Disney Classics #32: The Lion King
Naaaaaaaaants ingonyama bagithi Baba
The Lion King (1994)
Good guy: Simba 2/5
Inte särskilt minnesvärd huvudkaraktär egentligen. Lite väl naivt att aldrig förstå att det inte var hans fel att Mufasa dör och att Scar är lite elak. Simba är rätt duktig i slutstriden dock och pluspoäng dessutom för att jag har haft vuxna Simbas svenska röst som lärare.
Bad guy: Scar 4/5
Scar är lite som Jafar men även fast Jeremy Irons är awesome, Be Prepared är en bra skurklåt och Scar liknas med Hitler så var Jafar lite bättre. Att döda sin egen bror och sedan skylla det på sin brorson är i och för sig bland det elakaste någon Disney-skurk gjort.
Love interest: Nala 2/5
Ganska tråkig karaktär. Förstår inte riktigt varför de behövde Simba för att besegra Scar då Nala upprepade gånger lyckas brotta ner Simba.
Comic relief: Timon & Pumbaa 3/5
Det här kommer jag få skit för men Timon och Pumbaa är roligare på engelska. Älskvärda och roliga röster på svenska, visst, men de engelska röstskådespelarna är duktigare och dessutom är karaktärernas repliker och skämt roligare i originalet. Stark trea får duon även om den roliga skenmanöver-låten var nära att föra upp betyget till en fyra.
Musical numbers: 3/5
Inledande Circle of Life är fan mäktig alltså. Hakuna Matata, Can You Feel the Love Tonight och tidigare nämnda Be Prepared är ju helt ok också.
Total: 3/5
Inte riktigt så bra som jag minns den, Aladdin har stått sig bättre. The Lion King blir lite för mycket på något svårförklarligt sätt men den är ändå bra med många bra karaktärer och minnesvärda scener, inte minst Mufasas död. Måste också nämna att Mustafas röst görs av Darth Vader vilket så klart är coolt. En fråga som jag ställde mig under filmen var var alla lejonhanar var någonstans? Man får se en del honor men inte en enda hane syns till förutom de tre huvudkaraktärerna.
Next up: Pocahontas
Disney Classics #31: Aladdin
Baby when you call me you can call me Al
Aladdin (1992)
Good guy: Aladdin 2/5
Aladdin är ganska trevlig huvudkaraktär, trevliga låtar och rätt skillad, men jag hatar honom när han är douchig, upplåst prins så därför får han bara en tvåa.
Bad guy: Jafar 4/5
"My most trusted advisor" säger sultanen när denna människa vars utseende, röst och beteende fullkomligt dryper av ondska. Jafars maktbegär driver honom till att göra diverse hemskheter innan den till slut stiger honom åt huvudet och han luras in i en andelampa. Jafar har dessutom den kanske bästa sidekicken i Iago.
Love interest: Jasmin 3/5
För att vara Disney-prinsessa så har ju Jasmin ändå lite balls. Stark vilja och mycket smartare än sin naive sultanfar. Lyckas lura Jafar så att Aladdin kan sno lampan men tyvärr så klantar Aladdin till det den gången.
Comic relief: The Genie 5/5
Jag älskar The Genie! Dan Ekborg gjorde en bra dubbning men det är ju Robin Williams som ÄR anden i lampan. Tycker nästan han är ännu roligare nu än när jag var sex år gammal, hans introduktion är hysterisk. Robin Williams, som är känd för sina improvisationer, gjorde så att filmen inte fick någon Oscarsnominering för bästa manus för att han improviserade för mycket. Femman stärks ytterligare tack vare att Iago är riktigt kul också.
Musical numbers: 4/5
Arabian Night och One Jump Ahead är bra låtar som sätter tonen för både omgivningen och Aladdin. The Genie's båda låtar, Friend Like Me och Prince Ali, är roliga och underbara, framförallt Prince Ali som jag älskar. A Whole New World är en av de bättre Disney-balladerna. Alla låtar är bra med andra ord.
Total: 4/5
Ligger väl en hel del nostalgi i det här såklart men jag har sett filmen en del gånger i vuxen ålder och den är lika bra varje gång. The Genie gör ju såklart väldigt mycket men de andra karaktärerna och var-dig-själv/careful-what-you-wish-for-storyn är också bra. Nu har jag inte sett alla filmer som kommer efter denna men just nu är detta min favorit bland Disney's klassiker. Dessutom andra filmen i rad som använder sig av ett Wilhelm Scream, pluspoäng!
Next up: The Lion King
Disney Classics #30: Beauty and the Beast
See my vest, see my vest made from real gorilla chest
Beauty and the Beast (1991)
Good guy: Belle 3/5
Till skillnad från de typiska Disney-prinsessorna så är Belle en vanlig tjej om än väldigt vacker och lite udda (hon läser böcker! Jättekonstigt!) Svårt att inte tycka om den godhjärtade Belle.
Bad guy: Gaston 3/5
Inte så mycket bad guy i den mening att han har storsinta planer om världsherravälde eller dylikt, Gaston är bara ett narcissistiskt svin som vill ha den snyggaste tjejen i byn. Därför hatar man honom ännu mer. Speciellt i slutet när han backstabbar Beast efter att ha blivit räddad av densamme.
Love interest: The Beast 3/5
Man tänker egentligen inte på att prinsen bakom The Beast introduceras som en otrevlig, egoistisk jerk innan han blir förvandlad. Trots att han är lite crazy i början så gillar jag honom och efter att han har förändrat sig till en gentlebeast så blir det väldigt sorgligt när han dör för några sekunder.
Comic relief: Lumiere & Cogsworth 3/5
Mycket bra samspel mellan den franska, kvinnotjusande ljusstaken och den brittiska, något timida klockan. Kanske inte drar så många skämt men de är ganska lustiga ändå.
Musical numbers: 3/5
Bra musikallåtar om än någon för mycket för min smak kanske. Gaston's låt är väldigt skoj och Be My Guest är också rolig (även om jag föredrar The Simpsons version). Resten av låtarna är väl också ganska fina. Första filmen vars ledmotiv gjordes till en popversion.
Total: 3/5
Beauty and the Beast vann Golden Globe för bästa film - musikal/komedi och var nominerad till bästa film på oscarsgalan, första gången en animerad film lyckats med det, och jag kan förstå varför ändå. Det är en mycket fin film, både sett till animation och story. Karaktärerna är starka och bra och låtarna likaså. En rakt igenom bra film.
Next up: Aladdin!
