Gamusicineast

2011 har känts som ett ganska svagt filmår, nu ska jag genast säga att jag inte alls sett särskilt många filmer från i år men jag tycker att dom där riktigt stora titlarna har saknats. Med några få undantag som t ex avslutningen på Harry P, Finchers Stieg Larsson-tolkning och Tintin's storslagna återuppvaknande så har det varit få filmer det snackats om och därför har det snackats mer om nästa års storfilmer, i synnerhet två av dom som jag kommer nämna strax. Men förutom en maskerad hjälte och en kortvuxen dito så finns det mer att se fram emot. The Pirates (30 mars), The Artist (också 30 mars), 50/50 (20 jan) är några jag ser fram emot. Johnny Depp återbesöker Hunter S Thompson i The Rum Diary (13 jan) men jag känner mig lite tveksam till den. Biopics verkar annars vara lite av 2012's grej, Michelle Williams ska spela Marilyn Monroe (13 jan), Leo DiCaprio ska gestalta J. Edgar Hoover (20 jan) och Meryl Streep ska inkassera sin sjuttonde Oscar-nominering som Margaret Thatcher. Utöver detta så kommer Lejonkungen (6 jan), Star Wars Episode 1 (10 feb) och Titanic (6 apr) tillbaka till biograferna i nya 3D-versioner men det vill man ju bara gråta åt. Men som sagt dom största filmerna nästa år är ändå The Dark Knight Rises (20 jul) och The Hobbit: An Unexpected Journey (12 dec) och båda filmerna har släppt trailers dom senaste dagarna:




I sommar ska Chris Nolan avsluta sin batman-trilogi utan Heath Ledger att förlita sig på som The Dark Knight gjorde till lite för stor del. Kanske är det till det bättre. Denna den andra trailern till filmen känns hur som helst lovande. Tror jag. Jag såg den första gången igår och har sett den några gånger nu och förundras varje gång hur en så ointressant trailer kan vara så jävla bra. Visst man får se Bane, en kollapsande football-plan (vilket jag tyckte såg awesome ut), lite slagsmål och lite explosioner men annars kändes trailern ganska trist därför är jag så förbryllad över att jag ändå tyckte den var svinbra. Ska bli intressant att se om Bane kan åtminstone lite fylla Jokerns skurkskor från förra filmen även om det är stora skor att fylla både bildligt och bokstavligt. Omöjligt att inte se fram emot den här i alla fall.



Det är sju år sedan The Return of the King: Extended Edition släpptes på DVD och även om det känns konstigt så har jag faktiskt inte sett Sagan om ringen-triloigin sedan dess. Då gillade jag dom men jag har blivit mer skeptiskt över hur bra dom egentligen är ju längre tiden har gått och ju mer Peter Jackson har gjort. Men även om jag har en del onda aningar inför The Hobbit så ljuger jag om jag säger att jag inte längtar till den. Har som sagt lite svårt för Jackson men jag är ändå glad att det är han som gör den tolkningen av boken om Bilbo, som jag personligen gillar mer än ringen-böckerna. Det hade visserligen varit intressant att se vad Guillermo del Toro hade gjort med filmen för även om han får cred som co-manusförfattare så tror jag inte hans avtryck kommer vara så stora. Vad finns det att säga om trailern då? Ja den känns lite som Fellowship of the Ring, som nog är den bästa i trilogin (som sagt sjukt längesen jag såg dom), ömsom lättsam och mysig och ömsom mörk och episk. Martin Freeman ger sken av att vara ett helt perfekt val som en ung Bilbo och Sir Ian McKellan ser ut att göra ännu en gedigen insats som Gandalf. Persbrandt syns inte till i trailern men det ska bli kul att se vad han kan tillföra. Draken Smaug skymtas inte heller här så det enda jag kan säga om honom är att det är synd att inte ryktet om att Leonard Nimoy skulle göra rösten besannades. Om ett knappt år kommer den första delen på bio och innan dess ska jag nog hinna plöja genom trilogin och bli ännu mer peppad.

The Rescuers (1977)

Good guy: Bernard 2/5
Den vidskeplige något klumpige vaktmästaren Bernard blir hjälte och får den snygga tjejen. Sånt gillar man ju. Väl?

Bad guy: Madame Medusa 3/5
En lite mindre färgstark Cruella de Vil men inte långt bakom. Medusa kidnappar ett barn för att kunna utnyttja henne till att hitta en gigantisk diamant, det är ändå ganska elakt. Dessutom har hon två alligatorer som husdjur vilka hon dessutom använder som vattenskidor i slutet. Well done!

