Machinarium - Ett härligt spel
Så var spelet Machinarium avklarat och det var längesen, om nånsin, jag blev så förälskad i ett spel. Som jag skrev i förra inlägget får man följa en liten robot som blir utslängd i en sophög utanför den stora robot-staden, som för övrigt på vissa ställen ger små referenser till Prag (spelet är utvecklat i Tjeckien). Därifrån måste han ta sig tillbaka till staden, konfrontera dom onda robotarna som varit taskiga mot dom flesta invånarna i staden och slutligen återförenas med sin tjej.
På vägen möter man många intressanta karaktärer och vackra miljöer och på varje nytt ställe möts man av kluriga pussel. Pusslen kan bestå i allt från att klä ut sig till polis genom att måla en rödvit kon blå och sno en lampa från en lyktstolpe till att tjäna pengar i en arkad-hall där man bjuds på verisioner av klassiska spel som Space Invaders m fl. Nivån på dom tankenötter man ställs inför är på en mycket bra nivå, inte omöjligt svåra men tillräckligt för att man ska känna sig lite duktig när man listar ut ett pussel. Inte blir det dock lite väl klurigt och då är det tur att man kan få en hint på varje nivå man kommer till. Är det fortfarande svårt finns det en Walkthrough-bok som man kan öppna efter man klarat ett minispel.
Men det är inte själva spelandet jag kommer komma ihåg Machinarium utan det är storyn eller snarare hur den är berättas. Charmigare och mer älskvärt spel har jag nog aldrig sett och den lilla "plåtburken" man styr som endast pratar genom tankebubblor har lika mycket karaktär som en miljon Mass Effect-Sheppard. När huvudroboten efter att ha hjälpt ett gatumusikant-band att laga deras instrument ställer sig och börjar dansa till deras svängiga musik smälter verkligen mitt spel-hjärta. Förutom dom härliga karaktärerna så är miljöerna helt enastående. Robot-staden är visserligen grå-brun och metallisk men den är så vackert tecknat så den känns full av liv.
Det finns faktiskt bara en enda sak att klaga på när det gäller Machinarium och det är att det är för kort. Visst, när ett spel är så här underbart vill man ju sitta å spela en halv livstid och då känns det såklart väldigt kort men såklart är kanske ca 3 timmars speltid alldeles för lite.
Men det överskuggas ändå av hur kul man har och hur mycket man helt enkelt myser av välbehag när man spelar detta lilla spel. Machimarium är absolut ett av dom härligaste spelen jag någonsin spelat!
På vägen möter man många intressanta karaktärer och vackra miljöer och på varje nytt ställe möts man av kluriga pussel. Pusslen kan bestå i allt från att klä ut sig till polis genom att måla en rödvit kon blå och sno en lampa från en lyktstolpe till att tjäna pengar i en arkad-hall där man bjuds på verisioner av klassiska spel som Space Invaders m fl. Nivån på dom tankenötter man ställs inför är på en mycket bra nivå, inte omöjligt svåra men tillräckligt för att man ska känna sig lite duktig när man listar ut ett pussel. Inte blir det dock lite väl klurigt och då är det tur att man kan få en hint på varje nivå man kommer till. Är det fortfarande svårt finns det en Walkthrough-bok som man kan öppna efter man klarat ett minispel.
Men det är inte själva spelandet jag kommer komma ihåg Machinarium utan det är storyn eller snarare hur den är berättas. Charmigare och mer älskvärt spel har jag nog aldrig sett och den lilla "plåtburken" man styr som endast pratar genom tankebubblor har lika mycket karaktär som en miljon Mass Effect-Sheppard. När huvudroboten efter att ha hjälpt ett gatumusikant-band att laga deras instrument ställer sig och börjar dansa till deras svängiga musik smälter verkligen mitt spel-hjärta. Förutom dom härliga karaktärerna så är miljöerna helt enastående. Robot-staden är visserligen grå-brun och metallisk men den är så vackert tecknat så den känns full av liv.
Det finns faktiskt bara en enda sak att klaga på när det gäller Machinarium och det är att det är för kort. Visst, när ett spel är så här underbart vill man ju sitta å spela en halv livstid och då känns det såklart väldigt kort men såklart är kanske ca 3 timmars speltid alldeles för lite.
Men det överskuggas ändå av hur kul man har och hur mycket man helt enkelt myser av välbehag när man spelar detta lilla spel. Machimarium är absolut ett av dom härligaste spelen jag någonsin spelat!
Machinarium
Jag har varit inne tidigare på att point-and-click-genren håller på att få en revival tack vare Tales of Monkey Island, Sam & Max m fl. Nu har ett nytt spel anslutit sig till point-and-click-familjen. Och vilket spel sen!
Machinarium heter det och i det tar man sig an rollen som en liten robot som blir slängd i en sophög och måste ta sig genom en värld full av robotar och pussel för att få upprättelse.
Machinarium är ett helt underbart spel. Fantastisk grafik, kluriga pussel och trots att det inte är någon dialog i spelet så är huvudroboten enormt charmig. Eftersom ingen av robotarna pratar så förs storyn framåt med hjälp av gulliga tankebubblor och hela konceptet med bara musik och miljöerna skapar en riktigt bra stämning i spelet.
Jag har nu bara spelet en liten del av spelet men jag älskar det redan och inom kort, när jag klarat spelet, skriver jag lite mer om Machinarium.
Machinarium heter det och i det tar man sig an rollen som en liten robot som blir slängd i en sophög och måste ta sig genom en värld full av robotar och pussel för att få upprättelse.
Machinarium är ett helt underbart spel. Fantastisk grafik, kluriga pussel och trots att det inte är någon dialog i spelet så är huvudroboten enormt charmig. Eftersom ingen av robotarna pratar så förs storyn framåt med hjälp av gulliga tankebubblor och hela konceptet med bara musik och miljöerna skapar en riktigt bra stämning i spelet.
Jag har nu bara spelet en liten del av spelet men jag älskar det redan och inom kort, när jag klarat spelet, skriver jag lite mer om Machinarium.
Världens bästa musikvideo!
Dags att damma av en gammal klassisk musik-video...Den som jag var med och skapade under min medieutbidldning. Låten är Eternity av ReinXeed och videon är en episk uppgörelse mellan den gode unge riddaren och den onde trollkarlen. Mitt jobb under produktionen var mestadels att får alla aktörer i videon att röra sig som vi ville, dom var inte alltid särskilt samarbetsvilliga men skötte sig ändå dugligt och sa aldrig ifrån. Nämnde jag att den är helt gjord med lego?
Top 10: The Beatles
Reklamen för The Beatles: Rock Band syns titt som tätt på tv och man blir ju rätt så sugen lira Liverpool-gängets otaliga fantastiska låtar. Men i brist på spelet så får man göra det enda man kan: En lista. Det var inte lätt att stoppa vid 10 låtar men jag fick dra gränsen någonstans annars hade det blivit en på tok för lång lista. Så här är alltså min lista på mina 10 favoritlåtar av The Beatles (Dedikerad till min far; Grattis i förskott)
10. Eleanor Rigby (Revolver, 1966)
När jag mindre och inte lika musikaliskt upplyst och ogillade Beatles mest för att vara tvärtemot far fastnade jag ändå för Paul McCartney-låt
9. Being for the Benefit of Mr. Kite (Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band, 1967)
En ganska bisarr låt egentligen som Lennon fick efter att sett en antik variety show-poster, låten målar upp känslan av denna show på ett sätt som gör att den fastnar hos mig på ett bra sätt.
8. Strawberry Fields Forever (Magical Mystery Tour, 1967)
British psychedelia at it's finest. Sen är det klart pappas favorit ska va me på listan.