Disney Classics #29: The Rescuers Down Under
Where eagles glow and men plunder
The Rescuers Down Under (1990)
Good guy: Bernard 3/5
Ännu större hjälte i denna film då han får slåss mot sin egen osäkerhet, skurken samt en rival om Bianca. Till slut räddar han allt och alla och får dessutom gifta sig. Well done, Bernard, Well done. Pojken Cody är ju typ main good guy också, en väldigt overklig karaktär och då tänker jag inte på att han kan tala med djur utan att ingen varelse i världen kan vara så orädd som han är.
Bad guy: Percival C. McLeach 3/5
Inte lika psykiskt galen som sin företrädare Medusa men minst lika girig och kallblodig som få. Under filmens gång kastar denna elaka jägare en mängd knivar mot den kidnappade Cody, försker slänga ner honom i en gigantisk ravin och inte minst en hårsmån från att lyckas mata honom till krokodiler. George C Scotts röst passar dessutom utmärkt.
Love interest: Miss Bianca 1/5
Precis som i första filmen så gör Bianca fan ingenting. Hon är faktiskt ännu jobbigare i den här filmen. I ettan ville hon bara mysa med Bianca men i den här filmen, när Bernard till och med är på väg att fria, bryr hon sig knappt om Bernard alls och svansar bara efter den Steve Irwin-liknande känguru-mus-hybriden Jake. Vilken bitch!
Comic relief: Wilbur 2/5
Orvilles bror Wilbur har tagit över flygbolaget Albatross Air. I stort sett likadana är de båda fåglarna men Wilbur kanske är lite roligare, lite tack vare att John Candy gör rösten. Wilbur får mer plats än vad Orville fick iaf.
Musical numbers: 0/5
Precis som med The Black Cauldron så har denna film inga musiknummer. Lite lustigt med tanke på hur musikaliska filmerna kring den här tiden var.
Total: 2/5
Pretty much samma som The Rescuers bara att handlingen har flyttat till Australiens Outback. En girig, elak figur kidnappar en unge för att använda denne till att få tag på en "skatt", i detta fall en gyllene örn (som för övrigt är dubbelt så stor som en albatross). Ok film ändå men som sagt lite för mycket upprepning även om karaktären Jake the douchebag har tillkommit. Första typ datoranimerade Disneyfilmen och den är faktiskt riktigt snygg. Avslutningsvis en fråga: Vad fan hände med alla djur som McLeach hade spärrat in? Ingen bryr sig om dem på slutet så jag antar att de ruttnade bort. Tragiskt.
Next up: Beauty and the Beast
Disney Classics #28: The Little Mermaid
Men man föredrar ju den danska titeln: Den lille häääävfruuue
The Little Mermaid (1989)
Good guy: Ariel 2/5
Hon börjar bra som en äventyrlig tonåring men så fort hon räddat prinsen så blir hon tyvärr lite väl flickig. Ganska trevlig huvudkaraktär men hade gärna sett mer av den hon är i början.
Bad guy: Ursula 4/5
För det första ser hon förjävlig ut på ett skräckinjagande sätt sen har hon ju det klassiska ta-över-världen-tänket (världen under ytan i detta fall då) som man gärna ser hos en skurk och han har lömska knep för att genomföra sin planer. Hennes skurklåt är dessutom riktigt bra. Slutligen så följer hon upp Sykes död i Oliver med en nästan lika brutal sådan. Efter att hon förstorat sig till en jättebläckfisk så blir hon först genomborrad av ett fartyg för att i samma sekund träffas av blixten.
Love interest: Prince Eric 2/5
Här har du din typiska Disney-prins inte så mycket mer än så. Eller jo, det finns någon slags charm av något slag i denna karaktär och även om han hoppar lite fram och tillbaka vad gäller giftermål och kärlek så är han en ganska reko snubbe.
Comic relief: Scuttle 2/5
Trodde Sebastian skulle vara här men förutom sina låtar så gör han inte så mycket roligt. Fiskmåsen Scuttle försöker åtminstone vara rolig då han är med i filmen och lyckas väl lite ibland när han likt Dr Zoidberg tror sig veta någonting om människan.
Musical numbers: 3/5
Under the Sea! Behöver man säga något mer? Ja faktiskt. Under the Sea är ju en klassiker men även tidigare nämnda Poor Unfortunate Souls, Kiss the Girl och Les Poissons (som sjungs av en rätt skojig fransk kock-stereotyp) är också bra. Part of Your World är väl en ok Disney-ballad.
Total: 3/5
Detta var början på en ny era som kallats The Disney Renaissance och det är ju den jag har vuxit upp med. Jag kom visserligen inte ihåg så mycket av just denna filmen från när jag var liten men formulan, eller vad man ska säga, känner man ju igen från de filmer som kommer härnäst. The Little Mermaid är en fint berättad och animerad saga. Karaktärtyperna har man sett förut men de får ändå nytt liv i denna film på något sätt. Själva kärleksdelen känns väl kanske lite sådär men jag brast trots allt ut i ett spontant nej när solen hann gå ner innan de kysstes. En bra film helt enkelt.
Next up: The Rescuers Down Under
Disney Classics #27: Oliver & Company
Oliver Twist med en twist.
Oliver & Company (1988)
Good guy: Oliver 2/5
Söt kattunge som ändå klarar av en del saker faktiskt. Trots det en gansak menlös huvudkaraktär som sig bör när det är Disney.
Bad guy: Mr Sykes 3/5
Ser ganska skräckinjagande ut annars är han en ganska typisk lånehaj/kidnappare utan större mål känns det som. Pluspoäng för en av de brutalaste dödarna i någon Disneyfilm. Efter att hans båda elaka dobermanns blivit elektrifierade på tunnelbanespåret så frontalkrockar Sykes sin bil med ett tunnelbanetåg i en våldsam explosion.
Love interest: Georgette 1/5
Den snobbiga hunden som blir kär i den lille Tito är en ganska jobbig karaktär. Eller den är mest bara tråkig. Rivaliteten som uppstår med Oliver hettar aldrig riktigt till.
Comic relief: Tito 1/5
Tidigare nämnda Tito är en hispanic tuffing i miniatyr. Är lite smårolig till en början men en minut senare önskar man mest att han håller käften.
Musical numbers: 1/5
Inledningslåten är bedrövlig och väldigt daterad late 80s-pop och så fortsätter det till stor del genom filmen. Billy Joel, som gör rösten till gängledaren Dodger, sjunger två av dem och det säger väl det mesta. Bette Midler som Georgette har ett sångnummer som är ok men det överskuggas av den inte lika smickrande 80tals-smörjan.
