Disney Classics #17: One Hundred and One Dalmatians
50-talet var ju ett steg framåt jämfört med 40-talet. Nu ska vi se vad 60-talet har att erbjuda och vi börjar med:
One Hundred and One Dalmatians (1961)
Good guy: Pongo 2/5
Gillar hans berättarröst i inledningen, tyvärr så faller den bort efter ett tag men Pongo är en helt ok huvudfigur ändå.
Bad guy: Cruella de Vil 3/5
Inte lika elak som hon är galen men, boy, är hon galen. Titta bara på hennes ögon här nedanför. Hennes plan är att skinnflå 99 dalmatin-valpar och göra en päls vilket inte är särskilt snällt såklart. Hon lyckas dock inte med särskilt mycket mer än att visa upp en så våldsam bilkörning så Stuntman Mike från Death Proof skulle bli mörkrädd.
Love interest: Perdita 1/5
Verkar vara en god mor men tillika en intetsägande karaktär.
Comic relief: Colonel, Sgt. Tibs & Captain 3/5
Denna militäriska konstelationen bestående av den gamle och något virrige hunden Colonel, katten Sergeant Tibs och hästen Captain är tillsammans med de Vil filmens behållning. Samspelet mellan Colonel och Tibs är mycket trivsamt och hundens brittiska accent och användade av uttryck som "Balderdash" och "Hullabaloo" är fantastisk. On the double, Man, on the double!
Musical numbers: 3/5
Får en trea för avsaknaden av jättemånga sånger och för hur dom fåtal låtar som är med används. Pongos husse Roger är låtskrivare och han framför två av sina låtar samtidigt som han skriver dom. Den tredje låten i filmen är en reklamjingel som hundarna ser på TV. Ovanligt användande av sånger för att vara Disney men ett bra tillvägagångssätt tycker jag.
Total: 3/5
Förutom Cruella, Colonel & Co och den avslutande dramatiken (av nån anledning rycks jag ofta med i Disneys dramatiska upplösningar) så är 101 Dalmatians inte så speciell. Men jag gillar hur den är tecknad, lite rå på nåt sätt där penndragen ofta är tydliga, och tack vare dessa inslag blir betyget till slut en svag trea.
Next up: The Sword in the Stone
One Hundred and One Dalmatians (1961)
Good guy: Pongo 2/5
Gillar hans berättarröst i inledningen, tyvärr så faller den bort efter ett tag men Pongo är en helt ok huvudfigur ändå.
Bad guy: Cruella de Vil 3/5
Inte lika elak som hon är galen men, boy, är hon galen. Titta bara på hennes ögon här nedanför. Hennes plan är att skinnflå 99 dalmatin-valpar och göra en päls vilket inte är särskilt snällt såklart. Hon lyckas dock inte med särskilt mycket mer än att visa upp en så våldsam bilkörning så Stuntman Mike från Death Proof skulle bli mörkrädd.
Love interest: Perdita 1/5
Verkar vara en god mor men tillika en intetsägande karaktär.
Comic relief: Colonel, Sgt. Tibs & Captain 3/5
Denna militäriska konstelationen bestående av den gamle och något virrige hunden Colonel, katten Sergeant Tibs och hästen Captain är tillsammans med de Vil filmens behållning. Samspelet mellan Colonel och Tibs är mycket trivsamt och hundens brittiska accent och användade av uttryck som "Balderdash" och "Hullabaloo" är fantastisk. On the double, Man, on the double!
Musical numbers: 3/5
Får en trea för avsaknaden av jättemånga sånger och för hur dom fåtal låtar som är med används. Pongos husse Roger är låtskrivare och han framför två av sina låtar samtidigt som han skriver dom. Den tredje låten i filmen är en reklamjingel som hundarna ser på TV. Ovanligt användande av sånger för att vara Disney men ett bra tillvägagångssätt tycker jag.
Total: 3/5
Förutom Cruella, Colonel & Co och den avslutande dramatiken (av nån anledning rycks jag ofta med i Disneys dramatiska upplösningar) så är 101 Dalmatians inte så speciell. Men jag gillar hur den är tecknad, lite rå på nåt sätt där penndragen ofta är tydliga, och tack vare dessa inslag blir betyget till slut en svag trea.
Next up: The Sword in the Stone
Kommentarer
Trackback
