Gamusicineast

Om jag ska ranka dom 5 bästa konserterna jag varit på så kommer The xx spelning i början av året att finnas med bland dom. En mer magisk stämning än den under den konserten har jag nog aldrig upplevt när det kommer till live-musik. Med detta i åtanke känns det kanske lite konstigt att denna London-trio återfinns först på sjätte plats i min countdown så bara för att förklara mig så tappar dom placeringar dels för att jag redan sett dom en gång och dels för att jag inte riktigt känner att The xx är ett festivalband, visserligen kan det bli en schysst och intim spelning på tältscenen men ändå.
Däremot är The xx ett band som jag verkligen inte kommer att missa. Deras debutalbum (2009 års tredje bästa) är en fantastisk uppvisning i hur lågmäld indie-pop ska spelas och jag har som sagt fått bevis på att dom verkligen kan leverera skivans elva underbara låtar på bästa möjliga sätt live. Så missa inte dessa tre blyga ungdomar från England för guds skull!

Största skälet till förväntningarna:




The xx på spotify

Senast snackade jag om Sigur Rós i regnet och hoppades att Beach House kör en regnspelning i år. Någon som kan få ta vid efter att Beach House spelat färdigt i regnet är isf Jónsi.
Sångaren från just nämnda Sigur Rós heter Jón Þór Birgisson men kallar sig Jónsi och släppte i år sin debut Go som till skillnad från Sigur Rós låtmaterial innehåller mestadels sånger sjungna på engelska. Det är inte lika svulstigt som Sigur Rós ofta är men det är likväl bra och Jónsis röst är som vanligt helt magiskt vacker.
Jag minns rysningarna av välbehag från när han tog första tonerna till Svefn-g-englar för två år sen och hoppas på att hans falsettröst ska kunna åstadkomma liknande känslor när han åter igen står på Way Out West-scenen.

Största skälet till förväntningarna:




Jónsi på spotify

1990 släpptes The Secret of Monkey Island, första delen i den klassiska point-and-click-serien om wannabe-piraten Guybrush Threepwood. Ifjol, 19 år senare, kom en förfinad Special Edition till Xbox med ny, men originalet trogen, grafik och röster. Detta blev en stor succé.
1991 kom andra delen i serien, Monkey Island 2: Lechuck's Revenge och eftersom det i år är 19 år sedan uppföljaren kom så är Lucas Arts bussiga nog att även erbjuda en Special Edition till detta spel. Precis som med "Secret" så har denna version fått ny grafik som denna gång är ännu bättre gjord än i första specialutgåvan men även denna gång kan man om man vill med ett litet knapptryck skifta till originalgrafiken från 91. Dessutom är såklart röster inspelade till spelet och återigen är det Dominic Armato som gör rösten till Guybrush vilket han startade med i och med att tredje spelet, Curse of Monkey Island, släpptes. Detta innebär att han numera är med i alla fem Monkey Island-spelen. I Secret of Monkey Island: Special Edition tyckte jag att röstarbetet kändes lite stelt men så här långt i tvåan är även det förbättrat.
Monkey Island 2 är ett spel jag bara spelat igenom en gång och det var ett bra tag sen så det ska verkligen bli skoj att få återuppleva detta fantastiskt roliga spel igen.

Så här med snart två veckor kvar till WOW så är det strålande väder i Göteborg. Det får man ju hoppas att det är under hela festivalen också. Rättelse: Nästan hela. Jag är en person som gillar regn och jag har varit med om två konserter som blivit bättre i mitt tycke tack vare lite nederbörd. Under Mastodon på Sonisphere ifjol så öste det ner hela spelningen vilket känndes helt rätt och på Sigur Ros på Way Out West 2008 så berikades slottsskogen med ett lätt, stilla, vackert och väldigt passande sommarregn. Den senare varianten av skyfall hoppas jag lite på under en spelning i år nämligen Beach House.
Beach House är en dream-pop-duo från Baltimore bestående av Alex Scally och Victoria Legrand. Dom bildades 2004 och har sedan dess släppt tre album, det senaste, Teen Dream, kom tidigare i år. Det är oftast extremt vackert och, well, drömskt och jag är ganska säker på att det kommer bli en magisk spelning. Bara det regnar lite alltså.

