3 om inte högst upp.
Som sagt, Inception är inte tidernas fjärde bästa film men jag skulle ändå vilja påstå att den lever upp till hypen. Svårt att säga efter en titt men just nu känns det som tillsammans med Matrix och Terminator 2 så är den i topp när det gäller actionfilmer iaf (om man nu ska klassa den som action alltså) och jag kan nästan förutspå att den kommer vara åtminstone topp 4 när 10-talet ska summeras om drygt 9 år.
9,5/10
*I majoriteten av hollywoods actionfilmer, kanske mest märkbart i Michael Bays alster, så förekommer ofta en hel del one-liners som i regel inte alls är roliga och ofta helt out of context och onödiga. Nolan var som sagt nära men gick inte helt ner sig i skiten.
En duva satt på en gren - och funderade över tillvaron
Sveriges, enligt mig, mest intressanta och överlägset bästa regissör heter Roy Andersson. Hans två senaste filmer Sånger från andra våningen (2000) och Du levande (2007) är tragikomik i dess mest sanna form, håller absolut högsta kvalité och finns med bland mina favoritfilmer.
För att finansiera sina långfilmer, eftersom de inte direkt brukar gå hem bland den breda massan och ligga etta på biotoppen, så brukar Roy regissera en hel del reklamfilmer, på senare tid är väl reklamserien för Felix ketchup den mest kända. Vad jag försöker komma till är att jag såg en reklam för ett låsföretag alldeles nyss och om det inte är Roy som ligger bakom så är det någon som snott hans stil rakt av. När jag skulle kolla upp om det var han som var upphovsman så halkade jag in på Anderssons hemsida. Väl där fick jag inte reda på så mycket om reklamen men däremot möttes jag av budskapet att arbetet med den tredje delen i den trilogin som inleds med de två tidigare nämnda filmerna har påbörjats. Titeln på filmen är densamma som rubriken till detta inlägg: En duva satt på en gren - och funderade över tillvaron. Enligt Svenska filminstitutet så är handlar den om "Två män; en som reser runt och säljer något, en som är lätt förståndshandikappad. Det är försäljaren som berättar för sin kamrat om varför samhället är som det är."
Tyvär får man nog vänta ett par år till innan man får avnjuta en ny Roy Andersson-film men det känns bra den är på gång iaf!
Första testtagningen från filmen ser ut så här
Meeting with death no. 1 A man stricken by a heart attack when trying to open a bottle of wine
För att finansiera sina långfilmer, eftersom de inte direkt brukar gå hem bland den breda massan och ligga etta på biotoppen, så brukar Roy regissera en hel del reklamfilmer, på senare tid är väl reklamserien för Felix ketchup den mest kända. Vad jag försöker komma till är att jag såg en reklam för ett låsföretag alldeles nyss och om det inte är Roy som ligger bakom så är det någon som snott hans stil rakt av. När jag skulle kolla upp om det var han som var upphovsman så halkade jag in på Anderssons hemsida. Väl där fick jag inte reda på så mycket om reklamen men däremot möttes jag av budskapet att arbetet med den tredje delen i den trilogin som inleds med de två tidigare nämnda filmerna har påbörjats. Titeln på filmen är densamma som rubriken till detta inlägg: En duva satt på en gren - och funderade över tillvaron. Enligt Svenska filminstitutet så är handlar den om "Två män; en som reser runt och säljer något, en som är lätt förståndshandikappad. Det är försäljaren som berättar för sin kamrat om varför samhället är som det är."
Tyvär får man nog vänta ett par år till innan man får avnjuta en ny Roy Andersson-film men det känns bra den är på gång iaf!
Första testtagningen från filmen ser ut så här
Meeting with death no. 1 A man stricken by a heart attack when trying to open a bottle of wine
Bio: The Road
Var lugna, års/decennie-resumén komemr att fortsätta jag har både 00-talets album och årets och decenniets filmer kvar att sammanfatta. Har dock några osedda filmer från 09 i dvd-hyllan som jag tänkte se innan jag ger mig på den listan. Förresten har filmåret 2010 börjat starkt. Först Sherlock Holmes sen är det en mängd filmer som bör ses nu i början av året som A Serious Man, Where the Wild Things Are, Fantastic Mr Fox m fl. I förrgår var det The Road som avnjöts efter ytterligare en vinst på Bergakungens filmquiz (mer om det i ett senare inlägg.)
