Veckans Album: Arctic Monkeys - Whatever People Say I Am, That's What I'm Not
Artist: Arctic Monkeys
Album: Whatever People Say I Am, That's What I'm Not
Release: 23 Januari 2006
1. The View from the Afternoon
2. I Bet You Look Good on the Dancefloor
3. Fake Tales of San Francisco
4. Dancing Shoes
5. You Probably Couldn't See for the Lights but You Were Staring Straight at Me
6. Still Take You Home
7. Riot Van
8. Red Light Indicates Doors Are Secured
9. Mardy Bum
10. Perhaps Vampires Is a Bit Strong But...
11. When the Sun Goes Down
12. From the Ritz to the Rubble
13. A Certain Romance
Det brukar varje år komma ett brittiskt rockband som blir sjukt hypade och i mitten på 00-talet var det framförallt Arctic Monkeys tur. Sheffield-bandet var ett av dom första banden som byggde upp en stor fanbase via internet och blev därför väldigt omtalade redan innan skivkontrakt skrivits på. Intensiteten i deras liveframträdanden var den stora nyckeln till framgången och den intensiteten tog dom med sig på debuten 2006 Whatever People Say I Am... En intensitet tyvärr bara stundtals hittat tillbaka till på deras två senare fullängdare.
På i stort sett varje låt är det fullt ös som gäller men ösa på kan ju många band göra det som däremot gör Arctic Monkeys unika är att dom kombinerar det höga tempot med kanske dom bästa texterna brittisk rock har att erbjuda.
"And you can pour your heart our around three o'clock/When the 2 for 1's undone the writers block"
"Yeay but his bird said it's amazing, though, so all that's left/Is the proof that love's not only blind but deaf"
"But they're not half as bad as me/Say anything and I'll agree/Cause when it comes to acting up/I'm sure I could write a book"
Bara några smakprov på Alex Turners briljans som textförfattare, han skriver så man känner igen sig i scenarierna och på ett ofta humoristiskt sätt.
Och som sagt så är det denna lyriska genialitet i symbios med den råa rocken som gör Arctic Monkeys debut till en av 2000-talets allra bästa album.
Spotify
Bio: Inception
Såg att jag missat att publicera Inception-recensionen, Varsågod:
Årets biofilm, fyra på imdb's top 250-lista, filmen alla pratat om i sommaren. Hypen över Christopher Nolan's nya film, Inception, har kanske inte varit av Avatar-proportioner men den har varit stor vilket gjorde mig lite skeptisk faktiskt. Jag älskar Christopher Nolan så en ny film med honom som inte handlar om mörkklädda superhjältar (inget ont om Nolans Batman-filmer) fick mig såklart väldigt intresserad. Men av erfarenhet så blir jag lite, lite avskräckt när alla ser och älskar storfilmer på bio. Avatar levde verkligen inte upp till hypen enligt mig och med tanke på Nolan så tycker jag The Dark Knight inte heller var så bra som alla sa, jag föredrar faktiskt Batman Begins. Så vad är Inception för film egentligen? Det är svårt att inte säga för mycket om handlingen men jag ska försöka ge en kort sammanfattning:
Cobb (Leo DiCaprio) är en tjuv som gör inbrott i folks hjärnor med hjälp av en teknik som gör att han kan ta sig in i "offrets" drömmar för att hitta deras hemligheter. Detta har lett att han inte får återvända till USA och sin familj och därför måste han ta ett sista jobb för att kunna få tillbaka sitt liv.
Storyn är lite invecklad med tanke på att karaktärerna går in i folks drömmar i drömmarna och i början är det lite småsnurrigt men efter en stund så känns allt trots all förvirring helt glasklart och det är det som gör Nolan till en så bra berättare. Han lyckas berätta sina invecklade och intressanta storys på ett logiskt sätt. Men lyckas han att göra en bra film denna gång? Lyckas Inception leva upp till hypen?
Well, det är inte tidernas fjärde bästa film genom tiderna iaf. Varför? OK först lite kritik. Karaktärerna i Inception känns inte särskilt djup med Cobb som undantag. Både Ellen Page och Joseph Gordon-Levitt gör stora roller, och gör det bra, men vi får inte veta så mycket om vilka deras karaktärer är. Sen tycker jag personligen att Christopher Nolan har blivit lite för stor för sitt eget bästa. Han kommer aldrig att göra en lika lågmäld, subtil och, i mitt tycke, sjukt bra film som Memento utan det blir lite för mycket Hollywood, lite för pampigt och dessutom vid vissa tillfällen kusligt nära "dålig-action-humor" (eller "Michael-Bay-humor"*).
