Bio: The Rum Diary
Det var ett tag sedan jag var på bio men härom dagen såg jag The Rum Diary på Biopalatset.
The Rum Diary handlar om journalisten Paul Kemp (Johnny Depp) som i slutet av 50-talet lämnar USA för att jobba på en engelskspråkig tidning i Puerto Rico. Väl där möter han diverse mer eller mindre udda karaktärer och dras in i kärleksaffärer, skumraskaffärer och alkoholism.
När jag såg att det skulle komma en ny film baserad på en Hunter S Thompson-roman med Johnny Depp i huvudrollen kan jag inte påstå något annat att jag blev väldigt intresserad. Den bisarra, hysteriska och roliga Fear and Loathing in Las Vegas tycker jag mycket om så man hoppades väl på något i närheten av den även om det inte var Terry Gilliam utan den relativt okände Bruce Robinson i regissörsstolen.
När jag såg trailern tappade jag intresset för filmen, den verkade inte så bra som man hade hoppats på. I brist på annat blev det ändå den som sågs under senaste biobesöket och trots ganska låga förväntningar så var det knappt så dessa uppfylldes.
Jag har inte läst boken så jag kan inte göra några jämförelser där emellan men filmens största problem är i alla fall att den är alldeles för ofokuserad. Den flackar och far mellan de olika storylinesen utan att riktigt förankra sig i någon av dem vilket gör att man inte orkar bry om varken Kemp's kärlekshistoria, de småkriminella affärerna han blir indragen i eller hans journalistjobb och tillhörande supande. Denna brist på fokus i storyn gör att filmen blir kort och gott tråkig. Filmen bjuder på några skratt här och där men humorn är då mest av slapstickvariant vilket inte är jättekul i längden.
Johnny Depp, som jag i vanliga fall gillar, gör en ganska oengagerad insats vilket gör den ganska tråkiga huvudkaraktären ännu tråkigare. Aaron Eckhart och Richard Jenkins strålar desto mer medan Giovanni Ribisi spelar över när han gestaltar den jobbiga karaktären Moberg.
Ska inte dissa den för mycket den är ändå rätt snygg och inget är direkt dåligt med filmen men den blir ändå aldrig mer än medioker och stora delar av filmen så The Rum Diary som sagt en ganska tråkig film
4/10
Disney Classics #33: Pocahontas
*Insert Avatar joke*
Pocahontas (1995)
Good guy: Pocahontas 3/5
Bra huvudkaraktärer är det ont om i Disneyfilmer men i den här så är det nog ändå Pocahontas som är den starkaste karaktären. Lyckas få herr Smith på sin sida och dessutom få stop på oroligheterna mellan sitt folk och britterna. Sen att verklighetens Pocahontas egentligen var tolv år när den här filmen utspelar sig får man tänka bort.
Bad guy: Governor Ratcliffe 2/5
Av de "riktiga" Disney-skurkarna så är nog Ratcliffe minst minnesvärda. Visst han är girig och har inget till övers för varken sina medmänniskor eller indianerna men man blir aldrig riktigt arg på honom, han känns inte särskilt elak. Kanske är det hans inte alltför hotfulla utseende eller brist på skräckinjagande röst, jag vet inte. Två låtar sjunger han där en är riktigt bra i och för sig.
Love interest: John Smith 2/5
John Smith är väl en reko snubbe, lite tråkig kanske men han räddar oduglingen Thomas mirakulöst i början av filmen och tar en kula bodyguard-style i slutet så nåt gör han ju rätt. Dock ganska tydligt att han mest av allt vill ligga med Pocahontas (Och nej verklighetens Smith och Pocahontas hade inte ihop det så han är ingen pervers gubbe som sprang efter tolvåringar...inte vad man vet i alla fall)
Comic relief: Djuren 2/5
Stumma bi-comic relief:er är vanligt i Disneyfilmer (Mattan i Aladdin bl a) och i denna filmen är de väldigt många då inga av djuren pratar för en gångs skull. Tvättbjörnen, hunden och kolibrin är småskoj men inte mer. Egentligen är väl Ratcliffes betjänt comic relief i denna film men säger han något roligt någon gång?
Musical numbers: 3/5
Känns som Pocahontas innehåller mer sånger än någon annan Disneyfilm. Oscarsvinnande balladen Colors of the Wind är bra men framförallt gillar jag Savages som är ett slags sång-battle mellan the natives och the settlers innan det riktiga kriget.
Total: 2/5
Nja, alltså filmen är fin men på något sätt känns den inte så minnesvärd. Den stora bristen är nog trots allt bristen på en bra antagonist, Ratcliffe håller inte. Utöver det är det en hel del lite konstiga saker, dels känns karaktären Thomas lite förbisedd, man vet inte om han har stor betydelse för filmen eller helt betydelselös. Dessutom är det lite snurrigt att veta när folk fattar varandra, jag kan köpa den lama förklaringen att Pocahontas lyssnar till sitt hjärta och efter det förstår engelska men hon pratar engelska med sina indianpolare både före och efter och när hon sen pratar engelska med först Smith och sen sin väninna när alla tre möts vet man inte om någon förstår någon överhuvudtaget. Men som sagt fin film men ändå känns den mest som en axelryckning. Bör kanske tillägga att jag inte såg den när jag var liten så finner inget nostalgiskt värde i den.
Next up: The Hunchback of Notre Dame
Disney Classics #32: The Lion King
Naaaaaaaaants ingonyama bagithi Baba
The Lion King (1994)
Good guy: Simba 2/5
Inte särskilt minnesvärd huvudkaraktär egentligen. Lite väl naivt att aldrig förstå att det inte var hans fel att Mufasa dör och att Scar är lite elak. Simba är rätt duktig i slutstriden dock och pluspoäng dessutom för att jag har haft vuxna Simbas svenska röst som lärare.
Bad guy: Scar 4/5
Scar är lite som Jafar men även fast Jeremy Irons är awesome, Be Prepared är en bra skurklåt och Scar liknas med Hitler så var Jafar lite bättre. Att döda sin egen bror och sedan skylla det på sin brorson är i och för sig bland det elakaste någon Disney-skurk gjort.
Love interest: Nala 2/5
Ganska tråkig karaktär. Förstår inte riktigt varför de behövde Simba för att besegra Scar då Nala upprepade gånger lyckas brotta ner Simba.
Comic relief: Timon & Pumbaa 3/5
Det här kommer jag få skit för men Timon och Pumbaa är roligare på engelska. Älskvärda och roliga röster på svenska, visst, men de engelska röstskådespelarna är duktigare och dessutom är karaktärernas repliker och skämt roligare i originalet. Stark trea får duon även om den roliga skenmanöver-låten var nära att föra upp betyget till en fyra.
Musical numbers: 3/5
Inledande Circle of Life är fan mäktig alltså. Hakuna Matata, Can You Feel the Love Tonight och tidigare nämnda Be Prepared är ju helt ok också.
Total: 3/5
Inte riktigt så bra som jag minns den, Aladdin har stått sig bättre. The Lion King blir lite för mycket på något svårförklarligt sätt men den är ändå bra med många bra karaktärer och minnesvärda scener, inte minst Mufasas död. Måste också nämna att Mustafas röst görs av Darth Vader vilket så klart är coolt. En fråga som jag ställde mig under filmen var var alla lejonhanar var någonstans? Man får se en del honor men inte en enda hane syns till förutom de tre huvudkaraktärerna.
Next up: Pocahontas
2011 leftovers
En knapp vecka efter att jag avslutade top 100-listan så har jag redan upptäckt en del musik som jag missade från förra året. Tänkte lista de fem bästa albumen som jag missade förra året men först tio album jag inte missade men som inte hade låtar som lyckades slå sig in på listan men som likväl var bra album.
bob hund - Det Överexponerade Gömstället, The Cave Singers - No Witch, Cymbals Eat Guitars - Alien Lenses, Fleet Foxes - Helplessness Blues, Junior Boys - It's All True, PJ Harvey - Let England Shake, Radical Face - The Family Tree: The Roots, Ryan Adams - Ashes & Fire, We Were Promised Jetpacks - In the Pit of the Stomach, Wilco - The Whole Love.
Och så fem bästa albumen jag upptäckt senaste dagarna:
5. Henric de la Cour - Henric de la Cour
Missade egentligen inte fd Yvonne-sångarens debutalbum, såg honom live till och med, lyssnade lite på albumet efter spelningen men sen försvann han lite ur min hjärna. Bra är det hur som helst, påminner både utseendemässigt och musikaliskt lite om Diamond Rings (som jag ska skriva mer om framöver).
Låt som hade kunnat vara med på 2011-listan: Dracula
4. Magnus Ekelund & Stålet - Svart Flagg
Samma som plats fem så hade jag faktiskt hört dessa ifjol men då jag inte fick tag på albumet förutom på Spotify, som jag nästan aldrig använder, föll de bort i listframkallandet. Har alltid haft lite svårt att upptäcka ny svensk musik, det blir mest att jag råkar ramla över något band här och där. Magnus Ekelund & Stålet fick jag tips av min förmodade framtida podcastmedarbetare Mikael (mer om det i framtiden också). Mycket bra svensk pop på svenska.
Låt som hade kunnat vara med på 2011-listan: Stállu
3. Three Trapped Tigers - Route One or Die
Metronomy postade ett random Jackie Chan-youtubeklipp på sin facebook som Three Trapped Tigers hade laggt upp på sin FB-sida. Så kan man också upptäcka band. Noise rock-band från London som släppte sin första LP under 2011.
Låt som hade kunnat vara med på 2011-listan: Cramm
2. Hooray for Earth - True Loves
Ett band jag upptäckte för några minuter sedan och jag har faktiskt bara hört en låt så här långt men den är riktigt bra. Ett synthrock band från Boston som flugit under radarn med sina två första album och det tredje, True Loves, har inte uppmärksammats särskilt mycket. Det har inte ens släppts i Europa än.
Låt som hade kunnat vara med på 2011-listan: True Loves (Inte hört någon annan och det finns ingen annan på Spotify)
1. WU LYF - Go Tell Fire To the Mountain
Förstår inte riktigt hur jag missat detta Manchester-band. Upphaussade i engelsk press lika mycket för sin musik som sin anonymitet. Länge visste knappt någon någonting om bandet mer än att de gjorde bra musik, deras wikipedia har plockats bort titt som tätt dessutom. Mycket bra indie/post rock är det i alla fall. WU LYF står för övrigt för "World Unite Lucifer Youth Foundation" och uttalas "woo life"
Låt som hade kunnat vara med på 2011-listan: We Bros bland andra
Disney Classics #31: Aladdin
Baby when you call me you can call me Al
Aladdin (1992)
Good guy: Aladdin 2/5
Aladdin är ganska trevlig huvudkaraktär, trevliga låtar och rätt skillad, men jag hatar honom när han är douchig, upplåst prins så därför får han bara en tvåa.
