Spelhösten 09
Det jag pysslar med som allra mest nu för tiden är att ägna tid åt två av årets största titlar i spelbranschen, Modern Warfare 2 och Assassin's Creed 2. Uppföljare till två av 2007 års mest uppmärksammade titlar, noterbart är att Modern Warfare släpptes 7 nov 07 och Assassin's Creed den 14 nov 07 och deras uppföljare släpptes nästan exakt två år senare, MW2 10 nov 09 och AC2 17 nov 09. 2007 års upplagor fick rätt vitt skillda framgångar, Modern Warfare revolutionerade online-spelet och jag och väldigt många med mig har spelat det mer eller mindre konstant från release fram till releasen av tvåan. Assassin's Creed däremot fick mycket ros för sin grafik och öppna värld men fick minst lika mycket ris för den extremt enformiga uppdragsdesignen. Därför har årets två uppföljare varit väldigt intressanta. Skulle Modern Warfare 2 kunna toppa den fantastiska föregångaren och kunde Assassin's Creed 2 ta till sig av kritiken och göra en lysande uppföljare? Svaren är ja och ja!
Modern Warfare 2 har kanske varit det mest hypade spelet någonsin och det är väldigt förståligt. Ettan var som sagt helt fantastisk framförallt för dess multiplayer-del. Det har inte gjorts några jättestora förändringar till tvåan dock en mängd småjusteringar, tillägg och förbättringar som förhöjer online-upplevelsen. Dessutom har det lagts till ett nytt spelläge, spec ops, som är som en blandning av singleplayer och multiplayer där man, helst tillsammans med en kompis, spelar genom olika banor, många som bygger på singleplayer-banor. Campaign-delen är dessutom, om än kort, riktigt kul att spela. Den tog lite dryg fem och en halv timme att klara vilket som sagt kan kännas i kortaste laget men intensiteten, storyn och bandesignen väger upp ordentligt. Och efter att ha tillbringat runt 50 timmar online så känns det verkligen som man får valuta för pengarna.
Assassin's Creed 2 har mer eller mindre tagit varenda liten grej kritikerna påpekat och fixat det. Och den mesta kritiken anspelade på den enformighet som uppdragen erbjöd i ettan vilket också fått den mesta bearbetningen i tvåan. Nu är det nästan alltid nåt nytt göra varje gång man får ett uppdrag vilket såklart är mycket bra. Något som också förbättrats är den historiska skildringen, denna gång har man tillgång till en databas med fakta om byggnader, platser människor m m i det gamla renässans-Italien, något som jag uppskattar och som jag tyckte saknades i ettan eftersom spelserien är så laddad av historik. Grafiken är såklart snygg och att springa och hoppa bland hustaken känns fortfarande lika tillfredsställande. Det har inte ändrats mycket där alltså, både på gott och ont, mestadels gott såklart. Man får inte samma wow-upplevelse som ettan bjöd på men det är ju fortfarande förbannat snyggt.
Eftersom detta inlägg började skrivas för ett bra tag sen men allt som har med bloggen att göra har dragit ut på tiden så har jag även införskaffat DJ Hero. Guitar Hero 3, 4 och 5 samt Metallica finns i mitt spelbibliotek och jag tycker om dem allihopa. Däremot har det inte blivit allt för mycket spelande på plastinstrumenten så därför känns det nya plast-turntable till DJ Hero väldigt uppfriskande. Spelet är i stort sett uppbyggt på samma sätt som Guitar Hero men det känns på nåt sätt som man är mer delaktig i musikspelandet än tvpselandet som låtsats-DJ än som wannabe rockstar. När man kommer in i "zonen" och får ett härligt flyt i scratchandet och crossfadeandet så får man en känsla av att man åstadkommit något musikaliskt och inte bara fått en ny Xbox-Achievment.
En grym låtlista med fantastiska remixar och mashups hjälper DJ Hero att bli bästa musikspelet på länge.
Modern Warfare 2 har kanske varit det mest hypade spelet någonsin och det är väldigt förståligt. Ettan var som sagt helt fantastisk framförallt för dess multiplayer-del. Det har inte gjorts några jättestora förändringar till tvåan dock en mängd småjusteringar, tillägg och förbättringar som förhöjer online-upplevelsen. Dessutom har det lagts till ett nytt spelläge, spec ops, som är som en blandning av singleplayer och multiplayer där man, helst tillsammans med en kompis, spelar genom olika banor, många som bygger på singleplayer-banor. Campaign-delen är dessutom, om än kort, riktigt kul att spela. Den tog lite dryg fem och en halv timme att klara vilket som sagt kan kännas i kortaste laget men intensiteten, storyn och bandesignen väger upp ordentligt. Och efter att ha tillbringat runt 50 timmar online så känns det verkligen som man får valuta för pengarna.