Total: 2/5
Disney's version av Oliver Twist alltså men med hundar och katter i New York. Filmen är inte direkt dålig men den är långt ifrån minnesvärd. Många karaktärer är ganska trevliga, storyn är ok och den har en hyfsat bra jakt i slutet men ändå blir helhetsintrycket ett "meh" kombinerat med en axelryckning.
Next up: The Little Mermaid
Disney Classics #26: The Great Mouse Detective
Vem fan är Robert Downey Jr?
The Great Mouse Detective (1986)
Good guy: Basil 4/5
Äntligen en bra huvudkaraktär i en Disneyfilm! Basil är ju uppenbarligen en version av Sherlock Holmes med allt som tillhör. Han är smart, rolig och heroisk. Hans bästa moment är när han i sista stund kommer på hur han ska komma undan en säker död i en av skurken gillrad musfälla. Jag skrattade högt och länge åt den insatsen.
Bad guy: Professor Ratigan 4/5
Moriarty i råttform fantastiskt voicad av Vincent Price. Ratigan är en maktgalen psykopat som påminner lite om Idi Amin, oftast rätt jolly men gör någon minsta lilla fel så blir han en iskall galning på ett kick. Som när han framför ett glatt sångnummer med sina undersåtar och någon får för sig att kalla honom för råtta, sången avbryts och den som försa sig blir matad till en katt och efter det återupptar Ratigan sången igen. Rolig och läskig på samma gång.
Love interest: Doctor Dawson 2/5
Ingen direkt kärlek i filmen men en fin vänskaprelation mellan Basil och Watsonkopian Dawson har sin begynnelse här. Dawson är en trevlig knubbig liten mus som även funkar som berättare i filmen.
Comic relief: Fidget 2/5
Ingen direkt humoristisk karaktär i filmen heller. Ratigans högra hand, fladdermusen Fidget, försöker väl vara ganska rolig ibland och det är väl inget större fel på den karaktären. Annars är det ju Basil och Ratigan som är roligast egentligen.
Musical numbers: 3/5
Tre sångnummer är med i filmen varav två sjungs av Ratigan, dels sången jag nämnde tidigare och dels en låt som han spelade in enbart för avrättningen av Basil, en låt som också fungerar som trigger för "avrättningsmaskinen" som består av musfälla, pistol, armborst, yxa och ett städ. Dessa två låtar är bra och även tredje låten som sjungs av en kvinna på en bar är helt ok.
Total: 4/5
Lätt den bästa filmen so far! Jag tycker mycket om Sherlock Holmes och gör man det så är det svårt att inte också tycka om The Great Mouse Detective. Bra karaktärer, bra story som både är rolig och spännande. Den avslutande fighten i Big Bens urverk är både extremt välgjord och väldigt nervkittlande, något Alfred Hitchcock skulle varit stolt över. Disney fick verkligen en snabb upprättelse efter floppen The Black Cauldron. Elementärt, min käre Basil!
Next up: Oliver & Company
Disney Classics #25: The Black Cauldron
Näst längst tid mellan två Disney classics and this is what they came up with?
The Black Cauldron (1985)
Good guy: Taran 1/5
Disney är inte känd för att ha fantastiska huvudkaraktärer men Taran är kanske den mest irriterande så här långt. Han gnäller hela tiden om att han vill vara en krigare istället för assisterande grisskötare men faktum är att han inte kan särskilt mycket. Tur eller hjälp från andra för honom framåt på äventyret.
Bad guy: The Horned King 4/5
Filmens enda behållning! Måste vara den Disneyskurk som ser överlägset läskigast ut, jag kommer knappt våga sova inatt. Förutom att vara allmänt menacing så lyckas han skapa en armé av återuppväckta skelett, pretty awesome. Hade det inte varit för hans riktigt lama sorti så hade han fått en 5:a. Voicad av John Hurt för övrigt.
Love interest: Eilonwy 1/5
Något känns lite off med Eilonwy men jag vet inte riktigt vad. Kan det vara namnet? Kan det vara att det känns som hon dyker upp från ingenstans hela tiden? Kan det vara för att hon inte gör nånting vettigt i filmen?
Comic relief: Gurgi 1/5
Om Taran är irriterande så är det ingenting i jämförelse med Gurgi. Gurgi är något slags djur, vad kan nog ingen förklara, som springer om kring och är feg, talar om sig själv i tredje person och är allmänt störande. Och den rösten, gaah I wish it could be unheard. När Gurgi till slut offrar sig själv och kastar sig i den magiska kitteln tänker jag bara "good riddance", tyvärr så är det ju en Disneyfilm så han överlever ändå till allas besvikelse.
Musical numbers: 0/5
What's this? En Disneyfilm utan sång? Ja faktiskt. Musiken i filmen är det väl inget fel på men inga sångnummer återfinns så jag kan inte sätta något betyg.
Total: 1/5
"Seven years in the making..." då hade väl Disney ändå kunnat gjort något bättre? Om man räknar bort alla episodfilmerna så är den här överlägset sämst. Lite konstigt för den känns ganska lovande, postern är lovande, introt är lovande, skurken är cool men skenet bedrar tyvärr. Filmen är fult animerad, har irriterande karaktärer och en ganska ofokuserad story. Jag förstår verkligen varför ingen känner till/kommer ihåg den här filmen.
Next up: The Great Mouse Detective
Disney Classics #24: The Fox and the Hound
Tod är Micke och Copper är Molle bara så ni vet. Hur dom svenska namnen kom till vette fan.
The Fox and the Hound (1981)
Good guy: Tod 3/5
Räven Tod är en ganska trevlig filur. Till en början naiv men lär sig ett och annat under resans gång. Får höjt betyg för att han står upp för sin vän och räddar honom från att bli uppkäkad av en fet och arg björn, trots att vännen ifråga jagat och velat döda Tod.
Bad guy: Copper 2/5
Sett till första halvan av filmen hade jag satt honom under "love interest" då den delen känns som Brokeback Mountain om Gyllenhaal och Ledger vore en räv respektive hund. Andra halvan är han ute efter Tod så han får ändå räknas som Bad guy även om vänskapen är för stark och godheten segrar. Lite som Darth Vader, fattas bara att han kastade ner sin galne jägare till husse i en avgrund.
Love interest: Vixey 1/5
Gör inte så mycket väsen av sig. Vågat att ta upp att man vill ha sex barn fem minuter efter man träffat sin partner dock.