Bad guy: Jafar 4/5
"My most trusted advisor" säger sultanen när denna människa vars utseende, röst och beteende fullkomligt dryper av ondska. Jafars maktbegär driver honom till att göra diverse hemskheter innan den till slut stiger honom åt huvudet och han luras in i en andelampa. Jafar har dessutom den kanske bästa sidekicken i Iago.
Love interest: Jasmin 3/5
För att vara Disney-prinsessa så har ju Jasmin ändå lite balls. Stark vilja och mycket smartare än sin naive sultanfar. Lyckas lura Jafar så att Aladdin kan sno lampan men tyvärr så klantar Aladdin till det den gången.
Comic relief: The Genie 5/5
Jag älskar The Genie! Dan Ekborg gjorde en bra dubbning men det är ju Robin Williams som ÄR anden i lampan. Tycker nästan han är ännu roligare nu än när jag var sex år gammal, hans introduktion är hysterisk. Robin Williams, som är känd för sina improvisationer, gjorde så att filmen inte fick någon Oscarsnominering för bästa manus för att han improviserade för mycket. Femman stärks ytterligare tack vare att Iago är riktigt kul också.
Musical numbers: 4/5
Arabian Night och One Jump Ahead är bra låtar som sätter tonen för både omgivningen och Aladdin. The Genie's båda låtar, Friend Like Me och Prince Ali, är roliga och underbara, framförallt Prince Ali som jag älskar. A Whole New World är en av de bättre Disney-balladerna. Alla låtar är bra med andra ord.
Total: 4/5
Ligger väl en hel del nostalgi i det här såklart men jag har sett filmen en del gånger i vuxen ålder och den är lika bra varje gång. The Genie gör ju såklart väldigt mycket men de andra karaktärerna och var-dig-själv/careful-what-you-wish-for-storyn är också bra. Nu har jag inte sett alla filmer som kommer efter denna men just nu är detta min favorit bland Disney's klassiker. Dessutom andra filmen i rad som använder sig av ett Wilhelm Scream, pluspoäng!
Next up: The Lion King
Disney Classics #30: Beauty and the Beast
See my vest, see my vest made from real gorilla chest
Beauty and the Beast (1991)
Good guy: Belle 3/5
Till skillnad från de typiska Disney-prinsessorna så är Belle en vanlig tjej om än väldigt vacker och lite udda (hon läser böcker! Jättekonstigt!) Svårt att inte tycka om den godhjärtade Belle.
Bad guy: Gaston 3/5
Inte så mycket bad guy i den mening att han har storsinta planer om världsherravälde eller dylikt, Gaston är bara ett narcissistiskt svin som vill ha den snyggaste tjejen i byn. Därför hatar man honom ännu mer. Speciellt i slutet när han backstabbar Beast efter att ha blivit räddad av densamme.
Love interest: The Beast 3/5
Man tänker egentligen inte på att prinsen bakom The Beast introduceras som en otrevlig, egoistisk jerk innan han blir förvandlad. Trots att han är lite crazy i början så gillar jag honom och efter att han har förändrat sig till en gentlebeast så blir det väldigt sorgligt när han dör för några sekunder.
Comic relief: Lumiere & Cogsworth 3/5
Mycket bra samspel mellan den franska, kvinnotjusande ljusstaken och den brittiska, något timida klockan. Kanske inte drar så många skämt men de är ganska lustiga ändå.
Musical numbers: 3/5
Bra musikallåtar om än någon för mycket för min smak kanske. Gaston's låt är väldigt skoj och Be My Guest är också rolig (även om jag föredrar The Simpsons version). Resten av låtarna är väl också ganska fina. Första filmen vars ledmotiv gjordes till en popversion.
Total: 3/5
Beauty and the Beast vann Golden Globe för bästa film - musikal/komedi och var nominerad till bästa film på oscarsgalan, första gången en animerad film lyckats med det, och jag kan förstå varför ändå. Det är en mycket fin film, både sett till animation och story. Karaktärerna är starka och bra och låtarna likaså. En rakt igenom bra film.
Next up: Aladdin!
Disney Classics #29: The Rescuers Down Under
Where eagles glow and men plunder
The Rescuers Down Under (1990)
Good guy: Bernard 3/5
Ännu större hjälte i denna film då han får slåss mot sin egen osäkerhet, skurken samt en rival om Bianca. Till slut räddar han allt och alla och får dessutom gifta sig. Well done, Bernard, Well done. Pojken Cody är ju typ main good guy också, en väldigt overklig karaktär och då tänker jag inte på att han kan tala med djur utan att ingen varelse i världen kan vara så orädd som han är.
Bad guy: Percival C. McLeach 3/5
Inte lika psykiskt galen som sin företrädare Medusa men minst lika girig och kallblodig som få. Under filmens gång kastar denna elaka jägare en mängd knivar mot den kidnappade Cody, försker slänga ner honom i en gigantisk ravin och inte minst en hårsmån från att lyckas mata honom till krokodiler. George C Scotts röst passar dessutom utmärkt.
Love interest: Miss Bianca 1/5
Precis som i första filmen så gör Bianca fan ingenting. Hon är faktiskt ännu jobbigare i den här filmen. I ettan ville hon bara mysa med Bianca men i den här filmen, när Bernard till och med är på väg att fria, bryr hon sig knappt om Bernard alls och svansar bara efter den Steve Irwin-liknande känguru-mus-hybriden Jake. Vilken bitch!
Comic relief: Wilbur 2/5
Orvilles bror Wilbur har tagit över flygbolaget Albatross Air. I stort sett likadana är de båda fåglarna men Wilbur kanske är lite roligare, lite tack vare att John Candy gör rösten. Wilbur får mer plats än vad Orville fick iaf.
Musical numbers: 0/5
Precis som med The Black Cauldron så har denna film inga musiknummer. Lite lustigt med tanke på hur musikaliska filmerna kring den här tiden var.
Total: 2/5
Pretty much samma som The Rescuers bara att handlingen har flyttat till Australiens Outback. En girig, elak figur kidnappar en unge för att använda denne till att få tag på en "skatt", i detta fall en gyllene örn (som för övrigt är dubbelt så stor som en albatross). Ok film ändå men som sagt lite för mycket upprepning även om karaktären Jake the douchebag har tillkommit. Första typ datoranimerade Disneyfilmen och den är faktiskt riktigt snygg. Avslutningsvis en fråga: Vad fan hände med alla djur som McLeach hade spärrat in? Ingen bryr sig om dem på slutet så jag antar att de ruttnade bort. Tragiskt.
Next up: Beauty and the Beast
Disney Classics #28: The Little Mermaid
Men man föredrar ju den danska titeln: Den lille häääävfruuue
The Little Mermaid (1989)
Good guy: Ariel 2/5
Hon börjar bra som en äventyrlig tonåring men så fort hon räddat prinsen så blir hon tyvärr lite väl flickig. Ganska trevlig huvudkaraktär men hade gärna sett mer av den hon är i början.
Bad guy: Ursula 4/5
För det första ser hon förjävlig ut på ett skräckinjagande sätt sen har hon ju det klassiska ta-över-världen-tänket (världen under ytan i detta fall då) som man gärna ser hos en skurk och han har lömska knep för att genomföra sin planer. Hennes skurklåt är dessutom riktigt bra. Slutligen så följer hon upp Sykes död i Oliver med en nästan lika brutal sådan. Efter att hon förstorat sig till en jättebläckfisk så blir hon först genomborrad av ett fartyg för att i samma sekund träffas av blixten.
Love interest: Prince Eric 2/5
Här har du din typiska Disney-prins inte så mycket mer än så. Eller jo, det finns någon slags charm av något slag i denna karaktär och även om han hoppar lite fram och tillbaka vad gäller giftermål och kärlek så är han en ganska reko snubbe.
Comic relief: Scuttle 2/5
Trodde Sebastian skulle vara här men förutom sina låtar så gör han inte så mycket roligt. Fiskmåsen Scuttle försöker åtminstone vara rolig då han är med i filmen och lyckas väl lite ibland när han likt Dr Zoidberg tror sig veta någonting om människan.
Musical numbers: 3/5
Under the Sea! Behöver man säga något mer? Ja faktiskt. Under the Sea är ju en klassiker men även tidigare nämnda Poor Unfortunate Souls, Kiss the Girl och Les Poissons (som sjungs av en rätt skojig fransk kock-stereotyp) är också bra. Part of Your World är väl en ok Disney-ballad.
Total: 3/5
Detta var början på en ny era som kallats The Disney Renaissance och det är ju den jag har vuxit upp med. Jag kom visserligen inte ihåg så mycket av just denna filmen från när jag var liten men formulan, eller vad man ska säga, känner man ju igen från de filmer som kommer härnäst. The Little Mermaid är en fint berättad och animerad saga. Karaktärtyperna har man sett förut men de får ändå nytt liv i denna film på något sätt. Själva kärleksdelen känns väl kanske lite sådär men jag brast trots allt ut i ett spontant nej när solen hann gå ner innan de kysstes. En bra film helt enkelt.
Next up: The Rescuers Down Under
Disney Classics #27: Oliver & Company
Oliver Twist med en twist.
Oliver & Company (1988)
Good guy: Oliver 2/5
Söt kattunge som ändå klarar av en del saker faktiskt. Trots det en gansak menlös huvudkaraktär som sig bör när det är Disney.
Bad guy: Mr Sykes 3/5
Ser ganska skräckinjagande ut annars är han en ganska typisk lånehaj/kidnappare utan större mål känns det som. Pluspoäng för en av de brutalaste dödarna i någon Disneyfilm. Efter att hans båda elaka dobermanns blivit elektrifierade på tunnelbanespåret så frontalkrockar Sykes sin bil med ett tunnelbanetåg i en våldsam explosion.
Love interest: Georgette 1/5
Den snobbiga hunden som blir kär i den lille Tito är en ganska jobbig karaktär. Eller den är mest bara tråkig. Rivaliteten som uppstår med Oliver hettar aldrig riktigt till.
Comic relief: Tito 1/5
Tidigare nämnda Tito är en hispanic tuffing i miniatyr. Är lite smårolig till en början men en minut senare önskar man mest att han håller käften.
Musical numbers: 1/5
Inledningslåten är bedrövlig och väldigt daterad late 80s-pop och så fortsätter det till stor del genom filmen. Billy Joel, som gör rösten till gängledaren Dodger, sjunger två av dem och det säger väl det mesta. Bette Midler som Georgette har ett sångnummer som är ok men det överskuggas av den inte lika smickrande 80tals-smörjan.
