Markus Krunegård, Trädgårn, Göteborg, 27/2
Nyss hemkommen från en vecka i Skottland där Mumford & Sons avnjöts. Men mer om dom senare innan jag drog ut på äventyr så han jag också se den i mitt tycke bästa svenska artisten: Markus Krunegård.
Jag såg Markus för snart ett år sedan och då hade jag nyss börjat lyssna på honom och hans första album som jag tyckte va bra men inte helt fantastiskt. Efter den spelningen började jag älska honom mer och mer och enligt Last.fm så är Krunegård den artist jag lyssnat i särklass mest på senaste året. Sedan den spelningen så har Markus även hunnit släppa två album, Prinsen av Peking och Lev som en gris, dö som en hund. Båda två har varit lite svåra att fastna för, Prinsen har jag dock börjat nöta en hel del mycket pga Markus underbara texter som varenda en känns riktad mot just mig. Den andra skivan, som släpptes samtidigt som Prinsen av Peking, har jag inte riktigt kommit in i.
Det var med andra ord till viss del samma känsla som när jag skulle se honom förra gången fast med lite mer förhoppningar denna gång och vetskapen om att det kommer bli röj.
Trädgårn var långt ifrån utsålt vilket kändes riktigt tråkigt. Fördelen med den skrala publiksiffran var ju att man då utan problem kunde stå längst framme vid scenkanten i lugn och ro och lukta på gitarristens fotsvett.
Det var inget förband utan Markus klev på tillsammans med sitt fyrmanna-band till tonerna av En hemlig plats, introt till skivan Lev som en gris dö som en hund, som precis som på skivan följdes upp av titelspåret. Det är en låt som jag knappt tänkt på men som direkt blev en ny favorit och det är där vi finner styrkan i Markus Krunegård som live-artist. Han får alla låtar att låta ännu bättre live!
Krunegård hade en jämn och bra mix av låtar från dom olika skivorna, ca 6-7 st från vardera, och höjdpunkterna var, förutom dom låtar man nästan inte lagt märke till tidigare som fick nytt liv, Den som dör får se, Jag är en vampyr (alltid) och Hollywood Hills som kan vara den absolut bästa förvandlingen från skiva till live jag hört av någon låt någonsin.
Sista extranumret, Stjärnfallet, blev precis som förra gången som en vacker efterfest efter ett röjigt, underbar, stort disco. Synd bara att inte fler ville dansa med.
Jag såg Markus för snart ett år sedan och då hade jag nyss börjat lyssna på honom och hans första album som jag tyckte va bra men inte helt fantastiskt. Efter den spelningen började jag älska honom mer och mer och enligt Last.fm så är Krunegård den artist jag lyssnat i särklass mest på senaste året. Sedan den spelningen så har Markus även hunnit släppa två album, Prinsen av Peking och Lev som en gris, dö som en hund. Båda två har varit lite svåra att fastna för, Prinsen har jag dock börjat nöta en hel del mycket pga Markus underbara texter som varenda en känns riktad mot just mig. Den andra skivan, som släpptes samtidigt som Prinsen av Peking, har jag inte riktigt kommit in i.
Det var med andra ord till viss del samma känsla som när jag skulle se honom förra gången fast med lite mer förhoppningar denna gång och vetskapen om att det kommer bli röj.
Trädgårn var långt ifrån utsålt vilket kändes riktigt tråkigt. Fördelen med den skrala publiksiffran var ju att man då utan problem kunde stå längst framme vid scenkanten i lugn och ro och lukta på gitarristens fotsvett.
Det var inget förband utan Markus klev på tillsammans med sitt fyrmanna-band till tonerna av En hemlig plats, introt till skivan Lev som en gris dö som en hund, som precis som på skivan följdes upp av titelspåret. Det är en låt som jag knappt tänkt på men som direkt blev en ny favorit och det är där vi finner styrkan i Markus Krunegård som live-artist. Han får alla låtar att låta ännu bättre live!
Krunegård hade en jämn och bra mix av låtar från dom olika skivorna, ca 6-7 st från vardera, och höjdpunkterna var, förutom dom låtar man nästan inte lagt märke till tidigare som fick nytt liv, Den som dör får se, Jag är en vampyr (alltid) och Hollywood Hills som kan vara den absolut bästa förvandlingen från skiva till live jag hört av någon låt någonsin.
Sista extranumret, Stjärnfallet, blev precis som förra gången som en vacker efterfest efter ett röjigt, underbar, stort disco. Synd bara att inte fler ville dansa med.
Kommentarer
Trackback