Dock lyckas Nolan fortfarande hålla sitt avstånd från den "vanliga" actionfilmen, mest tack vare den fantastiska storyn så klart. Nolan vet nog inte hur man gör en ointressant film och just story-mässigt når han sin kulmen i och med Inception. Men sen är det ju inte bara att han har en bra story hur han sen bygger upp drömvärldarna och använder sig av den är helt fantastiskt. Detta är dessutom första gången sedan hans debut som Nolan skriver manuset helt själv och det känns lite som han nog behöver sin side-kick, och bror, Jonathan, inte för att manuset till Inception är dåligt men det är inte heller fantastiskt.
Jag var inne på actionfilm tidigare och även om det är lite svårt att se Inception som en renodlad action så är det nog i den genren man får i huvudsak placera den och det finns en actionsekvens, en fight, som är en av dom bästa jag någonsin sett. Gordon-Levitts karaktär har sövt ner sina kollegor i en andra dröm (låter krångligt som sagt men det blir logiskt när ni ser den) och måste hålla Cillian Murphys karaktärs vakter från att stoppa uppdraget. Han befinner sig i en hotellkorridor men eftersom han i den tidigare drömmen sitter och sover i en bil som precis håller på att volta så är gravitation fucked up i den andra drömmen så hela korridoren snurrar runt medan han håller på att fightas med skurkarna vilket får resultatet att jag måste göra en lista över bästa film-fighterna snart och den här hamnar lätt top 3 om inte högst upp.
Som sagt, Inception är inte tidernas fjärde bästa film men jag skulle ändå vilja påstå att den lever upp till hypen. Svårt att säga efter en titt men just nu känns det som tillsammans med Matrix och Terminator 2 så är den i topp när det gäller actionfilmer iaf (om man nu ska klassa den som action alltså) och jag kan nästan förutspå att den kommer vara åtminstone topp 4 när 10-talet ska summeras om drygt 9 år.
9,5/10
*I majoriteten av hollywoods actionfilmer, kanske mest märkbart i Michael Bays alster, så förekommer ofta en hel del one-liners som i regel inte alls är roliga och ofta helt out of context och onödiga. Nolan var som sagt nära men gick inte helt ner sig i skiten.
Årets biofilm, fyra på imdb's top 250-lista, filmen alla pratat om i sommaren. Hypen över Christopher Nolan's nya film, Inception, har kanske inte varit av Avatar-proportioner men den har varit stor vilket gjorde mig lite skeptisk faktiskt. Jag älskar Christopher Nolan så en ny film med honom som inte handlar om mörkklädda superhjältar (inget ont om Nolans Batman-filmer) fick mig såklart väldigt intresserad. Men av erfarenhet så blir jag lite, lite avskräckt när alla ser och älskar storfilmer på bio. Avatar levde verkligen inte upp till hypen enligt mig och med tanke på Nolan så tycker jag The Dark Knight inte heller var så bra som alla sa, jag föredrar faktiskt Batman Begins. Så vad är Inception för film egentligen? Det är svårt att inte säga för mycket om handlingen men jag ska försöka ge en kort sammanfattning:
Cobb (Leo DiCaprio) är en tjuv som gör inbrott i folks hjärnor med hjälp av en teknik som gör att han kan ta sig in i "offrets" drömmar för att hitta deras hemligheter. Detta har lett att han inte får återvända till USA och sin familj och därför måste han ta ett sista jobb för att kunna få tillbaka sitt liv.
Storyn är lite invecklad med tanke på att karaktärerna går in i folks drömmar i drömmarna och i början är det lite småsnurrigt men efter en stund så känns allt trots all förvirring helt glasklart och det är det som gör Nolan till en så bra berättare. Han lyckas berätta sina invecklade och intressanta storys på ett logiskt sätt. Men lyckas han att göra en bra film denna gång? Lyckas Inception leva upp till hypen?