7. Come Together (Abbey Road, 1969)
Dom coola trummorna och den coola basen ackompanjerar Lennon's röst magnifikt. Och Harrison smyger ett litet fint solo på slutet.
6. Helter Skelter (The White Album, 1968)
Det är rått. Det är tungt. Det är röj. Det är ännu ett bevis på The Beatles magnifika bredd och att dom behärskade allt.
5. A Day in the Life (Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band, 1967)
Underbart konstruerad låt som egentligen är två låtar, en Lennon-del och en McCartney-del där såklart Lennon's bidrag är det mer fantastiska men McCartney's passar in perfekt där i mitten.
4. Something (Abbey Road, 1969)
George Harrison's fantastiska kärlekslåt är underbart arrangerad och helt enkelt väldigt vacker.
3. I Am the Walrus (Magical Mystery Tour, 1967)
Beatles kanske mest far out-låt, men den är ju helt underbar. Den låt som fick mig att börja gilla The Beatles på allvar.
2. While My Guitar Gently Weeps (The White Album, 1968)
George Harrison skrev inte överdrivet många låtar i the Beatles men när han gjorde det gjorde han det oftast jäkligt bra. Duktig hjälp av Eric Clapton på lead guitar.
1. I Want You (She's So Heavy) (Abbey Road, 1969)
Den bästa Beatles-låten från det bästa (och sist inspelade) Beatles-albumet! Skriven av John Lennon är det gruppens längsta låt och samtidigt den som förmodligen innehåller minst text (I wan't you so bad, it's driving me mad och She's so heavy det är allt). Men vad är det då som gör den så bra? Jag kan tyvär inte svara på det, den är bara så tung och har ett skönt groove och den avslutande uppbyggnaden till ingenting är magnifik. Svårt att förklara dess storhet men stor är den!
10. Eleanor Rigby (Revolver, 1966)
När jag mindre och inte lika musikaliskt upplyst och ogillade Beatles mest för att vara tvärtemot far fastnade jag ändå för Paul McCartney-låt
9. Being for the Benefit of Mr. Kite (Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band, 1967)
En ganska bisarr låt egentligen som Lennon fick efter att sett en antik variety show-poster, låten målar upp känslan av denna show på ett sätt som gör att den fastnar hos mig på ett bra sätt.
8. Strawberry Fields Forever (Magical Mystery Tour, 1967)
British psychedelia at it's finest. Sen är det klart pappas favorit ska va me på listan.
7. Come Together (Abbey Road, 1969)
Dom coola trummorna och den coola basen ackompanjerar Lennon's röst magnifikt. Och Harrison smyger ett litet fint solo på slutet.
6. Helter Skelter (The White Album, 1968)
Det är rått. Det är tungt. Det är röj. Det är ännu ett bevis på The Beatles magnifika bredd och att dom behärskade allt.
5. A Day in the Life (Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band, 1967)
Underbart konstruerad låt som egentligen är två låtar, en Lennon-del och en McCartney-del där såklart Lennon's bidrag är det mer fantastiska men McCartney's passar in perfekt där i mitten.
4. Something (Abbey Road, 1969)
George Harrison's fantastiska kärlekslåt är underbart arrangerad och helt enkelt väldigt vacker.
3. I Am the Walrus (Magical Mystery Tour, 1967)
Beatles kanske mest far out-låt, men den är ju helt underbar. Den låt som fick mig att börja gilla The Beatles på allvar.
2. While My Guitar Gently Weeps (The White Album, 1968)
George Harrison skrev inte överdrivet många låtar i the Beatles men när han gjorde det gjorde han det oftast jäkligt bra. Duktig hjälp av Eric Clapton på lead guitar.
1. I Want You (She's So Heavy) (Abbey Road, 1969)
Den bästa Beatles-låten från det bästa (och sist inspelade) Beatles-albumet! Skriven av John Lennon är det gruppens längsta låt och samtidigt den som förmodligen innehåller minst text (I wan't you so bad, it's driving me mad och She's so heavy det är allt). Men vad är det då som gör den så bra? Jag kan tyvär inte svara på det, den är bara så tung och har ett skönt groove och den avslutande uppbyggnaden till ingenting är magnifik. Svårt att förklara dess storhet men stor är den!
Veckans demo: Lucidity
Lite dåligt med nya demos att ladda hem på krysslådan men det hindrar inte Demo-torsdag! Jag har precis spelat igenom Game trial till Arcade-spelet Lucidity, ett pussel-plattformspel från Lucas Arts.
I fjol blev indie-spelet Braid en oväntad succé. Spelet utvecklades av en ensam kille och var oerhört simpelt men likväl genialiskt. Braid var ett pussel-plattform spel, ett Super Mario Bros med problemlösning som innebär olika sorters tidmanipulation. Braid visade att det inte behövs någon gigantisk budget eller invecklad spelteknik för att skapa en bra spelupplevelse.
Nu släpper Lucas Arts sitt Lucidity till Xbox Arcade och jag kan bara gissa men hade det inte varit för Braid hade inte storföretaget gjort ett minimalistiskt och stillsamt pussel-plattformsspel.
I Lucidity hjälper man den lilla tjejen Sofi som omedvetet traskar omkring i sina fantasifulla drömmar. Med hjälp av diverse föremål (fläktar, slangbellor, plattformar m.m.) ska man försöka få Sofi att inte promenera ner i nån avgrund eller in i nån förvuxen insekt. På vägen till banornas mål (en brevlåda med vykort från Sofis Nana) finns även eldflugor som man kan samla för att öka Sofis hälsa och för att låsa upp extrabanor, detta gör att man måste lösa banorna på olika sätt om man vill samla alla eldflugor.
Luciditys stil är ofantligt vacker och väldigt charmig men när man stirrat färdigt på dom vackert tecknade miljöerna inser man att Lucidity inte är i närheten av den spelglädje som Braid bjöd på. Att Sofi går konstant i ett ganska makligt tempo kan när det hettar till bli en frustrerande utmaning men nu och då blir det bara frustrerande när man t ex väntar på att hon ska komma fram till trappan man slängt fram nån jävla gång. Sen att föremålen man får för att hjälpa Sofi på vägen kommer slumpmässigt känns inte heller som det hjälper till att förhöja spelkänslan utan blir mest bara bökigt.
Lucidity är mycket vackert och rätt skoj ett tag och för knappa hundralappen ska man kanske inte begära så mycket.
I fjol blev indie-spelet Braid en oväntad succé. Spelet utvecklades av en ensam kille och var oerhört simpelt men likväl genialiskt. Braid var ett pussel-plattform spel, ett Super Mario Bros med problemlösning som innebär olika sorters tidmanipulation. Braid visade att det inte behövs någon gigantisk budget eller invecklad spelteknik för att skapa en bra spelupplevelse.
Nu släpper Lucas Arts sitt Lucidity till Xbox Arcade och jag kan bara gissa men hade det inte varit för Braid hade inte storföretaget gjort ett minimalistiskt och stillsamt pussel-plattformsspel.
I Lucidity hjälper man den lilla tjejen Sofi som omedvetet traskar omkring i sina fantasifulla drömmar. Med hjälp av diverse föremål (fläktar, slangbellor, plattformar m.m.) ska man försöka få Sofi att inte promenera ner i nån avgrund eller in i nån förvuxen insekt. På vägen till banornas mål (en brevlåda med vykort från Sofis Nana) finns även eldflugor som man kan samla för att öka Sofis hälsa och för att låsa upp extrabanor, detta gör att man måste lösa banorna på olika sätt om man vill samla alla eldflugor.
