Disney Classics #52: Wreck-It Ralph
Mitt Disney Classics-maraton tog slut för ett bra tag sedan så det har hunnit komma två nya Disney Classics som jag kollat in nu och jag kände att det inte var mer än rätt att lägga upp en liten DC-recension på dessa as well! Först ut:
Wreck-It Ralph (2012)
Good guy: Wreck-It Ralph 2/5
Egentligen är ju Ralph ursprunlgigen en bad guy i arkadspelet Fix-It Felix Jr. men hans stora dröm är ju att egentligen vara en good guy och större delen av filmen är han ju faktiskt det. John C. Reilly gör rösten och gör det godkänt men inte exceptionellt. Sen är ju inte Ralph så exceptionell som karaktär heller. Hade hellre sett Donkey Kong i huvudrollen.
Bad guy: King Candy/Turbo 2/5
King Candy är inte så mycket bad guy förrän sista minuterna egentligen, då det också framkommer att han är en gammal galen 8-bit-karaktär från spelet Turbotastic. Att han blir muterad med rymd-insekterna i slutet känns lite märkligt och fånigt. Det bästa med karaktären är när hans tidigare karaktär säger "Turbotastic" när han spårat ur.
Love interest: Calhoun 2/5
Calhoun är den stridslystne sergeanten från Call of Duty-kopian "Hero's Duty". Hon väcker känslor hos Fix-It Felix när han med hjälp av henne ger sig av för att rädda den bortsprungne Ralph. Lite skoj att hon har programmerats med "the most tragic backstory ever". Annars är hon väl sådär.
Comic relief: Vanellope 1/5
Vet inte hur mycket comic relief hon är egentligen, snarare co-star, men tanken är väl att hon ska vara underhållande. Är hon det då? Nej. Bara irriterande. Sarah Silverman, som gör rösten, kan ju vara rolig då och då men hennes röst är just irriterande och när de pitchar upp hennes röst så den blir ännu gällare, samt inte ger henne några skämt att jobba med, då blir det bara trist.
Musical numbers: 1/5
Inte många nummer i denna film inte. Några specialskrivna låtar till eftertexterna samt några poplåtar som används i filmen. Lite skoj att Skrillex gjort musik till en sekvens. Lika skoj vet jag inte om det är att Rihannas låt Shut Up and Drive, en låt som enbart innehåller metaforer för sex, är så lämplig i en barnfilm.
Total: 2/5
Första halvtimmen av filmen är fyndig, rolig och smått fantastisk för mig som fan av tv-spel. Jag sitter med uppspärrade ögon och freezeframe:ar nästan varje bildruta för att leta referenser och figurer från kända tv-spel. Sista timmen och tio minuterna, efter att de kommit till Sugar Rush-landet, är däremot riktig tråkigt. Kanske inte så jättedåligt egentligen men med tanke på min fascination av inledningen så blir det bara segt. Jag hade ju velat sett att de spann vidare på storyn och temat i början, vad gör karaktärerna när arkadhallen stängt för dagen? Hade velat sett Ralph springa omkring i diverse kända spel för att försöka passa in. (Hade ju också helst sett att det var Donkey Kong och Mario (eller Jumpman som han hette i början) istället för nyskapade karaktärer.) Jag känner mig berövad på den filmen som jag känner utlovades i början. Besviken.
Inom kort: Frozen
Disney Classics #51: Winnie the Pooh
Sist men inte minst:
Winnie the Pooh (2011)
Good guy: Winnie the Pooh 3/5
Om Pooh var ett egoistiskt svin i förra filmen så är han här bara ett egoistiskt pucko. Inte lika egoistisk är han heller hela tiden men han är däremot minst lika lätt att tycka om. Mysig som alltid är han den där björnen.
Bad guy: The Backson 2/5
The Backson finns ju inte egentligen (eller?) utan är bara en felläsning av Christopher Robins meddelande "Back soon". Men djuren hjälps åt att måla upp ett elakt monster och försöker fånga honom för att få tillbaka Christopher som de tror har kidnappats av Backson.
Love interest: Christopher Robin 2/5
Ägaren till historiens alla djur har gått från bad guy till love interest för alla karaktärer gillar ju honom och gör allt de kan för att rädda honom när han försvunnit. Den nya rösten är dessutom mycket bättre, även om det är en ganska irriterande brittisk barnröst så passar det så mycket bättre att han låter barnsligare än i tidigare versioner.
Comic relief: Tigger 2/5
På 70-talet hade han en egen del i filmen men här tar han mindre plats. Han är lite smårolig, kanske framförallt när han försker få Eeyore att bli Tigger 2
Musical numbers: 3/5
En hel del rätt mysiga låtar som passar bra in i den mysiga stämningen i Hundred Acre Woods. Och Zooey Deschanel sjunger tre låtar vilket så klart är awesome!
Total: 4/5
På vissa sätt kan den här knappt timmeslånga filmen ses som en bagatell men den är så jäkla charmig och mysig och jag kan inte annat än att bara må bra när jag ser den. Storyn, som i grunden bara går ut på att Pooh är hungrig, är inte jättestark men det gör inte så mycket när filmen är så vacker, skojig och som varm som den här är. Winnie the Pooh är en film man blir glad av helt enkelt.
Next up: Nä nu är det slut. Åtminstone tills Wreck-it Ralph kommer senare i år. Det är för övrigt en film jag ser fram emot, den handlar om en bad guy från ett gammalt arkadspel som drömmer om att en gång få vara hjälte i ett tv-spel. Men just nu finns det som sagt inga fler Disney Classics. Vad ska man ta sig an för filmtittarprojekt härnäst tro? Förslag?
Disney Classics #50: Tangled
Tangled (2010)
Good guy: Rapunzel 2/5
En tjej med jättelångt hår som har superkrafter, låter väl spexigt. Jo, nja, nä eller hon är väl okej. Dock känns hon väldigt ung vilket är lite disturbing då det hela romansen i filmen därmed luktar barnarov.