Comic relief: Dinky och Boomer 1/5
Två fåglar som inte tillför nånting till storyn överhuvudtaget förutom sin humor som tyvärr är obefintlig. Enda roliga är på vintern när man vill tänka sig att Boomer håller på att säga "balls" när han blir avbryten i meningen "I'm freezing my b-b-b..." (även om han senare säger "I'm freezing my beak off").
Musical numbers: 2/5
Tod's surrogatmamma, ugglan Big Mama, har ett par halvtrevliga musiknummer men annars är det inte mycket att hurra för.
Total: 3/5
Första halvan är en svag tvåa, allt är frid och fröjd mellan vännerna (verkligen bara vänner?) och det mesta är rätt trist att se på. Andra halvan höjer filmen markant. Vännerna blir fiender, tryggheten hos Tods matte blir osäker och allt når sin kulmen i den avslutande jakten och efterföljande björnfighten. Måste bara tillägga hur boken som filmen bygger på skiljer sig. I den så dör Coppers "mentor" Chief, Tod dör av utmattning när han jagas av Copper, jägaren är ett fyllo som till slut måste åka till ett åldersomshem, han får inte ta med sig sin hund och skjuter därför Copper. Inte så mycket Disney över det där.
Next up: The Black fucking Cauldron
Disney Classics #23: The Rescuers
The Rescuers (1977)
Good guy: Bernard 2/5
Den vidskeplige något klumpige vaktmästaren Bernard blir hjälte och får den snygga tjejen. Sånt gillar man ju. Väl?
Bad guy: Madame Medusa 3/5
En lite mindre färgstark Cruella de Vil men inte långt bakom. Medusa kidnappar ett barn för att kunna utnyttja henne till att hitta en gigantisk diamant, det är ändå ganska elakt. Dessutom har hon två alligatorer som husdjur vilka hon dessutom använder som vattenskidor i slutet. Well done!
Love interest: Bianca 1/5
Ungerns representant i Rescue Aid Society är den vackra musen Bianca men som rescuer känns hon ganska meningslös. Hon klarar inte särskilt mycket på egen hand och springer mest omkring och är kåt på Bernard.
Comic relief: Orville 2/5
Albatrossen med begränsade flygegenskaper är inte med särskilt mycket i filmen men är lite smårolig iaf. Kan även nämna den icke-talande trollsländan Evinrude som är en i raden tystlåtna komiska figurer i Disneyfilmer.
Musical numbers: 1/5
Är bara ett fåtal sånger med i filmen och dom är riktigt mesiga allihopa. Rescue Aid Society-låten kan få vara ett undantag då den är ok åtminstone.
Total: 2/5
Tänkte när jag såg den att det kändes som det kanske kunde bli en trea, den är trevlig och blir ganska spännande i slutet. Men nu när jag tänker tillbaka så får det bli en hyffsat stark tvåa. Karaktärerna är ok men ingen som lyfter till någon hög kvalité, även om Medusa är nära. Jag kom ihåg att jag gillade uppföljaren när jag var liten och den kommer snart på listan, fem filmer kvar tills dess och först ut är...
Next up: The Fox and the Hound
Disney Classics #22: The Many Adventures of Winnie the Pooh
The Many Adventures of Winnie the Pooh (1977)
Good guy: Winnie the Pooh 3/5
Hur god Pooh Bear egentligen är kan verkligen diskuteras. Han är ett dumdrygt, självupptaget matvrak. Som Karlsson på taket ungefär och jag älskar ju Karlsson på taket. Det är lite skoj när Pooh går från att låta nästan besviken när han får reda på att han "råkat" rädda Piglet till att ändå bli glad när det fastställs att han således är en hjälte. Egoistiska svin men svårt att inte tycka om honom.
Bad guy: Christopher Robin 1/5
Elakhet finns det ju inte gott om i the Hundred Acre Wood men det händer ju en del jobbiga saker och med tanke på att det trots allt är Christopher Robins fantasi som skapar dessa historier och utsätter sina gosedjur för diverse hemskheter så får han vara bad guy. Men han är ju rätt löjlig.
Love interest: Honung 1/5
Lika lite kärlek som elkahet finns det i filmen men Pooh älskar honung. Punkt.
Comic relief: Tigger 2/5
Personligen tycker jag Eeyore är roligast med sin obotliga pessimism men Tigger får ändå anses vara comic relief i denna film. Han är ganska charmig och glädjespridande.
Musical numbers: 3/5
Det finns en del trevliga låtar i denna som Tiggers lilla trudelutt och kanske framförallt Heffalump-låten vars drömsekvens för tankarna till Dumbos fylledröm om elefanter.
Total: 3/5
Det är svårt att ogilla Winnie the Pooh, även om dom tre historierna i denna film inte är jätteintressanta så låter jag mig ändå charmas av tygdjurens bravader. Mycket metahumor används vilket uppskattas. Hur karaktärerna interagerar med boken som historierna utspelar sig i är skickligt utfört och när Gopher, en av Disney påhittad karaktär, blir less och drar och säger "I'm not even in the book" är skoj. Om 28 filmer så får jag åter igen stifta bekantskap med den här björnen och hans vänner och det ser jag fram emot.
Next up: Avslutar 70-talet med Bernard och Bianca i The Rescuers
Disney Classics #21: Robin Hood
Hör jag "oo-de-lally" en gång till blir jag galen!
Robin Hood (1973)
Good guy: Robin Hood 2/5
Robin Hood är ju alltid Robin Hood, en älskvärd sagofigur med diverse awesome skills. I denna film så är han inte i så mycket i centrum som han borde vara, mycket fokus ligger på karaktärer runt omkring som t ex dom rätt dryga barnen.
Bad guy: Prince John 2/5
The main bad guy är bara en maktgalen crybaby, det är ju inte särskilt skräckinjagande att suga på tummen kan vi väl alla vara överens om. Han får dock hjälp av Sir Hiss (som konstigt nog verkar ha päls stundtals) och den riktige elakingen, Sheriff of Nottingham som snor dom sista slantarna från barn, blinda tiggare och kyrkan.
Love interest: Maid Marian 1/5
Hmm finns inte så mycket att säga om Marian egentligen. Hon spelar badminton, det är ju rätt coolt.
Comic relief: Little John 2/5
Phil Harris repriserar sin roll som Baloo, typ, fast här är han en brun björn istället för grå. Hyggligt skön karaktär men inte så rolig kanske.
Musical numbers: 2/5
Några okej låtar men inget märkvärdigt soundtrack. Pluspoäng för att man kommer att tänka på Percy Tårar och Robert Gustafssons imitation av berättaren Allan-a-Dale.
