Mumford & Sons, O2 ABC, Glasgow, 3/3
Sällan, om någonsin, har jag varit på en spelning där alla komponenter som utgör helheten har varit fullständigt lysande!
Det är bara knappt 5 månader sedan som min bloggkollega och resekamrat till Skottland lyriskt prackade på mig en ny grupp vid namn Mumford & Sons. Jag bjöds på denna video och var fast direkt:
vid 3:33 så går banjo-spelaren igång med en klassisk banjostamp som ligger bakom namnet på mitt och tidigare nämnda bloggares quiz-lag: Team Banjostampen.
Trots att jag inte ens visste vilka Mumford & Sons var för ett halvår sedan så är deras debutskiva, och hittilis enda album, Sigh No More den enskilda skiva jag lyssnat på mest sedan jag reggade mig på Last.fm för drygt två år sedan. Det visar vilken impact denna grupp från London gjort på mig. Därför var det heller inget att fundera på när deras första turnédatum släpptes och Glasgow såg mest tillgängligt ut. Hade man vetat att dom skulle spela i Stockholm om en månad (Ja jag ska dit också) så hade man kanske backat och inte åkt till Skottland, jag menar deras nationalrätt är haggis, men med facit i hand hade jag isf ångrat mig nåt så jävulskt. Inte för att jag åt haggis som ni kanske förstår utan för den fantastiska onsdagskväll vi bjöds på.
Som jag inledde med så var det en helhetsupplevelse som hette duga. Till att börja så var stället näst intill perfekt. O2 ABC är lite som Glasgows Trädgår'n; lagom stort men inte så stort så att det inte blir intimt. En Mumford-tisha inhandlades och även någon öl för att komma i rätt stämning. Sen var det dags för första förakten att beträda scenen. När vi rekade stället tidigare på dagen så upptäckte vi att det skulle vara två förband innan huvudattraktionen: Andrew Davie och Fanfarlo, två vita fläckar på min musikkarta.
Andrew Davie var först ut och det visade sig vara en osignad, försynt, skäggig man med gitarr. Skulle "Skäggig man med gitarr" vara en legitim musikgenre skulle det vara den tidigare förekommande bloggkollegans favoritgenre. Andrew bjöd på stämmningsfulla låtar som var en perfekt öppning på denna kväll.
Efter det var det Fanfarlo's tur att visa upp sig, i efterhand har det visat sig att sångaren i detta engelska band faktiskt är svensk och det var ju lite synd at vi inte visste det där och då. 5-mannagruppen försökte till sitt yttersta att se coolt popiga (eller popigt coola) ut och lyckades väl helt ok även om jag kan tycka att sånt kan bli för mycket. Musiken däremot var helt fantastisk! Nu när vårsolen börjar lysa allt oftare har jag kommit fram till att deras skiva Reservoir är vårens skiva och att The Walls Are Coming Down är vårens låt. Glad, trallvänlig pop var det som Fanfarlo lät oss lyssna på och det gjorde vi mer än gärna.
Man har ju tur om ett förband är bra men nu var alltså båda två utomordentliga!
Efter en ganska lång väntan mellan Fanfarlo och Marcus Mumford & Co där bland annat alla instrument i hela världen, förutom eventuellt bowafridgeaphone, skulle stämmas. Dom är väldigt multiinstrumentala. Till slut släcktes dock ljuset ner och dom fyra grabbarna som bildar Mumford & Sons tog emot publikens jubel. Där har vi för övrigt ytterligare en del som gjorde helheten fantastisk: Publiken. Spelningen var slutsåld och stället var packat och varenda kotte kunde alla texterna och var med på noterna från första, ja, not. Detta smittade av sig på bandet som såg stormförtjusta ut, detta var för övrigt deras dittils största spelning.
Mumford inledde på samma sätt som deras debutLP nämligen att spela titelspåret Sigh No More. Detta är min favoritlåt på skivan så jag såg lite extra fram emot denna och bandet levererade verkligen. Från det lugna inledande partiet till avslutningen där tempot och intensiteten ökas successivt på ett ljuvligt sätt. I och med den här inledningen så var det ingen fråga om att den sista pusselbiten i helheten som jag snackar om hela tiden var på plats.