Love interest: Bianca 1/5
Ungerns representant i Rescue Aid Society är den vackra musen Bianca men som rescuer känns hon ganska meningslös. Hon klarar inte särskilt mycket på egen hand och springer mest omkring och är kåt på Bernard.

Comic relief: Orville 2/5
Albatrossen med begränsade flygegenskaper är inte med särskilt mycket i filmen men är lite smårolig iaf. Kan även nämna den icke-talande trollsländan Evinrude som är en i raden tystlåtna komiska figurer i Disneyfilmer.

Musical numbers: 1/5
Är bara ett fåtal sånger med i filmen och dom är riktigt mesiga allihopa. Rescue Aid Society-låten kan få vara ett undantag då den är ok åtminstone.

Total: 2/5
Tänkte när jag såg den att det kändes som det kanske kunde bli en trea, den är trevlig och blir ganska spännande i slutet. Men nu när jag tänker tillbaka så får det bli en hyffsat stark tvåa. Karaktärerna är ok men ingen som lyfter till någon hög kvalité, även om Medusa är nära. Jag kom ihåg att jag gillade uppföljaren när jag var liten och den kommer snart på listan, fem filmer kvar tills dess och först ut är...


Next up: The Fox and the Hound

The Many Adventures of Winnie the Pooh (1977)

Good guy: Winnie the Pooh 3/5
Hur god Pooh Bear egentligen är kan verkligen diskuteras. Han är ett dumdrygt, självupptaget matvrak. Som Karlsson på taket ungefär och jag älskar ju Karlsson på taket. Det är lite skoj när Pooh går från att låta nästan besviken när han får reda på att han "råkat" rädda Piglet till att ändå bli glad när det fastställs att han således är en hjälte. Egoistiska svin men svårt att inte tycka om honom.

Bad guy: Christopher Robin 1/5
Elakhet finns det ju inte gott om i the Hundred Acre Wood men det händer ju en del jobbiga saker och med tanke på att det trots allt är Christopher Robins fantasi som skapar dessa historier och utsätter sina gosedjur för diverse hemskheter så får han vara bad guy. Men han är ju rätt löjlig.

Love interest: Honung 1/5
Lika lite kärlek som elkahet finns det i filmen men Pooh älskar honung. Punkt.

Comic relief: Tigger 2/5
Personligen tycker jag Eeyore är roligast med sin obotliga pessimism men Tigger får ändå anses vara comic relief i denna film. Han är ganska charmig och glädjespridande.

Musical numbers: 3/5
Det finns en del trevliga låtar i denna som Tiggers lilla trudelutt och kanske framförallt Heffalump-låten vars drömsekvens för tankarna till Dumbos fylledröm om elefanter.

Total: 3/5
Det är svårt att ogilla Winnie the Pooh, även om dom tre historierna i denna film inte är jätteintressanta så låter jag mig ändå charmas av tygdjurens bravader. Mycket metahumor används vilket uppskattas. Hur karaktärerna interagerar med boken som historierna utspelar sig i är skickligt utfört och när Gopher, en av Disney påhittad karaktär, blir less och drar och säger "I'm not even in the book" är skoj. Om 28 filmer så får jag åter igen stifta bekantskap med den här björnen och hans vänner och det ser jag fram emot.


Next up: Avslutar 70-talet med Bernard och Bianca i The Rescuers

Hör jag "oo-de-lally" en gång till blir jag galen!



Robin Hood (1973)

Good guy: Robin Hood 2/5
Robin Hood är ju alltid Robin Hood, en älskvärd sagofigur med diverse awesome skills. I denna film så är han inte i så mycket i centrum som han borde vara, mycket fokus ligger på karaktärer runt omkring som t ex dom rätt dryga barnen.

Bad guy: Prince John 2/5
The main bad guy är bara en maktgalen crybaby, det är ju inte särskilt skräckinjagande att suga på tummen kan vi väl alla vara överens om. Han får dock hjälp av Sir Hiss (som konstigt nog verkar ha päls stundtals) och den riktige elakingen, Sheriff of Nottingham som snor dom sista slantarna från barn, blinda tiggare och kyrkan.

Love interest: Maid Marian 1/5
Hmm finns inte så mycket att säga om Marian egentligen. Hon spelar badminton, det är ju rätt coolt.