Total: 2/5
Disney's version av Oliver Twist alltså men med hundar och katter i New York. Filmen är inte direkt dålig men den är långt ifrån minnesvärd. Många karaktärer är ganska trevliga, storyn är ok och den har en hyfsat bra jakt i slutet men ändå blir helhetsintrycket ett "meh" kombinerat med en axelryckning.
Next up: The Little Mermaid
Noctourniquet del 2
Lustigt nog så släppte The Mars Volta ny information om kommande albumet Noctourniquet på sin hemsida, två timmar efter att jag skrev förra inlägget. Den nya informationen innehåller låtlistan för albumet och den ser ut så här:
2. Aegis
3. Dyslexicon
4. Empty Vessels Makes the Loudest Sound
6. Lapochka
7. In Absentia
8. Imago
9. Molochwalker
11. Vedamalady
12. Noctourniquet
13. Zed and Two Naughts
Som ni förstår så finns förutom de två låtar jag postade i förra inlägget ytterligare fem låtar som har spelats live under 2011. Jag har inte lyssnat på allt än så jag kan inte säga så mycket om hur det låter. Däremot vet jag inte riktigt vad jag ska säga om sångaren Cedrics nya look, vill gärna ha afrot tillbaka. En hint om omslaget kanske den nya hemsida också ger. Jag vet inte men jag hoppas inte det. Ganska tråkigt omslag isf, The Mars Volta ska ha surrealism på sina omslag, må det vara Storm Thorgersen, Jeff Jordan eller någon annan. Ser mycket fram emot detta album vilket fall som helst. Ska nog kolla upp lite kommande LP:s och göra någon slags sammanställning/lista
Noctourniquet
2009 var senast som The Mars Volta kom med ett nytt album. Octahedron var långt ifrån dåligt men inte heller i närheten av det bästa gruppen har åstadkommit. Den 27e Mars är det dags för deras sjätte album. Noctourniquet ska det heta och några eventuella låtar har börjat dyka upp på youtube redan nu.
Detta är tydligen titelspåret från skivan i en taskigt inspelad liveversion. Det lite långsammare tempot från Octahedron håller i sig vilket kanske är lite tråkigt men svårt att ge den här låten ett rättvist utlåtande med tanke på kvaliteten på ljudet.
Molochwalk heter denna låt och den har spelats live av Omar Rodriguez Lopez Group, en grupp som i stort sett bestått av The Mars Volta på sistone. Den här känns mer lovande inför kommande albumet. Inte den frenesi som återfanns på den fantastiska debuten De-Loused in the Comatorium men det känns som Molochwalk skulle ha kunnat platsa på Frances the Mute eller åtminstone Bedlam in Goliath. Får hoppas på mer smakprov under den två månaders väntetid som är kvar till release.
Golden Globe
Lillebror Oscar gick av stapeln igår. Jag såg inte galan men tydligen så var hosten Ricky Gervais i form som vanligt. Jag har däremot sett vilka som vann priser under årets Golden Globe och det är vinnarna av de två stora priserna som jag känner starkast för.
The Artist tog hem globen för bästa film - musikal eller komedi. Jag nämnde denna film som hastigast i ett tidigare inlägg och det är en film som jag ser fram emot väldigt mycket. Varje gång jag ser trailern blir jag lika trollbunden. Det är en fransman vid namn Michel Hazanavicius som ligger bakom den vågade film. Den handlar om en stumfilmsstjärna och ÄR dessutom en stumfilm! Detta bidrar förstås ännu mer till den känslan av gammal film som även bildspråket och skådespelarna verkar förmedla på ett lysande sätt. Huvudrollen spelas för övrigt också av en fransos, Jean Dujardin som även han vann pris för bästa manliga huvudroll men då i musikal/komedi-kategorin alltså. The Artist kommer på bio i Sverige i mars.
The Descendants vann priset för bästa film - drama. Alexander Payne står för regi och manus och han har tidigare gjort den småtrevliga About Schmidt, den helt fantastiska Sideways och har även med ett finger i skapandet av den något förbisedda serien Hung. The Descendants verkar vara en film i samma anda som hans tidigare verk och när den innehåller den alltid lika fantastiske George Clooney, som för övrigt vann pris för bästa manliga huvudroll - drama för denna roll, så blir jag väldigt intresserad. På bio i Sverige den 27e januari.
The Artist tog hem globen för bästa film - musikal eller komedi. Jag nämnde denna film som hastigast i ett tidigare inlägg och det är en film som jag ser fram emot väldigt mycket. Varje gång jag ser trailern blir jag lika trollbunden. Det är en fransman vid namn Michel Hazanavicius som ligger bakom den vågade film. Den handlar om en stumfilmsstjärna och ÄR dessutom en stumfilm! Detta bidrar förstås ännu mer till den känslan av gammal film som även bildspråket och skådespelarna verkar förmedla på ett lysande sätt. Huvudrollen spelas för övrigt också av en fransos, Jean Dujardin som även han vann pris för bästa manliga huvudroll men då i musikal/komedi-kategorin alltså. The Artist kommer på bio i Sverige i mars.
Disney Classics #26: The Great Mouse Detective
Vem fan är Robert Downey Jr?
The Great Mouse Detective (1986)
Good guy: Basil 4/5
Äntligen en bra huvudkaraktär i en Disneyfilm! Basil är ju uppenbarligen en version av Sherlock Holmes med allt som tillhör. Han är smart, rolig och heroisk. Hans bästa moment är när han i sista stund kommer på hur han ska komma undan en säker död i en av skurken gillrad musfälla. Jag skrattade högt och länge åt den insatsen.
Bad guy: Professor Ratigan 4/5
Moriarty i råttform fantastiskt voicad av Vincent Price. Ratigan är en maktgalen psykopat som påminner lite om Idi Amin, oftast rätt jolly men gör någon minsta lilla fel så blir han en iskall galning på ett kick. Som när han framför ett glatt sångnummer med sina undersåtar och någon får för sig att kalla honom för råtta, sången avbryts och den som försa sig blir matad till en katt och efter det återupptar Ratigan sången igen. Rolig och läskig på samma gång.
Love interest: Doctor Dawson 2/5
Ingen direkt kärlek i filmen men en fin vänskaprelation mellan Basil och Watsonkopian Dawson har sin begynnelse här. Dawson är en trevlig knubbig liten mus som även funkar som berättare i filmen.
Comic relief: Fidget 2/5
Ingen direkt humoristisk karaktär i filmen heller. Ratigans högra hand, fladdermusen Fidget, försöker väl vara ganska rolig ibland och det är väl inget större fel på den karaktären. Annars är det ju Basil och Ratigan som är roligast egentligen.
Musical numbers: 3/5
Tre sångnummer är med i filmen varav två sjungs av Ratigan, dels sången jag nämnde tidigare och dels en låt som han spelade in enbart för avrättningen av Basil, en låt som också fungerar som trigger för "avrättningsmaskinen" som består av musfälla, pistol, armborst, yxa och ett städ. Dessa två låtar är bra och även tredje låten som sjungs av en kvinna på en bar är helt ok.
Total: 4/5
Lätt den bästa filmen so far! Jag tycker mycket om Sherlock Holmes och gör man det så är det svårt att inte också tycka om The Great Mouse Detective. Bra karaktärer, bra story som både är rolig och spännande. Den avslutande fighten i Big Bens urverk är både extremt välgjord och väldigt nervkittlande, något Alfred Hitchcock skulle varit stolt över. Disney fick verkligen en snabb upprättelse efter floppen The Black Cauldron. Elementärt, min käre Basil!
Next up: Oliver & Company
Top 100 2011: 1-10
Då kör vi årets crème de la crème
10. Justice - Civilization (Audio, Video, Disco)
Första singeln från Audio, Video, Disco släpptes ett drygt halvår innan albumet och när jag hörde den i mars kännde jag att det skulle bli en lång väntan. Nu visade det sig vara en riktigt bra skiva även om ingen av dom andra låtarna kommer upp i samma klass som Civilizaition. Gillar för övrigt singelversionen lite mer än albumversionen i vilken den sista refrängen klippts bort av någon anledning.
9. Foster the People - Helena Beat (Torches)
Pumped Up Kicks är som sagt låten alla talar om när det kommer till Foster the People men även om den är bra så är det inget mot vad albumets öppningsspår och andra singel är. Fantastisk sång från Mark Foster och en rakt igenom ljuvlig låt.
8. TV on the Radio - Will Do (Nine Types of Light)
Nämnde tidigare att jag var lite besviken på mitt favoritbands senaste album något som denna låt bidrog med. Will Do släpptes som singel några veckor innan skivan och eftersom den är helt fantastisk så växte förväntningarna inför fjärde LP:n ganska mycket. Ingen ny Dear Science blev det som sagt men Will Do visade att TVotR har magin kvar.
7. Architecture in Helsinki - Escapee (Moment Bends)
Det är eventuellt för att jag alltid kommer att tänka på pausemusiken till det gamla 8-bitspelet Battletoads när jag hör den här låten som gör att jag gillar den så mycket. Det hjälper till iaf. Jag har snackat en hel del om refränger så det är ju lite kul att en låt som inte har någon märkvärdig refräng kommer så här högt upp. Tredje singeln från Moment Bends är hur som helst en riktigt bra låt som jag blir väldigt glad av och glad vill man ju vara.
6. MUTEMATH - Odd Soul (Odd Soul)
Gammalt möter nytt vilket gör MUTEMATH så bra. Känns som det hade kunnat vara någon gammal 70-tals som dom väntade ca 40 år med att släppa. Ruskigt cool låt om jag får säga det själv. Måste lyssna mer på detta relativt nyupptäckta New Orleans-bands äldre skivor för att hitta fler guldkorn.
5. Explosions in the Sky - Human Qualities (Take Care, Take Care, Take Care)
Väldigt få band kommer undan med att vara (nästan) helt tyst mitt i en låt. Explosions in the Sky gör det. Dom första tre minuterna är väldigt bra sedan försvinner musiken så när som på några väldigt dova trummor för att sedan en halvminut senare vakna till liv igen. Då byggs låten upp och blir äckligt mäktig och når sin kulmen vid 6:50 vilket är årets bästa musikaliska sekund. Bästa låten från årets kanske bästa album.
4. The Black Keys - Lonely Boy (El Camino)
Jösses, den här låten svänger så mycket så jag måste använda ett ord som "jösses". Första singeln från Akron, Ohio-duons kandidat till årets album är det helt omöjligt att sitta still till. Inte bara är den den fjärde bästa låten från 2011, den har möjligtvis årets bästa video. Vem älskar inte en random äldre snubbe dansa och mima till en grym låt, dessutom allt i en tagning. Minimialism at it's finest.
