Veckans Album: Them Crooked Vultures - Them Crooked Vultures
Xbox är lite dålig på uppdatera med nya demon så jag övergår till att ha Veckans album på torsdagar. Det kan vara helt nya releaser eller uråldriga skivor som jag tar upp, helt enkelt det album som jag tycker är värt föras fram i ljuset just denna vecka. Först ut:
Artist: Them Crooked Vultures
Album: Them Crooked Vultures
Release: 17 november 2009
Låtlista:
1. No One Loves Me & Neither Do I
2. Mind Eraser, No Chaser
3. New Fang
4. Dead End Friends
5. Elephants
6. Scumbag Blues
7. Bandoliers
8. Reptiles
9. Interlude with Ludes
10. Warsaw or the First Breath You Take After You Give Up
11. Caligulove
12. Gunman
13. Spinning in Daffodils
Jag nämnde i min förra blogg att denna generationens största supergrupp höll på att spela in musik. Här är äntligen resultatet av Josh Homme's (Queens of the Stone Age), John Paul Jones (Led Zeppelin) och Dave Grohl's (Nirvana) tid tillsammans i studion. Resultatet är fantatiskt! Men hur det skulle det kunna gå fel med dessa tre tillsammans? Skivan låter som man skulle kunna tro, QOTSA-rock med en twist av Zeppelin och fantastisk uppbackning av Grohl (no offense Joey Castillo). Låtar som New Fang, Dead End Friends och Caligulove (Den låttiteln alltså!) bjuder på extremt svängig och dansant blues-rock. Det kanske är nån låt för mycket på skivan och den kan kännas lite utdragen i mitten. Trots det så är detta album ett måste för alla som gillar Queens of the Stone Age eller helt enkelt som gillar rock överhuvudtaget!
Artist: Them Crooked Vultures
Album: Them Crooked Vultures
Release: 17 november 2009
Låtlista:
1. No One Loves Me & Neither Do I
2. Mind Eraser, No Chaser
3. New Fang
4. Dead End Friends
5. Elephants
6. Scumbag Blues
7. Bandoliers
8. Reptiles
9. Interlude with Ludes
10. Warsaw or the First Breath You Take After You Give Up
11. Caligulove
12. Gunman
13. Spinning in Daffodils
Jag nämnde i min förra blogg att denna generationens största supergrupp höll på att spela in musik. Här är äntligen resultatet av Josh Homme's (Queens of the Stone Age), John Paul Jones (Led Zeppelin) och Dave Grohl's (Nirvana) tid tillsammans i studion. Resultatet är fantatiskt! Men hur det skulle det kunna gå fel med dessa tre tillsammans? Skivan låter som man skulle kunna tro, QOTSA-rock med en twist av Zeppelin och fantastisk uppbackning av Grohl (no offense Joey Castillo). Låtar som New Fang, Dead End Friends och Caligulove (Den låttiteln alltså!) bjuder på extremt svängig och dansant blues-rock. Det kanske är nån låt för mycket på skivan och den kan kännas lite utdragen i mitten. Trots det så är detta album ett måste för alla som gillar Queens of the Stone Age eller helt enkelt som gillar rock överhuvudtaget!
Top 10: Musikvideor
En lista är ju alltid kul så här kommer mina 10 favorit-musikvideor. Är din favorit inte med? Lämna en kommentar och berätta hur kass jag är som inte tog med den isf.
10. Foo Fighters - Everlong (Regi: Michel Gondry)
Man skulle lätt kunna göra en hel lista med bara Gondry-videor, han är så genialisk. I denna video från 1997 är Gondry som mest Gondry när han ger lite försmak till sin senare långfilm Science of Sleep. Dave Grohl får jättehänder, Taylor Hawkins spelar trummor i ett nattlinne, resten av bandet kommer ut ur munnen på skurkarna. Massa skruvade, roliga grejer helt enkelt!
9. Justice - Stress (Regi: Romain Gavras)
Autentisk, provokativ, läskig, otroligt vacker och välregisserad.