Bad guy: Gothel 2/5
Trots att filmen kryllar av skurkar så är det en gammal tant som är the bad guy. Hon t o m kallar sig själv för bad guy. Gothel har kidnappat Rapunzel och håller henne inlåst i ett torn för att utnyttja krafterna i hennes hår för att hålla sig ung. Hon är elak men mest är hon en svag version av Lady Tremain från Askungen.
Love interest: Flynn Rider 3/5
Flynn Rider är en ökänd skurk men egentligen heter han Eugene Fitzherbert och är innerst inne en hygglig kille. Den karaktärsförvandlingen har man ju sett ett antal gånger men Flynn är rätt rolig och charmig och jag tror jag tycker han är bra.
Comic relief: Maximus 2/5
Det finns nästan alltid en halvrolig karaktär som inte pratar i Disneyfilmer så även här i form av Rapunzels kameleont-husdjur. Den största comic relief-en i filmen är dock hästen Maximus som inte heller har några repliker men däremot beter sig väldigt mycket som en människa. Han är lite smårolig ibland men inte så ofta, tur att det finns andra humorinslag som väger upp.
Musical numbers: 3/5
Kändes som det var väldigt många sångnummer i denna film, de flesta var tyvärr ganska intetsägande. Plus till I've Got a Dream, en rolig låt som Rapunzel sjunger med alla tjuvar som fick mig att tänka på Camelot-låten från Monty Python and the Holy Grail. Extra minus till kanske det konstigaste låt-montage jag sett då Rapunzel kommer till staden för första gången.
Total: 3/5
Var ganska tveksam både innan och i början av filmen. Dels kändes den lite mesig och dels var jag inte helt förtjust i utseendet på filmen. Efterhand tyckte jag dock bättre och bättre om den. Även om jag inte gillar hur den ser ut så blev jag väldigt imponerad över själva animeringen. Alla karaktärer var väl inte superbra men ingen är dålig och storyn är helt ok. Men framförallt fann jag filmen underhållande. Till skillnad från Princess and the Frog, som inte bjöd på några skratt, så hade denna en hel del bra inslag av humor att bjuda på. T o m Disneys sedvanliga förutsägbarheter misslyckades med att få mig att ogilla denna film.
Next up: Winnie the Pooh
Disney Classics #49: The Princess and the Frog
The Princess and the Frog (2009)
Good guy: Tiana 2/5
Helt ok karaktär egentligen väl men Tiana besitter väl, som nästan alla andra huvudkaraktärer i Disneys historia, the main character curse. Känns som hon inte tillför så mycket mer än att vara just storyns huvudkaraktär.
Bad guy: Dr Facilier a.k.a. The Shadow Man 4/5
Filmens behållning. När jag tänker efter så är en fyra kanske lite för högt betyg men The Shadow Man är värd den marginalen till övriga betyg i den här genomgången. Den mystiske voodoo-mannen, vars skugga nästan är en ännu större skurk, är rätt creepy och har en riktigt bra bad-guy-låt. Mycket bra voicad av duktige Keith David
Love interest: Prince Naveen 2/5
Snudd på en trea till Prinsen som voodoofieras till ett liv som groda. Jag tycker att den bortskämda men inte längre rika prinsen är ganska charmig men betyget dras ner när de snabbt ska försöka väcka sympatier för honom genom att dra upp nån jag-fick-allt-fixat-för-mig-men-det-är-ändå-synd-om-mig-dravel.
Comic relief: Louis & Ray 2/5
Varken Louis, den trumpetande alligatorn, eller eldflugan Ray bjuder inte på många skratt, inget om du frågar mig, i denna film även om detta är meningen med dessa karaktärer. Rays öde i filmen var nog också det sämsta med filmen.
Musical numbers: 3/5
Randy Newman står bakom låtarna i denna film och säga vad man vill om honom men så länge man slipper höra honom sjunga så är han faktiskt en duktig tecknad-film-låtskrivare. En hel del catchy New Orleans-influerade låtar där Shadow Mans nummer sticker ut som den bästa låten.
Total: 2/5
Jag hade lite förhoppningar på denna film faktiskt, hade hört att den skulle vara bra med gammaldags Disney-känsla. Visst filmen går tillbaka till old fashioned animering efter tre datoranimerade filmer och det är ju förvisso trevligt men filmen i sig, not so good. I stort sett allt i filmen känns gjort, den är förutsägbar till den grad att t o m det oförutsägbara blir förutsägbart, humorn lyser med sin frånvaro, storyn och dess sensmoral känns stundtals trivial och stundtals diffus och karaktärerna är med några få undantag ganska tråkiga. Fram till sista kvarten kände jag att detta var en axelryckning till film sen tog den en vändning mot det ännu sämre och de sista minuterna var näst intill outhärdliga.
The Princess and the Frog är trots allt inte en dålig film egentligen men jag hade hoppats på betydligt mer än så här.
Next up: Tangled
Disney Classics #48: Bolt
Bolt (2008)
Good guy: Bolt 3/5
Bolt är, precis som Truman i The Truman Show, ovetande om att han är stjärnan i en TV-serie och tror således att han har de superkrafter han har i serien även på riktigt. Bolt är en trevlig karaktär framförallt när det börjar gå upp för honom att han bara är en vanligt hund och ska börja försöka bete sig som en sådan.
Bad guy: Hollywood 2/5
Förutom den elaka karaktären som finns i tv-serien i filmen så är det nog Hollywood som är närmast att vara bad guy. Produktionsbolaget bakom tv-serien är elaka genom att göra allt för att Bolt inte ska fatta att allt är fake. Men framförallt är det Pennys agent som är svinig då han försöker exploatera henne på alla möjliga sätt.
Love interest: Penny 2/5
Penny är Bolts motspelare och matte i tv-serien men det starka bandet dem emellan är genuint från båda parter så det är fint när de båda äntligen återförenas även om inte Penny är en särskilt rolig karaktär.
Comic relief: Rhino 2/5
En hamster som rullar omkring i en boll och är ett stort fan av superhunden Bolt borde kunna vara en rolig sidekick men är dessvärre inte det.