3. Little Dragon - Please Turn (Ritual Unions)
1:a på årets svensklista! Little Dragon har i år blivit ett av mina favoritband och det var svårt att komma fram till vilken låt som egentligen är bäst på senaste skivan. Till slut var det ganska solklart att den vackra Please Turn som är absoluta höjdpunkten på albumet. Yukimi Nagano har en av världens coolaste sångröster och den passar så sjukt bra till Little Dragons lågmälda syntbaserade soulinfluerade pop.
2. Gotye - Somebody That I Used To Know (Making Mirrors)
Denna låt har blivit extremt populär på sistone tack vare en cover där fem personer framför den genom att alla spelar på en och samma gitarr. Originalet har visserligen också varit väldigt populär detta år och den är ju trots allt väldigt mycket bra och det är mycket tack vare Gotye's fantastiska sångröst. I denna låt får han även hjälp av Kimbra som är ett utmärkt komplement. När hennes vers går in i sista refrängen är det eargasm på hög nivå.
1. Cut Copy - Need You Know (Zonoscope)
Oj, vad hände här? Jag är lite förvånad att jag satte den här som nummer ett men efter massa funderingar så blev det till slut Cut Copy som får topplaceringen. Alltmedan låten växer starkare och bättre under sina sex minuter så känns det som sångaren Dan Whitfords röst blir allt mer desperat. Och det är där som storheten med låten återfinns tycker jag. När jag hör den nu medan jag skriver detta så blir det mer och mer självklart att den ska vara nummer ett och jag kan bara säga grattis till Cut Copy som gjorts årets bästa låt!
Och så var listan komplett och kan lyssnas på i sin helhet på Spotify
Top 100 2011: 11-20
Bakfyllan har lagt sig så bäst att ta itu med avslutningen på listan nu.
Näst bästa svenska låt är gjord av Little Dragon som efter lite gästspel hos Gorillaz och Maximum Balloon gjorde den fantastiska Ritual Unions. Som jag var inne på tidigare på listan så är Little Man en typisk Little Dragon-låt. Minimalistisk men samtidigt storartad på nåt konstigt sätt.
19. The Vaccines - If You Wanna (What Did You Expect From the Vaccines?)
Det har hoppats fram och tillbaka bland favoritlåtarna på The Vaccines debutalbum men till slut stannade jag vid denna. Visar prov på vad The Vaccines gör bäst: fartfylld, glad, brittisk indie-rock utan konstigheter.
18. Gotye - I Feel Better (Making Mirrors)
Jag var ute och vandrade en solig höstdag, hade precis pratat med en god vän som fått mig på bättre humör efter en down-period. Så kom den här låten i lurarna, en låt jag inte tänkt på tidigare men nu kände jag "det här är tidernas bästa låt". Det är den ju inte, bara 18e bäst i år. Den är ganska banal egentligen men det är omöjligt att inte ryckas med av glädjen i den motown-doftande låten och må bättre.
17. Friendly Fires - Hawaiian Air (Pala)
Ytterligare en Friendly Fires-låt och ytterligare en underbar refräng. Hela låten är underbar för övrigt. Väldigt mycket sommar över den, mycket sommar över hela albumet faktiskt. Älskar avslutande refrängen framförallt.
16. Beirut - A Candle's Fire (The Rip Tide)
Om Friendly Fires är sommar så är Beirut helt klart höstmusik. Länge var Santa Fe favoritlåten men albuminledande A Candle's Fire gick om efter ett tag. Zach och hans musiker kan vara så fruktansvärt upplysande och vackra i höstmörkret.
15. The Go! Team - Buy Nothing Day (Rolling Blackouts)
Har jag nämnt att jag tycker om en bra refräng. Bästa låten på årets mest-positiv-energi-framkallande album är Buy Nothing Day. Allmusic.com kallar den för "the kind of song that would be a huge pop hit if the radio would only allow it". Kan bara hålla med och tycka att det är synd att The Go! Team inte får den uppmärksamhet dom förtjänar.
14. The Wombats - Tokyo (Vampires & Wolves) (This Modern Glitch)
Jag får snart sluta tjata om det här med refränger men det här kan möjligtvis vara årets bästa, en av dom i alla fall. Nötte den här låten väldigt mycket under hösten och är fortfarande inte trött på den. Fantastiskt bra party-rock.
13. Cut Copy - Take Me Out (Zonoscope)
Hade jag gjort en halvårs-lista hade den här troligtvis varit etta. Älskade skivan och framförallt den här låten under våren. Jag tycker fortfarande både albumet och även denna låt men den får nöja sig med en trettonde plats på denna lista.
12 & 11. Wrestler & Wondering - Does It Offend You, Yeah? (Don't Say We Didn't Warn You)
Delad elva eller nåt för dom här två låtarna är en låt för min del. Dom två låtar jag lyssnat mest på i år och dom visar en av DIOYY's styrkor nämligen blandningen. Wrestler är den största partyhiten för min del i år, spelar ingen roll vart jag är eller hur jag mår, så fort jag hör den vill jag söka upp närmsta dansgolv. Och att sampla en Wrestling-dokumentär med det så passande talet är fantastiskt. Wondering är däremot en härligt tung raplåt med underbar text (Why place a gun up to my head and end all of it when I can turn water to wine and then walk on it). Att DIOYY sedan lyckas göra en grym övergång mellan låtarna och få dessa att bli en superlåt är genialiskt.
Top 100 2011: 21-30
Sista för idag, imorgon blir det top 20!
"It's always darkest before the dawn" sjunger den fina rösten som tillhör Londonfödde Florence Welch i den fina låten Shake It Out. Detta var den andra singeln från albumet och den kom med en något Eyes Wide Shut-inspirerad musikvideo.
29. Does It Offend You, Yeah? - The Monkeys Are Coming (Don't Say We Didn't Warn You)
Att ta ett internet meme, sampla det och göra en låt är coolt. Att göra en grymt bra låt av det dessutom är skickligt. Finns få band som jag blir så uppumpad och danssugen av som DIOYY och The Monkeys Are Coming är en av dom bästa låtarna på att framkalla den känslan. Meme:t är förövrigt en video på en random kille som yrar på med några skatare. (det är i rantet från 3.00 som mestadelen av det som är i låten kommer från)
28. Little Dragon - Shuffle a Dream (Ritual Union)
Stuffa är bästa ordet att beskriva hur jag känner när jag hur den här låten. En kort och koncis låt som avslutas med underbar "call and response"-sång från Yukimi (måste ju slänga med några termer från musikvetenskapen).
27. Justice - New Lands (Audio, Video, Disco)
Det var faktiskt under mastersturneringen i tennis i Paris som jag upptäckte hur bra den här låten är. Turneringen är känd för sina ganska maffiga intron till matcherna och nu i November användes New Lands under introduceringarna. En glad popig låt som passar den något gladare andraskivan.
26. The Go! Team - Secretary Song (Rollin Blackouts)
En sak som The Go! Team vill väva in i sin musik är "Double dutch chants". Double dutch är en form av rephoppning och man blir ganska sugen på att ta sig till sin ungdom, hitta en skolgård och hoppa lite till den här låten. Ännu en låt av det här bandet som jag blir väldigt glad av.
25. Foster the People - Pumped Up Kicks (Torches)
Det finns väl inga tvivel om att det här var årets största indie-hit. Det finns heller inga tvivel om att det är en väldigt bra låt. Lite rolig fakta om låten: Sångaren Mark Foster skrev låten på fem timmar, han gjorde sen en demoversion där han spelade alla instrument själv och det är faktiskt den versionen som blev slutresultatet.
24. Friendly Fires - Live Those Days Tonight (Pala)
Just det, bandet med refrängerna. Inledande spåret på Pala är inget undantag. Verserna är ju ok och så men det är ju varje gång refrängen exploderar som låten blir magisk, framförallt sista gången efter det lite längre mellanspelet.
23. The Black Keys - Little Black Submarines (El Camino)
Årets tråkigaste musiknyhet var The White Stripes tidigare nämnda uppbrott. Men The Black Keys finns ju alltid kvar för det finns faktiskt en hel del likheter mellan dom båda bluesinspirerade rockduornas musik. Little Black Submarines börjar med albumets enda lugna, akustiska del och byts ut exakt vid mitten till en hårdare counterpart. Låten kom på 18e plats på Rolling Stone's läsarlista, här får den nöja sig med 23e plats.
22. Explosions in the Sky - Last Known Surroundings (Take Care, Take Care, Take Care)
En låt som bara växer och växer under sina åtta minuter. Den börjar med sina vackert gnällande gitarrer för att sedan bara eskalera och bli mäktigare och mäktigare. Den perfekta inledningen på en fantastisk instrumental LP.
21. Lykke Li - I Follow Rivers (Wounded Rhymes)
Jag lade aldrig riktigt märke till Lykke Li, även hon 86:a för övrigt precis som Florence Welch och yours truly, när hennes första album var på tapeten. Nu har jag det och hon är ju riktigt duktigt skåningen. I och med andra singeln från Wounded Rhymes så har hon dessutom, enligt mig, gjort Sveriges tredje bästa låt 2011.
Top 100 2011: 31-40
Toppen kommer allt närmre!
The Vaccines får väl ändå betraktas som årets Englands-hype. Dom började skapa lite buzz redan 2010 med lite singlar och liveshower och året efter kom alltså debutalbumet. En rolig skiva med många korta, lekfulla uptempo-låtar. Wetsuit är en av deras långsamma låtar och den visar att dom behärskar det minst lika bra.
39. White Lies - Bigger Than Us (Ritual)
Ännu ett band som jag tänkt kolla upp ett längre tag men det aldrig blivit av. En miss helt klart. White Lies, som precis som The Vaccines kommer från London, släppte 2011 sitt andra album och Bigger Than Us speglar skivan ganska bra. Lite mörkare indie-rock med fantastisk refräng och en fantastisk refräng kommer man långt på i min bok.
38. The Strokes - Life Is Simple in the Moonlight (Angles)
Efter ett fyra år långt uppehåll, som bl a bjöd på ett rätt bra soloalbum från Julian Casablancas, var alltså The Strokes tillbaka i ny fin form. Dom åtta låtarna i mitten är det inget större fel på men det är alltså första låten, Machu Picchu, och framförallt den här den sista låten som jag tycker mest om.