8. Tool - Prison Sex (Regi: Adam Jones)
Det är ju omöjligt att inte älska stop-motion och när det är disturbing men vacker stop-motion så blir det ju bara ännu bättre. Plus också för att det är Tool's gitarrist som gjort videon.
7. The Go! Team - Junior Kickstart (Regi: Doug Schachte)
Ms. Pacman in real life!!
6. Beastie Boys - Sabotage (Regi: Spike Jonze)
Beastie Boys som snutar iförda 70-tals-muschar i denna fantastiska fejkade gamla polisserie. Har till och med ett klipp med en bil som åker genom ett berg tomkartonger. Hysteriskt roligt!
5. Blur - Coffee and TV (Regi: Hammer & Tongs)
Tyvär går det inte att bädda in videon men kolla på den här: http://www.youtube.com/watch?v=KCe5yiMWPbA
Kanske tidernas gulligaste video med garanterat tidernas gulligaste mjölkpaket. En liten historia om ett mjölkpaket som ger sig ut på äventyr. Kan man bli förälskad i en pappkartong?
4. The White Stripes - Fell in Love with a Girl (Regi: Michel Gondry)
Gondry + White Stripes + Lego = Så jävla sant det bara kan bli!
3. Fatboy Slim - Right Here, Right Now (Regi: Spike Jonze)
Spike Jonze kan ju verkligen också det här med musikvideor. Den här är fullkomligt lysande när man får följa med från encelliga livsformer i jordens begynnelse till en tjock kille i nutid, komplett med en nedräknare som går från 350 000 000 000 ner till 0 nere i hörnet.
2. Muse - Knights of Cydonia (Regi: Joseph Kahn)
Egentligen en vanlig western-story förutom en del detaljer som kung-fu, laser-pistoler, robotar och annat futuristiskt. Riktigt välgjord video där den genuina western-känslan verkligen finns trots den absurda twisten. Hillarious när hjältens flickvän ska hängas men snöret skjuts av med en laser och faller rakt ner på hans moped. Sånt händer bara i Knights of Cydonia.
1. OK Go - Here It Goes Again (Regi: Trish Sie & OK Go)
Pure Genius! Allt från den minimalistiska omgivningen till den fantastiska koreografin. Och allt i en tagning! Alltså jag kan kolla hur många gånger som helst den är lika bra varje gång. Litet shout-out också till deras video till A Million Ways som har allt som Here it Goes Again har förutom löparband.
10. Foo Fighters - Everlong (Regi: Michel Gondry)
Man skulle lätt kunna göra en hel lista med bara Gondry-videor, han är så genialisk. I denna video från 1997 är Gondry som mest Gondry när han ger lite försmak till sin senare långfilm Science of Sleep. Dave Grohl får jättehänder, Taylor Hawkins spelar trummor i ett nattlinne, resten av bandet kommer ut ur munnen på skurkarna. Massa skruvade, roliga grejer helt enkelt!
9. Justice - Stress (Regi: Romain Gavras)
Autentisk, provokativ, läskig, otroligt vacker och välregisserad.
8. Tool - Prison Sex (Regi: Adam Jones)
Det är ju omöjligt att inte älska stop-motion och när det är disturbing men vacker stop-motion så blir det ju bara ännu bättre. Plus också för att det är Tool's gitarrist som gjort videon.
7. The Go! Team - Junior Kickstart (Regi: Doug Schachte)
Ms. Pacman in real life!!
6. Beastie Boys - Sabotage (Regi: Spike Jonze)
Beastie Boys som snutar iförda 70-tals-muschar i denna fantastiska fejkade gamla polisserie. Har till och med ett klipp med en bil som åker genom ett berg tomkartonger. Hysteriskt roligt!
5. Blur - Coffee and TV (Regi: Hammer & Tongs)
Tyvär går det inte att bädda in videon men kolla på den här: http://www.youtube.com/watch?v=KCe5yiMWPbA
Kanske tidernas gulligaste video med garanterat tidernas gulligaste mjölkpaket. En liten historia om ett mjölkpaket som ger sig ut på äventyr. Kan man bli förälskad i en pappkartong?