Total: 2/5
Bättre än Costner sämre än Errol Flynn? Kanske det, svårt att jämföra såklart. Som jag nämnde så är det för lite fokus på huvudkaraktären och dom andra figurerna i filmen är ganska svaga, inte för att Robin själv är så jättevass i denna film. Det blir rätt spännande på slutet, betydligt mer spännande än vad som visas på julafton, men filmen hettar aldrig till riktigt ändå.
Next up: The Many Adventures of Winnie the Pooh
Robin Hood (1973)
Good guy: Robin Hood 2/5
Robin Hood är ju alltid Robin Hood, en älskvärd sagofigur med diverse awesome skills. I denna film så är han inte i så mycket i centrum som han borde vara, mycket fokus ligger på karaktärer runt omkring som t ex dom rätt dryga barnen.
Bad guy: Prince John 2/5
The main bad guy är bara en maktgalen crybaby, det är ju inte särskilt skräckinjagande att suga på tummen kan vi väl alla vara överens om. Han får dock hjälp av Sir Hiss (som konstigt nog verkar ha päls stundtals) och den riktige elakingen, Sheriff of Nottingham som snor dom sista slantarna från barn, blinda tiggare och kyrkan.
Love interest: Maid Marian 1/5
Hmm finns inte så mycket att säga om Marian egentligen. Hon spelar badminton, det är ju rätt coolt.
Comic relief: Little John 2/5
Phil Harris repriserar sin roll som Baloo, typ, fast här är han en brun björn istället för grå. Hyggligt skön karaktär men inte så rolig kanske.
Musical numbers: 2/5
Några okej låtar men inget märkvärdigt soundtrack. Pluspoäng för att man kommer att tänka på Percy Tårar och Robert Gustafssons imitation av berättaren Allan-a-Dale.
Total: 2/5
Bättre än Costner sämre än Errol Flynn? Kanske det, svårt att jämföra såklart. Som jag nämnde så är det för lite fokus på huvudkaraktären och dom andra figurerna i filmen är ganska svaga, inte för att Robin själv är så jättevass i denna film. Det blir rätt spännande på slutet, betydligt mer spännande än vad som visas på julafton, men filmen hettar aldrig till riktigt ändå.
Next up: The Many Adventures of Winnie the Pooh
Disney Classics #20: The Aristocats
A man walks into a talent agent's office and says that he has an act... Nä just det, The AristoCATS var det ju.
The Aristocats (1970)
Good guy: Thomas O'Malley 2/5
Katternas svar på The Tramp. Dock lite smidigare och lite coolare men också lite tråkigare. Har ett schysst jazz-gäng med sig iaf.
Bad guy: Edgar 1/5
The butler did it! Edgar, som får reda på att han kommer efter Madmes katter i hennes testamente, har inte direkt någon evil aura kring sig. Han är mest bara en girig nolla. En fräsig motorcykel har han dock.
Love interest: Duchess 2/5
Katternas svar på Lady, typ. Duchess och hennes ungar Berlioz, Marie och Toulouse är sådär lagom söta och mysiga.
Comic relief: Napoleon & Lafayette 2/5
Kändes som dom här två hundarna var lite småroliga men när jag tänker efter så, nja, jag vet inte. Lite metahumor får dom in på slutet iaf, alltid något.
Musical numbers: 3/5
Det är ju Everybody Wants To Be A Cat som man kommer ihåg och den svänger ju rätt bra faktiskt. Så bra så man kan ha överseende med dom kanske lite väl stereotypa textraderna från den asiatiska katten: Shanghai, Hong Kong, egg fu yang, fortune cookie always wrong
Total: 2/5
Det är inget större fel på den här filmen egentligen men den känns lite tam. Huvudkaraktärerna är som sagt Lady & The Tramp i kattform, skurken är ganska tråkig och storyn känns som den aldrig riktigt lyfter. Bäst är det tidigare nämnda sångnumret, helt klart ett av dom bästa så här långt. Det kan man tyvärr inte säga om filmen.
Next up: Robin Hood
The Aristocats (1970)
Good guy: Thomas O'Malley 2/5
Katternas svar på The Tramp. Dock lite smidigare och lite coolare men också lite tråkigare. Har ett schysst jazz-gäng med sig iaf.
Bad guy: Edgar 1/5
The butler did it! Edgar, som får reda på att han kommer efter Madmes katter i hennes testamente, har inte direkt någon evil aura kring sig. Han är mest bara en girig nolla. En fräsig motorcykel har han dock.
Love interest: Duchess 2/5
Katternas svar på Lady, typ. Duchess och hennes ungar Berlioz, Marie och Toulouse är sådär lagom söta och mysiga.
Comic relief: Napoleon & Lafayette 2/5
Kändes som dom här två hundarna var lite småroliga men när jag tänker efter så, nja, jag vet inte. Lite metahumor får dom in på slutet iaf, alltid något.
Musical numbers: 3/5
Det är ju Everybody Wants To Be A Cat som man kommer ihåg och den svänger ju rätt bra faktiskt. Så bra så man kan ha överseende med dom kanske lite väl stereotypa textraderna från den asiatiska katten: Shanghai, Hong Kong, egg fu yang, fortune cookie always wrong
Total: 2/5
Det är inget större fel på den här filmen egentligen men den känns lite tam. Huvudkaraktärerna är som sagt Lady & The Tramp i kattform, skurken är ganska tråkig och storyn känns som den aldrig riktigt lyfter. Bäst är det tidigare nämnda sångnumret, helt klart ett av dom bästa så här långt. Det kan man tyvärr inte säga om filmen.
Next up: Robin Hood
Disney Classics #19: The Jungle Book
The Jungle Book (1967)
Good guy: Mowgli 2/5
Som man har börjat bli van vid så är huvudkaraktären ingen jättehöjdare. Mowgli är ändå en av dom bättre så här långt, han är ju trots allt en lattjo liten pryl.
Bad guy: Shere Khan 2/5
Mycket snack och lite verkstad definerar väl denna skurk utmärkt. Han känns väldigt lömsk och har hög potential till att vara en bra skurk men han planerar och planerar och när han väl har Mowgli i sin ägo så går han Bond-skurk och sumpar chansen. Ormen Kaa är ju också lite av en bad guy men det är samma med honom, har ju läget flera gånger om men strular till det.
