Adventures of Sherlock Holmes: Mystery of the Mummy
Har varit lite stiltje med Disney-tittande men det finns ju annat att blogga så det finns ju egentligen ingen anledning till att det även varit stiltje i skrivandet här. Ändring på det ska det bli och jag börjar med att ta itu med en annan serie, denna gång en spelserie: The Adventures of Sherlock Holmes.
Spelutvecklaren Frogwares släpper senare i år The Testament of Sherlock Holmes, trailern ser ut så här:
Jag vet inte riktigt hur bra det kommer bli men ser lite småintressant ut iaf. Detta är det sjätte spelet i Frogwars Sherlock-serie (sjunde om man räknar med Nintendo DS-spelet från 2011) och jag fick lust att spela de fem första när jag såg denna trailer och först ut var Mystery of the Mummy.
Mystery of the Mummy släpptes 2002, mitt i en svacka för point-and-click/adventure-spelen, och i spelet så tar man kontroll över den klassiska detektiven Holmes som har skickats till en till synes övergiven herrgård tillhörande den försvunna arkeologisten Lord Montcalfe men allt är inte som det verkar, framförallt när mumier börjar vandra omkring bakom ryggen på Sherlock.
Man spelar i ett fisrt-person-perspektiv dock inte att man som i ett vanligt first person shooter kan gå runt fritt utan att man står still i olika positioner i rummet och där kan kolla omkring och interagera med saker, öppna skåp, plocka upp saker med mera. Då och då stöter man på olika pussel av olika svårighetsgrader som behöver lösas för att öppna en dörr eller dylikt så man kommer vidare i spelet.
Ganska snabbt blev jag frustrerad över det här spelet framförallt av den enkla anledningen av att det inte är särskilt bra. Grafiken lämnar en hel del att önska men samtidigt kan jag ha överseende med det, det ser helt enkelt ut som ett indie-adventure-spel från den här tiden så man får helt enkelt stå ut med det. Röstskådespelarna är inte heller särskilt bra. Sherlocks röst kändes ganska så over the top men det var ändå ingenting mot vad Dr Watson röst är och den kvinnlig karaktären som anlitat Sherlock låter bara förjävlig. Tur att dessa två bara är med i en cutscene på slutet.
Gameplayet, som ju är det viktigaste, är tyvärr också rätt dåligt. Jag har alltid haft svårt för såna här statiska äventyrsspel och detta är inget undantag. Oftast snurrar man runt på stället och letar efter saker man kan plocka upp vilket oftast är väldigt enerverande då sakerna man ska plocka upp inte alltid är så lätta att hitta vilket leder till att jag ofta satt och klickade febrilt överallt. De små minigamesen i form av pussel som Sherlock hittar här och var är väldigt ooriginella och trista. Spelet är ganska kort vilket i det här fallet kändes ganska befriande och jag är ganska glad över att jag nu har kalrat ut det och kan gå vidare.
Nästa spel i serien är The Case of the Silver Earring från 2004 och jag har för mig att jag spelade för en massa år sedan och vill minnas att jag tyckte det var helt ok så jag har lite högre förhoppningar på det spelet, det kan inte vara sämre än Mystery of the Mummy iaf.
Disney Classics #34: The Hunchback of Notre Dame
Dags att försöka ta detta Disney-marathon i mål nu
The Hunchback of Notre Dame (1996)
Good guy: Quasimodo 3/5
Det är svårt att känna för, och heja på, den godhjärtade stackars ringaren i Notre Dame. Har för övrigt klättringsskills som Ezio Auditore. Quasi hade dock kunnat haft lite bättre schizofreniskills och kommit upp med nåt bättre än stenfigurerna. The other good guy, Phoebus, är däremot ganska blek men han och Quasimodo har några bra scener tillsammans iaf.
Bad guy: Judge Claude Frollo 4/5
Frollo är ju kanske inte det mest skräckinjagande namnet men mannen, som här är domare istället för ärkediakon som i originalet, är en rätt skräckinjagande, rasisitisk snuskgubbe. Avslutande fighten högt uppe i Notre Dame ovanför ett Paris i lågor är snudd på Basil Mus-klass.
Love interest: Esmeralda 3/5
I början känns Esmaralda som en väldigt bra karaktär, under första halvan är hon lite som en kvinnlig Aladdin ungefär, men ju längre filmen leder så tappar hon och till slut är hon inte så mycket mer än en "damsel in distress".
Comic relief: Victor, Hugo & Laverne 1/5
Delvis namngivna efter romanens författare, mycket mer än så har dessa stenfigurer inte att göra med originalet. Hugo (viocad av George Costanza) står för det "roliga" medan de andra två fungerar mer som mentorer för Quasimodo men även om jag kan köpa att de ville ha med någon slags sidekick som ringaren kan interagera med så känns dessa tre bara malplacerad och de drar ner helhetsbetyget på filmen.
Musical numbers: 3/5
Inledande The Bells of Notre Dame är i mitt tycket så här långt den bästa låten i en Disneyfilm. Lite fransk och väldigt pampig, perfekt för den här historien. Frollos låt Hellfire är dessutom en av de bästa bad guy-låtarna so far. Resten är helt ok, men ganska intetsägande låtar förutom A Guy Like You där stenfigurerna återigen förstör för filmen med en helt out of place låt.
Total: 3/5
Vill egentligen ge en fyra och säga att detta är den bästa Disneyfilmen för stundtals så är den det. Den är en av de mörkaste filmerna bland klassikerna (om än inte lika mörk som Hugo's roman), de flesta karaktärerna är bra, majoriteten av musiknumren är bra och storyn i sig är bra. Utöver det är den väldigt snygg, de datoranimerade sekvenserna funkar äntligen felfritt och förhöjer den visuella helheten. Men tyvärr så slarvar Disney bort den här filmen lite. Hade bara de komiska inslagen tonats ner, som typ i Pocahontas, så de inte känts så malplacerade hade det blivit ett högre betyg.
Next up: Hercules
