Gamusicineast

Ett klassiskt spel som jag har spelat många gånger. Det här blir andra gången jag spelar Director's Cut-versionen. En version som inte skiljer sig så mycket från originalet. Största skillnaden är att det lagts till några spelbara segment i början av spelet med Nicole, kul att hon får lite större plats men de delarna ger inte så jäkla mycket för helheten. Spelet jag pratar om är:

 

 

Titel: Broken Sword: The Shadow of the Templars

År: 1996

Utvecklare: Revolution Software

 

George Stobbart är på semester i Paris. Väl där på ett café blir han vittne till ett bombattentat där en prominent man blir mördad. Tillsammans med journalisten Nicole Collard, som dyker upp på brottsplatsen, dras George in i ett allt tätare mysterium som tar honom till olika platser i världen i jakten på mördaren.

 

Skriven av samme man som gjorde Beneath a Steel Sky. Här har han förfinat historieberättandet en hel del. Broken Sword har en väldigt bra, spännande och allmänbildande story. Tempelherraroden är alltid intressant och har en stor del i Broken Sword vilket gör spelet till lite av en (bättre) föregångare till Da Vinci-koden och National Treassure t ex. Hade gärna fått gå in ännu mer på karaktärernas bakgrund och dylikt dock.

 

Amerikanske George Stobbart är en lite skarpare version av Foster från Beneath a Steel Sky. Fotfarande lite träig men betydligt charmigare. Kan störa mig lite på att han i grunden är en smart kille, kan latin och är rätt allmänbildad, men ibland blir han jättekorkad amerikan. Bra att han har brister men det får ju vara rimliga brister isf.

 

Finns många bra mindre roller i spelet. Nicole Collard, som nästan är en huvudkaraktär, funkar bra som sidekick. Arrogante André, som även blir lite av Georges rival, är ett kul inslag. Skurken Khan är läskig och mystisk. Och utöver det finns det en mängd andra färgstarka karaktärer som lyckas med att göra en impact trots att de bara är med en kort stund.

 

Miljöerna i Broken Sword är fantastiskt vackra. Väldigt snyggt hur de lyckats få till känslan i de vitt skilda platserna (Paris, Skottland, Syrien och Spanien). Karaktärerna kan se lite off ut ibland men detaljrikedomen i omgivningen väger upp det. Dave Gibbons har även här hjälpt till, eller inte i originalspelet men i Director's Cut vilket är den version jag spelat nu, han har tecknat några cutscenes och även närbilderna i dialogerna.

 

Det är lite svårt att betygsätta ett spel av den här typen när jag kan i stort sett alla pusslen utantill (ändå tog det mig 9 timmar att spela igenom). Vill minnas att originalspelet var svårare än director's cut-versionen. Några pussel har gjorts lättare och man kan inte dö vilket var fallet i originalet. Kommer ihåg att det var frustrerande vid några ställen i spelet där man behövde handla snabbt för att komma på en lösning och undvika att bli skjuten. Svårighetsgraden på originalet var kanske en 4a men här blir det en 3a.

 

Broken Sword är en klassiker och ett av de absolut bästa i genren. Bra story och karaktärer, bra dialog, grymt röstskådespel, vacker grafik. Jag kan egentligen inte komma på några brister i spelet. Ok om man vill så kan man anmärka på lite halvtaskig animation på sina håll och ljudet på rösterna låter lite väl burkigt ibland men även om man letar efter fel så tar allt som är rätt med spelet över. Jag har säkert spelat Broken Sword 5-6 gånger och jag häpnas varje gång över hur bra det är. Ett måste för alla Point-and-click-fans!

 

              

 

Next up: Jag kör nog på med Broken Sword 2

Spelmaraton är inte varje dag man har men har på senaste tiden blivit jäkligt sugen på att spela massa gamla Point-and-click-äventyrsspel. Jag har alltid älskat den här typen av spel som hade sin storhetstid på mitten/senare delen av 90-talet har på senare år fått ett uppsving och börjar bli ganska populärt igen. Nu tänker jag spela igenom de flesta av de bästa spelen i genren, många har jag redan spelat men vissa är helt nya för mig, och göra en liten recension här i lite samma stil som jag gjorde med Disneyfilmerna. Först ut är ett spel jag aldrig spelat tidigare:

 

 

Titel: Beneath a Steel Sky

År: 1994

Utvecklare: Revolution Software

 

I ett framtida, dystopiskt Australien får vi följa Robert Foster som, när han var liten, överlevde en helikopterkrasch i ödemarken. Där blir han uppfostrad av en grupp lokala wastelanders för att sen som vuxen bli tillfångatagen av polisen och förd tillbaka till storstaden. Polishelikoptern kraschar ironiskt nog i staden och efter det utspelar sig Roberts flykt från lagen och jakt på sin egen identitet samt vem som ligger bakom det något suspekta datornätverket LINC.

 

I grunden är det en väldigt bra story men tyvärr så är spelet lite för kort och berättelsen hinner inte riktigt med i tempot. Den får aldrig riktigt utvecklas liksom. Spännande och engegerande är det dock men de hade gärna fått klämma in några speltimmar till och göra storyn ännu tätare och bättre.

 

Robert Foster är ganska träig men ändå tillräckligt intressant för att bli en bra karaktär att spela. Några roliga repliker har han men annars ganska medelmåttig.

 

Samma som med hela storyn så känns nästan alla sekundära karaktärer väldigt outvecklade. Två karaktärer, Anita och Gallagher, som har väldigt stor betydelse för handlingen har väldigt lite screentime och går nästan obemärkt förbi förutom när de helt plötsligt blir jätteviktiga för storyn. Roberts sidekick Joey däremot är ganska skoj. Joey är ett kretskort som Robert kan sätta in i diverse robotar och det är rätt kul med Joeys sarkastiska kommentarer om de olika kroppar han får leva genom.

 

Det här är enda gången jag kommer säga "för sin tid så" om grafiken, det får vara underförstått framöver. För sin tid så är grafiken i spelet riktigt snyggt. Det har ju förmodligen mycket att göra med att Dave Gibbons (som tecknade Watchmen) är inblandad. Han har både tecknat de små serietidnings-segmenten i början och slutet av spelet samt alla bakgrunder i spelet.

 

Beneath a Steel Sky är inte ett jättesvårt spel. Vid vissa tillfällen får man gnugga geniknölarna lite extra och då och då måste man ägna sig åt lite frustrerande pixelletande (te x hitta ett litet nästan osynligt kort på marken eller ett litet hål för en glödlampa) men relativt lätta pussel faktiskt och det tog inte jättemånga timmar att klara ut spelet.

 

Många klassar detta spel som en klassiker inom genren och jag kan väl förstå det. Finns egentligen inte mycket att klaga på mer än att det är lite för kort och att handlingen känns lite rushed. Sen kunde jag störa mig på hör karaktären rörde sig och att han ofta krockade inte kunde ta sig fram för att någon står lite i vägen plus att det kunde bli lite enerverande att behöva vänta på Joey ibland. Utöver det är det ett ypperligt peka-klicka-spel på alla sätt och vis.

 

            

 

 

Next up: (Förmodligen) Broken Sword: The Shadow of the Templars