Därefter betades låtarna från debutskivan med höjdpunkter som Winter Winds och Little Lion Man. Dom provade även några nya låtar som hintade om en lovande uppföljare till Sigh No More.
Som jag sa tidigare är alla i bandet multitalented, det syns framförallt i det faktum att bandet inte har någon trummis. I dom flesta låtarna stampar sångaren Marcus på sin baskagge som han har vid mickstativet men vissa låtar kräver mer avancerat trumspel. Då turas alla (utom banjospelaren) om att sätta sig bakom trumsetet. Sånt är alltid kul.
Efter att alla låtar på skivan spelats (tror jag iaf) och den obligatoriska pausen innan extranumren var över kom bandet tillbaka på scenen, alla utom banjospelaren. Country Winston, som han heter, hade i sin slitna New York Knicks-keps och excentriska banjospelande blivit en stor favorit under kvällen och han var nu lite sen pga att han spelat så hårt så han börjat blöda under sista låten. Vilken kille! Samtidigt som han plåstrades om så fixade Marcus lite med sin xylophon och man kunde ana vad som var på gång: The Banjolin Song. Vi i konsertrion, Micke being the third part, hade kommit överens om att skrika "The What Song?" (kolla länken så förstår ni) om den skulle presenteras. Sagt och gjort men jag vet inte om den tidigare så väldigt blyga frontmannen uppskattade det för han försökte tysta er oss och alla andra som tänkte likadant som oss. The Banjolin Song var hursomhelst fantastisk. Ja det mesta, om inte allt var fantastiskt denna kväll och exhalterad, överväldigad och upprymd tog man del av Glasgows nattliv som inte minst tack vare konsrten också såklart var fantastiskt!
Det är bara knappt 5 månader sedan som min bloggkollega och resekamrat till Skottland lyriskt prackade på mig en ny grupp vid namn Mumford & Sons. Jag bjöds på denna video och var fast direkt:
vid 3:33 så går banjo-spelaren igång med en klassisk banjostamp som ligger bakom namnet på mitt och tidigare nämnda bloggares quiz-lag: Team Banjostampen.
Trots att jag inte ens visste vilka Mumford & Sons var för ett halvår sedan så är deras debutskiva, och hittilis enda album, Sigh No More den enskilda skiva jag lyssnat på mest sedan jag reggade mig på Last.fm för drygt två år sedan. Det visar vilken impact denna grupp från London gjort på mig. Därför var det heller inget att fundera på när deras första turnédatum släpptes och Glasgow såg mest tillgängligt ut. Hade man vetat att dom skulle spela i Stockholm om en månad (Ja jag ska dit också) så hade man kanske backat och inte åkt till Skottland, jag menar deras nationalrätt är haggis, men med facit i hand hade jag isf ångrat mig nåt så jävulskt. Inte för att jag åt haggis som ni kanske förstår utan för den fantastiska onsdagskväll vi bjöds på.
Som jag inledde med så var det en helhetsupplevelse som hette duga. Till att börja så var stället näst intill perfekt. O2 ABC är lite som Glasgows Trädgår'n; lagom stort men inte så stort så att det inte blir intimt. En Mumford-tisha inhandlades och även någon öl för att komma i rätt stämning. Sen var det dags för första förakten att beträda scenen. När vi rekade stället tidigare på dagen så upptäckte vi att det skulle vara två förband innan huvudattraktionen: Andrew Davie och Fanfarlo, två vita fläckar på min musikkarta.
Andrew Davie var först ut och det visade sig vara en osignad, försynt, skäggig man med gitarr. Skulle "Skäggig man med gitarr" vara en legitim musikgenre skulle det vara den tidigare förekommande bloggkollegans favoritgenre. Andrew bjöd på stämmningsfulla låtar som var en perfekt öppning på denna kväll.