4. The White Stripes - Fell in Love with a Girl (Regi: Michel Gondry)
Gondry + White Stripes + Lego = Så jävla sant det bara kan bli!
3. Fatboy Slim - Right Here, Right Now (Regi: Spike Jonze)
Spike Jonze kan ju verkligen också det här med musikvideor. Den här är fullkomligt lysande när man får följa med från encelliga livsformer i jordens begynnelse till en tjock kille i nutid, komplett med en nedräknare som går från 350 000 000 000 ner till 0 nere i hörnet.
2. Muse - Knights of Cydonia (Regi: Joseph Kahn)
Egentligen en vanlig western-story förutom en del detaljer som kung-fu, laser-pistoler, robotar och annat futuristiskt. Riktigt välgjord video där den genuina western-känslan verkligen finns trots den absurda twisten. Hillarious när hjältens flickvän ska hängas men snöret skjuts av med en laser och faller rakt ner på hans moped. Sånt händer bara i Knights of Cydonia.
1. OK Go - Here It Goes Again (Regi: Trish Sie & OK Go)
Pure Genius! Allt från den minimalistiska omgivningen till den fantastiska koreografin. Och allt i en tagning! Alltså jag kan kolla hur många gånger som helst den är lika bra varje gång. Litet shout-out också till deras video till A Million Ways som har allt som Here it Goes Again har förutom löparband.
Live: Joshua Radin och Phoenix
Två spelningar har det blivit senaste tiden, båda på Brew House här i Göteborg faktiskt.
Den första var Joshua Radin för en månad sen. Jag kan ju i ärlighetens namn inte säga att jag är något jättefan av singer/songwritern Josh Radin men jag finner självklart hans musik mycket trivsam och om jag ska fortsätta vara ärlig ska jag villigt erkänna att han bjöd på en riktigt bra show. Han körde en blandning av låtar från hans två första album och en hel del nytt material från en kommande skiva, mycket av det nya var lite rockigare än vad man är van med när det gäller Radin och jag gillade det skarpt. Sen känns det som att mellansnacket hör till denna genre och jag måste säga att Josh gav ett ödmjukt, sympatiskt och väldigt roligt intryck. Som avslutning så drog han dessutom ner hela bandet och spelade sista låten mitt i publiken, en riktigt schysst och kul final på en riktigt schysst och kul spelning.
För 10 dagar sedan så var det dags att återigen bege sig till Brew House, för övrigt ett schysst litet ställe där jag även såg Markus Krunegård i början av året. Denna gång var det franska bandet Phoenix som stod för underhållningen och dom lyckades faktiskt omvända en gedigen bakfylla till något slags lyckorus! Dom fick förstås god hjälp av förbandet Noah and the Whale, ett av få opening acts som jag sett som man verkligen inte ville att dom skulle sluta spela. Men när fransmännen entrade scenen var den känslan snabbt borta. Phoenix låter ju väldigt bra på skiva men jag var ändå lite skeptisk till hur dom skulle hålla även live. Om dom gjorde! Deras ibland kanske lite tama popsound (inget dåligt med det) var som bortblåst och dom öste på riktigt bra faktiskt. Och inleder man med Lizstomania så kan det ju aldrig bli fel. Efter det så radades hitlåtarna upp en efter en, mest såklart från senaste Wolfgang Amadeus Phoenix, och intensiteten höll i sig hela vägen till den obligatoriska pausen innan extranumren. efter breaket bjöd Phoenix på en magnifik avslutning. Dom inledde nedtonat med bara gitarristen Laurent Brancowitz och sångaren Thomas Mars där dom körde bl a en avskalad verision av Everything is Everything. Sen avslutades det hela med underbara 1901 i vilken jag plötsligt uppäckte att Thomas gick förbi mig där jag stod, precis när man trodde att låten skulle ta slut, för att avsluta det hela längst bak bland publiken. Grym konsert över alla förväntningar!