Största skälet till förväntningarna:




Beach House på spotify

Titel: Moon
År: 2009
Regi: Duncan Jones
Manus: Duncan Jones & Nathan Parker
I rollerna: Sam Rockwell, Kevin Spacey
Handling: Sam Bell (Rockwell )har jobbat med att skörda energi på en månen i tre år och har nu bara två veckor kvar innan han får lämna basen och sin medhjälpare, roboten GERTY (Spaceys röst), för att kunna återvända till sinfru och dotter. Men under de 14 sista dagarna händer allt mer mystiska saker, håller Sam på att bli galen eller vad är det som pågår egentligen...

Min åsikt: Trots att jag inte hört nåt om filmen mer än att den har fått bra kritik och tyckt att den verkade bra så hade jag rätt så höga förhoppningar. Dessa förhoppningar infriades med råge! Det är lätt att dra paralleler till Kubricks 2001: A Space Oddesey såklart, inte minst tack vare den inte lika mordbenägna kopian av HAL, GERTY, som Spacey passande nog gett rösten till. I början funderade jag för mig själv hur jag skulle kalla Moon för "den enkla mannens 2001" eller "A Space Oddesey for dummies" men den utvecklades den till något mycket mer. I inledningen kändes det som att det är ännu en, om än bra, film om en rymdresa gone wrong men allt eftersom filmen gick, mystiken tätnade och ploten började twistas så insåg jag att detta är en fantastisk drama/thriller.
Moon är en ganska enkel film, man tänker inte på att det trots allt är en sci-fi-film, det är inte särskilt mycket effekter och det hela känns ganska avskalat men det gör absolut ingenting och fokus läggs på den bra storyn som dessutom drivs framåt av en fantastisk Sam Rockwell i huvudrollen med lite hjälp av Spaceys robot.
Duncan Jones, som för övrigt är David Bowies son, har gjort en mycket bra debutfilm och det ska bli spännande att se vad han kan åstadkomma i framtiden. På gång är ännu ett sci-fi/drama, Source Code med Jake Gyllenhaal, och han har även pratat om en eventuell "semi-sequel" till Moon. I vanliga fall är jag sällan för en uppföljare men i detta fall är jag inte helt främmande för tanken, det finns helt klart en story att berätta men skulle det inte bli av så blir jag inte ledsen. Moon är en klockren film på egen hand och jag rekommenderar alla att se den, sci-fi-älskare eller inte.

9/10

Jag har varit på Way Out West en gång tidigare och det var för 2 år sedan. Ett band som jag såg då var The National. Jag hade inte hört dom någonting innan utan blev bara meddragen på deras konsert av mina festivalkompanjoner. Och det tackar jag för. Det var schysst att kunna gå på en spelning utan några som helst förhoppningar och bara bli helt hänförd av detta indie-rock band från Cincinnati i allmänhet och Matt Berningers fantastiska basröst i synnerhet och jag kände att det här är nåt jag kommer lyssna på. Tyvärr blev det inte riktigt så, det tog enda till i år förrän jag kollade upp dom dels tack vare att deras femte skiva, High Violet, släpptes i maj och dels för att dom blev klara för en comeback i Slottsskogen. Denna gång har jag, till skillnad från 2008, lite förväntningar på vad The National ska bjuda på. Förmodligen en minst lika bra spelning som senast.

Största skälet till förväntningarna:




The National på Spotify

Sveriges, enligt mig, mest intressanta och överlägset bästa regissör heter Roy Andersson. Hans två senaste filmer Sånger från andra våningen (2000) och Du levande (2007) är tragikomik i dess mest sanna form, håller absolut högsta kvalité och finns med bland mina favoritfilmer.
För att finansiera sina långfilmer, eftersom de inte direkt brukar gå hem bland den breda massan och ligga etta på biotoppen, så brukar Roy regissera en hel del reklamfilmer, på senare tid är väl reklamserien för Felix ketchup den mest kända. Vad jag försöker komma till är att jag såg en reklam för ett låsföretag alldeles nyss och om det inte är Roy som ligger bakom så är det någon som snott hans stil rakt av. När jag skulle kolla upp om det var han som var upphovsman så halkade jag in på Anderssons hemsida. Väl där fick jag inte reda på så mycket om reklamen men däremot möttes jag av budskapet att arbetet med den tredje delen i den trilogin som inleds med de två tidigare nämnda filmerna har påbörjats. Titeln på filmen är densamma som rubriken till detta inlägg: En duva satt på en gren - och funderade över tillvaron. Enligt Svenska filminstitutet så är handlar den om "Två män; en som reser runt och säljer något, en som är lätt förståndshandikappad. Det är försäljaren som berättar för sin kamrat om varför samhället är som det är."
Tyvär får man nog vänta ett par år till innan man får avnjuta en ny Roy Andersson-film men det känns bra den är på gång iaf!

Första testtagningen från filmen ser ut så här



Meeting with death no. 1 A man stricken by a heart attack when trying to open a bottle of wine

Själva festivalen börjar den 13:e men redan den 12:e Augusti börjar Stay Out West, namnet på den del av Way Out West som innefattar en mängd klubbspelningar runt om i Göteborg. Den klubbspelning som jag ser mest fram emot och som egentligen är högre än tia bland de artister jag vill se (den hamnar på 10e för att jag egentligen bara tänkte ha festivalspelningar men kan inte lämna denna utanför) är The Tallest Man on Earth.
The Tallest Man on Earth är artistnamnet för en 27årig singer/songwriter från Leksand vid namn Kristian Matsson. Hans säregna röst och fantastiska gitarrmelodier är underbara och för åtminstone mina tankar till tidiga Bob Dylan. Hittills har han kommit med två LP:s, Shallow Graves från 2008 och årets The Wild Hunt, och har vuxit på den internationella scenen där han har turnerat med bl a Bon Iver medan han här på hemmaplan fortfarande är tämligen anonym. Det kanske blir ändring på det i och med spelningen i Göteborg som jag förväntar mig kommer ge mig en och annan rysning av välbehag.

Största skälet till förväntningarna:



Myspace

Har jag månne hittat inspiration att göra ett nytt försök med denna fantastiska blogg? Jag gör ett försök iaf!
Det är ju tre veckor kvar till Way Out West och det kändes som jag borde ha någon slags rapportering från festivalen, sjukt många bra artister är det som kommer till Slottsskogen och förgyller Augustihelgen 13-14. Jag kommer fram till dess att ha en liten nedräkning på de 10 akter jag ser fram emot mest.

Det är drygt 4 månader sedan jag senast skrev i bloggen, då var jag nyss hemkommen från Skottland och livet lekte. Sedan dess har livet lekt vidare och det har hänt väldigt mycket, både på ett personligt plan och på ett musik/film/spelmässigt plan. Jag har inte riktigt bestämt om jag ska skriva ordentligt om vad som hänt sedan mitten av mars men lite kort har det varit en del spelningar nämligen: Mumford & Sons (igen), Shout Out Louds, Angus & Julia Stone och Juliette Lewis. Efter Skottlands-resan fick jag ett ryck och upptäckte en hel drös nya band och det känns som våren helt klart har gått i musikens tecken.
Det har inte blivit så mycket filmtittande, ett par biofilmer, men jag hoppas kunna avlägga en rapport på Christopher Nolans Inception till veckan. Annars kommer filmarkivet att fyllas på allt eftersom med de filmer jag sett hemma i soffan.
På spel fronten så har det inte hänt så jättemycket heller förrän till för nån vecka sedan när mitt Xbox tog ner skylten. Passande nog släppte Microsoft den nya slimmade versionen av 360:n strax efteråt så en sådan är nu inhandlad och i samma veva skaffade jag Mass Effect 2 och Final Fantasy 13.

Som sagt så hoppas jag att inspirationen och motivationen finns här så att det kan bli lite kontinuerligt skrivande framöver, kan ju vara bra att få igång skrivandet nu när jag kommit fram till att det är den journalistiska banan jag vill ge mig in på så småningom.

Väl mött!