Love interest: En tjej 1/5
Mowgli vill helst stanna i djungeln. Åtminstone enda tills han slutligen kommer till människobyn och där får syn på en flicka som han tycker verkar intressant. Hon hämtar vatten, sjunger och flirtar lite med Mowgli under dom 65 sekunder hon syns i bild (ja jag har räknat).
Comic relief: Baloo 3/5
Baloo är ju en skön lirare det går ju inte att komma ifrån. Care-free, glad och gillar musik, what's not to love. Och när det hettar till mot Shere Khan så är han inte sen att ta upp fighten mot den elaka tigern.
Musical numbers: 4/5
Fantastiska låtar! Både "The Bare Necessities" ("Var nöjd med...") och "I Wanna Be Like You" är klassiker som håller än, framförallt den senare som jazzigt framförs av King Louie. Övriga låtarna i filmen är dessutom bättre än dom flesta låtarna i dom tidigare Disney-filmerna.
Total: 3/5
Bästa filmen så här långt. Bra story, bra dialog, bra musik och en mängd härliga karaktärer. Förutom dom som redan nämnts så är Bagheera en bra motpol mot Baloo (även om deras båda röster görs bättre på svenska faktiskt, framförallt Gösta Prüzelius som Bagheera) och Elefantflocken samt det Beatles-inspirerade gam-gänget är skoj. Är snudd på fyra men jag nöjer mig nog med en mycket stark trea.
Next up: 70-talet inleds med The Aristocats
Disney Classics #18: The Sword in the Stone
Oh but if I went 'round sayin' I was Emperor, just because some moistened bint lobbed a scimitar at me, they'd put me away.
The Sword in the Stone (1963)
Good guy: Wart 1/5
Går ju bara omkring och fattar nada och råkar ändå bli Kung Arthur med hela brittiska folket. Störande också att han voicas av tre olika personer vilket stundtals märks väldigt tydligt, dessutom har ingen av dom tre röstskådespelarna brittisk accent.
Bad guy: Madame Mim 1/5
Förstår inte riktigt vad den här gamla häxan gör i filmen. Hon bara dyker upp från ingenstans och vill förinta Wart vilket leder till en magi-fight mellan henne och Merlin helt utan nytta.
Love interest: The Little Girl Squirrel 1/5
En ekorre som blir kär i Wart när denne är förvandlad till just ekorre under en träningssejour. Mycket mer finns inte att säga.
Comic relief: Merlin & Archimedes 3/5
Äntligen något bra i den här filmen. Samspelet mellan den optimistiske trollkarlen och hans något grinige talande uggla är stundtals skojigt. Merlin i bermuda-shorts i slutet är också en trevlig syn.
Musical numbers: 2/5
Merlin har några trevliga låtar som den lilla truddelutten han sjunger när han packar ner alla sina möbler i en liten väska med hjälp av magi.
Total: 2/5
Alltså fram till att det är fem minuter kvar av filmen så händer det ju i stort sett ingenting. Ett långt avsnitt där Merlin och Wart är fiskar, ett där dom är ekorrar och ett där Wart får prova på att vara fågel. Allt detta ska vara träning men till vad och varför förstår jag inte riktigt. Sen som jag tidigare nämnde så dyker Madame Mim upp utan vidare och fightas lite. Efter det har det gått 70 minuter och plötsligt drar Wart upp svärdet och blir kung. The End. Alldeles för slarvig adaption av den engelska folksagan (visserligen är den baserad på en bok från 1938 men ändå). Merlin och Archimedes och den fina animeringen höjer betyget till en mycket svag tvåa.
Next up: The Jungle Book
The Sword in the Stone (1963)
Good guy: Wart 1/5
Går ju bara omkring och fattar nada och råkar ändå bli Kung Arthur med hela brittiska folket. Störande också att han voicas av tre olika personer vilket stundtals märks väldigt tydligt, dessutom har ingen av dom tre röstskådespelarna brittisk accent.
Bad guy: Madame Mim 1/5
Förstår inte riktigt vad den här gamla häxan gör i filmen. Hon bara dyker upp från ingenstans och vill förinta Wart vilket leder till en magi-fight mellan henne och Merlin helt utan nytta.
Love interest: The Little Girl Squirrel 1/5
En ekorre som blir kär i Wart när denne är förvandlad till just ekorre under en träningssejour. Mycket mer finns inte att säga.
Comic relief: Merlin & Archimedes 3/5
Äntligen något bra i den här filmen. Samspelet mellan den optimistiske trollkarlen och hans något grinige talande uggla är stundtals skojigt. Merlin i bermuda-shorts i slutet är också en trevlig syn.
Musical numbers: 2/5
Merlin har några trevliga låtar som den lilla truddelutten han sjunger när han packar ner alla sina möbler i en liten väska med hjälp av magi.
Total: 2/5
Alltså fram till att det är fem minuter kvar av filmen så händer det ju i stort sett ingenting. Ett långt avsnitt där Merlin och Wart är fiskar, ett där dom är ekorrar och ett där Wart får prova på att vara fågel. Allt detta ska vara träning men till vad och varför förstår jag inte riktigt. Sen som jag tidigare nämnde så dyker Madame Mim upp utan vidare och fightas lite. Efter det har det gått 70 minuter och plötsligt drar Wart upp svärdet och blir kung. The End. Alldeles för slarvig adaption av den engelska folksagan (visserligen är den baserad på en bok från 1938 men ändå). Merlin och Archimedes och den fina animeringen höjer betyget till en mycket svag tvåa.
Next up: The Jungle Book
Disney Classics #17: One Hundred and One Dalmatians
50-talet var ju ett steg framåt jämfört med 40-talet. Nu ska vi se vad 60-talet har att erbjuda och vi börjar med:
One Hundred and One Dalmatians (1961)
Good guy: Pongo 2/5
Gillar hans berättarröst i inledningen, tyvärr så faller den bort efter ett tag men Pongo är en helt ok huvudfigur ändå.
Bad guy: Cruella de Vil 3/5
Inte lika elak som hon är galen men, boy, är hon galen. Titta bara på hennes ögon här nedanför. Hennes plan är att skinnflå 99 dalmatin-valpar och göra en päls vilket inte är särskilt snällt såklart. Hon lyckas dock inte med särskilt mycket mer än att visa upp en så våldsam bilkörning så Stuntman Mike från Death Proof skulle bli mörkrädd.
Love interest: Perdita 1/5
Verkar vara en god mor men tillika en intetsägande karaktär.