Musical numbers: 2/5
Var det några låtar i den här filmen? Jo det var det väl men de gjorde varken från eller till, som vanligt i de senaste filmerna. Dags att hyra in Phil Collins snart igen?
Total: 3/5
Efter en smått awesome inledande actionsekvens så är filmen ganska trevande men den tar sig efterhand och blir riktigt hygglig efter att Bolt inser att han inte är någon superhund. Även om filmen till viss del känns som en blandning av typ alla Pixars filmer så gillar jag idén och den utförs på ett helt ok sätt, hade gärna sett lite mer/bättre komiska inslag dock.
Next up: The Princess and the Frog
Disney Classics #47: Meet the Robinsons
Meet the Robinsons (2007)
Good guy: Lewis 3/5
För att vara en barnkaraktär voicad av ett barn i en Disneyfilm så är huvudkaraktären i denna film helt ok. Det supersmarta, föräldralösa barnets historia om hur han letar en familj är ganska fin.
Bad guy: Bowler Hat Guy 4/5
Ett av de bästa bad guy-utseendena någonsin, så over the top. Hans blandning av att vara riktigt elak och samtidigt riktigt silly är väldigt underhållande.
Love interest: Franny 2/5
Mr Robinsons fru och mamma till Lewis nyfunna vän Wilbur är en godhjärtad figur som dessutom lyckats dresserat ett gäng grodor till att bli ett fullfjädrat big band.
Comic relief: The Robinsons 3/5
Resten av familjen Robinson är också underhållande, för det mesta iaf. Roligast är nog tvillingarna Uncle Spike och Uncle Dimitri och även Adam West som Uncle Art. En kul detalj är också att Wilbur säger att hans pappa ser ut som Tom Selleck när Lewis frågar och att det sen är Tom Selleck som gör rösten när väl Mr Robinson gör entré i filmen.
Musical numbers: 2/5
Kommer inte ihåg någon låt från filmen även fast jag såg den alldeles nyss och det säger väl det mesta. Danny Elfman står för musiken i övrigt och det är ju bra.
Total: 3/5
Hade väldigt låga förväntningar på den här filmen och kan inte annat än säga att jag blev väldigt positivt överraskad. Storyn och filmen är väl inte så mycket mer än ok, visst det är som sagt en fin story men kanske inte så originell. Däremot gillar jag hur filmen ser ut, datoranimation funkar mycket bättre här än i Chicken Little och framtidsvisionen är färgsprackande och mysig. Men framförallt tycker jag att Meet the Robinsons är underhållande. Roliga karaktärer, roliga skämt, mycket är galet och löjligt men aldrig "barnsligt löjligt" utan "roligt löjligt". Disney kommer nästan upp i Pixars nivå här, t o m bättre än vissa Pixar-filmer kanske.
Next up: Bolt
Disney Classics #46: Chicken Little
Disney goes computer animation
Chicken Little (2005)
Good guy: Chicken Little 3/5
Den typiska missförstådda, ocoola nörden som söker approval från sin omgivning i allmänhet och sin far i synnerhet. Har setts förut såklart men jag vet inte om det är för att Zach Braff gör rösten men jag finner Chicken Little charmig på något sätt.
Bad guy: Foxy Loxy 1/5
Fick nästan läsa mig till att det var denna klasskamrat till Chicken som är bad guy i och med att det är hon som leder "mobbningen" mot honom i skolan men ärligt talat så märks det inte särskilt mycket i filmen så nä, det här är ingen höjdare till bad guy.
Love interest: Ugly Duckling 2/5
Abbagail Ducktail Mallard, kallad Ugly Duckling, är en av Chickens kompisar och de är båda hemligt kära i varandra. Hon är en rätt ok karaktär men gör inte så jättemycket väsen av sig.
Comic relief: Runt of the Litter 2/5
Den tjocka, discoälskande grisen är Chickens andra kompis och det roliga med honom är väl att han är tjock, ängslig och lite korkad. Ibland funkar det litegrann men oftast är han inte så jätterolig.
Musical numbers: 2/5
Mestadels består soundtracket av gamla låtar och visserligen är det schysst med REM i en Disneyfilm men i huvudsak är det onödiga covers på låtar.
Total: 2/5
Jag har lite svårt att bestämma mig vad jag egentligen tycker om Chicken Little. Den är ganska rolig men ändå inte. Den är rätt mysigt animerad men ändå inte. Den har charmiga karaktärer men ändå inte. Det är samma kille som ligger bakom Emperor's New Groove, som jag verkligen gillade, och det kan märkas en del i denna film också men det är några fler swing-and-a-miss bland skämten och popkulturreferenserna i Chicken Little. I slutändan så känner jag att det var en hyffsat bra film. Men ändå inte.
Next up: Meet the Robinsons
Disney Classics #45: Home on the Range
Home on the Range (2004)
Good guy: Maggie 1/5
Maggie är en ko som vunnit utställningar och vänder upp och ner på livet på rangen Patch of heaven. Maggie är också en irriterande och jobbig huvudkaraktär.
Bad guy: Alameda Slim 1/5
Även den stora skurken är rätt irriterande och jobbig. Till en början verkar han ganska bra som bad guy och inledningen till hans låt är ganska lovande. Sen börjar han joddla och allt är downhill därifrån. Hade hellre sett att Wesley och/eller Rico fått mer plats i filmen då dessa två har större skurkpotential.
Love interest: Mrs Calloway & Grace 1/5
Inte så mycket kärlek i denna film men de två nästan-huvudkaraktärerna är iaf älskade av hon som sköter farmen de bor på. De två korna är som det mesta med denna film inte på något sätt nyskapande och allmänt tråkiga.
Comic relief: Willie Brothers 1/5
Lite oklart egentligen vem som egentligen är comic relief i denna film, dels för att många tar sig an rollen och dels för att ingen lyckas. Ett skämt i filmen är rätt roligt dock och det står Alameda Slims hjälpredor, och tillika trillingarna, Willie Brothers för.
Musical numbers: 2/5
Några halvcatchiga låtar med countrytema men overall så är det inte mycket att hurra för.
