Gamusicineast

Titel: Up
År: 2009
Regi: Pete Docter & Bob Peterson
Manus: Pete Docter, Bob Peterson & Thomas McCarthy
Röster: Ed Asner, Christoper Plummer, Jordan Nagai
Handling: För att fullfölja sin och sin bortgågne frus stora önskan så knyter 78-årige Carl fast en jävla massa ballonger på sitt hus och flyger iväg mot Sydamerika. Uppe i luften får han oväntat besök, en lite scout har råkat vara på gamlingens veranda när huset lyfte och detta omaka par får ge sig ut på äventyr tillsammans i Sydamerikas djungler.

Min åsikt: Ännu en Pixar-film. Jag hade höga förhoppningar på denna film, det har man ju alltid när Pixar kommer med något nytt, men tyvär så känns det lite som att det bara är ännu en Pixar-film. Sen får man ju välja om det är något dåligt eller inte. Självklart är det ju hög klass på filmen eftersom det är ännu en Pixar-film. Animeringen är fantastisk, humorn finns där om än inte lika frekvent som i andra Pixar-filmer, storyn är fin och röstskådespelet är på topp. Storyn verkar originell, bara att ha en gammal gubbe som huvudkaraktär känns ganska modigt och sen låta honom flyga iväg med sitt hus med en liten pojke till Sydamerika där dom bl a träffar en talande hund är inget man ser varje dag, men trots det så känns det aldrig särskilt originellt. När det gäller berättarteknik känns det mesta ganska gjort, filmen är uppbyggd som i stort sett alla andra filmer från Pixar och visst det funkar ju men som sagt bärjar det kännas lite väl bekant numera.

7/10

Titel: Shutter Island
År: 2010
Regi: Martin Scorsese
Manus: Laeta Kalogridis baserad på Dennis Lehanes roman
I rollerna: Leonardo DiCaprio, Mark Ruffalo, Ben Kingsley
Handling: På Shutter Island finns ett mentalsjukhus som tar emot alla dom farliga psykopater som andra mentalsjukhus inte ens vågar ta i med tång. En kvinnlig patient har plötsligt försvunnit från sitt välbevakade rum och US Marshall Teddy Daniels och hans nya högra hand Chuck Aule kallas in för att undersöka försvinnandet. Allt eftersom utredningen pågår så blir det klarare och klarare för Teddy att det är nåt fuffens på gång på ön. Vad försiggår på Shutter Island egentligen och vem kan man lita på.

Min åsikt: (OBS SPOILER) När Scorsese är i farten brukar det oftast inte handla om filmen är bra eller dålig utan hur bra den är. Shutter Island är inget undantag men hur bra är den då? Ja den är inte precis Taxi Driver eller Goodfellas-bra men den är en bit över The Departed och Cape Fear-bra. Tre Scorsese/De Niro-filmer refererar jag till och en Scorsese/DiCaprio-film. Leo har ju tagit över rollen från De Niro som Scorseses ständiga parhäst och Shutter Island är parets fjärde samarbete och man kan ju förstå att har fastnat för varandra. Scorsese har ju otaliga gånger bevisat att han är en av dom största och DiCaprio visar sin storhet gång på gång inte minst då han får hjälp av Scorsese. I denna får vi se Leo göra en underbar förvandling från den i början till synes skärpta och begåvade polisen till den farliga hallucinerande mentalpatient som han egentligen är. Eller? Visst det känns ju rätt uppenbart att Teddy (alltså Leo) är den mentalsjuke Andrew som enligt doktorerna bara skapat ett alter ego i sin hjärna och att det som händer i filmen är som dom säger ett rollspel för att få Teddy/Andrew att inse sanningen. Eller så kan man gå på Teddys linje att allt verkligen är en konspiration. Men egentligen spelar det ingen roll. Det som spelar roll är att Shutter Island är en riktigt bra film som är spännande under sina dryga två timmar och storyn är så välskriven, välregisserad och välspelad så man dras in och även om man får en förklaring till allt så vet jag inte riktigt om jag ska eller vill tro på den.