Den första var Joshua Radin för en månad sen. Jag kan ju i ärlighetens namn inte säga att jag är något jättefan av singer/songwritern Josh Radin men jag finner självklart hans musik mycket trivsam och om jag ska fortsätta vara ärlig ska jag villigt erkänna att han bjöd på en riktigt bra show. Han körde en blandning av låtar från hans två första album och en hel del nytt material från en kommande skiva, mycket av det nya var lite rockigare än vad man är van med när det gäller Radin och jag gillade det skarpt. Sen känns det som att mellansnacket hör till denna genre och jag måste säga att Josh gav ett ödmjukt, sympatiskt och väldigt roligt intryck. Som avslutning så drog han dessutom ner hela bandet och spelade sista låten mitt i publiken, en riktigt schysst och kul final på en riktigt schysst och kul spelning.
För 10 dagar sedan så var det dags att återigen bege sig till Brew House, för övrigt ett schysst litet ställe där jag även såg Markus Krunegård i början av året. Denna gång var det franska bandet Phoenix som stod för underhållningen och dom lyckades faktiskt omvända en gedigen bakfylla till något slags lyckorus! Dom fick förstås god hjälp av förbandet Noah and the Whale, ett av få opening acts som jag sett som man verkligen inte ville att dom skulle sluta spela. Men när fransmännen entrade scenen var den känslan snabbt borta. Phoenix låter ju väldigt bra på skiva men jag var ändå lite skeptisk till hur dom skulle hålla även live. Om dom gjorde! Deras ibland kanske lite tama popsound (inget dåligt med det) var som bortblåst och dom öste på riktigt bra faktiskt. Och inleder man med Lizstomania så kan det ju aldrig bli fel. Efter det så radades hitlåtarna upp en efter en, mest såklart från senaste Wolfgang Amadeus Phoenix, och intensiteten höll i sig hela vägen till den obligatoriska pausen innan extranumren. efter breaket bjöd Phoenix på en magnifik avslutning. Dom inledde nedtonat med bara gitarristen Laurent Brancowitz och sångaren Thomas Mars där dom körde bl a en avskalad verision av Everything is Everything. Sen avslutades det hela med underbara 1901 i vilken jag plötsligt uppäckte att Thomas gick förbi mig där jag stod, precis när man trodde att låten skulle ta slut, för att avsluta det hela längst bak bland publiken. Grym konsert över alla förväntningar!
Filmarkivet: Short Cuts
Titel: Short Cuts
År: 1993
Regi: Robert Altman
I rollerna: Julianne Moore, Tim Robbins, Robert Downey Jr.
Handling: Vi får följa 8 familjer/par under ett par dagar i deras (inte alltför) vardagliga liv i LA.
Min åsikt: Magnolia är min absoluta-favoritfilm och eftersom Short Cuts satte standarden för flera-historier-som-knyts-samman-till-en-genren borde jag ju gilla den också. Det gör jag också dock inte lika mycket. Likheterna är ganska många, båda utspelar sig i California, båda har utomordentliga ensembles, Julianne Moore är med i båda, och så som sagt det där med flera livsöden vars vägar möts på ett eller annat sätt. Därför är det ju lätt att vilja jämföra dom två filmerna och som jag sa så kommer den inte upp i Magnolia-klass, dels för att inte karaktärerna är lika intressanta och dom små historierna inte är lika gripande och berörande, märk på att jag säger "inte lika" som Magnolia inte att karaktärerna eller historierna är tråkiga eller så det finns många scener som verkligen berör. Och skådespelarna är även här kanon, tidigare nämnda Julianne Moore, Robert Downey Jr., Jack Lemmon, Frances McDormand, listan görs lätt väldigt lång. T o m Tom Waits imponerar. Manuset är klockrent och det hela är mycket välregisserat. Älskar man Magnolia kommer man även gilla denna och, för att dra en parallell till ännu en liknande film, gillar man Crash så bör man älska Short Cuts.