The Road är en postapokalyptisk road-movie som bygger på en roman av Cormac McCarthy (författaren till No Country for Old Men). Den utspelar sig ett antal år efter en gigantisk katastrof som ödelagt världen. Allt är kallt och grått, växter och djur är ett minne blott, mat och kläder (framförallt skor) är eftertraktade och sällsynta, kannibalism är mer regel än undantag. I denna värld försöker en far (Viggo Mortensen) och hans son ta sig från sitt hem till kusten i hopp om att finna någonting bättre. På vägen möter dom både onda och goda typer, även om pappan har svårt att lita på någon så alla blir mer eller mindre onda, pappan försäkrar dock sonen på att dom är på den goda sidan men pojken tvivlar då och då. Deras hopp och kärlek till varandra försvinner dock aldrig.
The Road är en hemsk, läskig, tät, intensiv, gripande och helt underbar film. Det är ofta en ganska lågmäld film med många vackra bilder, trots den gråa dassigheten som finns med hela tiden, och ett stort antal mycket gripande scener, både fina och hemska.
Viggo Mortensen gör en helt briljant prestation som pappan man han får bra hjälp av sin motspelare, den unge Kodi Smit-McPhee. Även många av birollsinnehavarna gör om än korta så mycket bra insatser som Charlize Theron som mamman som hemsöker pappans flashback-drömmar och framförallt en oigenkännlig Robert Duvall som en gammal man fadern och sonen möter på sin vandring.
Enda lilla invändningen jag kan komma på är soundtracket som the one and only Nick Cave, vars samarbete med regissören John Hillcoat går ganska långt tillbaka, gjort inte går i samma nedtonade och avskalde känsla som filmen i övrigt. Ibland blev det lite för svulstiga och övertydliga stråkpartier som inte riktigt passade in.
Det känns dock lite som en bagatell i denna annars så fantastiska film. Det känns som The Road hade allt, underbart skådespel, vackert foto, en grym story i dubbel bemärkelse och det nedtonade men kraftiga intensiteten som kryper in under skinnet på en. Det var längesen det hände men rent spontant så blir betyget faktiskt:
10/10
Gå och se den nu!
The Road är en postapokalyptisk road-movie som bygger på en roman av Cormac McCarthy (författaren till No Country for Old Men). Den utspelar sig ett antal år efter en gigantisk katastrof som ödelagt världen. Allt är kallt och grått, växter och djur är ett minne blott, mat och kläder (framförallt skor) är eftertraktade och sällsynta, kannibalism är mer regel än undantag. I denna värld försöker en far (Viggo Mortensen) och hans son ta sig från sitt hem till kusten i hopp om att finna någonting bättre. På vägen möter dom både onda och goda typer, även om pappan har svårt att lita på någon så alla blir mer eller mindre onda, pappan försäkrar dock sonen på att dom är på den goda sidan men pojken tvivlar då och då. Deras hopp och kärlek till varandra försvinner dock aldrig.
The Road är en hemsk, läskig, tät, intensiv, gripande och helt underbar film. Det är ofta en ganska lågmäld film med många vackra bilder, trots den gråa dassigheten som finns med hela tiden, och ett stort antal mycket gripande scener, både fina och hemska.
Viggo Mortensen gör en helt briljant prestation som pappan man han får bra hjälp av sin motspelare, den unge Kodi Smit-McPhee. Även många av birollsinnehavarna gör om än korta så mycket bra insatser som Charlize Theron som mamman som hemsöker pappans flashback-drömmar och framförallt en oigenkännlig Robert Duvall som en gammal man fadern och sonen möter på sin vandring.