Comic relief: Little John 2/5
Phil Harris repriserar sin roll som Baloo, typ, fast här är han en brun björn istället för grå. Hyggligt skön karaktär men inte så rolig kanske.

Musical numbers: 2/5
Några okej låtar men inget märkvärdigt soundtrack. Pluspoäng för att man kommer att tänka på Percy Tårar och Robert Gustafssons imitation av berättaren Allan-a-Dale.

Total: 2/5
Bättre än Costner sämre än Errol Flynn? Kanske det, svårt att jämföra såklart. Som jag nämnde så är det för lite fokus på huvudkaraktären och dom andra figurerna i filmen är ganska svaga, inte för att Robin själv är så jättevass i denna film. Det blir rätt spännande på slutet, betydligt mer spännande än vad som visas på julafton, men filmen hettar aldrig till riktigt ändå.


Next up: The Many Adventures of Winnie the Pooh

A man walks into a talent agent's office and says that he has an act... Nä just det, The AristoCATS var det ju.



The Aristocats (1970)

Good guy: Thomas O'Malley 2/5
Katternas svar på The Tramp. Dock lite smidigare och lite coolare men också lite tråkigare. Har ett schysst jazz-gäng med sig iaf.

Bad guy: Edgar 1/5
The butler did it! Edgar, som får reda på att han kommer efter Madmes katter i hennes testamente, har inte direkt någon evil aura kring sig. Han är mest bara en girig nolla. En fräsig motorcykel har han dock.

Love interest: Duchess 2/5
Katternas svar på Lady, typ. Duchess och hennes ungar Berlioz, Marie och Toulouse är sådär lagom söta och mysiga.

Comic relief: Napoleon & Lafayette 2/5
Kändes som dom här två hundarna var lite småroliga men när jag tänker efter så, nja, jag vet inte. Lite metahumor får dom in på slutet iaf, alltid något.

Musical numbers: 3/5
Det är ju Everybody Wants To Be A Cat som man kommer ihåg och den svänger ju rätt bra faktiskt. Så bra så man kan ha överseende med dom kanske lite väl stereotypa textraderna från den asiatiska katten: Shanghai, Hong Kong, egg fu yang, fortune cookie always wrong

Total: 2/5
Det är inget större fel på den här filmen egentligen men den känns lite tam. Huvudkaraktärerna är som sagt Lady & The Tramp i kattform, skurken är ganska tråkig och storyn känns som den aldrig riktigt lyfter. Bäst är det tidigare nämnda sångnumret, helt klart ett av dom bästa så här långt. Det kan man tyvärr inte säga om filmen.


Next up: Robin Hood

The Jungle Book (1967)

Good guy: Mowgli 2/5
Som man har börjat bli van vid så är huvudkaraktären ingen jättehöjdare. Mowgli är ändå en av dom bättre så här långt, han är ju trots allt en lattjo liten pryl.

Bad guy: Shere Khan 2/5
Mycket snack och lite verkstad definerar väl denna skurk utmärkt. Han känns väldigt lömsk och har hög potential till att vara en bra skurk men han planerar och planerar och när han väl har Mowgli i sin ägo så går han Bond-skurk och sumpar chansen. Ormen Kaa är ju också lite av en bad guy men det är samma med honom, har ju läget flera gånger om men strular till det.

Love interest: En tjej 1/5
Mowgli vill helst stanna i djungeln. Åtminstone enda tills han slutligen kommer till människobyn och där får syn på en flicka som han tycker verkar intressant. Hon hämtar vatten, sjunger och flirtar lite med Mowgli under dom 65 sekunder hon syns i bild (ja jag har räknat).

Comic relief: Baloo 3/5
Baloo är ju en skön lirare det går ju inte att komma ifrån. Care-free, glad och gillar musik, what's not to love. Och när det hettar till mot Shere Khan så är han inte sen att ta upp fighten mot den elaka tigern.

Musical numbers: 4/5
Fantastiska låtar! Både "The Bare Necessities" ("Var nöjd med...") och "I Wanna Be Like You" är klassiker som håller än, framförallt den senare som jazzigt framförs av King Louie. Övriga låtarna i filmen är dessutom bättre än dom flesta låtarna i dom tidigare Disney-filmerna.

Total: 3/5
Bästa filmen så här långt. Bra story, bra dialog, bra musik och en mängd härliga karaktärer. Förutom dom som redan nämnts så är Bagheera en bra motpol mot Baloo (även om deras båda röster görs bättre på svenska faktiskt, framförallt Gösta Prüzelius som Bagheera) och Elefantflocken samt det Beatles-inspirerade gam-gänget är skoj. Är snudd på fyra men jag nöjer mig nog med en mycket stark trea.