37. Ladytron - Ace of Hz (Gravity the Seducer)
Electropopbandet från Liverpool har funnits ett bra tag nu men det var tack vare FIFA 11 (FIFA-spelen har alltid bra musik!) som jag upptäckte dom. På spelets soundtrack fanns nämligen just Ace of Hz med. Jag har egentligen mest lyssnat på deras tidigare album i år men den här låten från senaste skivan gick varm på iTunes också. Och den är ju riktigt vass.
36. Elbow - Open Arms (Build a Rocket Boys!)
Mera engelskt. Kollade på metacritic.com efter vilka trevliga album som släppts i år när jag skulle göra denna lista och Elbow's femte album, som hade 83/100 i betyg där, caught my attention. Fint album om än lite ojämnt där Open Arms är den solklara favoriten. Den känns så varm, hoppfull och välkomnande.
35. Digitalism - Forrest Gump (I Love You Dude)
Julian Casablancas får vara med två gånger på den här sektionen i och med sitt samarbete med den tyska electroduon. Forrest Gump, refrängen går "And then you run" om och om igen därav titeln, är inget annat än en mycket trevlig electronica-låt.
34. tUnE-yArDs - Gangsta (w h o k i l l)
"Lo-fi, R&B, experimental, Wonky pop, Afro-beat" står det under genrer på wikipedia och det gör nog ingen klokare vare sig man hört musiken eller inte. Man blir aldrig särskilt klok på musiken heller men det behöver man inte. Jag tror att antingen hatar man tUnE-yArDs eller så älskar man henne. Jag älskar i alla fall hennes förmåga att inte låta som någon annan. Bäst låter hon i sjukt coola Gangsta.
33. Metronomy - The Bay (The English Riviera)
The Bay är tredje singeln från den Mercury prize-nominerade skivan och även den bästa låten. The English Riviera är ett riktigt bra album och jag tror att Metronomy kommer bli väldigt stora inom en ganska snar framtid. Sångaren, låtskrivaren och producenten Joseph Mount framstår mer och mer som lite av ett geni.
32. Bon Iver - Perth (Bon Iver, Bon Iver)
Låten som fick mig att inse att den här Bon Iver nog är jäkligt bra trots allt. Älskar hur den börjar lugnt och sen ger mer och mer plats åt trummorna som gör låten för min del. Skivans bästa låt.
31. Peter Bjorn and John - Dig a Little Deeper (Gimme Some)
Sommarens låt! Den låter verkligen som sol, grönt gräs, glass, mygg och allt annat som hör sommaren till. Jag blir alltid på bra humör av denna glada låt som också är skivans andra singel.
Moonrise Kingdom
Där är den. Den första trailern till Wes Andersons nya film Moonrise Kingdom. Enligt imdb.com så är handlingen som följer:
Set on an island off the coast of New England in the 1960s, as a young boy and girl fall in love they are moved to run away together. Various factions of the town mobilize to search for them and the town is turned upside down -- which might not be such a bad thing.
Jag älskar verkligen Wes Anderson och efter att ha sett den nya trailern så har jag svårt att se hur jag ska kunna bli besviken. Bill Murray och Jason Schwartzman dyker som vanligt upp när det gäller Wes men det ska bli kul att se Edward Norton, Tilda Swinton, Bruce Willis, Frances McDormand och Harvey Keitel i en av hans filmer. I Maj har den premiär, får kanske bli ett Wes Anderson-maraton innan dess.
Top 100 2011: 41-50
Då börjar vi redovisa 2011 års 50 bästa låtar
Och vi börjar i Frankrike med trion Yelle. Öppnigspåret, titelspåret, första singeln från Safari Disco Club är riktigt bra. Både glad och samtidigt lite mystisk på något sätt. En sak är säker, jag är sugen på att gå på en Safari Disco Club.
49. Justice - Canon (Audio, Video, Disco)
Vi stannar kvar i Frankrike men, till skillnad från plats 50, utan text man inte förstår den här gången. Det pendlade en hel del huruvida jag gillade soundet på Justice nya album eller inte men jag landade till slut på att jag gillar det väldigt mycket. Måste köpa biljetter till deras spelning i Mars!
48. Foster the People - Call It What You Want (Torches)
Indie-bandet från Los Angeles slog alltså igenom med dunder och brak i år. Så pass mycket så dom fick vara med på 2011 års kanske bästa soundtrack nämligen till FIFA 12. Det var just Call It What You Want som fick vara med i Fotbollsspelet bland massa andra grymma artister.
47. The Black Keys - Nova Baby (El Camino)
Jag vet inte riktigt vilken impact Danger Mouse (Gnarls Barkley, Broken Bells) har haft som producent för The Black Keys men en sak är säker: På dom tre album den något udda konstellationen jobbat tillsammans så har resultatet bara blivit bättre och bättre. Vart ska det sluta? Nova Baby är grymt bra låt med en fruktansvärt trallvänlig refräng.
46. Deportees - Islands & Shores (Islands & Shores)
Den här låten var med på ett quiz för några veckor sedan, jag kände inte igen den men tyckte det var bra. Då låg Deportees fjärde album fortfarande på datorn och väntade på att lyssnas på. Nu när jag gjort det några gånger så har första känslan för låten vuxit sig starkare. Mycket bra låt.
45. Florence + the Machine - No Light, No Light (Ceremonials)
25-åriga Florence Welch är kanske den bästa kvinnliga artisten i popvärlden just nu och tillsammans med sin maskin släppte hon i år sin uppföljare till 2009 års debut Lungs. Ceremonilas är en ännu bättre skiva enligt mig och kommande singeln (släpps på måndag) No Light, No Light är en av dom bästa låtarna på albumet.
44. Beirut - Santa Fe (The Rip Tide)
Jag är inte mycket för att nöta enskilda låtar men när The Rip Tide kom i slutet av Augusti så gick denna låt om Beirut's hemstad ganska mycket på repeat. Den är lite av en ny Scenic World, jag blir direkt jätteglad så fort den börjar spelas.
43. Cold War Kids - Bulldozer (Mine Is Yours)
Som sagt så var California-bandets senaste album inte superbra men vid vissa tillfällen så fick dom till det och Bulldozer är verkligen superbra. Vacker och mäktig stämmer både in på Nathan Willetts sång och även på själva låten. Den känns som en bulldozer inlindad i skummgummi vilket är väldigt bra i detta sammanhang.
42. Gotye - Eyes Wide Open (Making Mirrors)
När vi ändå är inne på bra sångare. Gotye heter egentligen Wouter De Backer, är född i Belgien men uppvuxen i Australien och my god kan den killen sjunga!?! Eyes Wide Open kom som singel redan hösten 2010 men den var med på Gotye's tredje album som släpptes 2011, ett album som precis som hans tidigare är väldigt ojämn men när det är bra är det riktigt bra. Som här.
41. Clap Your Hands Say Yeah - Same Mistake (Hysterical)
Såg någon som tyckte att detta var årets bästa låt och jag har egentligen inga invändningar mot det. Jag förstår inte varför jag lyssnat mer på bandet med det härliga namnet, Hysterical är en riktigt bra skiva. Hade jag gjort det så hade Same Mistake kanske inte varit nummer ett men hamnat på en betydligt högre position för den blir bättre och bättre för varje gång jag hör den.
Top 100 2011: 51-60
Halvvägs i och med denna delen. Fortsättning följer senare ikväll
Samma problem som med tidigare nämnda Erland & The Carnival. The Drums släppte sin debut 2010 och ett år senare, strax efter att bandet var nära att splittras, kom andra albumet. Förutom Money, som håller samma höga klass som första skivan, så är Portamento faktiskt en väldigt tråkig LP.
59. Explosions in the Sky - Trembling Hands (Take Care, Take Care, Take Care)
En av dom bästa spelningarna på 2011 års Way out west var EITS. Trummisen och dom tre gitarristerna klev på scenen, ena gitarristen sa "Hello, we are Explosions in the Sky" sen spelade dom sina 5-6 låtar, sa "Thank You" och gick av scenen igen. Vissa band behöver bara musik för att visa hur fantastiska dom är. Explosions in the Sky är ett sådant band.
58. Holy Ghost! - Wait and See (Holy Ghost!)
Under sommaren fick jag nåt ryck och upptäckte massa electropop-band och Holy Ghost! var ett av dom. New York-duon hade gjort ett gäng remixer tidigare men 2011 kom deras självbetitlade debutalbum. En trevlig skiva där bästa låten är denna.
57. The Go! Team - The Running Range (Rolling Blackouts)
The Go! Team står väldigt högt upp på listan över band jag vill se live, Brighton-bandet har en fantastisk energi i sina låtar och jag skulle gärna se hur dom överför den till en scen. Älskar framförallt verserna i The Running Range för övrigt.
56. Serenades - Birds (Criminal Heaven)
Markus Krunegård + Adam Olenius från Shout Out Louds = Sant. Dom två fantastiska sångarna gaddade ihop sig och skapade Serenades. Resultatet är ganska mixat men stundtals väldigt bra som i den vackra Birds till exempel.
55. MUTEMATH - Prytania (Odd Soul)
En av årets trevligaste upptäckter för min del är MUTEMATH i och med deras tredje album Odd Soul. Prytania, och MUTEMATH överhuvudtaget, låter lite som 60tals-progrock blandat med 70tals-hårdrock men samtidigt modernt. Jag älskar det i alla fall.
54. Architecture in Helsinki - Contach Hight (Moment Bends)
Man gillar ju glad, gullig indiepop och är det lika bra som Architecture in Helsinki så kan man inte annat än älska det. Bandet är faktiskt inte från Finland utan Australien och detta är deras fjärde album vilket var det som fick mig att börja lyssna på dom. Contact High's refräng sätter sig verkligen direkt i huvudet.
53. Does It Offend You, Yeah? - John Hurt (Don't Say We Didn't Warn You)
Apropå den fantaaastiska The Black Cauldron som jag såg för några dagar sedan där John Hurt gjorde rösten till skurken. Han borde verkligen vara mer nöjd med att ha lånat ut sitt namn till den här underbara låten istället för att ha varit med i den katastrofen till Disneyfilm.
52. Handsome Furs - When I Get Back (Sound Kapital)
Kanadensiska Wolf Parade figurerade en del på förra årets lista. I år får åtminstone frontfiguren Dan Boeckner vara med på en plats på listan. Tillsammans med sin fru så har han bandet Handsome Furs som 2011 släppte sitt tredje album och inledande spåret When I Get Back är riktigt bra.
51. The Wombats - Our Perfect Disease (This Modern Glitch)
Let's Dance To Joy Division var sinnessjukt stor för några år sedan och är fortfarande väldigt populär trots att Liverpool-bandet nu släppt sitt andra album. Ett album som är riktigt bra och fortsätter i samma spår som föregångaren. Öppningsspåret är bland annat riktigt bra.