Luciditys stil är ofantligt vacker och väldigt charmig men när man stirrat färdigt på dom vackert tecknade miljöerna inser man att Lucidity inte är i närheten av den spelglädje som Braid bjöd på. Att Sofi går konstant i ett ganska makligt tempo kan när det hettar till bli en frustrerande utmaning men nu och då blir det bara frustrerande när man t ex väntar på att hon ska komma fram till trappan man slängt fram nån jävla gång. Sen att föremålen man får för att hjälpa Sofi på vägen kommer slumpmässigt känns inte heller som det hjälper till att förhöja spelkänslan utan blir mest bara bökigt.
Lucidity är mycket vackert och rätt skoj ett tag och för knappa hundralappen ska man kanske inte begära så mycket.
Mass Effect
Då kan man börja räkna ner till Mass Effect 2 kommer i början av nästa år, ettan är nämligen avklarad. Efter lite drygt ett dygns effektiv speltid så har jag i rollen som Commander Shepard räddat galaxen och gjort att människor är ett lika respekterat släkte som dom andra högaktade utomjordiska raserna. Och jag njöt hela vägen. Trots några flaws så är det svårt att hitta bättre RPG's, framförallt tack vare storyn och hur den är berättad. Den filmiska berättartekniken och den detaljerade handlingen, med bakgrundsfakta om mer eller mindre allt du stöter på, gör att man blir smått beroende och bara måste besöka ytterligare en planet och klara nästa uppdrag.
Utvecklarna Bioware (Knights of the Old Republic, Baldur's Gate) lägger som sagt mycket krut på att få Mass Effect att efterlikna en spelfilm och dom lyckas mycket bra allt från röstskådespelarna (även om huvudkaraktären känns väldigt okarismatisk) till simulerad handkamera och snygga zoomningar. Det finns till och med ett "film grain"-filter som gör att spelet får en film-kvalité-bild, en kul effekt som dock inte föll mig i smaken och jag valde därför bort den. Detta gör att Mass Effect känns väldigt levande och trovärdigt och man känner för karaktärerna och twisterna i handlingen blir mer betydande för mig som spelare. När man dessutom ställs inför olika moraliska dilemman och plötsligt skapar twister själv känns Mass Effect verkligen som ett lysande exempel på en interaktiv film.
Som tidigare nämnt så är Mass Effect trots allt inte felfritt. Utöver Main Quest-uppdragen så är sido-uppdragen på dom outforskade planetarna man åtar sig ganska så enformiga och på dessa uppdrag åker runt i sitt fordon vars kontroll vid vissa tillfällen är riktigt frustrerande. Detta gör att jag helst vill klara huvudstoryn vilket resulterar i att när eftertexterna börjar rulla så har jag egentligen inte ens klarat majoriteten av hela spelet. Jag förstår inte riktigt varför spelet måste ta slut när huvudstoryn är slut när det nu finns så många sidouppdrag att tillgå, samma sak var det med Fallout 3, till det släpptes dock ett tillägg som gjorde att man kunde forstätta spela efter spelet var "slut".
Dessa missar är dock ganska obetydliga och förstör inte helhetsupplevelsen särskilt mycket. I det stora hela är Mass Effect ett fantastiskt spel och jag längtar tills fortsättningen kommer som verkar kunna bjuda på ännu fler överraskningar.
Utvecklarna Bioware (Knights of the Old Republic, Baldur's Gate) lägger som sagt mycket krut på att få Mass Effect att efterlikna en spelfilm och dom lyckas mycket bra allt från röstskådespelarna (även om huvudkaraktären känns väldigt okarismatisk) till simulerad handkamera och snygga zoomningar. Det finns till och med ett "film grain"-filter som gör att spelet får en film-kvalité-bild, en kul effekt som dock inte föll mig i smaken och jag valde därför bort den. Detta gör att Mass Effect känns väldigt levande och trovärdigt och man känner för karaktärerna och twisterna i handlingen blir mer betydande för mig som spelare. När man dessutom ställs inför olika moraliska dilemman och plötsligt skapar twister själv känns Mass Effect verkligen som ett lysande exempel på en interaktiv film.
Som tidigare nämnt så är Mass Effect trots allt inte felfritt. Utöver Main Quest-uppdragen så är sido-uppdragen på dom outforskade planetarna man åtar sig ganska så enformiga och på dessa uppdrag åker runt i sitt fordon vars kontroll vid vissa tillfällen är riktigt frustrerande. Detta gör att jag helst vill klara huvudstoryn vilket resulterar i att när eftertexterna börjar rulla så har jag egentligen inte ens klarat majoriteten av hela spelet. Jag förstår inte riktigt varför spelet måste ta slut när huvudstoryn är slut när det nu finns så många sidouppdrag att tillgå, samma sak var det med Fallout 3, till det släpptes dock ett tillägg som gjorde att man kunde forstätta spela efter spelet var "slut".
Dessa missar är dock ganska obetydliga och förstör inte helhetsupplevelsen särskilt mycket. I det stora hela är Mass Effect ett fantastiskt spel och jag längtar tills fortsättningen kommer som verkar kunna bjuda på ännu fler överraskningar.
Klonerna anfaller
Upptäckte igår att det finns en stor likhet mellan världens just nu bästa fotbollsspelare, Lionel Messi, och den polsk regissören Roman Polanski som ung. Döm själva.
Borderland
Såg precis recensionen av Borderland som släpps idag, ett spel som jag varit väldigt nyfiken på senaste tiden. Borderland är ett First-person-shooter blandat med ett RPG som använder sig av cell-shading vilket gör att det ser annorlunda och riktigt snyggt ut. Jag blev mestadels sugen på Borderlands för jag anade ett nytt action-RPG, ett "nytt fallout 3" tyvär så blev jag lite avtänd av recensionen på gametrailers.com som gav hints om att det var mer action och inte så mycket av den story som RPG i vanliga fall brukar bjuda på. Men det ser fotfarande coolt ut och det blir kanske ett köp i framtiden, med tanke på att Modern Warfare 2 och Assassin's Creed 2 kommer i november så får det vänta ett tag iaf.
En massa Mass Effect
Denna lördag i lönväntans tider har jag spenderat nästan uteslutande framför Bioware's fantastiska rymd-action-RPG-epos Mass Effect.
Uppföljaren är på ingång (släpps i början av nästa år) och eftersom första delen av denna dataspelens motsvarighet på Star Wars-sagan legat i hyllan utan att jag spelat det särskilt mycket så var det dags att ta itu med dettta omfattande rymdäventyr. Och då menar jag omfattande. Varenda liten teknik-pryl, utomjording-ras, vapen, you name it har en bakgrundshistoria som man får ta del. Kul tycker jag eftersom det ger ett djup i spelet som oerhört få, om något, innehar.
Mass Effect utspelar sig ungefär 150 år framåt i tiden och avancerad tekonologi har gjort att universum nu är mera tillgängligt och alla olika galaxers aliens lever tillsammans och människorna är långt ifrån den överlägsna rasen. Som Commander Sheppard tar man sig an uppgiften att rädda allihopa från den lömske Saren som är i full gång med att försöka återuppliva dom utdöda, mytosmpunna och extremt farliga Reapers.
Till alla som gillar action-rpg's är Mass Effect ett absolut måste!
Mass Effect:
Uppföljaren är på ingång (släpps i början av nästa år) och eftersom första delen av denna dataspelens motsvarighet på Star Wars-sagan legat i hyllan utan att jag spelat det särskilt mycket så var det dags att ta itu med dettta omfattande rymdäventyr. Och då menar jag omfattande. Varenda liten teknik-pryl, utomjording-ras, vapen, you name it har en bakgrundshistoria som man får ta del. Kul tycker jag eftersom det ger ett djup i spelet som oerhört få, om något, innehar.