8/10
Filmarkivet: Dr Strangelove
Titel: Dr. Strangelove or: How I Learned to Stop Worrying and Love the Bomb
År: 1964
Regi: Stanley Kubrick
I Rollerna: Peter Sellers (x3), George C Scott, Sterling Hayden
Handling: Mitt under kalla kriget tappar amerikanske generalen Ripper förståndet. Han är rädd för att kommunist-Sovjet ska förorena dom "älskade kroppsvätskorna" och skickar därför alla bombplan som finns på standby i närheten av sina mål i Sovjet till attack. Grejen är bara att Sovjet har tillverkat en domedagsmaskin som komemr förgöra hela jorden så fort Mother russia blir attackerat. Den amerikanske presidenten Muffley (Sellers) samlar därför sina generaler och politiker i "The war room" för att komma fram till hur dom ska stoppa anfallet.
Min åsikt: Svart komedi när det är som bäst och Peter Sellers i högform! Peter Sellers spelar alltså tre roller och imponerar stort, mest kanske för att det är tre så vitt skilda roller: President Muffley som är en gravallvarlig seriös man som lite ängsligt försöker få ordning på läget; Kapten Mandrake är en liten präktig kille som inte riktigt är kapabel att hantera den svåra situationen och Dr Strangelove är en galen tysk vetenskapsman som mest ser fördelar med den stundande domedagen och vars hand lever ett eget liv. Sellers improviserade mycket under inspelningen och hans telefonsamtal med en full rysk president är utsökt. Sellers överskuggar som sagt det mesta men man måste även nämna George C Scott som gör en lysande insats som General Buck Turgidson. Manuset är fantastiskt roligt och storyn är hysterisk. Kort sagt en av tidernas bästa komedier!
9/10
Uppdateringar till Xbox Live
Det avslöjades först på årets E3-gala och idag så var det då dags för Facebook och Twitter att dyka upp på Xbox Live. Detta tillsammans med att filmuthyrningstjänsten Zune också har blivit tillgängligt är en sjukt bra uppdatering! Nu kan man kolla foton, vänner och allt annat på facebook. Man kan tweeta på som aldrig förr, jag hade inte twitter förut men nu i och med detta så har jag startat upp en gamer-twitter som jag kommer att skriva på när jag lirar på xboxen, besök den på http://twitter.com/Sheheqazaramesh. Sen så kan man numera alltså även hyra film direkt via konsolen. ca 60 spänn för en film i HD-upplösning med 5.1-ljud och ungefär 35 för en film i standard-kvalité. Rätt ok priser tycker jag. Drygt 100 gamla och nya filmer finns att välja bland för tillfället men jag antar att det kommer att utökas allt eftersom.
Way to go Microsoft!
Way to go Microsoft!
Filmarkivet: The Wrestler
Titel: The Wrestler
År: 2008
Regi: Darren Aronofsky
I rollerna: Mickey Rourke, Marisa Tomei, Evan Rachel Wood
Handling: Randy the Ram (Rourke) är en professionell wrestler som hade sin storhetstid på 80-talet. 20 år senare är han en föredetting som håller till på mindre wrestling-tillställningar. På väg tillbaka mot toppen säger hans hjärta ifrån och han tvingas lägga av med wrestlingen men omställning till vardagslivet visar sig vara mycket svårare än väntat och längtan tillbaka till ringen växer sig starkare.
Min åsikt: Tyvär missade jag The Wrestler på bio så jag har verkligen sett fram emot att äntligen få se den efter alla hyllningar som filmen och huvudrollsinnehavaren har fått. Rourke levererade verkligen men själva filmen lämnade tyvär mer att önska. Svårt att egenltigen sätta fingret på varför jag inte är helt nöjd men jag tror det är för att The Wrestler egentligen känns som en lite småklyschig och nästan medelmåttig historia- Även om Pro wrestling-scenen är rätt outforskat filmområde känns inte historian särskilt nyskapande. Men det är nog Rourkes kraftfulla performance och Aronofskys skickliga regi som gör The Wrestler till en bra film
7/10
Bio: A Christmas Carol 3D
Fullt upp har det varit i november, inte minst senaste dagarna med Modern Warfare 2 som stort tidsfördriv, så bloggen har fått vila lite men det känns som det är dags för lite catching up. Ett biobesök har det blivit nämligen Disney's senaste bidrag till julfilms-biblioteket: A Christmas Carol
Charles Dickens klassiska julsaga har återigen gjorts för the big screen alltså och denna gång är det en animerad 3D-verision regisserad av Robert Zemeckis och med Jim Carrey som Scrooge m fl.