Comic relief: Colonel, Sgt. Tibs & Captain 3/5
Denna militäriska konstelationen bestående av den gamle och något virrige hunden Colonel, katten Sergeant Tibs och hästen Captain är tillsammans med de Vil filmens behållning. Samspelet mellan Colonel och Tibs är mycket trivsamt och hundens brittiska accent och användade av uttryck som "Balderdash" och "Hullabaloo" är fantastisk. On the double, Man, on the double!
Musical numbers: 3/5
Får en trea för avsaknaden av jättemånga sånger och för hur dom fåtal låtar som är med används. Pongos husse Roger är låtskrivare och han framför två av sina låtar samtidigt som han skriver dom. Den tredje låten i filmen är en reklamjingel som hundarna ser på TV. Ovanligt användande av sånger för att vara Disney men ett bra tillvägagångssätt tycker jag.
Total: 3/5
Förutom Cruella, Colonel & Co och den avslutande dramatiken (av nån anledning rycks jag ofta med i Disneys dramatiska upplösningar) så är 101 Dalmatians inte så speciell. Men jag gillar hur den är tecknad, lite rå på nåt sätt där penndragen ofta är tydliga, och tack vare dessa inslag blir betyget till slut en svag trea.
Next up: The Sword in the Stone
One Hundred and One Dalmatians (1961)
Good guy: Pongo 2/5
Gillar hans berättarröst i inledningen, tyvärr så faller den bort efter ett tag men Pongo är en helt ok huvudfigur ändå.
Bad guy: Cruella de Vil 3/5
Inte lika elak som hon är galen men, boy, är hon galen. Titta bara på hennes ögon här nedanför. Hennes plan är att skinnflå 99 dalmatin-valpar och göra en päls vilket inte är särskilt snällt såklart. Hon lyckas dock inte med särskilt mycket mer än att visa upp en så våldsam bilkörning så Stuntman Mike från Death Proof skulle bli mörkrädd.
Love interest: Perdita 1/5
Verkar vara en god mor men tillika en intetsägande karaktär.
Comic relief: Colonel, Sgt. Tibs & Captain 3/5
Denna militäriska konstelationen bestående av den gamle och något virrige hunden Colonel, katten Sergeant Tibs och hästen Captain är tillsammans med de Vil filmens behållning. Samspelet mellan Colonel och Tibs är mycket trivsamt och hundens brittiska accent och användade av uttryck som "Balderdash" och "Hullabaloo" är fantastisk. On the double, Man, on the double!
Musical numbers: 3/5
Får en trea för avsaknaden av jättemånga sånger och för hur dom fåtal låtar som är med används. Pongos husse Roger är låtskrivare och han framför två av sina låtar samtidigt som han skriver dom. Den tredje låten i filmen är en reklamjingel som hundarna ser på TV. Ovanligt användande av sånger för att vara Disney men ett bra tillvägagångssätt tycker jag.
Total: 3/5
Förutom Cruella, Colonel & Co och den avslutande dramatiken (av nån anledning rycks jag ofta med i Disneys dramatiska upplösningar) så är 101 Dalmatians inte så speciell. Men jag gillar hur den är tecknad, lite rå på nåt sätt där penndragen ofta är tydliga, och tack vare dessa inslag blir betyget till slut en svag trea.
Next up: The Sword in the Stone
Disney Classics #16: Sleeping Beauty
Sleeping Beauty (1959)
Good guy: Prince Phillip 2/5
Inte huvudrollen i filmen men han får ju ändå klassas som the good guy. Är rätt tråkig fram till slutet då han man up och går en episk fight mot skurken.
Bad guy: Maleficent 4/5
Maleficent får ingen inbjudan av kungaslottet när prinsessan har fötts, vad gör hon då? Dyker upp ändå så klart och ger en present i form av att prinsessan kommer dö innan hon fyller 16 och ägnar sedan dom kommande 16 åren åt att hitta den gömda prinsessan för att se till att hennes förbannelse faller in. Pure evil! Hon kallar sig t o m The mistress of evil. Fun fact: Det är samma röstskådespelare som till den tidigare så fantastiska disney-skurken Lady Tremaine och även om Maleficent inte är lika iskallt läskig utan mer excentrisk och showande och därför inte lika bra så är hon med i toppen av skurkarna. Just det, sa jag att hon förvandlar sig själv till en drake i slutet för att försöka stoppa prinsen?
Love interest: Princess Aurora 1/5
Sleeping Beauty herself är bara med under 18 minuter av filmen och under den tiden sjunger hon mestadels. Kallas för Briar Rose medan hon göms i skogen ovetande om sin adlighet därav svenska namnet Törnrosa. Tråkig karaktär.
Comic relief: The Good Faries 1/5
Filmens huvudkaraktärer är de tre feerna Flora, Fauna och Merryweather som får i uppdrag att skydda Aurora. Vet inte om dom egentligen kan klassas som comic relief men fanns liksom ingen annan att ta. Dom tre gamla tanterna är hur som helst inte alls särskilt comical.
Musical numbers: 2/5
Mycket musik är det i filmen, kanske lite för mycket, en del nummer är helt ok om än inga särskild minnesvärda låtar. Många stycken togs från Tjajkovskijs balletversion av sagan.
Total: 2/5
Helt ok film men det är något som känns lite off med animationen, jag tycker inte den är så snygg. Awesome skurk och en bra avslutande uppgörelse gör att betyget ändå blir en stark tvåa.
Next up: One Hundred and One Dalmatians
Disney Classics #15: Lady and the Tramp
Lady and the Tramp (1955)
Good guy: Lady 2/5
Får inleda livet i en julklapp till synes utan lufthål, det kan inte ha varit lätt. Väldigt söt som hundvalp.
Bad guy: Råttan 1/5
Disney's "happiest motion picture" ger inte mycket plats åt skurkar. Skulle kunna välja dom siamesiska katterna men råttan ser mycket mer skräckinjagande ut, men det är också allt den här råttan har att komma med.
Love interest: The Tramp 3/5
The Tramp är en cool kille, känns som han står sig bra mot dom andra 50-talshunkarna typ James Dean och Marlon Brando. Visar prov på list och bra försäljningsförmåga när andan faller på.
Comic relief: Tony & John 1/5
Lika dåligt med roliga karaktärer som elaka karaktärer. Tony är bara med i en scen medan hans sidekick gör två framträdanden. Inte så mycket mer än deras dialekter som är roliga, deras fascination med Bella Notte är däremot lite läskig.
Musical numbers: 2/5
Nyss nämnda Bella Notte får man väl ändå säga är en klassiker om än inte så jättebra. I övrigt finns väl några halvtrevliga låtar som man dock inte lägger på minnet direkt.