Well, det är inte tidernas fjärde bästa film genom tiderna iaf. Varför? OK först lite kritik. Karaktärerna i Inception känns inte särskilt djup med Cobb som undantag. Både Ellen Page och Joseph Gordon-Levitt gör stora roller, och gör det bra, men vi får inte veta så mycket om vilka deras karaktärer är. Sen tycker jag personligen att Christopher Nolan har blivit lite för stor för sitt eget bästa. Han kommer aldrig att göra en lika lågmäld, subtil och, i mitt tycke, sjukt bra film som Memento utan det blir lite för mycket Hollywood, lite för pampigt och dessutom vid vissa tillfällen kusligt nära "dålig-action-humor" (eller "Michael-Bay-humor"*).
Dock lyckas Nolan fortfarande hålla sitt avstånd från den "vanliga" actionfilmen, mest tack vare den fantastiska storyn så klart. Nolan vet nog inte hur man gör en ointressant film och just story-mässigt når han sin kulmen i och med Inception. Men sen är det ju inte bara att han har en bra story hur han sen bygger upp drömvärldarna och använder sig av den är helt fantastiskt. Detta är dessutom första gången sedan hans debut som Nolan skriver manuset helt själv och det känns lite som han nog behöver sin side-kick, och bror, Jonathan, inte för att manuset till Inception är dåligt men det är inte heller fantastiskt.
Jag var inne på actionfilm tidigare och även om det är lite svårt att se Inception som en renodlad action så är det nog i den genren man får i huvudsak placera den och det finns en actionsekvens, en fight, som är en av dom bästa jag någonsin sett. Gordon-Levitts karaktär har sövt ner sina kollegor i en andra dröm (låter krångligt som sagt men det blir logiskt när ni ser den) och måste hålla Cillian Murphys karaktärs vakter från att stoppa uppdraget. Han befinner sig i en hotellkorridor men eftersom han i den tidigare drömmen sitter och sover i en bil som precis håller på att volta så är gravitation fucked up i den andra drömmen så hela korridoren snurrar runt medan han håller på att fightas med skurkarna vilket får resultatet att jag måste göra en lista över bästa film-fighterna snart och den här hamnar lätt top 3 om inte högst upp.
Som sagt, Inception är inte tidernas fjärde bästa film men jag skulle ändå vilja påstå att den lever upp till hypen. Svårt att säga efter en titt men just nu känns det som tillsammans med Matrix och Terminator 2 så är den i topp när det gäller actionfilmer iaf (om man nu ska klassa den som action alltså) och jag kan nästan förutspå att den kommer vara åtminstone topp 4 när 10-talet ska summeras om drygt 9 år.
9,5/10
*I majoriteten av hollywoods actionfilmer, kanske mest märkbart i Michael Bays alster, så förekommer ofta en hel del one-liners som i regel inte alls är roliga och ofta helt out of context och onödiga. Nolan var som sagt nära men gick inte helt ner sig i skiten.
Veckans Album: Erland and the Carnival - Erland and the Carnival
Artist: Erland and the Carnival
Album: Erland and the Carnival
Release: 25 Januari 2010
1. Love Is A Killing Thing
2. My Name Is Carnival
3. You Don't Have To Be Lonely
4. Trouble In Mind
5. Tramps and Hawkers
6. The Derby Rum
7. Disturbed This Morning
8. Was You Ever See
9. The Sweeter The Girl (The Harder I Fall)
10. Everything Came Too Easy
11. One Morning Fair
12. Gentle Gwen
13. The Echoing Green
Metacritic.com är en sida som jag besöker frekvent. Det är en sida som samlar en massa recensioner av filmer, album och spel och sedan räknar ett medelbetyg baserat på dessa av varandra oberoende recensioner. Framförallt brukar jag gå in där för att leta upp ny musik, ser efter vilka nya släpp som får bra kritik och kollar upp dom som verkar intressanta. Broken Social Scene, Animal Collective, Avi Buffalo är några fantastiska grupper som jag upptäckt den vägen och nu senast så var det den Londonbaserad folk-rock-gruppen Erland and the Carnival. Gruppen bildades av bl a Simon Tong som har spelat gitarr i bl a The Verve och Blur i slutet av 00-talet och började med att göra experimentella versioner av gamla brittiska folksånger.
Några "Traditional"-låtar finns med på gruppens självbetitlade debutalbum medan resten av låtarna är skrivna av Tong i samma anda som dom låtarna som han influerats av och det är Tongs låtar som är dom starkaste framförallt Trouble In Mind som redan nu är en het kandidat till årets låt. Trouble In Mind är den sista i en mycket stark trio låtar som inleds med en cover av 60-tals-folksångaren Jackson C Frank med det passande namnet My Name Is Carnival. Den följs upp av den lite mer fartfyllda You Don't Have To Be Lonely och sedan den underbara Trouble In Mind som innehåller en vacker text inlindad i ännu vackrare melodier.