Next up: 70-talet inleds med The Aristocats

Oh but if I went 'round sayin' I was Emperor, just because some moistened bint lobbed a scimitar at me, they'd put me away.



The Sword in the Stone (1963)

Good guy: Wart 1/5
Går ju bara omkring och fattar nada och råkar ändå bli Kung Arthur med hela brittiska folket. Störande också att han voicas av tre olika personer vilket stundtals märks väldigt tydligt, dessutom har ingen av dom tre röstskådespelarna brittisk accent.

Bad guy: Madame Mim 1/5
Förstår inte riktigt vad den här gamla häxan gör i filmen. Hon bara dyker upp från ingenstans och vill förinta Wart vilket leder till en magi-fight mellan henne och Merlin helt utan nytta.

Love interest: The Little Girl Squirrel 1/5
En ekorre som blir kär i Wart när denne är förvandlad till just ekorre under en träningssejour. Mycket mer finns inte att säga.

Comic relief: Merlin & Archimedes 3/5
Äntligen något bra i den här filmen. Samspelet mellan den optimistiske trollkarlen och hans något grinige talande uggla är stundtals skojigt. Merlin i bermuda-shorts i slutet är också en trevlig syn.

Musical numbers: 2/5
Merlin har några trevliga låtar som den lilla truddelutten han sjunger när han packar ner alla sina möbler i en liten väska med hjälp av magi.

Total: 2/5
Alltså fram till att det är fem minuter kvar av filmen så händer det ju i stort sett ingenting. Ett långt avsnitt där Merlin och Wart är fiskar, ett där dom är ekorrar och ett där Wart får prova på att vara fågel. Allt detta ska vara träning men till vad och varför förstår jag inte riktigt. Sen som jag tidigare nämnde så dyker Madame Mim upp utan vidare och fightas lite. Efter det har det gått 70 minuter och plötsligt drar Wart upp svärdet och blir kung. The End. Alldeles för slarvig adaption av den engelska folksagan (visserligen är den baserad på en bok från 1938 men ändå). Merlin och Archimedes och den fina animeringen höjer betyget till en mycket svag tvåa.


Next up: The Jungle Book

Funderade på om jag skulle göra top 12 till "en grej" men det är en ganska dålig grej så jag går tillbaka till ett mer jämnt format. Åtminstone för den här gången. Hur som helst här kommer en ny lista; 10 bästa spelningar jag varit på!

10. KaiserCartel - Guitarshop No 1, Göteborg, 30 oktober 2010
Som framförande platsar den nog inte på listan egentligen men det är en anekdotrik spelning. Bör först och främst nämna att konsertstället var en liten musikaffär och publiken bestod av mig, min gode vän, några vänner till KaiserCartel, killen som jobbade i affären, ett par personer som var där för att kolla på instrument, och tre-fyra personer som var där för att lyssna. Två dagar innan så hade vi sett denna duo på Pustervik och under den konserten bad jag om att få höra deras låt Okay men dom sa att dom inte hade rätt grejer för att spela den men i gitarrshopen, efter ett litet försnack riktat till mig personligen (som jag tyvärr inte fick med på inspelningen), så spelade dom låten för min skull. En anekdot till finns att berätta; efter Pustervik-spelningen så pratade jag med bandet, något berusad bör tilläggas, och erbjöd mitt och mina kompisars sällskap på den lediga dagen efteråt. Jag gav mitt nummer utan förhoppningar och mycket riktigt så ringde det inte under fredagen. Så på lördagen när jag återigen pratade med bandet sa dom att dom hade försökt få tag på mig. Deras svenske vän visade sin telefon och mycket riktigt hade dom ringt mig tre gånger. Grejen vara bara den att det fattades en trea i numret. Kommer aldrig förlåta mig själv.

Min låt (ursäktar den dåliga kvaliten)




9. Shout Out Louds - Brew House, Göteborg, 15 april 2010
Återigen är det inte så mycket för själva spelningen som saker runt omkring även om Shout Out Louds så klart alltid är trevliga på scen. Det jag kommer minnas från denna kväll är dock det som hände efter konserten. Jag och mina vänner Mathias (f ö samma vän som förekom tidigare) och Micke gick efter konserten till Babar, sunkigaste stället på Avenyn tillika lite av ett stammisställe, för att ta någa öl. Strax efter vi anlänt ser vi förbandet dyka upp på stället och kort därefter även hela Shout Out Louds. Starstruck som man blir så snackade vi lite med bandet och efter ett tag samlade jag mod till mig och frågade gitarristen om han ville ta en match i air hockey (en tradition på Babar). Han svarade att Ted (Malmros, bassist) var bäst på air hockey i bandet så jag frågade honom istället och fick en match. En match som jag vann med 8-6.