Enda lilla invändningen jag kan komma på är soundtracket som the one and only Nick Cave, vars samarbete med regissören John Hillcoat går ganska långt tillbaka, gjort inte går i samma nedtonade och avskalde känsla som filmen i övrigt. Ibland blev det lite för svulstiga och övertydliga stråkpartier som inte riktigt passade in.
Det känns dock lite som en bagatell i denna annars så fantastiska film. Det känns som The Road hade allt, underbart skådespel, vackert foto, en grym story i dubbel bemärkelse och det nedtonade men kraftiga intensiteten som kryper in under skinnet på en. Det var längesen det hände men rent spontant så blir betyget faktiskt:
10/10
Gå och se den nu!
Bio: Avatar 3D
Så har man varit med om årets, eller 2000-talets, största biohändelse. Jag har sett James Cameron's Avatar i 3D.
Avatar utspelas år 2154 på planeten Pandora, en planet som är intressant för jordborna pga att det finns mängder av en extremt värdefull mineral vid namn Unobtanium. Ett problem står dock ivägen för människan och det är planetens befolkning, Na'vi. För att komma åt mineralen måste Na'vi-folkets heliga träd och Pandoras vackra natur förstöras. Här kommer huvudpersonen ex-marinsoldaten och rullstolsbundne Jake Sully in i bilden. En teknink finns som gör att människor kan länkas samman med och kontrollera Na'vi-kroppar. Jake ska med hjälp av sin nya kropp ska han infiltrera urinvånarna och genom att lära sig av deras seder och levnadssätt försöka komma fram till en diplomatisk lösning på konflikten. Jake lär sig dock lite för mycket och skapar ett för starkt band med Na'vi-folket.
Wow! Avatar 3D är det tekniskt sett snyggaste som någonsin visats i en biograf. James Cameron har skapat en fantastiskt vacker värld och den nya 3D-tekniken visar sin fulla potential och gör Pandora till en minst sagt jawdropping plats. So far so good men man behöver inte mer än skrapa lite med ena tumnageln på den vackra ytan för att hitta mängder med brister. När jag lyckas se förbi det tekniska så inser jag att Avatar är en ganska klyschig historia med extremt stereotypa karaktärer och ett stundtals väldigt cheesy manus. Det som känns fånigt i filmen är inte, som man skulle kunna tro, dom blå 3 meter långa Na'vi-varelserna som pratar konstigt och har mystiska ritualer eller dom andra knasiga djuren som befolkar planeten utan det ä just storyn och dom mänskliga karaktärerna. För det första känns orsaken till konflikten mellan människa och Na'vi som en ganska oklar historia och lite som en framhastad och billig ursäkt till att ha ett krig i filmen. Sen hur många gånger har man inte sett hela infiltartör-byter-sida-grejen? Och stereotyperna haglar, här finns den stentuffa bruden med gott hjärta, den galna översten som går berserk, den giriga ledaren som egentligen inte är elak innerst inne och en mängd andra karaktärer som man sett oräkneliga gånger i diverse halvdanna action- och krigsfilmer. Skådespelarna gör inga superba insatser men ingen gör för den delen bort sig, det är ju inte deras fel att dom då och då måste leverera korkade repliker som är så förutsägbara så man kan leverera dom själv fem minuter innan skådespelaren gör det.
Men nu har jag nog sågat färdigt. Avatar är som sagt sjukt snygg och actionscenerna är så spektakulära att även om man vet vad som ska hända sitter man och väntar på att det ska hända med spänning. Just därför är det svårt att betygsätta filmen. Samtidigt som jag inte kan säga att det är en särskilt bra film så vill jag rekommendera alla att se den, men då måste dom se den på 3D-bio och inget annat. Jag får nog sätta två betyg.