Efter denna smått magiska inledning på skivan så är det egentligen inte så konstigt att albumet tappar lite i mitten utan att för den delen vara dålig. Men även i den senare hälften av den kanske nån låt för långa skivan så finns det en del guldkorn som The Sweeter The Girl och Gentle Gwen.
Allt som allt så är det en mycket bra skiva som förmodligen kommer att vara med när jag sitter och diskuterar med mig själv i slutet av året om vilken skiva som är nya decenniets första Årets Album.
Spotify
Way Out West 2010 del 3
Senaste tiden har gått åt till att flytta, börja skolan och framförallt vara utan dator därav den enormt bristfälliga uppdateringen. Men det ska det bli ändring på och jag börjar med att avsluta WOW-triologin med lördagen den 14:es bravader:
The Drums
Bronsplatsen på min pre-wow-countdown innehölls av den extremt popiga kvartetten The Drums. Och killarna från New York levde verkligen upp till förväntningarna. The Drums öppnade lördagens festivalande vilket innebar att konserten började redan kl 13.30 och att man borde vara ganska seg vid den tiden. Men när det började närma sig så tog förväntningarna över och när dom äntrade scenen och började spela sin dansanta pop så var det helt omöjligt att stå still. När dessutom den till synes i början så blyge gitarristen tar fram en tamburin på andra och bästa låten, My Best Friend, och går helt bananas så kan man inte bli annat än helt lyrisk. Sångaren Jonathan Pierces scennärvaro och coolhet var det inget fel på heller. Sen att låtmaterialet är helt fantastiskt gör detta till en av Way Out Wests höjdpunkter. Och ett band som bugar efter varje spelad låt är ett band jag älskar!
4,5/5
Mumford & Sons
Efter att The Drums var klar med sitt så var det dags att kolla in tvåan på min countdown och, tja, Londongruppen gjorde väl sitt jobb. Sen bör tilläggas att "göra sitt jobb" för Mumford & Sons innebär att gör en sick-epic-blow-your-mind-spelning. Med andra ord så var det väldigt bra. Detta är tredje gången jag ser Mumford och jämfört med dom två tidigare tillfällena så bleknar spelningen i Slottsskogen lite grann faktiskt. Tre stora orsaker:
1. Mumford ska helst ses på en intim scen jag tycker inte riktigt dom passar för en stor festivalscen.
2. Spelningen var för tidig, Mumford vill man se på kvällen inte klockan 15
3. Speltiden var alldeles för kort, tidiga spelningar på festivaler brukar ju innebära kortare spelningar. Mumford höll inte ens på i 45 minuter tror jag.
Alla tre orsaker är ju dock inget Mumford kan göra nånting åt och det verkade inte spela dom någon roll heller. Dom bjöd på sin vanliga ofattbara spelglädje och Roll Away Your Stone är alltid helt fantastisk live!
4,5/5
Håkan Hellström
Lördagen var ganska tom på spelningar jag verkligen ville se så det blev en ganska lång paus mellan Mumford och festivalens klimax, och femma på min lista, hemmasonen Håkan Hellström. I stort sett alla som var på festivalområdet stod framför Flamingoscenen och inväntade tonerna till Känn ingen sorg för mig Göteborg, första spåret på skivan med samma namn som han under denna spelning skulle spela från start till mål. Stämningen som infann sig från att Håkan med band kom upp på scenen iförda sina gamla sjömanskostymer till att det enda extranumret, en specialskriven låt för detta tillfälle, var helt magisk och det var lätt att se att Håkan själv var tagen av den enorma respons han fick. Låtarna då? Första skivan är ju riktigt bra dock tycker jag att den tappar lite efter den inledande trion (Känn ingen sorg, Vän med en bil och Ramlar) så var också fallet under wow-spelningen. Den explosion och eufori som dessa tre låtar skapade var kanske festivalens höjdpunkt och det är ju såklart svårt att bibehålla den känslan hela vägen. Men en magisk, speciell, klassisk spelning var det som jag är väldigt nöjd att jag fick vara med om.