Top 100 2011: 61-70
Andra delen för idag, två imorgon, två på fredag sen får jag se om jag drar ut på det till söndag eller kör dom två sista på lördag. Om inget konstigt händer är listan klar denna vecka vilket fall som helst.
Cold War Kids debutalbum var riktigt bra, deras andra var inte så bra och ifjol kom deras tredje LP och den var väl ok åtminstone. Känns lite som dom lite desperat försöker slå igenom men det tappar dom bara på. Några riktigt bra låtar återfinns på senaste alstret, den första jag fastnade för var första singeln från skivan.
69. Justice - Horsepower (Audio, Video, Disco)
Jag älskade Justice debutalbum trots att jag inte lyssnade på "sån musik" på den tiden. Nu när jag börjat lyssna väldigt mycket mer på elektronisk musik så blev förväntan på deras andra album smått gigantisk. Även om den inte är riktigt lika bra som † (eller "Cross" om man vill läsa ut symbolen som titeln består av) så är Audio, Video, Disco riktigt, riktigt bra. Horsepower funkar som ett utmärkt intro till resten av skivan.
68. Erland and the Carnival - So Tired in the Morning (Nightingale)
Folkrockarna från London med Simon Tong (The Verve, Blur) i spetsen gjorde ett utomordentligt debutalbum 2010 så att släppa ett nytt album redan året efter känns lite rushed och resultatet blev som väntat inte jättebra. Lite tråkigt när man hör So Tired in the Morning, hade dom jobbat lite mer på albumet hade kanske fler låtar låtit så här bra.
67. Little Dragon - Nightlight (Ritual Union)
Första gruppen med två låtar på listan. Efter att ha sett dom live första gången 2008 så har jag lyssnat mer och mer och i år var jag verkligen fast. Sen när Ritual Union kom och framförallt när jag såg dom på Way Out West (min sjunde bästa konsert någonsin) så blev jag helt förälskad. Nightlight var första singeln från nya skivan och även om jag var lite skeptisk till den då så gillar jag den skarpt nu.
66. My Country - tUnE-yArDs (w h o k i l l)
Fick frågan om Merrill Garbus, kvinnan bakom namnet tUnE-yArDs, är ett geni eller bara galen. Svaret kändes solklart: Hon är genialiskt galen. Musiken känns mestadels helt störd men på det absolut bästa och coolaste sättet. Förutom lite hjälp av en bassist och några blåsare så är det Merrill som sjunger och spelar in mängder av trum- och syntloopar. Sjukt coolt live, önskar jag får se det någon gång.
65. Okkervil River - Wake and Be Fine (I Am Very Far)
Okkervil River är ett band jag länge tänkt kolla upp men som aldrig blivit av. Därför är det bra att göra sådana här listor så man kommer till skott med såna saker. 2011 släppte Texas-bandet sitt sjätte album och det är bra och bäst är Wake and Be Fine. Gillar framförallt Will Sheffs sånginsats.
64. Foster the People - Don't Stop (Color on the Walls) (Torches)
Förmodligen ett av årets mest hypade band slog igenom under sommaren och debutalbumet lever upp till hypen tycker jag. Don't Stop är en av många bra låtar från Torches.
63. The Strokes - Machu Picchu (Angles)
Det känns som The Strokes fjärde album hamnat lite i skymundan i år både för min egen del och även i media. Det är lite synd för den är ju faktiskt riktigt bra, åtminstone några låtar. Som Machu Picchu t ex. Älskar gitarrerna!
62. M83 - New Map (Hurry Up, We're Dreaming)
I Phoenix frånvaro fick M83 steppa upp som Frankrikes indiepop/rock-på-engelska-bidrag. Dom gjorde det med en dubbelskiva med den fantastiska titeln Hurry Up, We're Dreaming (bästa titeln i år enligt mig). Dubbelskivor kan ju ha svårt att hålla hela vägen, M83 lyckas ganska bra med det faktiskt. New Map från andra skivan sticker ut mest av dubbelalbumets 22 låtar.
61. Beirut - Port of Call (The Rip Tide)
Jag har alltid gillat Zach Condon och hans projekt Beirut men det var inte förrän den tredje skivan som jag förälskade mig i indie folk-bandet från Santa Fe. Port of Call är som så många andra av Beiruts låtar en underbar blandning av folkmusik från olika delar av världen och Zach's fantastiska röst.
Top 100 2011: 71-80
Ny dag, ny del på listan. Tänkte försöka bli klar till på söndag åtminstone.
80. Bright Eyes - Shell Games (The People's Key)
Bright Eyes släppte ifjol sitt nionde album men det är faktiskt i och med just The People's Key som jag upptäckte Nebraska-bandet. Ska erkänna att jag inte lyssnat jättemycket på skivan men Shell Games föll jag för direkt. Blir mäktigt bra ju längre låten går.
79. Clap Your Hands Say Yeah - Maniac (Hysterical)
Ytterligare ett band jag missat fram till 2011. Tredje albumet släpptes i september av detta Brooklyn-band och ena singeln från skivan, Maniac, är en låt man omöjligt kan hata. Låter nästan lite svensk-indie-popig faktisk och det är ju inget fel med det.
78. Wild Beasts - Lion's Share (Smother)
Ett av många album från i år som är lite väl svårlyssnade men som ändå bjuder på några godbitar. Från Kendal i England kommer Wild Beasts och dom släppte 2011 sitt tredje album som stundtals är riktigt bra framförallt inledande, mycket vackra spåret Lion's Share.
77. Digitalism - 2 Hearts (I Love You, Dude)
Nej det är ingen cover på Kylie Minogue-låten från 2007 och framförallt inte på Toto's låt med samma namn. Tyska electro house-duon Digitalisms debutalbum, Idealism från 2007, är betydligt bättre än 2011 års LP men I Love You, Dude har ett gäng starka låtar likväl. Första singeln 2 Hearts är en av dom.
76. The Kills - Future Starts Slow (Blood Pressures)
Jack White's nya kvinnliga musikpartner Allison Mosshart tog lite paus från The Dead Weather och gick tillbaka till sitt gamla band The Kills. Deras fjärde album kan eventuellt vara duons bästa, första låten på albumet är i alla fall skivans bästa och det är gitarren som gör det.
75. Explosions in the Sky - Let Me Back In (Take Care, Take Care, Take Care)
Nästa instrumentalband på listan och det är ett band jag kommit att älska betydligt mer än Mogwai så här långt. Let Me Back In är en av sex låtar på Texas-bandets sjätte album. På lite över 10 mintuer så är det listans längsta låt och det är utan tvekan en av listans vackraste.
74. Lykke Li - Youth Knows No Pain (Wounded Rhymes)
Återigen, ett bra svenskt popår. Lykke Li släppte ett riktigt bra andra album. Det är lite svårt att hitta vilken känsla man ska känna när man lyssnar på henne, jag känner hur som helst att det är väldigt bra och det är ju huvudsaken.
73. Metronomy - The Look (The English Riviera)
Från en polsk vän fick jag tips om Metronomy från Devon i England i och med låten A Thing For Me, en helt fantastisk låt. Tre år efter den låten kom släppte bandet sitt tredje album och även om ingen låt kommer upp i samma standard som den jag nämnde tidigare så kommer många upp i en hög standard. The Look bland andra.
72. Deportees - When Buildings Sleep (Islands & Shores)
Svenskt popår, ja ni fattar. Det var mycket snack om Vindeln/Umeåbandet när Islands & Shores kom men det var inte förrän nu när jag skulle sammanställa 2011 års låtar som jag tänkte att jag kanske borde lyssna lite på den. Tur i oturen eller vad man ska säga. Tur att jag gjorde det så att fantastiska låtar som den här kom med på listan. Otur att jag inte börjat lyssna på Deportees tidigare.
71. Bon Iver - Holocene (Bon Iver)
Alla älskar Justin Vernon a.k.a. Bon Iver nuförtiden känns det som och även om jag inte skulle påstå att jag älskar honom så kan jag ju inte klandra folk som säger att dom gör det. Fastnade aldrig riktigt för debuten, fastnade lite mer för den här skivan. Denna låt är så vacker så det nästan gör ont.
Och så Spotify-länken
Top 100 2011: 81-90
Som sagt när jag kommer igång så går det ganska snabbt.
90. Cut Copy - Pharaohs & Pyramids (Zonoscope)
Australiensiska Cut Copys tredje LP blev lite av den sena vinterns/tidiga vårens album när den kom i februari. Framförallt första halvan av skivan är svinbra en av låtarna där är Pharaohs & Pyramids som nästan känns som två bra låtar i en.
89. Noah and the Whale - L.I.F.E.G.O.E.S.O.N. (Last Night on Earth)
Varje gång jag lyssnar på Noah and the Whale så förstår jag inte riktigt varför jag inte lyssnar mer på Londonkvartetten. Dom är ju bra och mysiga. Deras senaste album, det tredje i ordningen, är kanske inte det bästa men första singeln L.I.F.E.G.O.E.S.O.N. är väldigt, just det, bra och mysig.
88. Peter Bjorn and John - Breaker Breaker (Gimme Some)
Det är snart sex år sedan superhiten Young Folks kom och det känns som det inte snackats så mycket om PB&J efter det. Faktum är att svenska trion släppt tre album efter 2006 års Writer's Block och framförallt förra årets Gimme Some är riktigt bra svensk pop. Breaker Breaker är en liten snabb och glad låt.
87. Little Dragon - Ritual Union (Ritual Union)
Ett bra svenskt popår har det varit utan tvekan och äntligen har Little Dragon från Göteborg fått lite uppmärksamhet även på hemmaplan med sitt tredje album. Med inledande titelspåret gör bandet något dom är så bra på, får något som inte känns så speciellt att låta väldigt speciellt. Ganska enkelt att det blir så med Yukimi Naganos fantastiska röst dock.
86. The Go! Team - Ready To Go Steady (Rolling Blackouts)
Upptäckte den här skivan på vårkanten och den var helt perfekt för årstiden. Man kan nästan känna tussilagodoften från högtalarn och man blir sprudlande glad till The Go! Teams något säregna och genreblandande musik.
85. Friendly Fires - Blue Cassette (Pala)
Kanske årets refrängstarkaste album för är det nåt engelska Friendly Fires kan så är det refränger. Detta märker man på den fjärde singeln från deras andra album.
84. The Black Keys - Dead and Gone (El Camino)
The Black Keys fick till slut sitt stora genombrott ifjol med deras sjätte skiva Brothers och hamnade som bäst på en 22a plats med låten Tighten Up på min lista för 2010. Årets album, som inte kom förrän i december, är ännu bättre än Brothers och jag hade nästan kunnat ta med alla låtar på listan. Så blev det inte men en som är med är Dead and Gone som är ruggigt bra.
83. Yelle - Que veux-tu (Safari Disco Club)
Lite franska har väl ingen dött av? Även om man inte har någon aning om vad dom sjunger om så är det svårt att inte älska den här extremt glada franska popen. Den här låten är från andra albumet från gruppen som slog igenom 2007 med Ce Jeu.
82. Jens Lekman - Waiting for Kirsten (An Argument with Myself)
För det första hur kan man inte älska en textrad som "With a folköl and an eveningpaper"? En fin låt med en ännu finare historia bakom den. Blev välkänt att Kirsten Dunst var i Göteborg under Way Out West 2010 och att hon blev nekad att komma in på baren Kino en kväll. Samma kväll var starstruck Jens på jakt efter henne för att hon hade nämnt honom i någon intervju, dock utan lycka. Gullig låt och gullig text.
81. Does It Offend You, Yeah? - We Are the Dead (Don't Say We Didn't Warn You)
Ett av dom bästa bandnamnen! Bandet skulle döpa sig själv och bestämde sig för att ta det första som sades på TV. "My drinking. Does it offend you, yeah?" sa David Brent från The Office när dom satte på TV:n och så gick det alltså till. Inledande låten på deras andra skiva är ungefär lika awesome som den historien.
Nä nu blir det nog att vänta till imorgon för nästa del. Listan på Spotify
Top 100 2011: 91-100
Va fan vi kör igång va?!
Så där ja, då var listan igång. Får se i vilken takt resten kommer, brukar kunna gå ganska snabbt när jag får upp ångan. Och Spotify-listan är såklart också igång och den hittar ni här
Det var väldigt svårt att bestämma sig för vilka låtar som skulle få plats på listan i år. Även om jag tycker att topparna kanske var högre under förra årets skivår så har jag lyssnat på fler album i år och bredden har varit bättre än 2010. Hur som helst är jag nog ganska nöjd med dom låtar jag valt ut och det kommer alldeles säkert bli en fantastisk lista. Men som sagt nu kör vi igång.
100. Glasvegas - Euphoria, Take My Hand (EUPHORIC /// HEARTBREAK \\\)
Ett ganska bra år för skotsk musik skulle jag vilja påstå att det har varit och det mest kommersiellt framgångsrika bandet just nu är väl ändå Glasvegas. Deras andra LP blev inte lika hypad som debuten dock och den är inte lika bra heller. Euphoria, Take My Hand är bäst på skivan och den är riktigt bra, framförallt efter 25 sekunder när James Allen sjunger "Euphoria" med den bredaste skotska dialekten han kunde hitta typ.
99. Pete and the Pirates - Come To the Bar (One Thousand Pictures)
Pete and the Pirates från Reading i England släppte även dom sin andra LP om än lite mer i skymundan men minst lika trevlig som Glasvegas. Denna låt är trevligast och man vill ju inte annat än följa uppmaningen och dra till närmsta bar när man hör den.
98. YACHT - Utopia (Shangri-La)
YACHT från Portland, Oregon startade som ett soloprojekt för Jona Bechtolt men efter tre album fick projektet tillökning. Femte albumet Shangri-La är det andra som den duo som YACHT nu består av. Som deras tidigare skivor är det en ganska ojämn historia men med en del toppar och jag kan inte hjälpa att bli glad och vilja studsa omkring när öppningsspåret Utopia spelas.
97. Arctic Monkeys - Brick By Brick (Suck It and See)
Det börjar kännas enformigt men senaste albumet är ännu en besvikelse från Arctic Monkeys. Efter deras briljanta debutalbum så har det gått stadigt utför och det fjärde albumet Suck It and See är inget undantag. Intensiteten från förr återfinns i några få sekunder här och var men annars är det ett ganska tråkigt album. Brick By Brick är dock tillräckligt bra för att få vara med på listan.
96. Mogwai - Rano Pano (Hardcore Will Never Die, But You Will)
I fjol hade jag med en instrumental låt på listan, det kommer bli betydligt fler i år. Skotska Mogwai är först ut. Jag har inte fastnat helt för gruppen än men känns som deras senaste alster inte är deras starkaste. Rano Pano är riktigt härligt skränig i alla fall.
95. Wye Oak - Civilian (Civilian)
Sist att få plats på listan tack vare min gamla gymnasielärare Thomas! När The White Stripes lade ner verksamheten i år så är det bra att veta att en annan tjej/kille-rockduo tar över. Enda likheten i musiken är dock att båda två är bra och det funkar för mig. Lite folk, lite rock, mycket bra. Hade jag fått nyss om gruppen tidigare hade dom kanske fått en högre plats.
94. TV on the Radio - Second Song (Nine Types of Light)
2008 släppte TV on the Radio 2000-talets, enligt mig, bästa album, Dear Science. Att gruppen skulle få svårt att göra en lika bra uppföljare var självklart. Nine Types of Light är inte dålig men den har alldeles för få toppar tyvärr. Inledande Second Song är en av dom bästa dock.
93. Bibio - K is for Kelson (Mind Bokeh)
Britten Stephen Wilkinson släppte, under namnet Bibio, i år sin sjätte LP. Den är som tidigare album stundtals ganska konstig och lite för experimentell och stundtals riktigt bra. K is for Kelson är riktigt bra. Jag blir glad av den och tänker på sommar.
92. The Vaccines - Wreckin' Bar (Ra Ra Ra) (What Did You Expect From the Vaccines?)
Låtar behöver ju faktiskt inte vara längre än 1.22! Tidigt förra året tog jag en chansning och gick och kollade på The Vaccines här i Göteborg. Då hade dom bara släppt en singel så jag visste inte vad jag skulle vänta mig. Men jag blev glatt överraskad och när sedan debutalbumet kom så blev det snabbt en favorit.
91. Mastodon - Curl of the Burl (The Hunter)
Mastodon är det enda metalbandet jag lyssnar på nu för tiden och deras förra album, Crack in the Skye, är en av tidernas bästa metalalbum. I år kom femte albumet och det är inte lika bra, lite simplare och lite råare och det var just motsatsen till det jag gillade med Crack in the Skye. Andra singeln Curl of the Burl är höjdpunkten.
Så där ja, då var listan igång. Får se i vilken takt resten kommer, brukar kunna gå ganska snabbt när jag får upp ångan. Och Spotify-listan är såklart också igång och den hittar ni här
Top 100 2011
Förra årets lista blev en succé, eller tja den var skoj att göra iaf, så tanken är att gamusicineasts lista över dom bästa låtarna det gångna året ska bli en årlig tradition. 69 album och 744 låtar har varit med i urvalet och nu är mina 100 favoriter utvalda. Hur listan kommer att se ut exakt vet jag inte riktigt själv än men jag har ett hum om var låtarna kommer placera sig. Platserna 91-100 är åtminstone klar och ett inlägg om dessa bör komma upp lite senare ikväll. Saknas det någon låt så är det möjligt att jag inte hört den och isf tar jag gärna mot tips. Det är också möjligt att jag inte tycker om den så mycket eller att något annat skäl ligger bakom frånvaron och om så är fallet så kan jag bara säga tough luck.
Spotify-listan som medföljer är för tillfället tom men kommer så klart fyllas på allt eftersom nya inlägg kommer upp här. Den är dock redan tillgänglig här om ni vill subscriba på en gång och vara först med nya låtarna på listan.
This station is NOW operational
The Black Keys postade på facebook att dom ska spela på årets upplaga av Coachella-festivalen i California med den här postern:
Vad ser man? Jo många bra band som Black Keys, Metronomy, Justice, Arctic Monkeys, Explosions in the Sky, M83, The Big Pink och många fler. Man ser att det är en hel del svenska band som besöker festivalen och som dessutom är högt upp bland namnen (Hives, Miike Snow, Swedish House Mafia). Men framförallt är det en bokning som är helt sjukt.
AT THE DRIVE-IN!
11 år efter att gruppen splittrades och blev The Mars Volta och Sparta så väljer dom nu att återförenas. Det är ju nästan för bra för att vara sant! Det blir ju ingen USA-resa i april även om det vore skoj men man får ju hoppas att dom råkar få för sig att komma till Sverige en sväng. Hörni Way Out West, ska ni inte göra sommarens coolaste bokning?
Disney Classics #25: The Black Cauldron
Näst längst tid mellan två Disney classics and this is what they came up with?
The Black Cauldron (1985)
Good guy: Taran 1/5
Disney är inte känd för att ha fantastiska huvudkaraktärer men Taran är kanske den mest irriterande så här långt. Han gnäller hela tiden om att han vill vara en krigare istället för assisterande grisskötare men faktum är att han inte kan särskilt mycket. Tur eller hjälp från andra för honom framåt på äventyret.
Bad guy: The Horned King 4/5
Filmens enda behållning! Måste vara den Disneyskurk som ser överlägset läskigast ut, jag kommer knappt våga sova inatt. Förutom att vara allmänt menacing så lyckas han skapa en armé av återuppväckta skelett, pretty awesome. Hade det inte varit för hans riktigt lama sorti så hade han fått en 5:a. Voicad av John Hurt för övrigt.
Love interest: Eilonwy 1/5
Något känns lite off med Eilonwy men jag vet inte riktigt vad. Kan det vara namnet? Kan det vara att det känns som hon dyker upp från ingenstans hela tiden? Kan det vara för att hon inte gör nånting vettigt i filmen?
Comic relief: Gurgi 1/5
Om Taran är irriterande så är det ingenting i jämförelse med Gurgi. Gurgi är något slags djur, vad kan nog ingen förklara, som springer om kring och är feg, talar om sig själv i tredje person och är allmänt störande. Och den rösten, gaah I wish it could be unheard. När Gurgi till slut offrar sig själv och kastar sig i den magiska kitteln tänker jag bara "good riddance", tyvärr så är det ju en Disneyfilm så han överlever ändå till allas besvikelse.
Musical numbers: 0/5
What's this? En Disneyfilm utan sång? Ja faktiskt. Musiken i filmen är det väl inget fel på men inga sångnummer återfinns så jag kan inte sätta något betyg.
Total: 1/5
"Seven years in the making..." då hade väl Disney ändå kunnat gjort något bättre? Om man räknar bort alla episodfilmerna så är den här överlägset sämst. Lite konstigt för den känns ganska lovande, postern är lovande, introt är lovande, skurken är cool men skenet bedrar tyvärr. Filmen är fult animerad, har irriterande karaktärer och en ganska ofokuserad story. Jag förstår verkligen varför ingen känner till/kommer ihåg den här filmen.
Next up: The Great Mouse Detective
Disney Classics #24: The Fox and the Hound
Tod är Micke och Copper är Molle bara så ni vet. Hur dom svenska namnen kom till vette fan.
The Fox and the Hound (1981)
Good guy: Tod 3/5
Räven Tod är en ganska trevlig filur. Till en början naiv men lär sig ett och annat under resans gång. Får höjt betyg för att han står upp för sin vän och räddar honom från att bli uppkäkad av en fet och arg björn, trots att vännen ifråga jagat och velat döda Tod.
Bad guy: Copper 2/5
Sett till första halvan av filmen hade jag satt honom under "love interest" då den delen känns som Brokeback Mountain om Gyllenhaal och Ledger vore en räv respektive hund. Andra halvan är han ute efter Tod så han får ändå räknas som Bad guy även om vänskapen är för stark och godheten segrar. Lite som Darth Vader, fattas bara att han kastade ner sin galne jägare till husse i en avgrund.
Love interest: Vixey 1/5
Gör inte så mycket väsen av sig. Vågat att ta upp att man vill ha sex barn fem minuter efter man träffat sin partner dock.
Comic relief: Dinky och Boomer 1/5
Två fåglar som inte tillför nånting till storyn överhuvudtaget förutom sin humor som tyvärr är obefintlig. Enda roliga är på vintern när man vill tänka sig att Boomer håller på att säga "balls" när han blir avbryten i meningen "I'm freezing my b-b-b..." (även om han senare säger "I'm freezing my beak off").
Musical numbers: 2/5
Tod's surrogatmamma, ugglan Big Mama, har ett par halvtrevliga musiknummer men annars är det inte mycket att hurra för.
Total: 3/5
Första halvan är en svag tvåa, allt är frid och fröjd mellan vännerna (verkligen bara vänner?) och det mesta är rätt trist att se på. Andra halvan höjer filmen markant. Vännerna blir fiender, tryggheten hos Tods matte blir osäker och allt når sin kulmen i den avslutande jakten och efterföljande björnfighten. Måste bara tillägga hur boken som filmen bygger på skiljer sig. I den så dör Coppers "mentor" Chief, Tod dör av utmattning när han jagas av Copper, jägaren är ett fyllo som till slut måste åka till ett åldersomshem, han får inte ta med sig sin hund och skjuter därför Copper. Inte så mycket Disney över det där.
Next up: The Black fucking Cauldron
Distractions (TV-serie-lista)
The holidays är över och nu finns det bara en liten distraktion kvar innan jag ska återta bloggandet. Distraktionen är tv-serien Community som jag förälskat mig i. Men ha förtröstan, jag har bara halva säsong två och några avsnitt av säsong 3 sen ska jag återgå till Disney-tittandet och årslista-sammanställandet. Tills dess så känner jag väl att jag får bjuda på nånting iaf vilket oftast brukar leda till en lista. Så även denna gång så här kommer en lista på mina favoriter bland kompiskonstellationer på TV.
10. Marshall Eriksen & Ted Mosby (How I Met Your Mother)
Lite av min guilty pleasure-serie, den är ju inte så bra egentligen men jag tycker mycket om den ändå. Ett stort minus som serien har är att huvudkaraktären Ted inte alls är rolig. Hans bästa kompis Marshall är också en ganska tråkig karaktär men Jason Segel är en riktigt duktig skådespelare så det funkar. Som bästa kompisar är dom iaf riktigt bra.
9. Peter Griffin & Brian Griffin (Family Guy)
Hunden är människans bästa vän och det bevisas sannerligen i Family Guy. Peter och Brian är nog mina två favoritkaraktärer i serien och deras starka vänskapsband platsar utan tvekan på denna lista.
8. Hugo "Hurley" Reyes & Charlie Pace (Lost)
Lost är en av mina favoritserier om man räknar bort komedier och en av sakerna jag gillade mest var dom gånger huvudploten och allt allvar tog en liten paus. Visst alla gånger var inte bra som när Rose och Bernard gnäller i ett helt avsnitt eller den kassa Nikki och Paulo-episoden men när Charlie och Hurley bygger en golfbana blev åtminstone jag glad och varm i hjärtat.
7. Kyle Broflovski & Stan Marsh (South Park)
Visst, Cartman och Kenny är också med i gänget men den är hatad av alla och den andra dör hela tiden medan Stan & Kyle håller ihop i vått och torrt. Det kom för övrigt överraskande många manga-liknande homoerotiska bilder föreställande dessa två när jag sökte efter bild till denna lista.
6. George Costanza & Jerry Seinfeld (Seinfeld)
Det känns som det är många som inte uppskattar Seinfeld nu för tiden och jag förstår inte riktigt varför, jag tycker den är väldigt rolig iaf. Jerry & George har lite av en love-hate-relation till varandra och det är det som gör att den funkar så bra.
5. Mike Watt & Tim Bisley (Spaced)
Det var ett bra tag sedan jag såg Spaced men något jag kommer ihåg starkt är Tims och Mikes slow-mo-gunfight som kanske starkast visar hur nära vänner dom är.
4. Abed Nadir & Troy Barnes (Community)
Från min nya favoritserie alltså. Troy och Abed är väldigt olika men ändå inte, det är iaf två sköna killar som alltid got each others back. I ett avsnitt börjar dom bygga ett fort av kuddar och filtar i Abeds rum vilket till slut sprider sig till en hel filt-stad över hela skolan, det är fan respekt! De flesta avsnitten avslutas med någon rolig dialog med dessa två och ibland bjuder dom på rap på spanska.
3. Neal Schweiber, Sam Weir & Bill Haverchuck (Freaks and Geeks)
En trio vänner från den fantastiska serien Freaks and Geeks, ni kan ju gissa vilken av kategorierna dom tillhör. Bill är en av mina favoritkaraktärer all time och tillsammans med Neal och Sam visar han att trots att det är svårt att börja på high school som nörd så kan man ha roligt med sina vänner.
2. Jonathan Ames, George Christopher & Ray Hueston (Bored to Death)
Ännu en trio vänner men en lite bättre trio. Kemin mellan Jonathan, George och Ray (fantastiskt spelade av Jason Schwartzman, Ted Danson och Zach Galifianakis) är vad som gör denna, något underskattade, serie så fantastisk. Dom verkar ha så kul tillsammans oavsett om dom röker på, löser fall eller både och. Man vill hemskt gärna hänga på.
1. John "J.D." Dorian & Christopher Turk (Scrubs)
Är det möjligt att vara så bra kompisar? På TV verkar det gå iaf och man kan ju inte hjälpa att man blir lite avundsjuk. Scrubs är bra men inte världens bästa serie och även om jag gillar både Turk och J.D. så får dom inga jättehöga placeringar på min karaktärslista. Deras vänskap råder det dock inget tvivel om att den är nummer ett på TV. It's guy love between two guys!
10. Marshall Eriksen & Ted Mosby (How I Met Your Mother)
Lite av min guilty pleasure-serie, den är ju inte så bra egentligen men jag tycker mycket om den ändå. Ett stort minus som serien har är att huvudkaraktären Ted inte alls är rolig. Hans bästa kompis Marshall är också en ganska tråkig karaktär men Jason Segel är en riktigt duktig skådespelare så det funkar. Som bästa kompisar är dom iaf riktigt bra.
9. Peter Griffin & Brian Griffin (Family Guy)
Hunden är människans bästa vän och det bevisas sannerligen i Family Guy. Peter och Brian är nog mina två favoritkaraktärer i serien och deras starka vänskapsband platsar utan tvekan på denna lista.
8. Hugo "Hurley" Reyes & Charlie Pace (Lost)
Lost är en av mina favoritserier om man räknar bort komedier och en av sakerna jag gillade mest var dom gånger huvudploten och allt allvar tog en liten paus. Visst alla gånger var inte bra som när Rose och Bernard gnäller i ett helt avsnitt eller den kassa Nikki och Paulo-episoden men när Charlie och Hurley bygger en golfbana blev åtminstone jag glad och varm i hjärtat.
7. Kyle Broflovski & Stan Marsh (South Park)
Visst, Cartman och Kenny är också med i gänget men den är hatad av alla och den andra dör hela tiden medan Stan & Kyle håller ihop i vått och torrt. Det kom för övrigt överraskande många manga-liknande homoerotiska bilder föreställande dessa två när jag sökte efter bild till denna lista.
6. George Costanza & Jerry Seinfeld (Seinfeld)
Det känns som det är många som inte uppskattar Seinfeld nu för tiden och jag förstår inte riktigt varför, jag tycker den är väldigt rolig iaf. Jerry & George har lite av en love-hate-relation till varandra och det är det som gör att den funkar så bra.
5. Mike Watt & Tim Bisley (Spaced)
Det var ett bra tag sedan jag såg Spaced men något jag kommer ihåg starkt är Tims och Mikes slow-mo-gunfight som kanske starkast visar hur nära vänner dom är.
4. Abed Nadir & Troy Barnes (Community)
Från min nya favoritserie alltså. Troy och Abed är väldigt olika men ändå inte, det är iaf två sköna killar som alltid got each others back. I ett avsnitt börjar dom bygga ett fort av kuddar och filtar i Abeds rum vilket till slut sprider sig till en hel filt-stad över hela skolan, det är fan respekt! De flesta avsnitten avslutas med någon rolig dialog med dessa två och ibland bjuder dom på rap på spanska.
3. Neal Schweiber, Sam Weir & Bill Haverchuck (Freaks and Geeks)
En trio vänner från den fantastiska serien Freaks and Geeks, ni kan ju gissa vilken av kategorierna dom tillhör. Bill är en av mina favoritkaraktärer all time och tillsammans med Neal och Sam visar han att trots att det är svårt att börja på high school som nörd så kan man ha roligt med sina vänner.
2. Jonathan Ames, George Christopher & Ray Hueston (Bored to Death)
Ännu en trio vänner men en lite bättre trio. Kemin mellan Jonathan, George och Ray (fantastiskt spelade av Jason Schwartzman, Ted Danson och Zach Galifianakis) är vad som gör denna, något underskattade, serie så fantastisk. Dom verkar ha så kul tillsammans oavsett om dom röker på, löser fall eller både och. Man vill hemskt gärna hänga på.
1. John "J.D." Dorian & Christopher Turk (Scrubs)
Är det möjligt att vara så bra kompisar? På TV verkar det gå iaf och man kan ju inte hjälpa att man blir lite avundsjuk. Scrubs är bra men inte världens bästa serie och även om jag gillar både Turk och J.D. så får dom inga jättehöga placeringar på min karaktärslista. Deras vänskap råder det dock inget tvivel om att den är nummer ett på TV. It's guy love between two guys!