Total: 1/5
Det känns verkligen som ingen inblandad i denna film ens försökte, verkar inte ligga någon ansträngning bakom Home on the Range. Storyn är gjord till döds, karaktärerna är för många och engagerar inte, animeringen är ful och känns halvfärdig, skämten är billiga och snudd på pinsamma. Sammanfattningsvis så är detta en av Disneys sämsta filmer, nudd på Dinosaur-klass faktiskt.
Next up: Chicken Little
Disney Classics #44: Brother Bear
Faktiskt den enda Disneyfilmen efter Mulan som jag hade sett tidigare.
Brother Bear (2003)
Good guy: Kenai 2/5
Börjar bli lite tröttsamt men detta är en typisk Disney-huvudkaraktär. Inte jättedålig men ingen man kommer skriva flera spaltmeter om. Den unga inuitens förvandling till björn kanske man kan tycka är intressant men jag finner den mest märklig.
Bad guy: Denahi 1/5
Kenais bror tror att björnar är ansvariga för både hans äldre och yngre bror och ger sig därför på jakt efter Kenai som han tror är den björn som dödade just Kenai. The plot thickens. Denahi får dock inte alls särskilt stort utrymme i filmen och egentligen är han ju inte en bad guy så därför är han en av de svagare disneyskurkarna.
Love interest: Koda 1/5
Broderlig kärlek uppstår mellan Kenai och björnungen Koda som ska hjälpa sin nyfunna vän att hitta ett berg. Jag tror man ska tycka Koda är en charmig unge men jag känner mer igen mig i den irritation som Kenai upplever när de två först träffas. Koda är väldigt jobbig helt enkelt.
Comic relief: Tuke & Rutt 2/5
De två kanadensiska älgarna som dyker upp då och då i filmen har några roliga moments men deras roll i filmen är lite för liten skämten är för få för att det ska bli högre poäng.
Musical numbers: 2/5
Phil Collins är tillbaka och han är lika Phil Collins-ig som alltid men även om låtarna inte är något vidare så kan jag inte säga annat att On My Way är lite catchig och att jag på något mystiskt sätt gillar den en aning.
Total: 2/5
Såg den här för typ åtta år sedan och har för mig att jag tyckte den var rätt ok. Nu när jag sett den en andra gång så känner jag mer att den är knappt ok. Känns som det finns en rätt bra story där någonstans men att manusförfattarna inte tyckte det var värt att utveckla och utnyttja den till fullo. I övrigt är filmen, karaktärerna, animationen, humorn något man glömmer ganska snabbt efter man sett filmen.
Next up: Home on the Range
Disney Classics #43: Treasure Planet
Är Disney's hittils största flopp så dålig?
Treasure Planet (2002)
Good guy: Jim Hawkins 2/5
15-årige Jim är en svårtyglad äventyrslysten yngling som dras in i en skattjakt bland fjärran planeter. Inte en direkt dålig karaktär men som så brukligt är när det kommer till Disney's huvudkaraktärer så är Jim inte särskilt minnesvärd trots fint voicad av Joseph Gordon-Levitt.
Bad guy: John Silver 3/5
Silver, en cyborg-pirat, är en väldigt intressant karaktär. Är han ond eller god egentligen? På ett sätt är det en av de bästa karaktärerna som Disney haft i en film men samtidigt så känns det som han skulle kunna ha gjorts så mycket bättre.
Love interest: Captain Amelia/Doctor Doppler 2/5
Jo de får in lite kärlek i den här filmen också men det är en väldigt onödig kärleksstory. Kaptenen på RLS Legacy, Amelia, fattar tycke för den fumlige doktorn, och vännen till familjen Hawkins, Doppler. Doppler är en lite smått irriterande karktär medan Amelia är helt ok men inte heller hon är särskilt minnesvärd.
Comic relief: B.E.N. 2/5
Roboten B.E.N. som har varit strandsatt på Treasure Planet ett längre tag står för humorn i filmen. Tyvärr är det inte så ofta som han får till det. Det händer att han är rolig men oftast stör man sig på honom.
Musical numbers: 1/5
Inga musical numbers i filmen men två generiska radiorock-låtar från Goo Goo Dolls sångare får vi lyssna på iaf men dessa glömmer man så fort de har slutat.
Total: 2/5
Jag har inte läst Stevensons Treasure Island men har ju hyffsad koll på storyn och jag måste säga att det är kul att se att Disney inte bara gör en vanlig Disneyfiering av en gammal historia utan gör något helt nytt av den genom att flytta storyn till rymden bland robotar och utomjordingar. Funkar det då? Nja skulle jag vilja påstå. Eller den är inte direkt dålig men idén och ambitionerna känns betydligt bättre än den slutgiltiga produkten. Filmen är godkänd men tillika som många av dess karaktärer inte särskilt minnesvärd.
Next up: Brother Bear
Disney Classics #42: Lilo & Stitch
Sista tio, börjar närma mig slutet!
Lilo & Stitch (2002)
Good guy: Stitch 3/5
Ett utomjordiskt, monströst experiment som är inställd på förstörelse som good guy? Ja det får bli så. Det är trots allt Stitch's försök att passa in som man i huvudsak får följa och jag har svårt att inte charmas av den lille blå krabaten, framförallt när han är utklädd till Elvis.
Bad guy: Captain Gantu 1/5
Svårt att välja vilken som är den stora protagonisten i filmen. Hade kunnat vara Grand Councilwoman som leder jakten på den förrymda Stitch, Bubbles som försöker sno Lilo till socialen eller t o m Stitch. Gantu som till slut skickas för att fånga Stitch är ändå mest elak i filmen även om han inte gör ett så bra jobb som Disney-skurk.
Love interest: Lilo 2/5
Inte kärlek i den bemärkelsen men den sexåriga flickan, som precis som Stitch inte riktigt passar in, finner en vän i utomjordingen. Ibland är hon ett gulligt barn och ibland är hon ett jobbigt barn, som barn är mest med andra ord och ja det funkar väl.
Comic relief: Jumba & Pleakley 2/5
Stitch's skapare Dr Jumba får först uppdraget att hämta hem sin skapelse med Agent Pleakley som håller koll på operationen. Dessa två är inte så där jättekul men bjuder på några fniss iaf.