4,5/5
Laura Marling
Efter urladdningen med Håkan så var det svårt att ladda om, det fanns intresse men inte ork för Broken Bells. Istället drogs det till samma ställe där helgen började; Annedalskyrkan denna gång med Laura Marling på scenen. Det var en väldigt fin spelning men tyvär var jag väldigt trött så det var lite svårt att ha full fokus på och kunna uppskatta Lauras stämningsfulla sång. Men det var en värdig avslutning på en underbar helg och nu är det bara att vänta till Way Out West 2011 och se hur detta års upplaga ska toppas.
3/5
The Drums
Bronsplatsen på min pre-wow-countdown innehölls av den extremt popiga kvartetten The Drums. Och killarna från New York levde verkligen upp till förväntningarna. The Drums öppnade lördagens festivalande vilket innebar att konserten började redan kl 13.30 och att man borde vara ganska seg vid den tiden. Men när det började närma sig så tog förväntningarna över och när dom äntrade scenen och började spela sin dansanta pop så var det helt omöjligt att stå still. När dessutom den till synes i början så blyge gitarristen tar fram en tamburin på andra och bästa låten, My Best Friend, och går helt bananas så kan man inte bli annat än helt lyrisk. Sångaren Jonathan Pierces scennärvaro och coolhet var det inget fel på heller. Sen att låtmaterialet är helt fantastiskt gör detta till en av Way Out Wests höjdpunkter. Och ett band som bugar efter varje spelad låt är ett band jag älskar!
4,5/5
Mumford & Sons
Efter att The Drums var klar med sitt så var det dags att kolla in tvåan på min countdown och, tja, Londongruppen gjorde väl sitt jobb. Sen bör tilläggas att "göra sitt jobb" för Mumford & Sons innebär att gör en sick-epic-blow-your-mind-spelning. Med andra ord så var det väldigt bra. Detta är tredje gången jag ser Mumford och jämfört med dom två tidigare tillfällena så bleknar spelningen i Slottsskogen lite grann faktiskt. Tre stora orsaker:
1. Mumford ska helst ses på en intim scen jag tycker inte riktigt dom passar för en stor festivalscen.
2. Spelningen var för tidig, Mumford vill man se på kvällen inte klockan 15
3. Speltiden var alldeles för kort, tidiga spelningar på festivaler brukar ju innebära kortare spelningar. Mumford höll inte ens på i 45 minuter tror jag.
Alla tre orsaker är ju dock inget Mumford kan göra nånting åt och det verkade inte spela dom någon roll heller. Dom bjöd på sin vanliga ofattbara spelglädje och Roll Away Your Stone är alltid helt fantastisk live!
4,5/5
Håkan Hellström
Lördagen var ganska tom på spelningar jag verkligen ville se så det blev en ganska lång paus mellan Mumford och festivalens klimax, och femma på min lista, hemmasonen Håkan Hellström. I stort sett alla som var på festivalområdet stod framför Flamingoscenen och inväntade tonerna till Känn ingen sorg för mig Göteborg, första spåret på skivan med samma namn som han under denna spelning skulle spela från start till mål. Stämningen som infann sig från att Håkan med band kom upp på scenen iförda sina gamla sjömanskostymer till att det enda extranumret, en specialskriven låt för detta tillfälle, var helt magisk och det var lätt att se att Håkan själv var tagen av den enorma respons han fick. Låtarna då? Första skivan är ju riktigt bra dock tycker jag att den tappar lite efter den inledande trion (Känn ingen sorg, Vän med en bil och Ramlar) så var också fallet under wow-spelningen. Den explosion och eufori som dessa tre låtar skapade var kanske festivalens höjdpunkt och det är ju såklart svårt att bibehålla den känslan hela vägen. Men en magisk, speciell, klassisk spelning var det som jag är väldigt nöjd att jag fick vara med om.
4,5/5
Laura Marling
Efter urladdningen med Håkan så var det svårt att ladda om, det fanns intresse men inte ork för Broken Bells. Istället drogs det till samma ställe där helgen började; Annedalskyrkan denna gång med Laura Marling på scenen. Det var en väldigt fin spelning men tyvär var jag väldigt trött så det var lite svårt att ha full fokus på och kunna uppskatta Lauras stämningsfulla sång. Men det var en värdig avslutning på en underbar helg och nu är det bara att vänta till Way Out West 2011 och se hur detta års upplaga ska toppas.
3/5