Mass Effect utspelar sig ungefär 150 år framåt i tiden och avancerad tekonologi har gjort att universum nu är mera tillgängligt och alla olika galaxers aliens lever tillsammans och människorna är långt ifrån den överlägsna rasen. Som Commander Sheppard tar man sig an uppgiften att rädda allihopa från den lömske Saren som är i full gång med att försöka återuppliva dom utdöda, mytosmpunna och extremt farliga Reapers.
Till alla som gillar action-rpg's är Mass Effect ett absolut måste!
Mass Effect:
Veckans Demo: Forza Motorsport 3
Ny torsdag vilket innebär nytt demo till Xbox 360. Denna gång har jag testat racing-spelet Forza Motorsport 3, Xbox egna racing-serie som till en början, när det släpps nästa vecka, kommer konkurrera med Need for Speed: Shift och i framtiden kämpa mot 5e delen i PS3's bil-franchise Gran Turismo.
Inledningsvis så bör det sägas att jag varken är en bilfantast eller en bilspelsfantast, senast jag spelade ett bilspel mycket var typ Need for Speed 3: Hot Pursuit och det var drygt 10 år sedan, så det är ju med viss skepsism jag laddade hem demot till FM 3.
Det som slog mig först när jag startade spelet var vilket snålt utbud, bara en bana som man får köra ett 2-varvs-race på och 5 bilar att välja på. Nån bana till borde dom kunnat bjuda på tycker jag framförallt med tanke på att hela Forza Motorsport inte ens får plats på en skiva pga alla bilar m.m. som finns i spelet.
På denna enda bana så är grafiken utsökt dock utan att jag får någon wow-känsla under spelets gång. Musiken som tar mig genom racet, och genom menyerna, är tyvärr riktigt lam. Men bilspel handlar ju framförallt om själva körandet och den biten är i mitt tycke helt ok. Allra roligast är FM3 när det går snabbt, när man kör mini coopern känns det däremot rätt trist. Bilarnas fysik känns väldigt realistisk och styrningen funkar utmärkt men jag känner ändå inte riktigt att den sanna körglädjen infinner sig.
Det är inte många knappar att hålla reda på men en speciell knapp, den så kallade rewind-knappen, är ganska intressant och jag är lite kluven till den. Den gör så att man kan spola tillbaka tiden när man tabbar sig så att man kan försöka sig på hårnålskurvan eller omkörningen en gång till. Dels tycker jag att det är riktigt bra inslag och dels tycker jag att den förstör den realistiska känslan litegrann som spelet bygger på i övrigt.
Jag kan tänka mig att Forza Motorsport 3 kommer gå hem bland bilspels-entusiaster och kritikerna hyllar det som det bästa bilspelet för tillfället. Själv är jag inte frälst och kommer nog hålla mig undan bilspelsgenren ett tag till.
/Gamusicineast
Inledningsvis så bör det sägas att jag varken är en bilfantast eller en bilspelsfantast, senast jag spelade ett bilspel mycket var typ Need for Speed 3: Hot Pursuit och det var drygt 10 år sedan, så det är ju med viss skepsism jag laddade hem demot till FM 3.
Det som slog mig först när jag startade spelet var vilket snålt utbud, bara en bana som man får köra ett 2-varvs-race på och 5 bilar att välja på. Nån bana till borde dom kunnat bjuda på tycker jag framförallt med tanke på att hela Forza Motorsport inte ens får plats på en skiva pga alla bilar m.m. som finns i spelet.
På denna enda bana så är grafiken utsökt dock utan att jag får någon wow-känsla under spelets gång. Musiken som tar mig genom racet, och genom menyerna, är tyvärr riktigt lam. Men bilspel handlar ju framförallt om själva körandet och den biten är i mitt tycke helt ok. Allra roligast är FM3 när det går snabbt, när man kör mini coopern känns det däremot rätt trist. Bilarnas fysik känns väldigt realistisk och styrningen funkar utmärkt men jag känner ändå inte riktigt att den sanna körglädjen infinner sig.
Det är inte många knappar att hålla reda på men en speciell knapp, den så kallade rewind-knappen, är ganska intressant och jag är lite kluven till den. Den gör så att man kan spola tillbaka tiden när man tabbar sig så att man kan försöka sig på hårnålskurvan eller omkörningen en gång till. Dels tycker jag att det är riktigt bra inslag och dels tycker jag att den förstör den realistiska känslan litegrann som spelet bygger på i övrigt.
Jag kan tänka mig att Forza Motorsport 3 kommer gå hem bland bilspels-entusiaster och kritikerna hyllar det som det bästa bilspelet för tillfället. Själv är jag inte frälst och kommer nog hålla mig undan bilspelsgenren ett tag till.
/Gamusicineast
500 ord om Kvartal 3 2009
Liten recap av Juli, Augusti och September som mestadels bestod av vitt skilda spelningar och mycket film i tysk miljö.
18/7
Först ut var hårdrocksfestivalen Sonisphere i ett regningt, lerigt och kallt Hultsfred. Det var tre grupper jag var där för; The Hives, Mastodon och Metallica. Inledde gjorde Mastodon som, hyggligt berusade, levererade en underbar konsert i ett ösregn som snarare förhöjde än förstörde konserten. Både gammalt och nytt på setlisten där Blood and Thunder och Crak the Skye stod ut mest.
När The Hives spelade stod jag längst bak vilket inte gör gruppen rättvisa men det är alltid kul att se The Hives live ändå.
Metallica avslutade kvällen och levererade i vanlig ordning. Dom rutinmässiga nummren var det inga fel på, spåren från den senaste skivan, tom tråkiga låter som Broken, Beat & Scarred och Cyanide, var grymma live och sedan att dom spelade rariteter Last Caress, Hit the Lights och framförallt Dyers Eve gör att jag har sett allt som behöver ses med Metallica.
30/7
Innan juli tog slut hann jag med att ta en sista minuten-trip till huvudstaden för att se mitt favoritband för tillfället TV on the Radio. Det var värt varje krona. Brooklyn-gruppen gav en sagolik spelning på Debaser. 15 låtar spelades fördelat på deras samlade diskografi med merparten från deras underbara, senaste Dear Science (Förutom min favorit Stork & Owl, det enda "dåliga" med konserten). Magi på högsta nivå.
18-19/9
Helgen bjöd först på nya zeeländska The Datsuns på Henriksberg. Extremt liten lokal som passade utmärkt att röja till deras Hellacopters-inspirerande rock, inte minst när dom som sista nummer kör på med min favorit Why Are You Stamping Your Foot For?
Dagen efter var det den årliga Lisebergs-konserten med Håkan H. Sjukt mycket folk var där vilket gjorde att jag stora delar av konserten inte såg nånting alls. Men vad gör det när musiken är så bra och inget gör mig som hitflyttad så göteborgsk som en patriotisk verision av Känn ingen sorg för mig Göteborg.
Augusti bestod till störst del av en europa-resa där jag bl a lyckades besöka tyska filmmuseet i Berlin som var mycket intressant. Tyskland har varit aktiva i filmindustrin från första början med små filmexperiment vid förra sekelskiftet via tysk expressionism på 20 och 30-talet, nazismens järnhand över tyska filmindustrin och vidare fram till dagens tyska filmskapare. Väl värt ett besök om ni är i Berlin.