8. Alla fem Metallica-spelningar - Stockholm 99, Göteborg 04, Tallinn 06, Stockholm 07, Hultsfred 09
Metallica har varit en stor del av en stor del av mitt liv, fram till gymnasiet var dom det självklara favoritbandet sedan började jag vidga mina vyer. Det var alltför svårt att välja ut vilken av spelningarna som är bäst för alla har något som gör just den speciell. 1999 spelade dom på min 13-årsdag och jag visste inte att jag skulle gå på den förrän jag fick biljetten på födelsdagsmorgonen. Min första riktiga konsert för övrigt. Den förväntan jag hade inför 2004 års konsert, och spelningen i sig, blev något av kulmen för mitt Metallica-gillande. 20-årsjubileet för mästerverket Master of Puppets tillsammans med ca 90000 Tallinn-bor var smått magiskt. Setlisten 2007 innehöll nästan allt jag ville och av dom gånger jag sett bandet så var dom nog som bäst här. 2009 fick jag höra Dyers Eve live och kände nånstans i dom småländska skogarna att det här nog är avslutningen på min hängivenhet till Metallica.

'


7. Little Dragon - Storan Stay Out West, Göteborg, 12 augusti 2011
Festivaler har jag inget emot men är inte så förtjust i festivalspelningar i sig, gillar "riktiga" konserter bättre. Way out wests klubbspelningar däremot blir lite mer som vanliga spelningar och den här är den bästa Stay out west-spelningen jag varit på. Hade sett göteborgsbandet en gång tidigare under året och då provade dom sina nya låtar i stor utsträckning. När dom spelade på Storan så hade nya albumet släppts och både publiken och bandet var mer familjär med dom nya alstren och det blev en tight och dansant tillställning. Framförallt under sista numret då dom mitt i låten går loss i en kvarts ren och skär dansmusik. Magiskt.

(Inget klipp från spelningen tyvärr så här kommer ett från Köln)




6. Håkan Hellström - Slottskogsvallen, Göteborg, 4 juni 2011
"Den redan klassiska spelningen" på Way out west i all ära, det Håkan H framförde i Slottskogen sommaren efteråt är det bästa svenska jag sett. Jag har alltid gillat Hellström, enda sedan jag hörde Ramlar första gången, men det har varit nästan lite i smyg fram till att jag flyttade till Göteborg. Sedan jag kom hit till västkusten så har han blivit mer betydande för mig och jag känner mig aldrig så göteborgsk som när jag ser honom live. I somras blev den känslan total och från och med då kände jag att jag är och alltid kommer vara göteborgare.





5. The Mars Volta - Cirkus, Stockholm, 20 februari 2008
Fram till denna spelning hade jag inte sett så mycket mer än Metallica live men nu bar det av från Övik till huvudstaden för att få se mina två dåvarande favoritband spela inom loppet av fem dagar. The Mars Volta såg jag nog mest fram emot och dom levererade en fantastisk spelning. Dom var så galna och så bra som jag hade hoppats på. Cedric slängde ut cymbalstativ i publiken och sprang omkring på sittplatsläktarna och däremellan hann bandet med att spela sin galet bra musik.




4. Queens of the Stone Age - Annexet, Stockholm, 25 februari 2008
Den andra spelningen under dessa dagar var alltså QOTSA och även om The Mars Volta enligt mig är ett bättre band och dessutom halvsjuka på scen så stod Josh Homme & co för en något bättre konsert. Hångelfesten under Make It Wit Chu, headbangandet under A Song for the Dead och allt däremellan var fantastiskt. Det enda som egentligen saknades var att Mark Lanegan skulle gästspela men man kan ju inte få allt.

Klipp komplett med Josh som tillrättavisar en säkerhetskille "Don't sit on that couch! It's a fucking antique"




3. Mumford & Sons, O2 ABC, Glasgow, 3 mars 2010
Den första gången av tre som jag såg Mumford under förra året var också den överlägset bästa. Min syn på den här konserten finns redan på bloggen men kan återigen säga att allt var kanon på denna spelning. Förbanden var perfekt, Mumford & Sons var perfekt, publiken var perfekt och stället var perfekt. Trevligt att åtminstone hälsa på banjospelaren Country Winston efteråt också.