Efter det var det Fanfarlo's tur att visa upp sig, i efterhand har det visat sig att sångaren i detta engelska band faktiskt är svensk och det var ju lite synd at vi inte visste det där och då. 5-mannagruppen försökte till sitt yttersta att se coolt popiga (eller popigt coola) ut och lyckades väl helt ok även om jag kan tycka att sånt kan bli för mycket. Musiken däremot var helt fantastisk! Nu när vårsolen börjar lysa allt oftare har jag kommit fram till att deras skiva Reservoir är vårens skiva och att The Walls Are Coming Down är vårens låt. Glad, trallvänlig pop var det som Fanfarlo lät oss lyssna på och det gjorde vi mer än gärna.
Man har ju tur om ett förband är bra men nu var alltså båda två utomordentliga!
Efter en ganska lång väntan mellan Fanfarlo och Marcus Mumford & Co där bland annat alla instrument i hela världen, förutom eventuellt bowafridgeaphone, skulle stämmas. Dom är väldigt multiinstrumentala. Till slut släcktes dock ljuset ner och dom fyra grabbarna som bildar Mumford & Sons tog emot publikens jubel. Där har vi för övrigt ytterligare en del som gjorde helheten fantastisk: Publiken. Spelningen var slutsåld och stället var packat och varenda kotte kunde alla texterna och var med på noterna från första, ja, not. Detta smittade av sig på bandet som såg stormförtjusta ut, detta var för övrigt deras dittils största spelning.
Mumford inledde på samma sätt som deras debutLP nämligen att spela titelspåret Sigh No More. Detta är min favoritlåt på skivan så jag såg lite extra fram emot denna och bandet levererade verkligen. Från det lugna inledande partiet till avslutningen där tempot och intensiteten ökas successivt på ett ljuvligt sätt. I och med den här inledningen så var det ingen fråga om att den sista pusselbiten i helheten som jag snackar om hela tiden var på plats.
Därefter betades låtarna från debutskivan med höjdpunkter som Winter Winds och Little Lion Man. Dom provade även några nya låtar som hintade om en lovande uppföljare till Sigh No More.
Som jag sa tidigare är alla i bandet multitalented, det syns framförallt i det faktum att bandet inte har någon trummis. I dom flesta låtarna stampar sångaren Marcus på sin baskagge som han har vid mickstativet men vissa låtar kräver mer avancerat trumspel. Då turas alla (utom banjospelaren) om att sätta sig bakom trumsetet. Sånt är alltid kul.
Efter att alla låtar på skivan spelats (tror jag iaf) och den obligatoriska pausen innan extranumren var över kom bandet tillbaka på scenen, alla utom banjospelaren. Country Winston, som han heter, hade i sin slitna New York Knicks-keps och excentriska banjospelande blivit en stor favorit under kvällen och han var nu lite sen pga att han spelat så hårt så han börjat blöda under sista låten. Vilken kille! Samtidigt som han plåstrades om så fixade Marcus lite med sin xylophon och man kunde ana vad som var på gång: The Banjolin Song. Vi i konsertrion, Micke being the third part, hade kommit överens om att skrika "The What Song?" (kolla länken så förstår ni) om den skulle presenteras. Sagt och gjort men jag vet inte om den tidigare så väldigt blyga frontmannen uppskattade det för han försökte tysta er oss och alla andra som tänkte likadant som oss. The Banjolin Song var hursomhelst fantastisk. Ja det mesta, om inte allt var fantastiskt denna kväll och exhalterad, överväldigad och upprymd tog man del av Glasgows nattliv som inte minst tack vare konsrten också såklart var fantastiskt!
Markus Krunegård, Trädgårn, Göteborg, 27/2
Nyss hemkommen från en vecka i Skottland där Mumford & Sons avnjöts. Men mer om dom senare innan jag drog ut på äventyr så han jag också se den i mitt tycke bästa svenska artisten: Markus Krunegård.
Jag såg Markus för snart ett år sedan och då hade jag nyss börjat lyssna på honom och hans första album som jag tyckte va bra men inte helt fantastiskt. Efter den spelningen började jag älska honom mer och mer och enligt Last.fm så är Krunegård den artist jag lyssnat i särklass mest på senaste året. Sedan den spelningen så har Markus även hunnit släppa två album, Prinsen av Peking och Lev som en gris, dö som en hund. Båda två har varit lite svåra att fastna för, Prinsen har jag dock börjat nöta en hel del mycket pga Markus underbara texter som varenda en känns riktad mot just mig. Den andra skivan, som släpptes samtidigt som Prinsen av Peking, har jag inte riktigt kommit in i.