8/10

Titel: Moon
År: 2009
Regi: Duncan Jones
Manus: Duncan Jones & Nathan Parker
I rollerna: Sam Rockwell, Kevin Spacey
Handling: Sam Bell (Rockwell )har jobbat med att skörda energi på en månen i tre år och har nu bara två veckor kvar innan han får lämna basen och sin medhjälpare, roboten GERTY (Spaceys röst), för att kunna återvända till sinfru och dotter. Men under de 14 sista dagarna händer allt mer mystiska saker, håller Sam på att bli galen eller vad är det som pågår egentligen...

Min åsikt: Trots att jag inte hört nåt om filmen mer än att den har fått bra kritik och tyckt att den verkade bra så hade jag rätt så höga förhoppningar. Dessa förhoppningar infriades med råge! Det är lätt att dra paralleler till Kubricks 2001: A Space Oddesey såklart, inte minst tack vare den inte lika mordbenägna kopian av HAL, GERTY, som Spacey passande nog gett rösten till. I början funderade jag för mig själv hur jag skulle kalla Moon för "den enkla mannens 2001" eller "A Space Oddesey for dummies" men den utvecklades den till något mycket mer. I inledningen kändes det som att det är ännu en, om än bra, film om en rymdresa gone wrong men allt eftersom filmen gick, mystiken tätnade och ploten började twistas så insåg jag att detta är en fantastisk drama/thriller.
Moon är en ganska enkel film, man tänker inte på att det trots allt är en sci-fi-film, det är inte särskilt mycket effekter och det hela känns ganska avskalat men det gör absolut ingenting och fokus läggs på den bra storyn som dessutom drivs framåt av en fantastisk Sam Rockwell i huvudrollen med lite hjälp av Spaceys robot.
Duncan Jones, som för övrigt är David Bowies son, har gjort en mycket bra debutfilm och det ska bli spännande att se vad han kan åstadkomma i framtiden. På gång är ännu ett sci-fi/drama, Source Code med Jake Gyllenhaal, och han har även pratat om en eventuell "semi-sequel" till Moon. I vanliga fall är jag sällan för en uppföljare men i detta fall är jag inte helt främmande för tanken, det finns helt klart en story att berätta men skulle det inte bli av så blir jag inte ledsen. Moon är en klockren film på egen hand och jag rekommenderar alla att se den, sci-fi-älskare eller inte.

9/10

Titel: Be Kind Rewind
År: 2008
Regi: Michel Gondry
I rollerna: Jack Black, Mos Def, Danny Glover
Handling: Jerry (Black) råkar ut för en olycka vid elkraftverket och blir magnetiserad och på så sätt förstör han alla videoband i videobutiken som hans kompis Mike (Def) jobbar i. För att rädda butiken så bestämmer dom sig för att göra om alla filmer själva.

Min åsikt: Michel Gondry är en fantastisk kreatör. Han kanske inte är den enda som skulle kunna få den här idén men han är garanterat den enda regissören som kan "pull it off". Dom "sweedade" filmerna som visas upp i filmen är så sjukt roliga och charmiga med sina amatörmässiga produktioner, minimalistiska medel och egengjorda rekvisita (en pizza får vara en blodfläck). Det kan vara lätt att se den här filmen som en uppvisning av Gondry-iga remakes av kända filmer men det finns även en väldigt varm och rolig historia som också berättas och spelas riktigt bra av samtliga inblandade. Filmen känns lite bortglömd vilket är synd för den är riktigt bra.

8/10

Titel: Shadow of the Vampire
År: 2000
Regi: E. Elias Merhige
I rollerna: John Malkovich, Willem Defoe, Udo Kier
Handling: Regissören F.W. Murnau (Malkovich) fick inte använda namnet Dracula så istället gör han filmen Nosferatu. Han har stött på Max Schreck (Defoe) som får huvudrollen som Greve Orlok. Den excentriske skådespelaren tar sin roll på lite för stort allvar och skapar stora problem för filmteamet.