2. TV on the Radio - Debaser Medis, Stockholm, 30 juli 2009
Jag har inget emot att gå på konserter själv, det har hänt några gånger och jag tycker det är ganska trevligt. Det här var en av dom gångerna. TV on the Radio turnerade med sitt album Dear Science som jag fortfarande tycker är en av dom absolut bästa skivorna det här milleniet och jag visste att jag inte skulle förlåta mig själv om jag inte åkte till Stockholm och såg dom. Dagen innan spelningen gjorde jag slag i saken, köpte en biljett och en sista-minuten-resa och drog till Stockholm. Något jag inte ångrar. En fantastisk spelning med (kanske) mitt absoluta favoritband. För övrigt så var Little Dragon förband och det var så jag upptäckte ett av mina andra nuvarande favoritband.




1. The xx - Brew House, Göteborg, 20 januari 2010
Lika svårbeskriven upplevelse som den var bra. Försökte beskriva den några dagar efter konserten i denna blogg och lyckades väl ok. För det första gick allt så snabbt, jag hade knappt hunnit upptäcka bandet innan jag såg dom live och däremellan hade jag hunnit bli sur för att jag inte fick någon biljett till konserten innan dom bytte spelställe och släppte nya biljetter som jag kunde lägga vantarna på. Det var något speciellt med denna konsert, en säregen stämning och spänning som jag aldrig upplevt innan eller efter och det hjälpte ju att The xx hade en helt flawless debutplatta med sig. Utan att helt hundra veta varför så är det denna konsert jag alltid kommer tillbaka till när jag försöker komma fram till vilken som är den bästa.

50-talet var ju ett steg framåt jämfört med 40-talet. Nu ska vi se vad 60-talet har att erbjuda och vi börjar med:



One Hundred and One Dalmatians (1961)

Good guy: Pongo 2/5
Gillar hans berättarröst i inledningen, tyvärr så faller den bort efter ett tag men Pongo är en helt ok huvudfigur ändå.

Bad guy: Cruella de Vil 3/5
Inte lika elak som hon är galen men, boy, är hon galen. Titta bara på hennes ögon här nedanför. Hennes plan är att skinnflå 99 dalmatin-valpar och göra en päls vilket inte är särskilt snällt såklart. Hon lyckas dock inte med särskilt mycket mer än att visa upp en så våldsam bilkörning så Stuntman Mike från Death Proof skulle bli mörkrädd.



Love interest: Perdita 1/5
Verkar vara en god mor men tillika en intetsägande karaktär.

Comic relief: Colonel, Sgt. Tibs & Captain 3/5
Denna militäriska konstelationen bestående av den gamle och något virrige hunden Colonel, katten Sergeant Tibs och hästen Captain är tillsammans med de Vil filmens behållning. Samspelet mellan Colonel och Tibs är mycket trivsamt och hundens brittiska accent och användade av uttryck som "Balderdash" och "Hullabaloo" är fantastisk. On the double, Man, on the double!

Musical numbers: 3/5
Får en trea för avsaknaden av jättemånga sånger och för hur dom fåtal låtar som är med används. Pongos husse Roger är låtskrivare och han framför två av sina låtar samtidigt som han skriver dom. Den tredje låten i filmen är en reklamjingel som hundarna ser på TV. Ovanligt användande av sånger för att vara Disney men ett bra tillvägagångssätt tycker jag.

Total: 3/5
Förutom Cruella, Colonel & Co och den avslutande dramatiken (av nån anledning rycks jag ofta med i Disneys dramatiska upplösningar) så är 101 Dalmatians inte så speciell. Men jag gillar hur den är tecknad, lite rå på nåt sätt där penndragen ofta är tydliga, och tack vare dessa inslag blir betyget till slut en svag trea.


Next up: The Sword in the Stone

Sleeping Beauty (1959)

Good guy: Prince Phillip 2/5
Inte huvudrollen i filmen men han får ju ändå klassas som the good guy. Är rätt tråkig fram till slutet då han man up och går en episk fight mot skurken.