Det var med andra ord till viss del samma känsla som när jag skulle se honom förra gången fast med lite mer förhoppningar denna gång och vetskapen om att det kommer bli röj.
Trädgårn var långt ifrån utsålt vilket kändes riktigt tråkigt. Fördelen med den skrala publiksiffran var ju att man då utan problem kunde stå längst framme vid scenkanten i lugn och ro och lukta på gitarristens fotsvett.
Det var inget förband utan Markus klev på tillsammans med sitt fyrmanna-band till tonerna av En hemlig plats, introt till skivan Lev som en gris dö som en hund, som precis som på skivan följdes upp av titelspåret. Det är en låt som jag knappt tänkt på men som direkt blev en ny favorit och det är där vi finner styrkan i Markus Krunegård som live-artist. Han får alla låtar att låta ännu bättre live!
Krunegård hade en jämn och bra mix av låtar från dom olika skivorna, ca 6-7 st från vardera, och höjdpunkterna var, förutom dom låtar man nästan inte lagt märke till tidigare som fick nytt liv, Den som dör får se, Jag är en vampyr (alltid) och Hollywood Hills som kan vara den absolut bästa förvandlingen från skiva till live jag hört av någon låt någonsin.
Sista extranumret, Stjärnfallet, blev precis som förra gången som en vacker efterfest efter ett röjigt, underbar, stort disco. Synd bara att inte fler ville dansa med.
Jag såg Markus för snart ett år sedan och då hade jag nyss börjat lyssna på honom och hans första album som jag tyckte va bra men inte helt fantastiskt. Efter den spelningen började jag älska honom mer och mer och enligt Last.fm så är Krunegård den artist jag lyssnat i särklass mest på senaste året. Sedan den spelningen så har Markus även hunnit släppa två album, Prinsen av Peking och Lev som en gris, dö som en hund. Båda två har varit lite svåra att fastna för, Prinsen har jag dock börjat nöta en hel del mycket pga Markus underbara texter som varenda en känns riktad mot just mig. Den andra skivan, som släpptes samtidigt som Prinsen av Peking, har jag inte riktigt kommit in i.
Det var med andra ord till viss del samma känsla som när jag skulle se honom förra gången fast med lite mer förhoppningar denna gång och vetskapen om att det kommer bli röj.
Trädgårn var långt ifrån utsålt vilket kändes riktigt tråkigt. Fördelen med den skrala publiksiffran var ju att man då utan problem kunde stå längst framme vid scenkanten i lugn och ro och lukta på gitarristens fotsvett.
Det var inget förband utan Markus klev på tillsammans med sitt fyrmanna-band till tonerna av En hemlig plats, introt till skivan Lev som en gris dö som en hund, som precis som på skivan följdes upp av titelspåret. Det är en låt som jag knappt tänkt på men som direkt blev en ny favorit och det är där vi finner styrkan i Markus Krunegård som live-artist. Han får alla låtar att låta ännu bättre live!
Krunegård hade en jämn och bra mix av låtar från dom olika skivorna, ca 6-7 st från vardera, och höjdpunkterna var, förutom dom låtar man nästan inte lagt märke till tidigare som fick nytt liv, Den som dör får se, Jag är en vampyr (alltid) och Hollywood Hills som kan vara den absolut bästa förvandlingen från skiva till live jag hört av någon låt någonsin.
Sista extranumret, Stjärnfallet, blev precis som förra gången som en vacker efterfest efter ett röjigt, underbar, stort disco. Synd bara att inte fler ville dansa med.
The Swell Season, Trädgårn, Göteborg, 17/2
Igår stod The Swell Season på Trädgårns scen. "Vilka är det?" kanske en del undrar. Jo det är Glen Hansard och Marketa Irglova, duon som spelar huvudrollerna i filmen Once från 2007. Är det någon som inte sett Once beordrar jag dig att se den snarast för ni har missat en av senaste årens finaste kärlekshistorier. I den spelar Glen och Marketa en irländsk gitarrist/sångare respektive en tjeckisk pianist/sångerska som finner varandra genom musiken. Innan filmen kom hade dom släppt ett album som The Swell Season och ifjol kom det andra studioalbumet Strict Joy som efterföljts av den nuvarande turnén.
Men först uppvärmningen. Förbandet bestod av amerikanske singer-songwritern Josh Ritter. Han såg ut att vara alldeles överlycklig över att få vara i Göteborg och var det någon i publiken som inte var på bra humör så måste det ha gått över snabbt efter att få se Josh stå och le och sjunga och vara allmänt charmig på scenen. Han var väldigt gullig när han typ tog sats varje gång han skulle börja sjunga, lite som Blyger i snövit när han ska sjunga "Jaaaaag tihihihihih". Några riktiga godbitar bjöd han på fast några låtar var lite sega men Josh's charm var omöjlig att motstå och man satt och väntade på att huvudakten skulle äntra scenen med ett stort leende.
Glen och Marketa fick sällskap på scen av Glen Hansards andra band, The Frames, som poserar som The Swell Season's kompband och tillsammans bjöd dom på sin härliga folk-rock och sina fantastiska röster. Glen har en så fruktansvärt kraftfull och känslostark röst utan att på något sätt bli överdriven eller skrikig medans Marketa har en så skör och fin röst så man knappt vågar applådera med risk för att den kanske ska förstöras. Tillsammans låter dom helt underbara. Tyvär känns det som Marketas röst och piano försvinner lite i mixen i låtarna med hela bandet.
The Swell Season har ett riktigt bra upplägg på sin spelning. Först spelar dom ett gäng låtar hela bandet, sedan kör Marketa ett par av "sina" låtar. Efter det tar Glen över showen helt och kör några nummer helt själv bland annat Say It To Me Know med vare sig ipluggad gitarr eller mikrofon. Under denna del fick han även igång oss i publiken, som hittils varit lite lågmäld, i och med vissling och körsång under låten Papercup. Och om Josh Ritter verkar vara en go kille så är Glen nog ännu goare. Han verkar vara en så ödmjuk och jordnära kille och han levererade nog dom roligaste och bästa mellansnacken jag varit med om.
När Glen var klar presenterade han sin violinist-kompis från The Frames som körde en gammal irländsk folklåt och sen tog Marketa över med sin fantastiska Loved You Wrong, bästa spåret från senaste plattan.
Bäst under konserten var dock extranumren. Först spelade Glen och Marketa Oscar-vinnande Falling Slowly tillsammans med Lies. Därefter ropades Josh Ritter tillbaka på scenen för ett eget extranummer och sedan avslutades det hela med High Horses med hela bandet.
En riktigt härlig spelning från start till mål. Och man blev ju inte lite sugen på att se Once igen.
Men först uppvärmningen. Förbandet bestod av amerikanske singer-songwritern Josh Ritter. Han såg ut att vara alldeles överlycklig över att få vara i Göteborg och var det någon i publiken som inte var på bra humör så måste det ha gått över snabbt efter att få se Josh stå och le och sjunga och vara allmänt charmig på scenen. Han var väldigt gullig när han typ tog sats varje gång han skulle börja sjunga, lite som Blyger i snövit när han ska sjunga "Jaaaaag tihihihihih". Några riktiga godbitar bjöd han på fast några låtar var lite sega men Josh's charm var omöjlig att motstå och man satt och väntade på att huvudakten skulle äntra scenen med ett stort leende.
Glen och Marketa fick sällskap på scen av Glen Hansards andra band, The Frames, som poserar som The Swell Season's kompband och tillsammans bjöd dom på sin härliga folk-rock och sina fantastiska röster. Glen har en så fruktansvärt kraftfull och känslostark röst utan att på något sätt bli överdriven eller skrikig medans Marketa har en så skör och fin röst så man knappt vågar applådera med risk för att den kanske ska förstöras. Tillsammans låter dom helt underbara. Tyvär känns det som Marketas röst och piano försvinner lite i mixen i låtarna med hela bandet.
The Swell Season har ett riktigt bra upplägg på sin spelning. Först spelar dom ett gäng låtar hela bandet, sedan kör Marketa ett par av "sina" låtar. Efter det tar Glen över showen helt och kör några nummer helt själv bland annat Say It To Me Know med vare sig ipluggad gitarr eller mikrofon. Under denna del fick han även igång oss i publiken, som hittils varit lite lågmäld, i och med vissling och körsång under låten Papercup. Och om Josh Ritter verkar vara en go kille så är Glen nog ännu goare. Han verkar vara en så ödmjuk och jordnära kille och han levererade nog dom roligaste och bästa mellansnacken jag varit med om.
När Glen var klar presenterade han sin violinist-kompis från The Frames som körde en gammal irländsk folklåt och sen tog Marketa över med sin fantastiska Loved You Wrong, bästa spåret från senaste plattan.
Bäst under konserten var dock extranumren. Först spelade Glen och Marketa Oscar-vinnande Falling Slowly tillsammans med Lies. Därefter ropades Josh Ritter tillbaka på scenen för ett eget extranummer och sedan avslutades det hela med High Horses med hela bandet.
En riktigt härlig spelning från start till mål. Och man blev ju inte lite sugen på att se Once igen.
The xx, Brew House, Göteborg, 20/1
Konsert-året kunde omöjligt börja bättre. The xx kom till Göteborg och satte ribban för kommande spelningar som ska ses i år, en ribba som dom flesta får svårt att komma över.
Jag nämnde det tidigare men tar det igen. The xx släppte sitt debut album xx (årets tredje bästa album) och genomslaget under hösten och vintern har blivit enormt. Själv fick jag upp ögonen för denna väldigt unga London-trio (dom var fyra i gruppen tidigare) under julhelgen då jag kollade genom diverse årsbästa-lista och upptäckte att The xx återfanns på dom flesta. Jag tror framförallt det extremt stilrena skivomslaget var vad som fick mig att kolla upp vad det var för nånting och jag ångrar det inte en sekund. Jag blev såld direkt och sedan gick allt snabbt. Jag tipsade den burleske björken som i sin tur snokade runt en massa på internet och fick nys om att dom skulle hit till gbg. Glädjen var total men tyvär var det många fler som också hade fått nys om detta och lilla Pustervik var redan utsåld. Sporadiskt gick man in på ticnet i hopp om att mirakel hade skapat nya biljetter. Till slut hörsammades mina böner; spelningen hade flyttats till Brew House och nya biljetter fanns att köpa. Glädjen kom tillbaka och nu en knapp månad efter att man upptäckte dom fick jag äntligen uppleva The xx live. Dom små förväntningarna man ändå hade hunnit byggt upp överträffades med råge.
Klockan 23, efter att kanadensiska förbandet New Look spelat färdigt (helt ok men lite långrandigt,) släcktes Brew House ned och två stora vita "X" tändes upp på scenen. Sen kom två unga killar och en ung tjej, lika svartklädda som Spökplumpen, upp på scenen och drog igång Intro från debutplattan och lyckades få mig att njuta hela vägen till sista och enda extranumret Stars.
Live låter The xx nästan exakt som dom gör på skiva så att jag tycker att konserten var bra på ett magiskt sätt är ju inte så underligt men det var något med stämningen denna kväll som gjorde att man inte bara började tro på magi utan på häxkonster, svartmagi och voodoo på. På tal om det så såg bassisten/sångaren Oliver Sim galet possessed ut. När han i slutet av konserten står och hammrar på en ensam cymbal mitt på scenen så såg han ut som kunde vara med i The Ring eller Nosferatu eller något liknande. Gitarrisren/sångerskan Romy Madley Croft såg mest bara blyg ut, jag tror hon sa "Thank You" efter en låt det var allt, istället lät hon sin sång och gitarr tala på ett ohyggligt vacker sätt. Samspelet dem emellan imponerade om möjligt ännu mer live än på skiva. Någon som imponerade minst lika mycket var allt-i-allot Jamie Smith som hade koll på elektroniska trummor, vanliga trummor och även syntspelandet. Samtidigt.
Tråkigaste med konserten var väl att den tog slut alldeles för snabbt, men man får ju tänka på att The xx bara har släppt ett album med elva låtar så att vi fick tolv (en cover) får man se som en bonus. Däremot gör ju det skrala, men fantastiska, låtmaterialet att jag verkligen ser fram emot nästa steg som The xx kommer att ta. Om inte annat så tar det förhoppningsvis dem tillbaka till Göteborg och bjuder på ännu en stämningsfull spelning.
Setlist:
Intro
Crystalised
Islands
Heart Skipped a Beat
Fantasy
Shelter
VCR
Do You Mind (cover på filipinska sångerskan Kyla)
Basic Space
Night Time
Infinity
Extranummer:
Stars
Jag nämnde det tidigare men tar det igen. The xx släppte sitt debut album xx (årets tredje bästa album) och genomslaget under hösten och vintern har blivit enormt. Själv fick jag upp ögonen för denna väldigt unga London-trio (dom var fyra i gruppen tidigare) under julhelgen då jag kollade genom diverse årsbästa-lista och upptäckte att The xx återfanns på dom flesta. Jag tror framförallt det extremt stilrena skivomslaget var vad som fick mig att kolla upp vad det var för nånting och jag ångrar det inte en sekund. Jag blev såld direkt och sedan gick allt snabbt. Jag tipsade den burleske björken som i sin tur snokade runt en massa på internet och fick nys om att dom skulle hit till gbg. Glädjen var total men tyvär var det många fler som också hade fått nys om detta och lilla Pustervik var redan utsåld. Sporadiskt gick man in på ticnet i hopp om att mirakel hade skapat nya biljetter. Till slut hörsammades mina böner; spelningen hade flyttats till Brew House och nya biljetter fanns att köpa. Glädjen kom tillbaka och nu en knapp månad efter att man upptäckte dom fick jag äntligen uppleva The xx live. Dom små förväntningarna man ändå hade hunnit byggt upp överträffades med råge.
Klockan 23, efter att kanadensiska förbandet New Look spelat färdigt (helt ok men lite långrandigt,) släcktes Brew House ned och två stora vita "X" tändes upp på scenen. Sen kom två unga killar och en ung tjej, lika svartklädda som Spökplumpen, upp på scenen och drog igång Intro från debutplattan och lyckades få mig att njuta hela vägen till sista och enda extranumret Stars.
Live låter The xx nästan exakt som dom gör på skiva så att jag tycker att konserten var bra på ett magiskt sätt är ju inte så underligt men det var något med stämningen denna kväll som gjorde att man inte bara började tro på magi utan på häxkonster, svartmagi och voodoo på. På tal om det så såg bassisten/sångaren Oliver Sim galet possessed ut. När han i slutet av konserten står och hammrar på en ensam cymbal mitt på scenen så såg han ut som kunde vara med i The Ring eller Nosferatu eller något liknande. Gitarrisren/sångerskan Romy Madley Croft såg mest bara blyg ut, jag tror hon sa "Thank You" efter en låt det var allt, istället lät hon sin sång och gitarr tala på ett ohyggligt vacker sätt. Samspelet dem emellan imponerade om möjligt ännu mer live än på skiva. Någon som imponerade minst lika mycket var allt-i-allot Jamie Smith som hade koll på elektroniska trummor, vanliga trummor och även syntspelandet. Samtidigt.
Tråkigaste med konserten var väl att den tog slut alldeles för snabbt, men man får ju tänka på att The xx bara har släppt ett album med elva låtar så att vi fick tolv (en cover) får man se som en bonus. Däremot gör ju det skrala, men fantastiska, låtmaterialet att jag verkligen ser fram emot nästa steg som The xx kommer att ta. Om inte annat så tar det förhoppningsvis dem tillbaka till Göteborg och bjuder på ännu en stämningsfull spelning.