Min åsikt: Shadow of the Vampire är en fictioniserad svart komedi om hur den första vampyrfilmen Nosferatu gjordes. Det gick rykten om att Max Schrecks rollprestation var så bra pga att han helt enkelt var vampyr på riktigt och det är det Shadow of the Vampire bygger på. Det är väldigt kul att se hur dom återskapar dom klassiska scenerna från 20-tals-stumfilmen och Willem Defoe är fantastisk som Max Schreck. Däremot spelar John Malkvocih (som vanligt?) över lite väl mycket ibland och har en inte alltför smickrande tysk brytning. En ok film som uppskattas ännu mer om man sett originalet innan.

6/10

Titel: Kiss Kiss Bang Bang
År: 2005
Regi: Shane Black
I rollerna: Robert Downey Jr., Val Kilmer, Michelle Monaghan
Handling: Harry Lockhart (Downey Jr) är en småskurk som, när han jagas av polisen efter ett butiksrån, gömemr sig på en filmaudition. Han får rollen och åker till Hollywood och fortsätter att låtsas vara filmskådis. Väl där bildar han team med Gay Perry (Kilmer), privatdetektiv, för att göra research inför rollen. Tillsammans dras dom in i ett mysterium som bara växer och växer.

Min åsikt: En riktigt rolig och välskriven film. Själva handlingen blir ibland lite väl invecklad men den är skojig hela vägen, framförallt tack vare underbara Robert Downey Jr. som är som klippt och skuren för rollen. Han gör dessutom inte bara den snabbpratande huvudrollen lysande utan även jobbet som berättare, en usel sådan som han beskriver sig själv i filmen, på ett strålande sätt. Samspelet med en förvånansvärt rolig Kilmer är också av hög klass. En film som kan, och kanske bör, ses många gånger.

8/10

Har ett gäng filmer jag sett men inte kommenterat än så det är väl bara att dra igång:



Titel: Manhattan
År: 1979
Regi: Woody Allen
I rollerna: Woody Allen, Diane Keaton, Mariel Hemingway
Handling: Isaac (Allen) trivs inte med tillvaron. Han gillar inte sitt jobb som författare till ett humor-tv-program, han känner att hans förhållande med sin 17-årige flickvän (Hemingway) inte funkar och hans ex-fru (Meryl Streep) skriver en inte allt för smickrande bok om deras tidigare äktenskap. Så träffar Issac sin bästa kompis väninna, Mary (Keaton), och allt börjar ljusna. Han säger upp sig, gör slut med flickvännen och ex-frun blir till ett minne blott. Men är Mary den rätte för Isaac?

Min åsikt: Det är ju svårt att inte dra paralleler till Woody Allens Annie Hall från två år tidigare. Båda har samma tema, Woody spelar "sig själv" i huvudrollen och Diane Keaton hans love-interest. Den här når inte riktigt upp i samma klass som Annie Hall men den är inte långt därifrån. Jag gillar Allens intelligenta humor, även om han ibland försöker vara lite för smart i dialogen dock räddar han sig själv genom att göra narr av dom pretentiösa karaktärerna i filmen. Det känns alltså som han hånar sig själv in a way. Självdistans är alltid kul. I övrigt en fin historia om osäkerheten som finns när man är kär och samtidigt ett kärleksfullt porträtt av New York.

8/10

Titel: Die Welle
År: 2008
Regi: Dennis Gansel
I rollerna: Jürgen Vogel, Frederick Lau, Max Riemelt
Handling: Kontroversielle läraren Rainer Wenger väljer under en projektvecka att lära sina elever hur en diktatur funkar själv starta en diktatur i klassrummet. Rainer försöker skapa ordning och reda och disciplin i klassen med hjälp av uniformer och speciella ordningsregler. Ungdomarna rycks med, vissa mer än andra, och till slut undrar Rainer vad han egentligen startat. Och om det ens finns möjlighet att avsluta.