Total: 3/5
Återigen svårt, stark tvåa eller svag trea? Det får landa på en svag trea den här gången för jag känner mig på bra humör. Men jag gillade den här filmen lite grann av någon anledning, det är en klassisk nice-girl-meets-bad-boy-historia och den berättas på ett trevligt och välanimerat sätt. Ganska dramatiskt slut som höjer filmen lite (Även om jag ogillar när man tror att karaktärer dör och dom inte gör det)
Next up: Sleeping Beauty
Disney Classics #14: Peter Pan
You're a crook Captain Hook, Judge, won't you throw the book at the pirate!
Peter Pan (1953)
Good guy: Peter Pan 2/5
Han är huvudsakligen bara en dryg unge men det går ju inte förneka att han har mad skills inom flygning och fäktning bland annat.
Bad guy: Captain Hook 3/5
Är ganska klantig och fjantig för att vara bad guy men jag gillar honom, lite av filmens behållning faktiskt. Har några episka duster med krokodilen som åt upp hans hand, något som Peter Pan låg bakom vilket gör att Hook är efter den grönklädde ynglingen. Han är ganska elak stundtals också speciellt då han skjuter en i sin besättning till döds (får man förmoda iaf) för att denne spelar dragspel.
Love interest: Wendy 1/5
Om Peter Pan är lite dryg så Wendy mycket värre. En lillgammal jobbig tjej som bara springer runt och ropar "Peter" hela tiden.
Comic relief: Mr Smee 1/5
Nej usch vad tråkig. Sämsta comic relief-en så här långt vill jag nog påstå. Det är tur att Mr Smee's boss Hook är rolig istället.
Musical numbers: 2/5
Några roliga sångnummer från piraterna men det är framförandet Why is the Red Man Red? från indianerna i filmen som är höjdpunkten musikmässigt. Visst det fick skit för sina smårasistiska stereotyper men that aside så är det en trevlig låt.
Total: 2/5
Vet inte riktigt varför men jag föll inte direkt för Peter Pan. Som sagt Capn Hook är bra men i övrigt känns det som det mest är massa jobbiga barn som springer om kring. Det roligaste i filmen är nog den fruktansvärda fasa som lamslår famljen när Wendys pappa säger åt henne att hon är för gammal för att sova i samma rum som sina bröder utan ska få ett eget rum. "Father!?" "George!?" "What?" "No!" utbrister mamman och barnen ackompanjerad av dramatisk musik och jag förstår inte riktigt varför. Komiskt.
Next up: Lady and the Tramp
Pluspoäng för övrigt för den som tar var citatet ovanför postern kommer från!
Peter Pan (1953)
Good guy: Peter Pan 2/5
Han är huvudsakligen bara en dryg unge men det går ju inte förneka att han har mad skills inom flygning och fäktning bland annat.
Bad guy: Captain Hook 3/5
Är ganska klantig och fjantig för att vara bad guy men jag gillar honom, lite av filmens behållning faktiskt. Har några episka duster med krokodilen som åt upp hans hand, något som Peter Pan låg bakom vilket gör att Hook är efter den grönklädde ynglingen. Han är ganska elak stundtals också speciellt då han skjuter en i sin besättning till döds (får man förmoda iaf) för att denne spelar dragspel.
Love interest: Wendy 1/5
Om Peter Pan är lite dryg så Wendy mycket värre. En lillgammal jobbig tjej som bara springer runt och ropar "Peter" hela tiden.
Comic relief: Mr Smee 1/5
Nej usch vad tråkig. Sämsta comic relief-en så här långt vill jag nog påstå. Det är tur att Mr Smee's boss Hook är rolig istället.
Musical numbers: 2/5
Några roliga sångnummer från piraterna men det är framförandet Why is the Red Man Red? från indianerna i filmen som är höjdpunkten musikmässigt. Visst det fick skit för sina smårasistiska stereotyper men that aside så är det en trevlig låt.
Total: 2/5
Vet inte riktigt varför men jag föll inte direkt för Peter Pan. Som sagt Capn Hook är bra men i övrigt känns det som det mest är massa jobbiga barn som springer om kring. Det roligaste i filmen är nog den fruktansvärda fasa som lamslår famljen när Wendys pappa säger åt henne att hon är för gammal för att sova i samma rum som sina bröder utan ska få ett eget rum. "Father!?" "George!?" "What?" "No!" utbrister mamman och barnen ackompanjerad av dramatisk musik och jag förstår inte riktigt varför. Komiskt.
Next up: Lady and the Tramp
Pluspoäng för övrigt för den som tar var citatet ovanför postern kommer från!
Disney Classics #13: Alice in Wonderland
Alice in Wonderland (1951)
Good guy: Alice 2/5
Finns inte så mycket att säga om henne egentligen. Plus ska hon ha som lyckas drömma all denna craziness. (oops spoiler)
Bad guy: Queen of Hearts 2/5
Känns ganska så jolly för att vara bad guy, verkar mest vilja spela krocket, med flamingos som klubbor och igelkottar som klot bör tilläggas dock. Hon tappar dessutom humöret väldigt lätt och har en förkärlek för halshuggningar. Hon är nog ganska elak ändå.
Love interest: King of Hearts 3/5
Då det är brist på kärlek för hjälten så får jag helt enkelt ta skurkens love interest för en gångs skull. Inte för att det är så mycket kärlek mellan dom båda men dom verkar ju vara gift åtminstone. Jag gillar kungen i alla fall. Han är väldigt hunsad men försöker få någon slags ordning i kaoset som drottningen skapar utan att göra alltför mycket väsen av sig.
Comic relief: Alla andra karaktärer 2/5
Alice stöter på en mängd udda karaktärer i Underlandet. Vissa är roliga, andra är störda och vissa är mest störande. Cheshire Cat och The Dodo (som står för repliken "Ahoy! And other nautical expressions!") hör till favoriterna medan man vill att scenen med Mad Hatter och March Hare bara ska ta slut efter ett tag.
Musical numbers: 3/5
Många låtar avverkas i denna film och ganska många av dom är rätt skoj. Gillar framförallt the Dodos inledande två små sångnummer.
Total: 2/5
Svårt att betygsätta denna film. Man gillar ju det absurda och fantasifulla för det mesta men ibland så blir det lite för mycket ibland och det faktum att det inte finns någon story drar betyget något. Mycket stark tvåa eller svag trea, vad låter bäst? Äh, kör på en stark tvåa.
Next up: Peter Pan