Storyn är ju välkänd vid det här laget så här kommer en snabbverision; Ebenezer Scrooge är en gammal man som är enormt gnidig och tycker det mesta i världen är humbug. En julafton blir han hemsökt av ett gäng andar, en visar Scrooges muntrare förflutna, en hans bistra nutid och en hans mörka framtid och tillsammans ger dom honom en life-changing experience.
Förutom den nya tekniken är det inte mycket som är nytt, efter att ha sett lite klipp från andra filmatiseringar får man uppfattningen av att det i stort sett en tecknad remake av 1951 års film Scrooge, från miljöer till Carreys imitation av Alastair Sims rolltolkning för snart 60 år sedan. Det som dock gör denna film rätt så intressant är ju att det är 3D. Jag har sett en 3D-film tidigare, Coraline, och var väldigt kluven till den nya tekniken. Dock känns denna film mer gjord med 3D-perspektivet i åtanke än Coraline vilket gör att effekterna i A Christmas Carol blir betydigt häftigare och mindre malplacerade. Dock är jag ändå lite kluven till hela 3D-fenomenet. Å ena sidan känns det lite väl mycket effektsökeri och en del effekter känns som dom bara är där för att det ser coolt ut. Å andra sidan skulle jag förmodligen inte ens sett filmen om det inte varit för att den är i 3D.
In conclusion så känner jag att denna film är väldigt mycket yta, storyn och karaktärerna får inget direkt djup och själva animeringen är jag inget fan av då den i min smak saknar värme och känsla. Jim Carrey gör dock ett bra jobb som diverse röster och lockar till en del skratt (även om det inte är huvudmålet med filmen). Allt som allt en schysst bioupplevelse utan att ge mig lusten att se den igen, framförallt inte hemma på DVD.
5/10
Charles Dickens klassiska julsaga har återigen gjorts för the big screen alltså och denna gång är det en animerad 3D-verision regisserad av Robert Zemeckis och med Jim Carrey som Scrooge m fl.
Storyn är ju välkänd vid det här laget så här kommer en snabbverision; Ebenezer Scrooge är en gammal man som är enormt gnidig och tycker det mesta i världen är humbug. En julafton blir han hemsökt av ett gäng andar, en visar Scrooges muntrare förflutna, en hans bistra nutid och en hans mörka framtid och tillsammans ger dom honom en life-changing experience.
Förutom den nya tekniken är det inte mycket som är nytt, efter att ha sett lite klipp från andra filmatiseringar får man uppfattningen av att det i stort sett en tecknad remake av 1951 års film Scrooge, från miljöer till Carreys imitation av Alastair Sims rolltolkning för snart 60 år sedan. Det som dock gör denna film rätt så intressant är ju att det är 3D. Jag har sett en 3D-film tidigare, Coraline, och var väldigt kluven till den nya tekniken. Dock känns denna film mer gjord med 3D-perspektivet i åtanke än Coraline vilket gör att effekterna i A Christmas Carol blir betydigt häftigare och mindre malplacerade. Dock är jag ändå lite kluven till hela 3D-fenomenet. Å ena sidan känns det lite väl mycket effektsökeri och en del effekter känns som dom bara är där för att det ser coolt ut. Å andra sidan skulle jag förmodligen inte ens sett filmen om det inte varit för att den är i 3D.
In conclusion så känner jag att denna film är väldigt mycket yta, storyn och karaktärerna får inget direkt djup och själva animeringen är jag inget fan av då den i min smak saknar värme och känsla. Jim Carrey gör dock ett bra jobb som diverse röster och lockar till en del skratt (även om det inte är huvudmålet med filmen). Allt som allt en schysst bioupplevelse utan att ge mig lusten att se den igen, framförallt inte hemma på DVD.
5/10
coming attractions...
håll utkik efter reviews av Phoenix, Josh Radin, A Christmas Carol och The Wrestler. Tills dess en rolig trailer till kommande Tony Hawk Ride:
