Disney Classics #33: Pocahontas
*Insert Avatar joke*
Pocahontas (1995)
Good guy: Pocahontas 3/5
Bra huvudkaraktärer är det ont om i Disneyfilmer men i den här så är det nog ändå Pocahontas som är den starkaste karaktären. Lyckas få herr Smith på sin sida och dessutom få stop på oroligheterna mellan sitt folk och britterna. Sen att verklighetens Pocahontas egentligen var tolv år när den här filmen utspelar sig får man tänka bort.
Bad guy: Governor Ratcliffe 2/5
Av de "riktiga" Disney-skurkarna så är nog Ratcliffe minst minnesvärda. Visst han är girig och har inget till övers för varken sina medmänniskor eller indianerna men man blir aldrig riktigt arg på honom, han känns inte särskilt elak. Kanske är det hans inte alltför hotfulla utseende eller brist på skräckinjagande röst, jag vet inte. Två låtar sjunger han där en är riktigt bra i och för sig.
Love interest: John Smith 2/5
John Smith är väl en reko snubbe, lite tråkig kanske men han räddar oduglingen Thomas mirakulöst i början av filmen och tar en kula bodyguard-style i slutet så nåt gör han ju rätt. Dock ganska tydligt att han mest av allt vill ligga med Pocahontas (Och nej verklighetens Smith och Pocahontas hade inte ihop det så han är ingen pervers gubbe som sprang efter tolvåringar...inte vad man vet i alla fall)
Comic relief: Djuren 2/5
Stumma bi-comic relief:er är vanligt i Disneyfilmer (Mattan i Aladdin bl a) och i denna filmen är de väldigt många då inga av djuren pratar för en gångs skull. Tvättbjörnen, hunden och kolibrin är småskoj men inte mer. Egentligen är väl Ratcliffes betjänt comic relief i denna film men säger han något roligt någon gång?
Musical numbers: 3/5
Känns som Pocahontas innehåller mer sånger än någon annan Disneyfilm. Oscarsvinnande balladen Colors of the Wind är bra men framförallt gillar jag Savages som är ett slags sång-battle mellan the natives och the settlers innan det riktiga kriget.
Total: 2/5
Nja, alltså filmen är fin men på något sätt känns den inte så minnesvärd. Den stora bristen är nog trots allt bristen på en bra antagonist, Ratcliffe håller inte. Utöver det är det en hel del lite konstiga saker, dels känns karaktären Thomas lite förbisedd, man vet inte om han har stor betydelse för filmen eller helt betydelselös. Dessutom är det lite snurrigt att veta när folk fattar varandra, jag kan köpa den lama förklaringen att Pocahontas lyssnar till sitt hjärta och efter det förstår engelska men hon pratar engelska med sina indianpolare både före och efter och när hon sen pratar engelska med först Smith och sen sin väninna när alla tre möts vet man inte om någon förstår någon överhuvudtaget. Men som sagt fin film men ändå känns den mest som en axelryckning. Bör kanske tillägga att jag inte såg den när jag var liten så finner inget nostalgiskt värde i den.
Next up: The Hunchback of Notre Dame
Kommentarer
Trackback