Assassin's Creed 2 har mer eller mindre tagit varenda liten grej kritikerna påpekat och fixat det. Och den mesta kritiken anspelade på den enformighet som uppdragen erbjöd i ettan vilket också fått den mesta bearbetningen i tvåan. Nu är det nästan alltid nåt nytt göra varje gång man får ett uppdrag vilket såklart är mycket bra. Något som också förbättrats är den historiska skildringen, denna gång har man tillgång till en databas med fakta om byggnader, platser människor m m i det gamla renässans-Italien, något som jag uppskattar och som jag tyckte saknades i ettan eftersom spelserien är så laddad av historik. Grafiken är såklart snygg och att springa och hoppa bland hustaken känns fortfarande lika tillfredsställande. Det har inte ändrats mycket där alltså, både på gott och ont, mestadels gott såklart. Man får inte samma wow-upplevelse som ettan bjöd på men det är ju fortfarande förbannat snyggt.
Eftersom detta inlägg började skrivas för ett bra tag sen men allt som har med bloggen att göra har dragit ut på tiden så har jag även införskaffat DJ Hero. Guitar Hero 3, 4 och 5 samt Metallica finns i mitt spelbibliotek och jag tycker om dem allihopa. Däremot har det inte blivit allt för mycket spelande på plastinstrumenten så därför känns det nya plast-turntable till DJ Hero väldigt uppfriskande. Spelet är i stort sett uppbyggt på samma sätt som Guitar Hero men det känns på nåt sätt som man är mer delaktig i musikspelandet än tvpselandet som låtsats-DJ än som wannabe rockstar. När man kommer in i "zonen" och får ett härligt flyt i scratchandet och crossfadeandet så får man en känsla av att man åstadkommit något musikaliskt och inte bara fått en ny Xbox-Achievment.
En grym låtlista med fantastiska remixar och mashups hjälper DJ Hero att bli bästa musikspelet på länge.
Double Feature: Before Sunrise/Before Sunset
Titel: Before Sunrise
År: 1995
Regi: Richard Linklater
I Rollerna: Ethan Hawke, Julie Delpy
Handling: En ung amerikansk kille (Hawke) möter en ung fransk tjej (Delpy) på ett tåg på väg till Wien. Han lyckas övertyga henne att stanna med honom i Wien över natten tills hans flyg går morgonen efter.
Min åsikt: En mycket vacker och enkel liten berättelse. Mest en massa snack egentligen, det händer inte alltför mycket, men det gör absolut ingenting. Regin och skådespelarna gör allting väldigt intressant och medryckande. Dessutom ett fint vykort från staden Wien och från 90-talet. Öppet slut som får en att vilja ha mer...
8/10
Titel: Before Sunset
År: 2004
Regi: Richard Linklater
I Rollerna: Ethan Hawke, Julie Delpy
Handling: 9 år har gått sedan natten i Wien och Jesse (Hawke), vars bok om den natten har blivit en bestseller, är på release-turné i Paris och stöter ihop med bokens andra huvudrollsinnehavare. Dom bestämmer sig för att catch up innan Jesse återigen måste flyga vidare.
Min åsikt: ...vilket man också får. Man får svar på "frågan" som ställdes efter första filmen. Men den leder till en ny fråga och ett nytt hyffsat öppet slut. Jag har svårt att säga om den ena filmen är bättre än den andra. En sak är dock säker, denna gör den första filmen bättre samtidigt som tvåan förstås inte varit nåt utan ettan. Allt är egentligen lika bra som Before Sunrise och jag tycker det är mer en förlängning än en uppföljare. Intressant är hur Before Sunset utspelas i realtid, alltså under den en och en halva timmen man ser filmen så går det en och en halv timme i filmen. Kul också att se hur skådespelarna går tillbaka till sina karaktärer men att det märks att dom har vuxit 9 år.
8/10
Filmarkivet: Raising Arizona
Titel: Raising Arizona
År: 1987
Regi: Joel Coen
I rollerna: Nicolas Cage, Holly Hunter, John Goodman
Handling: H.I. (Cage) är en klassisk kåkfarare, han rånar småbutiker, åker fast, släpps fri och börjar om igen. I häktet träffar han dock polisen Ed (Hunter) och dom två blir förälskade i varandra vilket får HI att slutligen lägga den kriminella karriären på hyllan. När det kommer fram att HI och Ed inte kan få barn så måste han dock göra en sista stöt. Bytet: en av dom nyfödda femlingarna som en rik möbelhandlare just fått.
Min åsikt: Efter Big Lebowski är Raising Arizona bröderna Coens bästa komedi. Den har allt; grymt roligt manus, bra skådespel, en bra och skruvad story, knäppa karaktärer. För att inte tala om ett av filmhistoriens bästa misslyckade bankrån. En lite bortglömd men ack så bra Coen-film med Cage i överraskande bra form.
8/10
Sjukdom
Sjukdom, kanske svinfluensan, sätter för tillfället stopp för bloggandet men jag hoppas snart vara i fin (blogg)form igen. Mars Volta och lite annat väntar som sagt och en Best Games Ever-lista håller på att framställas. Så sit tight och på återseende.
Back on track...
Nyss hemkommen från en liten semester hemma i övik som gjort att bloggen varit inaktiv några dagar och innan dess har det varit Modern Warfare 2 och Assassin's Creed 2 som gett mig skrivkramp innan jag ens börjat skriva. Men två spel plus The Mars Volta som jag såg i Stockholm på vägen tillbaka hit till Göteborg kommer jag skriva om dom närmsta dagarna.