Musical numbers: 2/5
Tänkte sätta en trea egentligen då jag gillar mixen av Elvis-låtar och Hawaii-sk musik men tyvärr så kunde de inte hålla sig till Elvis originallåtar hela filmen utan slänger in några dåliga covers på slutet. Tänker främst på den fruktansvärda versionen av Can't Help Falling In Love som görs av inga mindre än A*Teens.
Total: 2/5
Det är inte jätteofta Disney-filmer bygger på originella idéer. Lilo & Stitch är en av dem och jag tycker att idén om ett farligt litet monster flyr till jorden och misstas för bråkigt husdjur är bra. Utförandet däremot blir inte mer än ok. Stundtals blir filmen ganska fin och rörande men den lyfter aldrig. Stitch är charmig men det är ändå ganska långt mellan skämten. Det jag stör mig mest på är visserligen hur den är tecknad. Jag vet att de försöker göra det på gammaldags vis och det är ganska uppfriskande att slippa datoranimationer helt och hållet men Lilo & Stitch ser väldigt ful ut. Jättemånga färger men den känns inte riktigt levande på nåt sätt. Allt som allt en hygglig film men inget mer.
Next up: Treasure Planet
Disney Classics #41: Atlantis: The Lost Empire
Atlantis: The Lost Empire (2001)
Good guy: Milos James Thatch 3/5
Den nördige hjälten uppskattar man ju ofta. Lingvisten Milos är ju inte särskilt bra på att slåss eller så men han fixar det mesta ändå. Duktig på att hålla andan under vatten dessutom. Voicas bra av Michael J Fox
Bad guy: Commander Lyle Tiberius Rourke 2/5
Ganska elak och girig och allmänt skurkaktig i filmens andra halva men Rourke är ändå ingen särskilt minnesvärd skurk.
Love interest: Kidagakash "Kida" Nedakh 3/5
Finns inte särskilt mycket att säga om Kida egentligen, eller jo hon blir nån freaking gudliknande figur efter ett tag. Massa snack om kristaller och diverse som jag inte fullt ut hängde med i p g a trötthet men vad jag kunde få ut av det så blev Kida rätt awesome.
Comic relief: Sweet, Vinny & Co 3/5
Teamet som Milos blir en del av i jakten på Atlantis innehåller en del roliga karaktärer, framförallt Sweet och Vinny. Sweet är den snabbpratande och rätt roliga doktorn ombord på expeditionen men det är demolition experten Vincenzo Santorini. En ganska lågmäld italienare som har en skojig, rätt torr humor. Mycket improvisation tydligen från röstskådespelaren.
Musical numbers: 1/5
Skulle sätta en nolla då det inte är några låtar i själva filmen men sen kom en bedrövlig sång under eftertexterna och det får bli en etta istället.
Total: 3/5
Atlantis har fått ganska mycket oförtjänt skit verkar det som. Visst den är inte alls som andra Disney-filmer men för det är den inte dålig. Dels känns denna som den är riktad till lite äldre tittare, den känns lite mer vuxen på nåt sätt. Sen så är animationen rätt egen detta tack vare att man tog hjälp av Hellboy-skaparen Mike Mignola och det ger filmen en lite serietidnings-look. Även om filmen hade kunnat gjorts ännu bättre så är det ganska befriande att se nåt från Disney som inte är så Disney. Starka karaktärer, ett bra äventyr och några riktigt spännande action-scener gör att det blir en klar trea i betyg.
Next up: Lilo & Stitch
Disney Classics #40: The Emperor's New Groove
The Emperor's New Groove (2000)
Good guy: Pacha 2/5
Pacha är inte huvudkaraktären i den här filmen men den snälle, storvuxne farmaren, voicad av John Goodman får vara good guy här. Är väl inget större fel på honom men han är inte den starkaste figuren i filmen.
Bad guy: Yzma 3/5
"Scary beyound all reason" jo kanske det men Yzma är inte direkt bästa Disneyskurken men då hon kanske inte är så skurkaktig så är hon ändå rätt skoj.
Love interest: Emperor Kuzco 4/5
Huvudkaraktären får plats här istället då kejsare Kuzco älskar sig själv. Han är väldigt självupptagen och egoistisk även efter han blir förvandlad till lama och får det tufft. Och jag gillar det. Precis som jag gillar Karlsson på takets sätt att alltid sätta sig själv främst så uppskattar jag även kejsarens liknande tankesätt. Även om han till slut såklart lär sig att tänka på andra människor så är Kuzco riktigt kul på vägen dit. David Spade har väl aldrig gjort nån människa glad egentligen men han funkar bra som rösten till kejsar-laman.
Comic relief: Kronk 4/5
Medhjälpare till Yzma är den korkade men innerst inne godhjärtade Kronk. Kronk är enligt mig en av de absolut roligaste Disney-karaktärerna! Visst humorn går nästan uteslutande ut på att han är dum men det görs på ett väldigt roligt sätt. Patrick Warburton, för mig mest känd som den korkade Puddy i Seinfeld, gör rösten till Kronk helt perfekt.
Musical numbers: 2/5
Bara två låtar med i filmen. Det inledande numret av Tom Jones är underhållande medan Stings Oscarsnominerade bidrag som avslutar filmen inte riktigt håller så hög klass.
Total: 4/5
Storyn i The Emperor's New Groove är kanske inte så originell och animationen är väl inte särskilt spektakulär. Men! Jag gillade verkligen den här filmen. Jag hade inte sett den förut men vill minnas att jag tog avstånd till den när den kom. Vilken miss. Som sagt storymässigt är den kanske inte den bästa men den är sjukt underhållande. Tillsammans med Aladdin och The Great Mouse Detective är detta nog den jag skrattat mest åt. Filmen följer Disney-mallen pretty much men den känns väldigt annorlunda och det är framförallt humorn som sticker ut från de övriga klassikerna.
Roliga karaktärer, roligt manus och filmen är helt enkelt väldigt rolig att titta på. Det värderar åtminstone jag väldigt högt när jag kollar på animerad film.
Next up: Atlantis: The Lost Empire
Disney Classics #39: Dinosaur
Ge mig Landet för längesedan!
Dinosaur (2000)
Good guy: Aladar 1/5
Tarzan i dinosaurie-form. Den föräldralöse Iguanodon Aladar som föds upp av ett gäng apor är en väldigt god och snäll figur men ack så fruktansvärt tråkig och menlös.
Bad guy: Kron 1/5
Kron, även han en Iguanodon, är ledaren av dinosauriehjorden som Aladar och co ansluter sig till. Han försöker ta dem alla till en fantastisk dal (Landet för längesedan much?) På vägen dit visar han prov på lite douchighet och halvtaskigt ledarskap men han gör sig aldrig särskilt bra som bad guy.
Love interest: Neera 1/5
Krons syster som kärar ner sig i Aladar. De passar väldigt bra ihop för hon är också en väldigt tråkig och menlös karaktär.
Comic relief: Zini 1/5
"Wisecracking sidekick" står det på wikipedia om denna lemur som är Aladars styvbror. Jag vet att jag inte somnade under filmen men jag missade på nåt sätt allt som skulle kunna liknas med wisecrackande från Zini's sida.
Musical numbers: 0/5
Med undantag för Fantasia-filmerna så betygsätter jag inte Musical numbers om det inte finns något sångnummer med i filmen. Synd för denna film då den hade kunnat plocka lite poäng åtminstone tack vare filmmusiken som är ganska bra.
Total: 1/5
Disney ville göra en påkostad, snygg och realistisk film där dinosaurierna inte pratade. Dialog lades till och istället blev Dinosaur en påkostad, ful, usel och förutsägbar film med idel stereotypa karaktärer. Nästan alla Disney-filmer är ju förutsägbara och har stereotyper så det säger ju en hel del om denna film om man blir näst intill ilsken över detta. Animationen är ibland ganska ok men oftast känns den bara konstig då det är datoranimerade figurer framför (oftast) live-action-bakgrunder. Alla karaktärer är, som sagt, stereotypa och fruktansvärt tråkiga och hela filmen känns helt onödig och menlös. De gamla segmentfilmerna kan jag förstå att de är dåliga, The Black Cauldron är ju roligt dålig så därför måste jag nog säga att detta är den sämsta Disney-filmen so far.
Next up: The Emperor's New Groove
Disney Classics #38: Fantasia 2000
Fantasia 2000 (1999)
Good guy: Donald Duck 2/5
Donald funkar som medhjälpare till Noa i ett segment som återberättar den bibliska historien om Noas ark. Donald hjälper till att samla ihop alla djuren samtidigt som han försöker hålla koll på sin älskade Daisy i detta tråkiga avsnitt musiksatt till Pomp & Circumstances-marscherna.
Bad guy: Firebird 2/5
Firebird återfinns i det avslutande segmentet i vilket vår-ande-liknande sak råkar väcka en stor brinnande fågel-liknande sak som på dramatiskt vis ödelägger hela skogen och nästan ande-figuren innan eldfågeln plötsligt försvinner.
Love interest: Ballerinan 1/5
Ballerinan hämtar vi ur Den ståndaktige tennsoldaten som i detta Disneyformat blir en ritkigt tråkig historia vilket gör att Ballerinan passar in då hon också är en tråkig karaktär.
Comic relief: Flamingon med jojo 3/5
Kanske var det för att resten av filmen inte bjuder på så mycket humor men i vilket fall som helst så fick det kortaste segmentet om en flock flamingos mig att åtminstone dra på smilbanden och det tack vare den enda flamingon som inte riktigt bryr sig om rutinerna utan hellre leker med sin jojo.
Musical numbers: 3/5
Precis som i föregångaren så består ju Fantasia 2000 nästan uteslutande av musikaliska nummer denna gång känns det som de inte funkar riktigt lika bra med animationerna som i Fantasia från 1940. Ibland blir det riktigt bra dock framförallt i segmentet som hör till George Gereshwins jazziga Rhapsody in Blue.
Total: 2/5
För nästan 60 år sedan kom alltså Fantasia vilket var ett vågat experiment för Disney. "Uppföljaren" som kommer direkt efter de stora framgångarna under 90-talet är minst lika vågad men inte lika spektakulär som originalet. 45 minuter kortare är den men den känns nästan längre för de flesta segmenten är ganska tråkiga, då tänker jag främst på tidigare nämnda Den ståndaktige tennsoldaten och det inledande avsnittet om flygande valar(?). Några delar är dock rätt bra dels de jag pratade om tidigare, Rhapsody in Blue och Flamingo-delen, och dessutom det enda avsnittet som är taget direkt från 40-talets Fantasia, The Sorcerer's Apprentice. Stundtals vackra animationer men aldrig häpnadsväckande och det blir bara en tvåa i betyg för uppdateringen av Fantasia.
Next up: Dinosaur
Disney Classics #37: Tarzan
Tarzan (1999)
Good guy: Tarzan 3/5
De flesta känner väl redan till storyn om pojken som föds upp av apor i djungel och jag gillar hur apornasa son framställs i Disneys version. Han är ju rätt badass ändå men framförallt tycker jag om hans charmiga försök att bli människa.
Bad guy: Clayton 2/5
En rätt tam bad guy måste jag säga, bara väldigt girig och lite sliskig. Pluspoäng för den relativt brutala död han går till mötes.
Love interest: Jane 3/5
Jane är likt huvudkaraktären en ganska så charmig figur. Bra voicad av Minnie Driver och ja det finns kanske inte så mycket att säga om Jane egentligen men jag tycker hon är helt ok.
Comic relief: Terk & Tantor 2/5
Inte så humoristiska men det är väl ändå Tarzans bästa vänner, apan Terk och elefanten Tantor, som agerar comic relief i denna film. Janes pappa kanske också borde höra hit. Ingen av de tre är jätteroliga men de är ändå tre godkända karaktärer.
Musical numbers: 2/5
Den som står för låtarna i Tarzan är som bekant Phil Collins och även om ingen av sångerna är hemska så är de bara väldigt Phil Collins-iga och det gillar jag väl sådär lagom mycket.