Bad guy: Maleficent 4/5
Maleficent får ingen inbjudan av kungaslottet när prinsessan har fötts, vad gör hon då? Dyker upp ändå så klart och ger en present i form av att prinsessan kommer dö innan hon fyller 16 och ägnar sedan dom kommande 16 åren åt att hitta den gömda prinsessan för att se till att hennes förbannelse faller in. Pure evil! Hon kallar sig t o m The mistress of evil. Fun fact: Det är samma röstskådespelare som till den tidigare så fantastiska disney-skurken Lady Tremaine och även om Maleficent inte är lika iskallt läskig utan mer excentrisk och showande och därför inte lika bra så är hon med i toppen av skurkarna. Just det, sa jag att hon förvandlar sig själv till en drake i slutet för att försöka stoppa prinsen?

Love interest: Princess Aurora 1/5
Sleeping Beauty herself är bara med under 18 minuter av filmen och under den tiden sjunger hon mestadels. Kallas för Briar Rose medan hon göms i skogen ovetande om sin adlighet därav svenska namnet Törnrosa. Tråkig karaktär.

Comic relief: The Good Faries 1/5
Filmens huvudkaraktärer är de tre feerna Flora, Fauna och Merryweather som får i uppdrag att skydda Aurora. Vet inte om dom egentligen kan klassas som comic relief men fanns liksom ingen annan att ta. Dom tre gamla tanterna är hur som helst inte alls särskilt comical.

Musical numbers: 2/5
Mycket musik är det i filmen, kanske lite för mycket, en del nummer är helt ok om än inga särskild minnesvärda låtar. Många stycken togs från Tjajkovskijs balletversion av sagan.

Total: 2/5
Helt ok film men det är något som känns lite off med animationen, jag tycker inte den är så snygg. Awesome skurk och en bra avslutande uppgörelse gör att betyget ändå blir en stark tvåa.


Next up: One Hundred and One Dalmatians

Lady and the Tramp (1955)

Good guy: Lady 2/5
Får inleda livet i en julklapp till synes utan lufthål, det kan inte ha varit lätt. Väldigt söt som hundvalp.

Bad guy: Råttan 1/5
Disney's "happiest motion picture" ger inte mycket plats åt skurkar. Skulle kunna välja dom siamesiska katterna men råttan ser mycket mer skräckinjagande ut, men det är också allt den här råttan har att komma med.

Love interest: The Tramp 3/5
The Tramp är en cool kille, känns som han står sig bra mot dom andra 50-talshunkarna typ James Dean och Marlon Brando. Visar prov på list och bra försäljningsförmåga när andan faller på.

Comic relief: Tony & John 1/5
Lika dåligt med roliga karaktärer som elaka karaktärer. Tony är bara med i en scen medan hans sidekick gör två framträdanden. Inte så mycket mer än deras dialekter som är roliga, deras fascination med Bella Notte är däremot lite läskig.

Musical numbers: 2/5
Nyss nämnda Bella Notte får man väl ändå säga är en klassiker om än inte så jättebra. I övrigt finns väl några halvtrevliga låtar som man dock inte lägger på minnet direkt.

Total: 3/5
Återigen svårt, stark tvåa eller svag trea? Det får landa på en svag trea den här gången för jag känner mig på bra humör. Men jag gillade den här filmen lite grann av någon anledning, det är en klassisk nice-girl-meets-bad-boy-historia och den berättas på ett trevligt och välanimerat sätt. Ganska dramatiskt slut som höjer filmen lite (Även om jag ogillar när man tror att karaktärer dör och dom inte gör det)


Next up: Sleeping Beauty

I väntan på nästa Disney-film så blir det en lista för det kan ju aldrig göras för många listor och det känns som det var ett tag sen jag knåpade ihop en. Funderingar finns på att starta upp en ny blogg enbart vigd åt listor, kanske inom en snar framtid. Tills dess får jag hålla mig till att lista saker som hör hemma på denna blogg. En lista som jag funderat på ett tag är vilka de bästa skriken i musikens värld är så här kommer de 12 bästa enligt mig. Reglerna är att det inte får vara några ord som skriks mer än typ "Yeah" så t ex Howlin Pelles fantastiska skrik i Main Offender går tyvärr bort.

12. Bruce Springsteen - Born To Run @ 0.40
En låt jag fullkomligt älskar mycket för att den förmedlar esperation så bra och allra bäst genom Bruce skrik. Kanske inte så mycket till skrik egentligen men det är min lista och jag tycker det platsar så därför får det ta sista platsen.