Min åsikt: Filmen bygger på en sann historia från ett liknande experiment som en lärare i USA gjorde och historien är både skrämmande och fascinerande på samma gång. Tyvär så försöker den tyske regissören lite för mycket. Filmen vet inte riktigt om den ska vara djup och tänkvärd eller hollywoodisk action/thriller. Dessutom dyker alldeles för många trådar upp i historien som sedan inte får någon klarhet och många scener makes no sense. Ett exempel är när karaktären Marcos mamma kommer hem till deras lägenhet och ser sliten ut och har med sig nån ung kille och konstiga blickar utbytes. Man kan förstå vad som menas men det är enda scenen där mamman är med och hennes till synes något destruktiva lisstil och den gör inget för att man ska förstå karaktären Marco bättre. Sen att man irriterar sig över ca 75% av alla skolungdomar vet jag inte om det är för att dom är dåliga skådepselare, dåligt regisserade eller bara tyskar. Antagligen lite av varje. En bra story som då och då blir väldigt tät och spännande och bra skådespel från vissa håll, framförallt Frederick Lau som Tim, gör Die Welle dock till en sevärd film.

6/10

Titel: Boogie Nights
År: 1997
Regi: Paul Thomas Anderson
I rollerna: Mark Wahlberg, Burt Reynolds, John C Reily
Handling: Historien om en porrstjärnas uppgång och fall. Börjar på 70-talet där den unga killen Eddie (Wahlberg) som helst av allt vill bli någon. Filmskaparen Jack Horner (Reynolds) hälper honom på vägen mot framgång genom att introducera Eddie för porrindustrin. Eddie byter namn till Dirk Diggler och blir snabbt stjärna men lika snabbt får han reda på berömmelsens baksida.

Min åsikt: Paul Thomas Andersons första bevis på vilken mästare han är. Filmen är så sjukt välgjord! Snyggt filmad, välskriven, snygga miljöer och framförallt har ju PTA en sannslös förmåga att få fram fantastiska rollprestationer. John C Reily och Philip Seymour Hoffman står ut allra mest men ingen är dålig i denna ensemble som i stort sett bara matchas av Andersons nästa film Magnolia.

9/10

Titel: Michel Clayton
År: 2007
Regi: Tony Gilroy
I rollerna: George Clooney, Tilda Swinton, Tom Wilkinson
Handling: Michael Clayton (Clooney) är "fixare" på en stor advokatfirma, hans jobb är att ställa allt till rätta när något går fel med firmans klienter eller medarbetare. När en advokat från firman får spel och börjar strippa under ett vittnesmål kallas Michael in och inser snabbt att det inte bara är advokatens beteende som är underligt.

Min åsikt: En tät och underskattad thriller som man kanske inte stitter som på nålar när man ser den men den håller mig intresserad i två timmar iaf. Lite rörig historia och skurkern är inte så framträdande men utöver det så är det en strålande film mest tack vare bra skådespelare med Clooney i spetsen!

8/10

Titel: Sideways
År: 2004
Regi: Alexander Payne
I rollerna: Paul Giamatti, Thomas Haden Church, Virginia Madsen
Handling: Den arbetslöse skådespelaren Jack (Church) ska gifta sig och hans kompis, läraren och misslyckade författaren Miles (Giamatti), tar med honom på en trip till Carlifornia's olika vingårdar för en lugn vecka med vinprovning och golf. Jack har dock andra planer och vill spendera sista veckan som "fri man" med att festa och ragga brudar.

Min åsikt: En av dom bästa road-trip/buddy-movies som finns. Ett extremt välskrivet manus och fantastiska skådespelare gör detta till en grymt bra film som känns äkta och som ger plats för så väl komedi som drama i dess bästa möjliga mix.

9/10

Titel: Half Nelson
År: 2006
I rollerna: Ryan Gosling, Shareeka Epps
Handling: High school-läraren Dan (Gosling) blir påkommen med sitt drogberoende av sin elev Drey (Epps) och en stark vänskapsrelation växer fram mellan dem.

Min åsikt: Ryan Goslings film rakt igenom! Han fick en oscarsnominering för filmen (och hade nog vunnit om inte Forest Withaker hade varit så äckligt bra som Idi Amin) som han verkligen förtjänade. Unga Shareeka Epps gör också ett fantastiskt jobb och samspelet mellan dom båda skådespelerna skapar en känslosam och vacker film.