Total: 3/5
Jag tycker att Tarzan är en småtrevlig film. Jag vet inte riktigt varför för den kanske inte är så märkvärdig egentligen men jag lät mig charmas av karaktärerna och av själva storyn, det var nästan så att man fick en klump i halsen vid vissa emotionella scener. Utöver det är så är den väldigt välgjord, otroligt snygg och många intensiva jaktsekvenser. Detta gör att även om filmen inte är så märkvärdig så är det en underhållande 1 ½ timme man bjuds på.
Next up: Fantasia 2000
Disney Classics #36: Mulan
Papa Dee är alltså Sveriges svar på Eddie Murphy (Also Spoiler alert! Ska kanske börja skriva det i fortsättningen)
Mulan (1998)
Good guy: Mulan 4/5
Efter besvikelsen på de senaste Disneykvinnorna så känns Mulan som en frisk fläkt. Hon är en skicklig, smart och god och hon är det hela filmen. Hon måste stora delar låtsas vara man men även efter att hennes hemlighet avslöjats och hon blir utelämnad av armén så fortsätter hon vara badass, räddar Kina flera gånger om och får dessutom upprättelse, ära samt berömmelse. Synd bara att hon i sista stund ska ta emot Li Shang med öppna armar helt utan vidare
Bad guy: Shan Yu 3/5
Shan Yu känns som han inte har så stor roll i filmen för att vara en bad guy i en Disneyfilm. Han ser väldigt skräckinjagande ut dock, framförallt hans ögon.
Love interest: Li Shang 2/5
Det finns inte mycket kärlek mellan kaptenen i armén och Mulan. Detta beror dock såklart mest på att hon utger sig för att vara en man större delen av filmen. När det visar sig att hon är kvinna väljer han visserligen, trots att det är mot reglerna, att inte avrätta henne för att hon räddat hans liv alldeles nyss. Han avvisar henne dock enda tills hon slutligen räddar Kina. När det väl hänt ber han inte om ursäkt för sitt beteende men när kejsaren säger typ "det där är ju en rätt bra tjej" söker han upp henne. Därför känns det som sagt tråkigt och konstigt att Mulan ger sig hän för honom.
Comic relief: Mushu 3/5
Tre år innan han var en åsna som förälskar sig i en drake så spelar Eddie Murphy själv en drake alltså. Han gör det rätt bra också. Mushu är en bra comic relief, lite smårolig men det blir aldrig att han försöker för mycket så att säga. Får en oroväckande känsla av att han är något perveterad emellanåt men det är kanske bara jag.
Musical numbers: 2/5
Inte mycket till bra låtar i denna film och de flesta känns som de är hämtade ur någon 80-talsfilm a la Karate Kid. Några halvfina låtar finns med också men ingen som sticker ut.
Total: 3/5
Mulan känns lite bortglömd och underskattad men jag vill nog påstå att den är i top 5 bland Disney Renaissance-filmerna (The Little Mermaid - Fantasia 2000) och det säger ändå en del om jag får säga det själv. En bra story med en stark huvudkaraktär, vilket inte brukar vara Disney's starkaste sida, och dessutom vackert animerad. Scenen när hunnerna rider nerför det snötäckta berget är verkligen fantastisk. Allt som allt en bra film som dock saknar några komponenter, framförallt ett bättre slut, för att ge den ett högre betyg.
Next up: Tarzan
Disney Classics #35: Hercules
Back at it
Hercules (1997)
Good guy: Hercules 2/5
I första halvan i filmen är Hercules den typiske missförstådde pojken som växer upp för att bli en stjärna. Tyvärr så blir andra halvan mer av en typisk romantisk Disney-film än en typisk sportfilm. Hade gillat filmen mer om de gått all-in på att göra just en sportliknande film av Hercules bravader.
Bad guy: Hades 3/5
Filmens stora behållning enligt mig. Men det är kanske inte karaktären i sig utan James Woods som återigen visar sig vara en utomordentlig röstskådespelare, han borde verkligen göra mer sånt. Karaktären är som sagt inte så jätteskoj i övrigt och har dessutom ingen egen låt.
Love interest: Megara 2/5
Varför måste så många kvinnliga karaktärer i Disney's filmer börja bra för att i slutet av filmen inte kunna nånting annat än vara kär i hjälten? Meg, som Hercules kärlek kallas, börjar med att vara lömsk och two-timar Hercules, visserligen mot sin vilja pga sina band till Hades men ändå men likt Esmeralda utvecklas hon till att slutligen bara vara en kvinna som hjälten måste rädda.
Comic relief: Phil 2/5
Danny De Vito passar ju ganska bra som satyren och Hercules tränare Philoctetes. Karaktären är, som det mesta med denna film, så där. Har några småroliga skämt men mycket han säger makes you cringe (finns väl inget bra ord för "cringe" på svenska?). Hades medhjälpare Pain och Panic kan också gå in i humor-kategorin men likt Phil är de inte heller särskilt roliga.
Musical numbers: 2/5
Hercules låt Go the Distance är en bra Disney-låt, även om Michael Bolton sjunger den till eftertexterna, men utöver tycker jag inte det finns så mycket att hämta i denna film. De flesta låtarna sjungs av muserna som även funkar ungefär som berättare i filmen men jag gillar varken de karaktärerna, deras del i filmen eller deras låtar.
Total: 2/5
Till att börja med så måste det ju sägas att Disney har trampat all over den grekiska mytologin. Som mytologi-intresserad är det lite tråkigt att se att nästan ingenting som stämmer överens med "verkligheten", framförallt har filmen fel titel! Eftersom det som sagt är grekisk mytologi så borde ju filmen heta Heracles och inte Hercules som är halvgudens romerska namn. That aside så är filmen okej men inte ett dugg mer. Det är framförallt svårt att känna något för storyn och karaktärerna och själva filmen tar aldrig riktigt fart. Skämten är stundtals halvroliga och de populärkulturella och nutida referenserna funkar rätt bra ibland. Disney har försökt hämta inspiration från gamla grekiska målningar till designen och animationen och det funkar väl så där tycker jag. Och det är som sagt så hela filmen känns, så där.