11. Pink Floyd - Careful With That Axe, Eugene @ 3.07
Roger Waters bjuder på ett sjukt läskigt skrik i denna låt från albumet Ummagumma från 1969

10. Led Zeppelin - I'm Gonna Crawl @ 4.46
Robert Plant hann med en del skrik under Zeppelin-tiden och det här från britternas sista "riktiga" album, In Through the Out Door, är förmodligen hans bästa.

9. Queens of the Stone Age - You Think I Ain't Worth a Dollar, But I Feel Like a Millionaire @ 1.01
Nick Oliveri strulade bort sin plats vid sidan om Josh Homme i QOTSA men innan han gjorde det hann han vråla en hel del iaf, dels när han kickar igång inledande spåret på albumet Songs for the Deaf. Spotify's oförmåga att ha någon ordning bland bands diskografier gör att den här låten heter "The Real Song for the Deaf" och "You Think I Ain't..." är istället "No One Knows" som då är två gånger i rad. Förvirrande jag vet och det är största orsaken till varför jag inte gillar Spotify. "The Real Song for the Deaf" är det som gäller även om den egentligen heter "bla bla bla Millionaire"

8. The Beatles - Revolution @ 0.05
Kanske man inte tänker på men John var en jävel på att ryta vilket han visar här på singelversionen av Revoltuion 1 från vita albumet.

7. The Blood Brothers - My First Kiss at the Public Execution @ 0.13
Killarna i numera nedlagda The Blood Brothers kunde skrika det är nåt som är säkert. Oklart om Jordan Billie egentligen sjunger något där i början, möjligtvis men det står inget i texten så det får räknas.

6. Slayer - Angel of Death @ 0.19
Har aldrig varit något jättestort fan av Slayer, framförallt inte nu, men Tom Arayas episka vrål i inledningen av Angel of Death sätter tonen perfekt för låten och för Reign In Blood som trots allt är en av tidernas bästa metalalbum.

5. Tool - The Grudge @ 6.59
När Maynard James Keenan gormar för full hals i 24 sekunder under inledande spåret av Lateralus från 2001 är det svårt att inte gilla det.

4. Xiu Xiu - I Luv the Valley OH! @ 1.47
Xiu Xiu's bästa låt från 2004 års album Fabulous Muscles innehåller ett så fantastiskt ångestfyllt skrik så det är med i låttiteln t o m.

3. Joe Cocker - With a Little Help from My Friends @ 5.11
Även om live-spelningar känns lite fusk så vore det brottsligt att inte ha med Joe Cockers Beatles-cover från Woodstock på denna lista.

2. The Who - We Won't Get Fooled Again @ 7.45
Efter ett långt instrumentalt parti är Roger Daltrey sugen på att komma in på banan igen och som han gör det! Denna fantastiska låt kommer från albumet Who's Next från 1971.

1. Sleigh Bells - A/B Machines @ 3.01
Idel män på listan så här långt så det är ju lite lustigt att en kvinna kniper första platsen. Sleigh Bells debutalbum, Treats, från förra året var enligt mig en av 2010 års bästa och den innehåller ett och annat vrål från sångerskan Alexis Krauss. Hennes primalskrik i A/B Machines är helt klart det bästa skriket!


Vilka är era favoriter? Vilka har jag missat?

Jag upptäckte The Black Keys då dom spelade hos Conan O'Brien för fem år sedan. Då hade dom precis släppt albumet Magic Potion och spelade Your Touch som snabbt blev en favoritlåt för min del. Innan det hade dom hunnit med att släppa tre skivor och i fjol kom deras sjätte fullängdare Brothers och i och med det även det stora genombrottet. På tisdag kommer deras nya album El Camino men tack vare denna blogg har jag fått ett pressexemplar redan! Ok det är en sanning med så många modifikationer så det är löjligt men jag har skivan på min dator nu iaf och håller i skrivande stund på att genomföra tredje back-to-back-genomlyssningen. För den är så jävla bra! Deras tidigare sex LP:s har varit olika variationer av bra men den här... ojojoj! Börjar starkt med första singeln Lonely Boy och sen fortsätter det bara i ett härligt ösigt och snabbt tempo. Favoriter förutom Lonely Boy så här långt är Little Black Submarines och Nova Baby. För tredje gången i rad så är det Danger Mouse (Gnarls Barkley, Broken Bells) som är producent och samarbetet mellan honom och den här duon från Akron, Ohio blir bara bättre och bättre. Skivan är knappt 40 minuter och när den är slut så vill jag bara ha mer så jag har svårt att se att det blir något annat än en fjärde lyssning om ca 20 minuter.

Lonely Boy på Spotify