8/10

Titel: Public Enemies
År: 2009
Regi: Michael Mann
I rollerna: Johnny Depp, Christian Bale, Marion Cotillard
Handling: Sammhällets fiende #1, John Dillinger (Depp), och hans skurkkollegor sätter skräck i USA på 30-talet och det är upp till FBI, med Melvin Purvis (Bale) i spetsen, att ta fast dom.

Min åsikt: En grandios tjuv-och-polis-film i mycket hög klass. Johnny Depp briljerar som the bad guy (fast som egentligen är rätt hygglig) tyvär får Bale inte särskilt mycket spelrum som the good guy. Mycket bra skådespel även i dom mindre rollerna.
Ibland känns handlingen lite, lite rörig och filmens tempo kan vara lite segt ibland men overall en välgjord och sevärd film.

8/10

Titel: Ladri di biciclette (Cykeltjuven)
År: 1948
Regi: Vittoria De Sica
I Rollerna: Lamberto Maggiorani, Enzo Staiola
Handling: Det är tuffa tider i Rom efter andra världskriget och Antonio har liksom många andra stora problem att få ett jobb för att kunna försörja sin famlij. När det till slut dyker upp ett jobb som affischerare så får han lösa ut sin cykel från pantbanken. Cykeln, som är ett måste för att få ha kvar jobbet, blir dock hastigt och mindre lustigt stulen och Antonio tar med sin son Bruno på en desperat jakt på sin cykel.

Min åsikt: En av dom bästa filmerna jag sett på ganska länge. Handling, skådespel, manus, allt känns ganska minimalistiskt och enkelt men det är minst lika bra som det är simpelt. Lamberto Maggiorani, amatörskådisen som spelar Antonio, gör tillsammans med regissören De Sica ett sannslöst bra jobb att förmedla desperationen hos karaktärerna till tittaren och man sitter i soffan och är förstår, lider med och blir lika förtvivlad som dom på tv:n. Det är just det som gör film i allmänhet och den här filmen i synnerhet så bra.

9/10

Titel: Before Sunrise
År: 1995
Regi: Richard Linklater
I Rollerna: Ethan Hawke, Julie Delpy
Handling: En ung amerikansk kille (Hawke) möter en ung fransk tjej (Delpy) på ett tåg på väg till Wien. Han lyckas övertyga henne att stanna med honom i Wien över natten tills hans flyg går morgonen efter.

Min åsikt: En mycket vacker och enkel liten berättelse. Mest en massa snack egentligen, det händer inte alltför mycket, men det gör absolut ingenting. Regin och skådespelarna gör allting väldigt intressant och medryckande. Dessutom ett fint vykort från staden Wien och från 90-talet. Öppet slut som får en att vilja ha mer...

8/10



Titel: Before Sunset
År: 2004
Regi: Richard Linklater
I Rollerna: Ethan Hawke, Julie Delpy
Handling: 9 år har gått sedan natten i Wien och Jesse (Hawke), vars bok om den natten har blivit en bestseller, är på release-turné i Paris och stöter ihop med bokens andra huvudrollsinnehavare. Dom bestämmer sig för att catch up innan Jesse återigen måste flyga vidare. 

Min åsikt: ...vilket man också får. Man får svar på "frågan" som ställdes efter första filmen. Men den leder till en ny fråga och ett nytt hyffsat öppet slut. Jag har svårt att säga om den ena filmen är bättre än den andra. En sak är dock säker, denna gör den första filmen bättre samtidigt som tvåan förstås inte varit nåt utan ettan. Allt är egentligen lika bra som Before Sunrise och jag tycker det är mer en förlängning än en uppföljare. Intressant är hur Before Sunset utspelas i realtid, alltså under den en och en halva timmen man ser filmen så går det en och en halv timme i filmen. Kul också att se hur skådespelarna går tillbaka till sina karaktärer men att det märks att dom har vuxit 9 år.

8/10

Titel: Raising Arizona
År: 1987
Regi: Joel Coen
I rollerna: Nicolas Cage, Holly Hunter, John Goodman
Handling: H.I. (Cage) är en klassisk kåkfarare, han rånar småbutiker, åker fast, släpps fri och börjar om igen. I häktet träffar han dock polisen Ed (Hunter) och dom två blir förälskade i varandra vilket får HI att slutligen lägga den kriminella karriären på hyllan. När det kommer fram att HI och Ed inte kan få barn så måste han dock göra en sista stöt. Bytet: en av dom nyfödda femlingarna som en rik möbelhandlare just fått.

Min åsikt: Efter Big Lebowski är Raising Arizona bröderna Coens bästa komedi. Den har allt; grymt roligt manus, bra skådespel, en bra och skruvad story, knäppa karaktärer. För att inte tala om ett av filmhistoriens bästa misslyckade bankrån. En lite bortglömd men ack så bra Coen-film med Cage i överraskande bra form.

8/10

Titel: Short Cuts
År: 1993
Regi: Robert Altman
I rollerna: Julianne Moore, Tim Robbins, Robert Downey Jr.
Handling: Vi får följa 8 familjer/par under ett par dagar i deras (inte alltför) vardagliga liv i LA.

Min åsikt: Magnolia är min absoluta-favoritfilm och eftersom Short Cuts satte standarden för flera-historier-som-knyts-samman-till-en-genren borde jag ju gilla den också. Det gör jag också dock inte lika mycket. Likheterna är ganska många, båda utspelar sig i California, båda har utomordentliga ensembles, Julianne Moore är med i båda, och så som sagt det där med flera livsöden vars vägar möts på ett eller annat sätt. Därför är det ju lätt att vilja jämföra dom två filmerna och som jag sa så kommer den inte upp i Magnolia-klass, dels för att inte karaktärerna är lika intressanta och dom små historierna inte är lika gripande och berörande, märk på att jag säger "inte lika" som Magnolia inte att karaktärerna eller historierna är tråkiga eller så det finns många scener som verkligen berör. Och skådespelarna är även här kanon, tidigare nämnda Julianne Moore, Robert Downey Jr., Jack Lemmon, Frances McDormand, listan görs lätt väldigt lång. T o m Tom Waits imponerar. Manuset är klockrent och det hela är mycket välregisserat. Älskar man Magnolia kommer man även gilla denna och, för att dra en parallell till ännu en liknande film, gillar man Crash så bör man älska Short Cuts.

8/10

Titel: Dr. Strangelove or: How I Learned to Stop Worrying and Love the Bomb
År: 1964
Regi: Stanley Kubrick
I Rollerna: Peter Sellers (x3), George C Scott, Sterling Hayden
Handling: Mitt under kalla kriget tappar amerikanske generalen Ripper förståndet. Han är rädd för att kommunist-Sovjet ska förorena dom "älskade kroppsvätskorna" och skickar därför alla bombplan som finns på standby i närheten av sina mål i Sovjet till attack. Grejen är bara att Sovjet har tillverkat en domedagsmaskin som komemr förgöra hela jorden så fort Mother russia blir attackerat. Den amerikanske presidenten Muffley (Sellers) samlar därför sina generaler och politiker i "The war room" för att komma fram till hur dom ska stoppa anfallet.

Min åsikt: Svart komedi när det är som bäst och Peter Sellers i högform! Peter Sellers spelar alltså tre roller och imponerar stort, mest kanske för att det är tre så vitt skilda roller: President Muffley som är en gravallvarlig seriös man som lite ängsligt försöker få ordning på läget; Kapten Mandrake är en liten präktig kille som inte riktigt är kapabel att hantera den svåra situationen och Dr Strangelove är en galen tysk vetenskapsman som mest ser fördelar med den stundande domedagen och vars hand lever ett eget liv. Sellers improviserade mycket under inspelningen och hans telefonsamtal med en full rysk president är utsökt. Sellers överskuggar som sagt det mesta men man måste även nämna George C Scott som gör en lysande insats som General Buck Turgidson. Manuset är fantastiskt roligt och storyn är hysterisk. Kort sagt en av tidernas bästa komedier!

9/10

Titel: The Wrestler
År: 2008
Regi: Darren Aronofsky
I rollerna: Mickey Rourke, Marisa Tomei, Evan Rachel Wood
Handling: Randy the Ram (Rourke) är en professionell wrestler som hade sin storhetstid på 80-talet. 20 år senare är han en föredetting som håller till på mindre wrestling-tillställningar. På väg tillbaka mot toppen säger hans hjärta ifrån och han tvingas lägga av med wrestlingen men omställning till vardagslivet visar sig vara mycket svårare än väntat och längtan tillbaka till ringen växer sig starkare.

Min åsikt: Tyvär missade jag The Wrestler på bio så jag har verkligen sett fram emot att äntligen få se den efter alla hyllningar som filmen och huvudrollsinnehavaren har fått. Rourke levererade verkligen men själva filmen lämnade tyvär mer att önska. Svårt att egenltigen sätta fingret på varför jag inte är helt nöjd men jag tror det är för att The Wrestler egentligen känns som en lite småklyschig och nästan medelmåttig historia- Även om Pro wrestling-scenen är rätt outforskat filmområde känns inte historian särskilt nyskapande. Men det är nog Rourkes kraftfulla performance och Aronofskys skickliga regi som gör The Wrestler till en bra film

7/10

Dags att öppna filmarkivet vilket helt enkelt innebär att jag sammanfattar den senast sedda filmen ur mitt filmbibliotek.



Titel: Soylent Green
År: 1973
Regi: Richard Fleischer
I rollerna: Charlton Heston, Leigh Taylor-Young, Edward G Robinson
Handling: Året är 2022 och New York är överbefolkat och skitigt. Riktig mat är en raritet endast tillgänglig för dom rika medans dom otaliga fattiga försöker leva på det som företaget Soylent bjuder på vilket är små bitar framställda från plankton. Thorn (Heston) bor i dom fattiga kvarteren men får sin beskärda del av rikemanslivet, genom sitt jobb som kommissarie roffar han åt sig av mat, tvål och annat "lyx" han hittar på brottsplatserna. När en högt uppsatt man blir brutalt mördad i sitt hem rycker Thorn in. Hans mordutredning tar dock många mystiska vändningar och leder honom enda fram till Soylent's fruktansvärda hemlighet.

Min åsikt (SPOILER!): Jag hade rätt höga förväntningar på denna sci-fi-klassiker men blev tyvär rätt besviken och jag tror inte det har att göra med att jag visste om twisten (Soylent Green is people!) sen tidigare. Det som slog mig direkt är att filmen känns oerhört daterad. För att dra en sci-fi-parallel så känns ju Kubrick's 2001 rätt 60/70-tal men ändå med en futuristisk twist medan Soylent Green känns mer som ett alternativt 1972 istället för ett framtida 2022
Sedan tycker jag filmen är för kort, storyn kändes genomhastad och mycket hände utan någon direkt förklaring. En scen där Thorn åker tillbaka till den mördade rike mannens lägenhet kändes väldigt märklig, han kommer dit och finner hans "inredning", Shirl (dom rika har inga fruar eller så utan kvinnor ingår som inredning i deras lägenheter) ha en liten fest med sin inrednings-kompisar, Thorn och Shirl går in i sovrummet och klär av sig naken och lägger sig samtidigt som den avlidne mannens butler kommer in och börjar misshandla dom andra tjejerna i lägenheten.
Det finns ingen direkt skurk i filmen heller, någon skum man går runt och ger lite order här å där men han får ingen framträdande roll och inte heller Soylent får någon större roll i det hela som det onda företaget som måste stoppas.
Dessutom är ju inte Charlton Heston så passande i just denna film, Ben-Hur och andra pampiga filmer är mer hans gebit tycker jag.
Soylent Green är ändå en ok Whodunit även om man inte riktigt bryr sig hur den slutar och förhållandet mellan Thorn och hans äldre kompanjon Sol är, om än lite märkligt och utan bakgrund, ganska sevärt.

Betyg: 5/10