Bioupplevelsen Avatar: 10/10
Filmen Avatar: 6/10
Avatar utspelas år 2154 på planeten Pandora, en planet som är intressant för jordborna pga att det finns mängder av en extremt värdefull mineral vid namn Unobtanium. Ett problem står dock ivägen för människan och det är planetens befolkning, Na'vi. För att komma åt mineralen måste Na'vi-folkets heliga träd och Pandoras vackra natur förstöras. Här kommer huvudpersonen ex-marinsoldaten och rullstolsbundne Jake Sully in i bilden. En teknink finns som gör att människor kan länkas samman med och kontrollera Na'vi-kroppar. Jake ska med hjälp av sin nya kropp ska han infiltrera urinvånarna och genom att lära sig av deras seder och levnadssätt försöka komma fram till en diplomatisk lösning på konflikten. Jake lär sig dock lite för mycket och skapar ett för starkt band med Na'vi-folket.
Wow! Avatar 3D är det tekniskt sett snyggaste som någonsin visats i en biograf. James Cameron har skapat en fantastiskt vacker värld och den nya 3D-tekniken visar sin fulla potential och gör Pandora till en minst sagt jawdropping plats. So far so good men man behöver inte mer än skrapa lite med ena tumnageln på den vackra ytan för att hitta mängder med brister. När jag lyckas se förbi det tekniska så inser jag att Avatar är en ganska klyschig historia med extremt stereotypa karaktärer och ett stundtals väldigt cheesy manus. Det som känns fånigt i filmen är inte, som man skulle kunna tro, dom blå 3 meter långa Na'vi-varelserna som pratar konstigt och har mystiska ritualer eller dom andra knasiga djuren som befolkar planeten utan det ä just storyn och dom mänskliga karaktärerna. För det första känns orsaken till konflikten mellan människa och Na'vi som en ganska oklar historia och lite som en framhastad och billig ursäkt till att ha ett krig i filmen. Sen hur många gånger har man inte sett hela infiltartör-byter-sida-grejen? Och stereotyperna haglar, här finns den stentuffa bruden med gott hjärta, den galna översten som går berserk, den giriga ledaren som egentligen inte är elak innerst inne och en mängd andra karaktärer som man sett oräkneliga gånger i diverse halvdanna action- och krigsfilmer. Skådespelarna gör inga superba insatser men ingen gör för den delen bort sig, det är ju inte deras fel att dom då och då måste leverera korkade repliker som är så förutsägbara så man kan leverera dom själv fem minuter innan skådespelaren gör det.
Men nu har jag nog sågat färdigt. Avatar är som sagt sjukt snygg och actionscenerna är så spektakulära att även om man vet vad som ska hända sitter man och väntar på att det ska hända med spänning. Just därför är det svårt att betygsätta filmen. Samtidigt som jag inte kan säga att det är en särskilt bra film så vill jag rekommendera alla att se den, men då måste dom se den på 3D-bio och inget annat. Jag får nog sätta två betyg.
Bioupplevelsen Avatar: 10/10
Filmen Avatar: 6/10
Bio: Sherlock Holmes
Det var dags för årets första biobesök i förrgår. För underhållningen stod en engelsman och en amerikan som spelar engelsman. Med andra ord Sherlock Holmes.
Förväntningarna var ganska höga från min sida trots att man var lite rädd med Guy Ritchie som regissör med tanke på hans senaste "fiaskon".
Lite om handlingen. Sherlock Holmes (mycket bra spelad av den alltid lika älskvärda Robert Downey Jr) och hans kompanjon Dr. Watson (Jude Law) har fångat mördaren och svart-magikern Blackwood som döms till döden. Holmes blir efter fångatagandet väldigt uttråkad och bitter över att Watson ska flytta från honom och lämnar knappt huset. Men när Blackwood återuppstår och åter igen sprider skräck i London väcks även mästerdetektiven till liv och ett nytt äventyr tar sin början.
Guy Ritchie är tillbaka i gammal fin "Lock Stock"-form. Även om det denna gång är lite mer påkostat och större namn i rollistan så känns hans stil igen, dock både på gott och ont. Sherlock Holmes är en väldigt underhållande film, replikerna är rappa och utomordentligt levererade, bildspråket är coolt och iögonfallande, berättartekniken är fulländad. Precis som i Lock Stock och Snatch alltså. Precis som i dom två så kan jag tycka att karaktärerna saknar lite djup. Jag kan på ett sätt förstå det i denna där karaktärerna redan är så välkända men som för mig som inte har någon direkt relation till Arthur Conan Doyle's gamla böcker så vill jag veta mer om deras bakgrund och vad det är för personer vi möter. Att Sherlock och hans love interest, Irene Adler (Rachel McAdams), har möts tidigare nämns i förbifarten men det läggs ingen stor vikt på karaktärernas liv innan filmen. Men det är mycket action, slagsmål, explosioner men även mycket detektiv-arbete. Ritchie väljer att "spola tillbaka" och "spola fram" filmen för att visa hur Sherlock tänkte när han gjorde något eller hur han tänker göra något, ett mycket effektivt och underhållande berättarknep. Detta tillsammans med den härliga humorn gör, som jag sa tidigare, Sherlock Holmes till en underhållande film. Underhållning i hög klass.
8/10
Bio: A Christmas Carol 3D
Fullt upp har det varit i november, inte minst senaste dagarna med Modern Warfare 2 som stort tidsfördriv, så bloggen har fått vila lite men det känns som det är dags för lite catching up. Ett biobesök har det blivit nämligen Disney's senaste bidrag till julfilms-biblioteket: A Christmas Carol
Charles Dickens klassiska julsaga har återigen gjorts för the big screen alltså och denna gång är det en animerad 3D-verision regisserad av Robert Zemeckis och med Jim Carrey som Scrooge m fl.
Storyn är ju välkänd vid det här laget så här kommer en snabbverision; Ebenezer Scrooge är en gammal man som är enormt gnidig och tycker det mesta i världen är humbug. En julafton blir han hemsökt av ett gäng andar, en visar Scrooges muntrare förflutna, en hans bistra nutid och en hans mörka framtid och tillsammans ger dom honom en life-changing experience.
Förutom den nya tekniken är det inte mycket som är nytt, efter att ha sett lite klipp från andra filmatiseringar får man uppfattningen av att det i stort sett en tecknad remake av 1951 års film Scrooge, från miljöer till Carreys imitation av Alastair Sims rolltolkning för snart 60 år sedan. Det som dock gör denna film rätt så intressant är ju att det är 3D. Jag har sett en 3D-film tidigare, Coraline, och var väldigt kluven till den nya tekniken. Dock känns denna film mer gjord med 3D-perspektivet i åtanke än Coraline vilket gör att effekterna i A Christmas Carol blir betydigt häftigare och mindre malplacerade. Dock är jag ändå lite kluven till hela 3D-fenomenet. Å ena sidan känns det lite väl mycket effektsökeri och en del effekter känns som dom bara är där för att det ser coolt ut. Å andra sidan skulle jag förmodligen inte ens sett filmen om det inte varit för att den är i 3D.
In conclusion så känner jag att denna film är väldigt mycket yta, storyn och karaktärerna får inget direkt djup och själva animeringen är jag inget fan av då den i min smak saknar värme och känsla. Jim Carrey gör dock ett bra jobb som diverse röster och lockar till en del skratt (även om det inte är huvudmålet med filmen). Allt som allt en schysst bioupplevelse utan att ge mig lusten att se den igen, framförallt inte hemma på DVD.
5/10
Charles Dickens klassiska julsaga har återigen gjorts för the big screen alltså och denna gång är det en animerad 3D-verision regisserad av Robert Zemeckis och med Jim Carrey som Scrooge m fl.
Storyn är ju välkänd vid det här laget så här kommer en snabbverision; Ebenezer Scrooge är en gammal man som är enormt gnidig och tycker det mesta i världen är humbug. En julafton blir han hemsökt av ett gäng andar, en visar Scrooges muntrare förflutna, en hans bistra nutid och en hans mörka framtid och tillsammans ger dom honom en life-changing experience.
Förutom den nya tekniken är det inte mycket som är nytt, efter att ha sett lite klipp från andra filmatiseringar får man uppfattningen av att det i stort sett en tecknad remake av 1951 års film Scrooge, från miljöer till Carreys imitation av Alastair Sims rolltolkning för snart 60 år sedan. Det som dock gör denna film rätt så intressant är ju att det är 3D. Jag har sett en 3D-film tidigare, Coraline, och var väldigt kluven till den nya tekniken. Dock känns denna film mer gjord med 3D-perspektivet i åtanke än Coraline vilket gör att effekterna i A Christmas Carol blir betydigt häftigare och mindre malplacerade. Dock är jag ändå lite kluven till hela 3D-fenomenet. Å ena sidan känns det lite väl mycket effektsökeri och en del effekter känns som dom bara är där för att det ser coolt ut. Å andra sidan skulle jag förmodligen inte ens sett filmen om det inte varit för att den är i 3D.
In conclusion så känner jag att denna film är väldigt mycket yta, storyn och karaktärerna får inget direkt djup och själva animeringen är jag inget fan av då den i min smak saknar värme och känsla. Jim Carrey gör dock ett bra jobb som diverse röster och lockar till en del skratt (även om det inte är huvudmålet med filmen). Allt som allt en schysst bioupplevelse utan att ge mig lusten att se den igen, framförallt inte hemma på DVD.
5/10
Klonerna anfaller
Upptäckte igår att det finns en stor likhet mellan världens just nu bästa fotbollsspelare, Lionel Messi, och den polsk regissören Roman Polanski som ung. Döm själva.
Top 5 Swordfights
Börjar lite lätt med en lista över mina fem favorit-svärddueller på film. Nu har jag ju inte sett alla filmer i världen så är det nån fight som inte är med så kan jag ju ha missat den, tipsa gärna isf!
#5 - King Arthur vs. The Black Knight (Monty Python and the Holy Grail, 1975)
Låt oss börja med lite humor. King Arthur (Graham Chapman) "rider" genom dom engelska skogarna i jakt på modiga män som vill ansluta till honom. Han stöter på Den svarta riddaren (John Cleese) som är lite i det modigaste laget.
Best moments: Sparken vid 3:18 och Svarta riddarens alla repliker ("It's just a flesh wound")
#4 The Bride vs. The Crazy 88's (Kill Bill vol.1, 2003)
Liten setup inför klippet. The Bride (Uma Thurman) ska hämnas på sin chef Bill efter att ha blivit skjuten, legat i koma och förlorat sitt ofödda barn. På vägen dit söker hon upp sina gamla gängkompisar som också ska få sin del av hämndkakan. Att en av dom, O-Ren Ishii (Lucy Liu), har 88 (ok inte riktigt) galningar med svärd framför sig stoppar inte The Bride.
Best Moment: Skuggfighten 5:15
#3 Nameless vs Broken Sword (Hero, 2002)
Egentligen borde hela filmen ha en plats på denna lista. Snyggare fighter, både koregrafiskt och estetiskt, får man leta efter. Den som för min del sticker ut mest ändå är vatten-fighten. Den namnlöse (Jet Li) har duellerat och vunnit mot Broken Sword's (Tony Leung) fru. För att hämnas hennes död ger Broken Sword sig på den namnlöse. Men det är ingen vanlig fight utan inre kamp mellan deras sinnen. Som tur är får vi ändå se det hela.
Best moment: Svårt att välja men det är riktigt coolt att från långt under ytan se dom båda springa på vattnet. 1:32
#2 Luke Skywalker vs. Darth Vader (Star Wars Episode V: The Empire Strikes Back, 1980)
Vilken lightsaber-fight från Star Wars-sagan ska man ta? Den första i episod 4 mellan Obi och Vader? Eller den coola mellan Yoda och Count Dooku i episod 2? Nej valet är självklart för min del; den episka uppgörelsen mellan gott och ont, hjälten och skurken, far och son, Luke och Vader. Inte den snyggaste fighten kanske men allt runt omkring är magiskt. Miljöerna, musiken, Luke's (Mark Hamill) känslomässiga berg-och-dalbana, Vader's (James Earl Jones) iskalla skurkhet och så leder ju fighten till en av mina absoluta favoritscener (I am your father).
Best moment: Allt verkar lugnt när plötsligt Vader dyker upp och går berserk med konstigare andning än vanligt. 4:32
#1 Tsubaki Sanjûrô vs. Hanbei Muroto (Tsubaki Sanjûrô, 1962)
OK det här är inte mycket till fight egentligen men denna scen är så fruktansvärt bra. Tsubaki (Toshirô Mifune) är en vårdslös och hänsynslös ronin som hjälper ett gäng samurajer att ta itu med korruption bland ledningen i deras klan. På vägen får en kvinna Tsubaki på bättre tankar och inför den avslutande duellen med den korrupte ledarens högra hand, Muroto (Tatsuya Nakadai), har han ingen lust att dra sitt svärd. Muroto insisterar dock vilket han snabbt ska ångra.
Best moment: från 1:00, 30 sekunders väntan och sen BAM!
/Gamusicineast
#5 - King Arthur vs. The Black Knight (Monty Python and the Holy Grail, 1975)
Låt oss börja med lite humor. King Arthur (Graham Chapman) "rider" genom dom engelska skogarna i jakt på modiga män som vill ansluta till honom. Han stöter på Den svarta riddaren (John Cleese) som är lite i det modigaste laget.
Best moments: Sparken vid 3:18 och Svarta riddarens alla repliker ("It's just a flesh wound")
#4 The Bride vs. The Crazy 88's (Kill Bill vol.1, 2003)
Liten setup inför klippet. The Bride (Uma Thurman) ska hämnas på sin chef Bill efter att ha blivit skjuten, legat i koma och förlorat sitt ofödda barn. På vägen dit söker hon upp sina gamla gängkompisar som också ska få sin del av hämndkakan. Att en av dom, O-Ren Ishii (Lucy Liu), har 88 (ok inte riktigt) galningar med svärd framför sig stoppar inte The Bride.
Best Moment: Skuggfighten 5:15
#3 Nameless vs Broken Sword (Hero, 2002)
Egentligen borde hela filmen ha en plats på denna lista. Snyggare fighter, både koregrafiskt och estetiskt, får man leta efter. Den som för min del sticker ut mest ändå är vatten-fighten. Den namnlöse (Jet Li) har duellerat och vunnit mot Broken Sword's (Tony Leung) fru. För att hämnas hennes död ger Broken Sword sig på den namnlöse. Men det är ingen vanlig fight utan inre kamp mellan deras sinnen. Som tur är får vi ändå se det hela.
Best moment: Svårt att välja men det är riktigt coolt att från långt under ytan se dom båda springa på vattnet. 1:32
#2 Luke Skywalker vs. Darth Vader (Star Wars Episode V: The Empire Strikes Back, 1980)
Vilken lightsaber-fight från Star Wars-sagan ska man ta? Den första i episod 4 mellan Obi och Vader? Eller den coola mellan Yoda och Count Dooku i episod 2? Nej valet är självklart för min del; den episka uppgörelsen mellan gott och ont, hjälten och skurken, far och son, Luke och Vader. Inte den snyggaste fighten kanske men allt runt omkring är magiskt. Miljöerna, musiken, Luke's (Mark Hamill) känslomässiga berg-och-dalbana, Vader's (James Earl Jones) iskalla skurkhet och så leder ju fighten till en av mina absoluta favoritscener (I am your father).
Best moment: Allt verkar lugnt när plötsligt Vader dyker upp och går berserk med konstigare andning än vanligt. 4:32
#1 Tsubaki Sanjûrô vs. Hanbei Muroto (Tsubaki Sanjûrô, 1962)
OK det här är inte mycket till fight egentligen men denna scen är så fruktansvärt bra. Tsubaki (Toshirô Mifune) är en vårdslös och hänsynslös ronin som hjälper ett gäng samurajer att ta itu med korruption bland ledningen i deras klan. På vägen får en kvinna Tsubaki på bättre tankar och inför den avslutande duellen med den korrupte ledarens högra hand, Muroto (Tatsuya Nakadai), har han ingen lust att dra sitt svärd. Muroto insisterar dock vilket han snabbt ska ångra.
Best moment: från 1:00, 30 sekunders väntan och sen BAM!
/Gamusicineast