Enda biobesöket under tredje kvartalet var Quentin Tarantino's Inglourious Basterds. Jag blir alltid kluven till Quentin's filmer utan att kunna sätta fingret på varför, jag gillar dom allihop men har någon konstig känsla efter jag sett dom. Mest störande för mig i Basterds var det onödiga grafiska våldet. Våld och Quentin har ju gått hand i hand sen första början men våldet har aldrig varit lika onödigt och tydligt som i Basterds (Visst blodet sprutar åt alla håll i Kill Bill men det är en annan sak när det är en homage till asiatiskt splatter). Annars en riktigt bra film som sagt. 8/10
Filmarkivet: Soylent Green
Dags att öppna filmarkivet vilket helt enkelt innebär att jag sammanfattar den senast sedda filmen ur mitt filmbibliotek.
Titel: Soylent Green
År: 1973
Regi: Richard Fleischer
I rollerna: Charlton Heston, Leigh Taylor-Young, Edward G Robinson
Handling: Året är 2022 och New York är överbefolkat och skitigt. Riktig mat är en raritet endast tillgänglig för dom rika medans dom otaliga fattiga försöker leva på det som företaget Soylent bjuder på vilket är små bitar framställda från plankton. Thorn (Heston) bor i dom fattiga kvarteren men får sin beskärda del av rikemanslivet, genom sitt jobb som kommissarie roffar han åt sig av mat, tvål och annat "lyx" han hittar på brottsplatserna. När en högt uppsatt man blir brutalt mördad i sitt hem rycker Thorn in. Hans mordutredning tar dock många mystiska vändningar och leder honom enda fram till Soylent's fruktansvärda hemlighet.
Min åsikt (SPOILER!): Jag hade rätt höga förväntningar på denna sci-fi-klassiker men blev tyvär rätt besviken och jag tror inte det har att göra med att jag visste om twisten (Soylent Green is people!) sen tidigare. Det som slog mig direkt är att filmen känns oerhört daterad. För att dra en sci-fi-parallel så känns ju Kubrick's 2001 rätt 60/70-tal men ändå med en futuristisk twist medan Soylent Green känns mer som ett alternativt 1972 istället för ett framtida 2022
Sedan tycker jag filmen är för kort, storyn kändes genomhastad och mycket hände utan någon direkt förklaring. En scen där Thorn åker tillbaka till den mördade rike mannens lägenhet kändes väldigt märklig, han kommer dit och finner hans "inredning", Shirl (dom rika har inga fruar eller så utan kvinnor ingår som inredning i deras lägenheter) ha en liten fest med sin inrednings-kompisar, Thorn och Shirl går in i sovrummet och klär av sig naken och lägger sig samtidigt som den avlidne mannens butler kommer in och börjar misshandla dom andra tjejerna i lägenheten.
Det finns ingen direkt skurk i filmen heller, någon skum man går runt och ger lite order här å där men han får ingen framträdande roll och inte heller Soylent får någon större roll i det hela som det onda företaget som måste stoppas.
Dessutom är ju inte Charlton Heston så passande i just denna film, Ben-Hur och andra pampiga filmer är mer hans gebit tycker jag.
Soylent Green är ändå en ok Whodunit även om man inte riktigt bryr sig hur den slutar och förhållandet mellan Thorn och hans äldre kompanjon Sol är, om än lite märkligt och utan bakgrund, ganska sevärt.
Betyg: 5/10
Titel: Soylent Green
År: 1973
Regi: Richard Fleischer
I rollerna: Charlton Heston, Leigh Taylor-Young, Edward G Robinson
Handling: Året är 2022 och New York är överbefolkat och skitigt. Riktig mat är en raritet endast tillgänglig för dom rika medans dom otaliga fattiga försöker leva på det som företaget Soylent bjuder på vilket är små bitar framställda från plankton. Thorn (Heston) bor i dom fattiga kvarteren men får sin beskärda del av rikemanslivet, genom sitt jobb som kommissarie roffar han åt sig av mat, tvål och annat "lyx" han hittar på brottsplatserna. När en högt uppsatt man blir brutalt mördad i sitt hem rycker Thorn in. Hans mordutredning tar dock många mystiska vändningar och leder honom enda fram till Soylent's fruktansvärda hemlighet.
Min åsikt (SPOILER!): Jag hade rätt höga förväntningar på denna sci-fi-klassiker men blev tyvär rätt besviken och jag tror inte det har att göra med att jag visste om twisten (Soylent Green is people!) sen tidigare. Det som slog mig direkt är att filmen känns oerhört daterad. För att dra en sci-fi-parallel så känns ju Kubrick's 2001 rätt 60/70-tal men ändå med en futuristisk twist medan Soylent Green känns mer som ett alternativt 1972 istället för ett framtida 2022
Sedan tycker jag filmen är för kort, storyn kändes genomhastad och mycket hände utan någon direkt förklaring. En scen där Thorn åker tillbaka till den mördade rike mannens lägenhet kändes väldigt märklig, han kommer dit och finner hans "inredning", Shirl (dom rika har inga fruar eller så utan kvinnor ingår som inredning i deras lägenheter) ha en liten fest med sin inrednings-kompisar, Thorn och Shirl går in i sovrummet och klär av sig naken och lägger sig samtidigt som den avlidne mannens butler kommer in och börjar misshandla dom andra tjejerna i lägenheten.
Det finns ingen direkt skurk i filmen heller, någon skum man går runt och ger lite order här å där men han får ingen framträdande roll och inte heller Soylent får någon större roll i det hela som det onda företaget som måste stoppas.
Dessutom är ju inte Charlton Heston så passande i just denna film, Ben-Hur och andra pampiga filmer är mer hans gebit tycker jag.
Soylent Green är ändå en ok Whodunit även om man inte riktigt bryr sig hur den slutar och förhållandet mellan Thorn och hans äldre kompanjon Sol är, om än lite märkligt och utan bakgrund, ganska sevärt.
Betyg: 5/10
Dagen efter...
Den här låten är den bästa dagen efter-låten. All bakfylle-ångest blir som bortblåst.
Veckans Demo: Brütal Legend
Om en vecka släpps Heavy-Metal-action-adventure-spelet Brütal Legend och demot finns att ladda hem till Xbox Live, vilket jag gjort och nu spelat genom två gånger.
Brütal Legend är gjort av Tim Schafer och hans team Double Fine som låg bakom det härliga plattform-spelet Psychonauts. Tim själv låg även bakom den av mig nyss hyllade Monkey Island-serien och även andra gamla point-and-click-spel men hans senaste alster går mer på rå styrka istället för tankekraft, men humorn har han tagit med sig.
Man tar sig an rollen som Eddie Riggs (spelad av Jack Black), en hårdrocks-roadie som känner att han inte hör hemma i dagens musikscen. När det så kallade heavy metal-bandet han jobbar för klantar till det på scen rasar hela scenbygget ner över Eddie. Hans blod droppar på hans bältesspänne som visar sig vara en nyckel till en portal till en annan dimension. Ett stort monster drar ner Eddie i hålet och han vaknar upp i en dimension som är som alla over-the-top-heavy-metal-album-covers sammansatta till en stor värld. Här måste han, med hjälp av sin numera magiska elgura, en gigantisk krigsyxa och en tuff hårdrocks-brud vid namn ophelia, fightas genom metal-världen för att hitta sanningen bakom denna mystiska dimension.
Det första jag lägger märke till när jag kör igång demot är kanske en obetydlig sak men menyerna är riktigt coola. Man får se ett hårdrocks-album i live-action, när man klickar till höger å vänster så öppnas det, LP-skivan tas fram eller texthäftet plockas ut för att ta spelaren till nya menyer. En liten men snygg detalj.
Sedan möts jag av ett 7 minuter långt intro vilket känns som i det längsta laget för ett demo. När jag spelade demot andra gången och jag visste vad som skulle göras tog det ca 25 minuter att spela genom därför känns det lite trist att 10 minuter av dom går till cutscenes även om dom är roliga.
Grafiken i Brütal Legend är långt ifrån fantastisk men vad det tappar där tar den igen med ett roligt manus och simpel gameplay. Jack Black är perfekt för huvudrollen och bjuder på den ena rockklyschan efter den andra. Gameplayet är som sagt simpelt, vilket inte är dåligt, det är inte så många knappar att hålla reda på och det går väldigt snabbt att komma in i hur man styr sin gubbe. Men även fast det är simpelt så finns det många möjligheter på hur man kan fightas och när man kommer till den enda bossen i demot så får man tänka strategiskt istället för att bara hacka med yxan.
Trots att demot som sagt var kort så blev jag ändå sugen på att spela hela spelet jag vet dock inte om jag blev så sugen så jag kommer köpa det nu när det kommer. Det goda metal-soundtracket, en multiplayer-del och att bl a Ozzy och Lemmy lånar ut sina röster till karaktärer i spelet lockar dock.
Brütal Legend är gjort av Tim Schafer och hans team Double Fine som låg bakom det härliga plattform-spelet Psychonauts. Tim själv låg även bakom den av mig nyss hyllade Monkey Island-serien och även andra gamla point-and-click-spel men hans senaste alster går mer på rå styrka istället för tankekraft, men humorn har han tagit med sig.
Man tar sig an rollen som Eddie Riggs (spelad av Jack Black), en hårdrocks-roadie som känner att han inte hör hemma i dagens musikscen. När det så kallade heavy metal-bandet han jobbar för klantar till det på scen rasar hela scenbygget ner över Eddie. Hans blod droppar på hans bältesspänne som visar sig vara en nyckel till en portal till en annan dimension. Ett stort monster drar ner Eddie i hålet och han vaknar upp i en dimension som är som alla over-the-top-heavy-metal-album-covers sammansatta till en stor värld. Här måste han, med hjälp av sin numera magiska elgura, en gigantisk krigsyxa och en tuff hårdrocks-brud vid namn ophelia, fightas genom metal-världen för att hitta sanningen bakom denna mystiska dimension.
Det första jag lägger märke till när jag kör igång demot är kanske en obetydlig sak men menyerna är riktigt coola. Man får se ett hårdrocks-album i live-action, när man klickar till höger å vänster så öppnas det, LP-skivan tas fram eller texthäftet plockas ut för att ta spelaren till nya menyer. En liten men snygg detalj.
Sedan möts jag av ett 7 minuter långt intro vilket känns som i det längsta laget för ett demo. När jag spelade demot andra gången och jag visste vad som skulle göras tog det ca 25 minuter att spela genom därför känns det lite trist att 10 minuter av dom går till cutscenes även om dom är roliga.
Grafiken i Brütal Legend är långt ifrån fantastisk men vad det tappar där tar den igen med ett roligt manus och simpel gameplay. Jack Black är perfekt för huvudrollen och bjuder på den ena rockklyschan efter den andra. Gameplayet är som sagt simpelt, vilket inte är dåligt, det är inte så många knappar att hålla reda på och det går väldigt snabbt att komma in i hur man styr sin gubbe. Men även fast det är simpelt så finns det många möjligheter på hur man kan fightas och när man kommer till den enda bossen i demot så får man tänka strategiskt istället för att bara hacka med yxan.
Trots att demot som sagt var kort så blev jag ändå sugen på att spela hela spelet jag vet dock inte om jag blev så sugen så jag kommer köpa det nu när det kommer. Det goda metal-soundtracket, en multiplayer-del och att bl a Ozzy och Lemmy lånar ut sina röster till karaktärer i spelet lockar dock.
Tales of Monkey Island: Chapter 3 - Lair of the Leviathan
Två timmars intensivt pussellösande senare och kapitel tre i Monkey Island 5 är avklarat och jag har lagt händerna på La Esponja Grande. Dessvärre har en kvinnlig prisjägare vid namn Morgan, som varit ute efter Guybrush (samtidigt som han är hennes stora idol) i dom två första delarna också, lagt händerna på Guybrush på uppdrag från en galen fransk vetenskapsman vid namn Marquis de Singe som är ute efter infektion/förbannelsen Guybrush bär på.
Detta tredje kapitel utspelade sig mestadels under vattenytan, eller rättare sagt i munnen på en sjöko under vattenytan. Där hittar man en kapten som också är på jakt efter den magiska tvättsvampen. Hans besättning har gjort myteri och håller till i magen på sjökon och har enligt dom the vacation of their lives. Dom har mixtrat med sjökons balanssinne så han simmar runt runt och det är upp till Guybrush att ställa allt till rätta så man kan åka med sjökon till det mytomspunna parningsstället för sjökor där La Esponja Grande finns. Ganska typisk handling, eller hur!?
Först känndes denna del ännu mer som en transportsträcka än del två men den växte ju längre man spelade det. Storyn tätnade lite och en liten kärlekstriangel börjar växa fram. Dessutom fick man ett kärt återseende i och med att den pratande ondskefulle dödskallen Murray, som man först stötte på i Curse of Monkey Island, dök upp och bjöd på stor underhållning som vanligt.
Pusslen är inte alltför svåra i Tales of Monkey Island men tillräckligt för att hålla mig sysselsatt i två timmar och råka ut för några gå-runt-å-prova-alla-saker-med-allt-å-alla-moments men ganska snabbt blir lösningarna självklara (Såklart ska man ju byta till en röd lins på kaptenens monokel så man kan få honom att dricka den gula farliga magsaften istället för den oranga så jag kan......osv). Lite nya inslag också i denna del som grimas-fighter (som tyvär blev lite som dom trista ap-förolämpnings-fightern i MI4) och när man ska tala för en sjöko så han kan hooka upp med en sjöko-hona (detta inslag påminnde om dom briljanta förolämpnings-svärdduellerna från dom 3 första MI-spelen).
Jag tycker detta var bästa delen hittils och ser verkligen fram emot dom två avslutande delarna. Först ut Chapter 4 - The Trial and Execution of Guybrush Threepwood som släpps om en vecka.
/Gamusicineast
Detta tredje kapitel utspelade sig mestadels under vattenytan, eller rättare sagt i munnen på en sjöko under vattenytan. Där hittar man en kapten som också är på jakt efter den magiska tvättsvampen. Hans besättning har gjort myteri och håller till i magen på sjökon och har enligt dom the vacation of their lives. Dom har mixtrat med sjökons balanssinne så han simmar runt runt och det är upp till Guybrush att ställa allt till rätta så man kan åka med sjökon till det mytomspunna parningsstället för sjökor där La Esponja Grande finns. Ganska typisk handling, eller hur!?
Först känndes denna del ännu mer som en transportsträcka än del två men den växte ju längre man spelade det. Storyn tätnade lite och en liten kärlekstriangel börjar växa fram. Dessutom fick man ett kärt återseende i och med att den pratande ondskefulle dödskallen Murray, som man först stötte på i Curse of Monkey Island, dök upp och bjöd på stor underhållning som vanligt.
Pusslen är inte alltför svåra i Tales of Monkey Island men tillräckligt för att hålla mig sysselsatt i två timmar och råka ut för några gå-runt-å-prova-alla-saker-med-allt-å-alla-moments men ganska snabbt blir lösningarna självklara (Såklart ska man ju byta till en röd lins på kaptenens monokel så man kan få honom att dricka den gula farliga magsaften istället för den oranga så jag kan......osv). Lite nya inslag också i denna del som grimas-fighter (som tyvär blev lite som dom trista ap-förolämpnings-fightern i MI4) och när man ska tala för en sjöko så han kan hooka upp med en sjöko-hona (detta inslag påminnde om dom briljanta förolämpnings-svärdduellerna från dom 3 första MI-spelen).
Jag tycker detta var bästa delen hittils och ser verkligen fram emot dom två avslutande delarna. Först ut Chapter 4 - The Trial and Execution of Guybrush Threepwood som släpps om en vecka.
/Gamusicineast
Tales of Monkey Island: Chapter 2 - The Siege of Spinner Cay
Då var del två av det 5:e spelet i Monkey Island-serien avklarad.
Del fyra i serien om wannabe-piraten Guybrush Threepwood, Escape from Monkey Island, kom år 2000 och var lite spiken i kistan för point-and-klick-spelen. Grafiken var då i 3D vilket hade funkat ypperligt i Lucas Arts fantastiska Grim Fandango som släpptes ett år tidigare. Jag tror mest det berodde på att det var ett helt nytt spel till skillnad från Monkey Island som man hade vant sig vid 2D-grafiken i tidigare spel även om dom utseendemässigt skillde sig mycket från varann. Största felet med MI 4 var dock själva speldesignen bl a när man ska förolämpa apor på deras språk eller när man ska slåss i en stor mekanisk ninja-apa. Det låter kul men funkade inte alls.
Nu har alltså 9 år gått och Telltale Games (bestående av gamla Lucas Arts-medarbetare), som återupplivade ett annat gammalt Lucas Arts-point-and-click-spel (Sam & Max) för något år sedan, har valt att reboota Monkey Island-serien och dom gör det i samma stil som Sam & Max: World Police; uppdelat i 5 kapitel med separata releaseer.
Första avsnittet, Launch of the Screaming Narwahl, släpptes i juli i år kickade igång Guybrush's comeback på ett strålande sätt. Det börjar med att man ska förgöra ärkeskurken LeChuck en gång för alla men nåt går snett och LeChuck's zombie-förbannelse, Pox of LeChuck, hoppar över till Guybrush's hand. Elaine, Guybrush's fru, försvinner och själv hamnar man på Flotsam Island vars vindar alltid blåser inåt. Första delen går därför ut på att på att ta sig från ön för att söka upp sin kära Elaine igen och även leta rätt på La Esponja Grande (Den stora tvättsvampen) som ska läka zombie-förbannelsen.
I del två, The Siege of Spinner Cay, har man tagit sig från Flotsam Island, återförenats med Elaine och en, till Guybrush's förtret, frisk och snäll LeChuck och tagit sig till Jerkbait Islands. Där hamnar man mitt i en konflikt mellan lokal-sjöjungfru-befolkningen och ett gäng Pox-infekterade pirater som också är ute efter Esponja Grande. Där ska man hitta lokalbefolkningens artifakter som ska hjälpa en att hitta vägen till Tvättsvampen innan piraterna hinner före.
Precis som i Escape from MI så är det 3D-grafik som gäller men denna gång känns det som det funkar bättre. Annars känns det som ett klassiskt Monkey Island-spel. Humorn är kanske inte lika knivskarp som i dom tidigare delarna men dom två första avsnitten har bjudit på en del skratt och schyssta karaktärer. Största felet är kontrollen, borta är tangentbordskontrollerna från 4:an men istället för att använda gamla sättet att helt enkelt klicka där man vill gå så måste man nu hålla in mus-knappen och sen för den åt den riktning man vill gå vilket känns dumt och irriterande. Dessutom känns det som lite upprepningar i problemlösandet från kapitel ett till kapitel två. Utöver det så har Telltale Games fått till Monkey Island-känslan riktigt bra och jag hoppas dom återupplivar andra Lucas Arts-klassiker i framtiden. Men till dess ska jag ta itu med Chapter 3 - Lair of the Leviathan
Del fyra i serien om wannabe-piraten Guybrush Threepwood, Escape from Monkey Island, kom år 2000 och var lite spiken i kistan för point-and-klick-spelen. Grafiken var då i 3D vilket hade funkat ypperligt i Lucas Arts fantastiska Grim Fandango som släpptes ett år tidigare. Jag tror mest det berodde på att det var ett helt nytt spel till skillnad från Monkey Island som man hade vant sig vid 2D-grafiken i tidigare spel även om dom utseendemässigt skillde sig mycket från varann. Största felet med MI 4 var dock själva speldesignen bl a när man ska förolämpa apor på deras språk eller när man ska slåss i en stor mekanisk ninja-apa. Det låter kul men funkade inte alls.
Nu har alltså 9 år gått och Telltale Games (bestående av gamla Lucas Arts-medarbetare), som återupplivade ett annat gammalt Lucas Arts-point-and-click-spel (Sam & Max) för något år sedan, har valt att reboota Monkey Island-serien och dom gör det i samma stil som Sam & Max: World Police; uppdelat i 5 kapitel med separata releaseer.
Första avsnittet, Launch of the Screaming Narwahl, släpptes i juli i år kickade igång Guybrush's comeback på ett strålande sätt. Det börjar med att man ska förgöra ärkeskurken LeChuck en gång för alla men nåt går snett och LeChuck's zombie-förbannelse, Pox of LeChuck, hoppar över till Guybrush's hand. Elaine, Guybrush's fru, försvinner och själv hamnar man på Flotsam Island vars vindar alltid blåser inåt. Första delen går därför ut på att på att ta sig från ön för att söka upp sin kära Elaine igen och även leta rätt på La Esponja Grande (Den stora tvättsvampen) som ska läka zombie-förbannelsen.
I del två, The Siege of Spinner Cay, har man tagit sig från Flotsam Island, återförenats med Elaine och en, till Guybrush's förtret, frisk och snäll LeChuck och tagit sig till Jerkbait Islands. Där hamnar man mitt i en konflikt mellan lokal-sjöjungfru-befolkningen och ett gäng Pox-infekterade pirater som också är ute efter Esponja Grande. Där ska man hitta lokalbefolkningens artifakter som ska hjälpa en att hitta vägen till Tvättsvampen innan piraterna hinner före.
Precis som i Escape from MI så är det 3D-grafik som gäller men denna gång känns det som det funkar bättre. Annars känns det som ett klassiskt Monkey Island-spel. Humorn är kanske inte lika knivskarp som i dom tidigare delarna men dom två första avsnitten har bjudit på en del skratt och schyssta karaktärer. Största felet är kontrollen, borta är tangentbordskontrollerna från 4:an men istället för att använda gamla sättet att helt enkelt klicka där man vill gå så måste man nu hålla in mus-knappen och sen för den åt den riktning man vill gå vilket känns dumt och irriterande. Dessutom känns det som lite upprepningar i problemlösandet från kapitel ett till kapitel två. Utöver det så har Telltale Games fått till Monkey Island-känslan riktigt bra och jag hoppas dom återupplivar andra Lucas Arts-klassiker i framtiden. Men till dess ska jag ta itu med Chapter 3 - Lair of the Leviathan
Top 5 Swordfights
Börjar lite lätt med en lista över mina fem favorit-svärddueller på film. Nu har jag ju inte sett alla filmer i världen så är det nån fight som inte är med så kan jag ju ha missat den, tipsa gärna isf!
#5 - King Arthur vs. The Black Knight (Monty Python and the Holy Grail, 1975)
Låt oss börja med lite humor. King Arthur (Graham Chapman) "rider" genom dom engelska skogarna i jakt på modiga män som vill ansluta till honom. Han stöter på Den svarta riddaren (John Cleese) som är lite i det modigaste laget.