Next up: Mulan
Disney Classics #34: The Hunchback of Notre Dame
Dags att försöka ta detta Disney-marathon i mål nu
The Hunchback of Notre Dame (1996)
Good guy: Quasimodo 3/5
Det är svårt att känna för, och heja på, den godhjärtade stackars ringaren i Notre Dame. Har för övrigt klättringsskills som Ezio Auditore. Quasi hade dock kunnat haft lite bättre schizofreniskills och kommit upp med nåt bättre än stenfigurerna. The other good guy, Phoebus, är däremot ganska blek men han och Quasimodo har några bra scener tillsammans iaf.
Bad guy: Judge Claude Frollo 4/5
Frollo är ju kanske inte det mest skräckinjagande namnet men mannen, som här är domare istället för ärkediakon som i originalet, är en rätt skräckinjagande, rasisitisk snuskgubbe. Avslutande fighten högt uppe i Notre Dame ovanför ett Paris i lågor är snudd på Basil Mus-klass.
Love interest: Esmeralda 3/5
I början känns Esmaralda som en väldigt bra karaktär, under första halvan är hon lite som en kvinnlig Aladdin ungefär, men ju längre filmen leder så tappar hon och till slut är hon inte så mycket mer än en "damsel in distress".
Comic relief: Victor, Hugo & Laverne 1/5
Delvis namngivna efter romanens författare, mycket mer än så har dessa stenfigurer inte att göra med originalet. Hugo (viocad av George Costanza) står för det "roliga" medan de andra två fungerar mer som mentorer för Quasimodo men även om jag kan köpa att de ville ha med någon slags sidekick som ringaren kan interagera med så känns dessa tre bara malplacerad och de drar ner helhetsbetyget på filmen.
Musical numbers: 3/5
Inledande The Bells of Notre Dame är i mitt tycket så här långt den bästa låten i en Disneyfilm. Lite fransk och väldigt pampig, perfekt för den här historien. Frollos låt Hellfire är dessutom en av de bästa bad guy-låtarna so far. Resten är helt ok, men ganska intetsägande låtar förutom A Guy Like You där stenfigurerna återigen förstör för filmen med en helt out of place låt.
Total: 3/5
Vill egentligen ge en fyra och säga att detta är den bästa Disneyfilmen för stundtals så är den det. Den är en av de mörkaste filmerna bland klassikerna (om än inte lika mörk som Hugo's roman), de flesta karaktärerna är bra, majoriteten av musiknumren är bra och storyn i sig är bra. Utöver det är den väldigt snygg, de datoranimerade sekvenserna funkar äntligen felfritt och förhöjer den visuella helheten. Men tyvärr så slarvar Disney bort den här filmen lite. Hade bara de komiska inslagen tonats ner, som typ i Pocahontas, så de inte känts så malplacerade hade det blivit ett högre betyg.
Next up: Hercules
Disney Classics #33: Pocahontas
*Insert Avatar joke*
Pocahontas (1995)
Good guy: Pocahontas 3/5
Bra huvudkaraktärer är det ont om i Disneyfilmer men i den här så är det nog ändå Pocahontas som är den starkaste karaktären. Lyckas få herr Smith på sin sida och dessutom få stop på oroligheterna mellan sitt folk och britterna. Sen att verklighetens Pocahontas egentligen var tolv år när den här filmen utspelar sig får man tänka bort.
Bad guy: Governor Ratcliffe 2/5
Av de "riktiga" Disney-skurkarna så är nog Ratcliffe minst minnesvärda. Visst han är girig och har inget till övers för varken sina medmänniskor eller indianerna men man blir aldrig riktigt arg på honom, han känns inte särskilt elak. Kanske är det hans inte alltför hotfulla utseende eller brist på skräckinjagande röst, jag vet inte. Två låtar sjunger han där en är riktigt bra i och för sig.
Love interest: John Smith 2/5
John Smith är väl en reko snubbe, lite tråkig kanske men han räddar oduglingen Thomas mirakulöst i början av filmen och tar en kula bodyguard-style i slutet så nåt gör han ju rätt. Dock ganska tydligt att han mest av allt vill ligga med Pocahontas (Och nej verklighetens Smith och Pocahontas hade inte ihop det så han är ingen pervers gubbe som sprang efter tolvåringar...inte vad man vet i alla fall)
Comic relief: Djuren 2/5
Stumma bi-comic relief:er är vanligt i Disneyfilmer (Mattan i Aladdin bl a) och i denna filmen är de väldigt många då inga av djuren pratar för en gångs skull. Tvättbjörnen, hunden och kolibrin är småskoj men inte mer. Egentligen är väl Ratcliffes betjänt comic relief i denna film men säger han något roligt någon gång?
Musical numbers: 3/5
Känns som Pocahontas innehåller mer sånger än någon annan Disneyfilm. Oscarsvinnande balladen Colors of the Wind är bra men framförallt gillar jag Savages som är ett slags sång-battle mellan the natives och the settlers innan det riktiga kriget.
Total: 2/5
Nja, alltså filmen är fin men på något sätt känns den inte så minnesvärd. Den stora bristen är nog trots allt bristen på en bra antagonist, Ratcliffe håller inte. Utöver det är det en hel del lite konstiga saker, dels känns karaktären Thomas lite förbisedd, man vet inte om han har stor betydelse för filmen eller helt betydelselös. Dessutom är det lite snurrigt att veta när folk fattar varandra, jag kan köpa den lama förklaringen att Pocahontas lyssnar till sitt hjärta och efter det förstår engelska men hon pratar engelska med sina indianpolare både före och efter och när hon sen pratar engelska med först Smith och sen sin väninna när alla tre möts vet man inte om någon förstår någon överhuvudtaget. Men som sagt fin film men ändå känns den mest som en axelryckning. Bör kanske tillägga att jag inte såg den när jag var liten så finner inget nostalgiskt värde i den.
Next up: The Hunchback of Notre Dame