Best moments: Sparken vid 3:18 och Svarta riddarens alla repliker ("It's just a flesh wound")
#4 The Bride vs. The Crazy 88's (Kill Bill vol.1, 2003)
Liten setup inför klippet. The Bride (Uma Thurman) ska hämnas på sin chef Bill efter att ha blivit skjuten, legat i koma och förlorat sitt ofödda barn. På vägen dit söker hon upp sina gamla gängkompisar som också ska få sin del av hämndkakan. Att en av dom, O-Ren Ishii (Lucy Liu), har 88 (ok inte riktigt) galningar med svärd framför sig stoppar inte The Bride.
Best Moment: Skuggfighten 5:15
#3 Nameless vs Broken Sword (Hero, 2002)
Egentligen borde hela filmen ha en plats på denna lista. Snyggare fighter, både koregrafiskt och estetiskt, får man leta efter. Den som för min del sticker ut mest ändå är vatten-fighten. Den namnlöse (Jet Li) har duellerat och vunnit mot Broken Sword's (Tony Leung) fru. För att hämnas hennes död ger Broken Sword sig på den namnlöse. Men det är ingen vanlig fight utan inre kamp mellan deras sinnen. Som tur är får vi ändå se det hela.
Best moment: Svårt att välja men det är riktigt coolt att från långt under ytan se dom båda springa på vattnet. 1:32
#2 Luke Skywalker vs. Darth Vader (Star Wars Episode V: The Empire Strikes Back, 1980)
Vilken lightsaber-fight från Star Wars-sagan ska man ta? Den första i episod 4 mellan Obi och Vader? Eller den coola mellan Yoda och Count Dooku i episod 2? Nej valet är självklart för min del; den episka uppgörelsen mellan gott och ont, hjälten och skurken, far och son, Luke och Vader. Inte den snyggaste fighten kanske men allt runt omkring är magiskt. Miljöerna, musiken, Luke's (Mark Hamill) känslomässiga berg-och-dalbana, Vader's (James Earl Jones) iskalla skurkhet och så leder ju fighten till en av mina absoluta favoritscener (I am your father).
Best moment: Allt verkar lugnt när plötsligt Vader dyker upp och går berserk med konstigare andning än vanligt. 4:32
#1 Tsubaki Sanjûrô vs. Hanbei Muroto (Tsubaki Sanjûrô, 1962)
OK det här är inte mycket till fight egentligen men denna scen är så fruktansvärt bra. Tsubaki (Toshirô Mifune) är en vårdslös och hänsynslös ronin som hjälper ett gäng samurajer att ta itu med korruption bland ledningen i deras klan. På vägen får en kvinna Tsubaki på bättre tankar och inför den avslutande duellen med den korrupte ledarens högra hand, Muroto (Tatsuya Nakadai), har han ingen lust att dra sitt svärd. Muroto insisterar dock vilket han snabbt ska ångra.
Best moment: från 1:00, 30 sekunders väntan och sen BAM!
/Gamusicineast
#5 - King Arthur vs. The Black Knight (Monty Python and the Holy Grail, 1975)
Låt oss börja med lite humor. King Arthur (Graham Chapman) "rider" genom dom engelska skogarna i jakt på modiga män som vill ansluta till honom. Han stöter på Den svarta riddaren (John Cleese) som är lite i det modigaste laget.
Best moments: Sparken vid 3:18 och Svarta riddarens alla repliker ("It's just a flesh wound")
#4 The Bride vs. The Crazy 88's (Kill Bill vol.1, 2003)
Liten setup inför klippet. The Bride (Uma Thurman) ska hämnas på sin chef Bill efter att ha blivit skjuten, legat i koma och förlorat sitt ofödda barn. På vägen dit söker hon upp sina gamla gängkompisar som också ska få sin del av hämndkakan. Att en av dom, O-Ren Ishii (Lucy Liu), har 88 (ok inte riktigt) galningar med svärd framför sig stoppar inte The Bride.
Best Moment: Skuggfighten 5:15
#3 Nameless vs Broken Sword (Hero, 2002)
Egentligen borde hela filmen ha en plats på denna lista. Snyggare fighter, både koregrafiskt och estetiskt, får man leta efter. Den som för min del sticker ut mest ändå är vatten-fighten. Den namnlöse (Jet Li) har duellerat och vunnit mot Broken Sword's (Tony Leung) fru. För att hämnas hennes död ger Broken Sword sig på den namnlöse. Men det är ingen vanlig fight utan inre kamp mellan deras sinnen. Som tur är får vi ändå se det hela.
Best moment: Svårt att välja men det är riktigt coolt att från långt under ytan se dom båda springa på vattnet. 1:32
#2 Luke Skywalker vs. Darth Vader (Star Wars Episode V: The Empire Strikes Back, 1980)
Vilken lightsaber-fight från Star Wars-sagan ska man ta? Den första i episod 4 mellan Obi och Vader? Eller den coola mellan Yoda och Count Dooku i episod 2? Nej valet är självklart för min del; den episka uppgörelsen mellan gott och ont, hjälten och skurken, far och son, Luke och Vader. Inte den snyggaste fighten kanske men allt runt omkring är magiskt. Miljöerna, musiken, Luke's (Mark Hamill) känslomässiga berg-och-dalbana, Vader's (James Earl Jones) iskalla skurkhet och så leder ju fighten till en av mina absoluta favoritscener (I am your father).
Best moment: Allt verkar lugnt när plötsligt Vader dyker upp och går berserk med konstigare andning än vanligt. 4:32
#1 Tsubaki Sanjûrô vs. Hanbei Muroto (Tsubaki Sanjûrô, 1962)
OK det här är inte mycket till fight egentligen men denna scen är så fruktansvärt bra. Tsubaki (Toshirô Mifune) är en vårdslös och hänsynslös ronin som hjälper ett gäng samurajer att ta itu med korruption bland ledningen i deras klan. På vägen får en kvinna Tsubaki på bättre tankar och inför den avslutande duellen med den korrupte ledarens högra hand, Muroto (Tatsuya Nakadai), har han ingen lust att dra sitt svärd. Muroto insisterar dock vilket han snabbt ska ångra.
Best moment: från 1:00, 30 sekunders väntan och sen BAM!
/Gamusicineast
Ny adress. Samma blogg.
Min blogg med samma namn som denna som jag hade på blogspot.com dog tyvär ut i förtid. Jag hade många bra idéer och planer för den bloggen så det var trist och utan egentlig anledning mer än brist på inspiritaion som fick bloggar-ambitioner på fall. Nu har jag däremot fått ett skäl att skriva (mer om det någon gång i framtiden dock) vilket jag tror ska få inspirationen att flöda.
För nytillkomna läsare som missade gamusicineast.blogspot.com så kommer här en kort presentation:
Games + music + cinema = Gamusicineast
Här kommer jag skriva om filmerna jag ser, musiken jag lyssnar på och spelen jag spelar. Det blir listor, recensioner och annat smått och gått om både gammalt och nytt och diverse inom dessa tre områden. Känn er välkomna och välkomna åter!
/Gamusicineast
För nytillkomna läsare som missade gamusicineast.blogspot.com så kommer här en kort presentation:
Games + music + cinema = Gamusicineast
Här kommer jag skriva om filmerna jag ser, musiken jag lyssnar på och spelen jag spelar. Det blir listor, recensioner och annat smått och gått om både gammalt och nytt och diverse inom dessa tre områden. Känn er välkomna och välkomna åter!
/Gamusicineast