Setlist:
Intro
Crystalised
Islands
Heart Skipped a Beat
Fantasy
Shelter
VCR
Do You Mind (cover på filipinska sångerskan Kyla)
Basic Space
Night Time
Infinity
Extranummer:
Stars
The xx
It's so nice when it happens good! Lite för sent upptäckte man den fantastiska gruppen The xx och likaså att dom skulle komma till Göteborg och spela. Lilla Pustervik blev utsåld väldigt snabbt och man blev sittandes utan biljetter men med en bitterhet av att både miss Fuck Buttons och The xx inom loppet av en dryg månad. I desperation har jag dock kollat ticnet för att se om det på något mirakulöst sätt kommit nya biljetter. Så idag gick jag återigen in på biljettförsäljarens sida och till min glada förvåning såg jag att konserten blivit flyttad till det något större Brew House. Biljetter beställdes på stört och nu är jag en betydligt gladare människa!
The Mars Volta, Cirkus, Stockholm, 30/11
En dryg månad har gått sen jag såg The Mars Volta för andra gången och även om det är mest att jag som är slö som gjort att jag inte skrivit om det än så känns det nästan som det behövs en månad för att smälta en konsert med detta band.
Ännu en gång stod jag längst fram vid Cirkus scen och var förväntansfull inför vad TMV skulle bjuda på denna gång. Sedan sist så har dom bantat ner personalen och gruppen består numera av Cedric (sång), Omar (gitarr/dirigent), Ikey (keyboard), Juan (bas), Marcel (percussions) och nya trummisen Dave Elitch som hoppat in efter att Thomas Pridgen alutat/fick sparken.
Lite kul är att egentligen enda likheten mellan mitt gamla favoritband Metallica och mitt nuvarande favoritband The Mars Volta är att båda har filmmusik från Sergio Leones western-filmer som intro. Det är bara att temat till A fistful of Dollars har ersatt Ecstay of Gold från The God, the Bad and the Ugly som startskott för att bästa gruppen i världen ska entra scenen.
När bandet så var redo att köra igång kom den där synt-siren-slingan från Son et Lumiere, inledningen på debutplattan De-Loused in the Comatorium, och jag han tänka tillbaka på första gången jag hörde Mars Volta och den känslomässiga explosion jag upplevde när övergången till spår 2, Intertiatic Esp, nådde mina öron första gången. Nu fick jag uppleva den live och den var allt jag någonsin kunnat drömma om.
Här skulle man kunna tro att det återigen skulle bjudas på 2 timmar Volta-ös men till skillnad från när jag såg dom i februari 08 så bjuds vi i publiken på en mer nyanserad setlist. Låtarna kommer från alla album men framförallt från dom två första skivorna, De-Loused och Frances the Mute, och såklart senaste alstret Octahedron. Octahedron's lite lugnare tempo öppnar även för att tidigare "ballader" som tidigare lämnats utanför setlistan nu framfördes live. Som helhet tycker jag att det var en bättre setlist än förra gången.
Däremot märktes det att det var nya trummisens blott andra konsert, samspelet satt inte som gjutet och Dave Elitch gjorde inte många utsvängningar och bjöd inte på samma energi som Thomas fullkomligt sprutade ut. Tillsammans med att det även var den andra spelningen på europaturnén resulterade det i att hela gruppen inte kändes lika crazy som dom gjorde för snart två år sen. Dock bjuder dom på såna underbara låtar, som t ex mina favoriter från De-Loused Eriatarka och Cicatriz, att det inte gör nånting och när dom avslutar med Roulette Dares vill man förstås bara ha mer, mer, mer.
Setlist:
Son et Lumiere
Intertiatic ESP
Cotopaxi
L'Via L'Viaquez
Goliath
Eriatarka
Since We've Been Wrong
Cicatriz ESP
Halo Of Nembutals
Miranda, That Ghost Just Isn't Holy Anymore
Teflon
Viscera Eyes
The Widow
Roulette Dares (The Haunt Of)
Ännu en gång stod jag längst fram vid Cirkus scen och var förväntansfull inför vad TMV skulle bjuda på denna gång. Sedan sist så har dom bantat ner personalen och gruppen består numera av Cedric (sång), Omar (gitarr/dirigent), Ikey (keyboard), Juan (bas), Marcel (percussions) och nya trummisen Dave Elitch som hoppat in efter att Thomas Pridgen alutat/fick sparken.
Lite kul är att egentligen enda likheten mellan mitt gamla favoritband Metallica och mitt nuvarande favoritband The Mars Volta är att båda har filmmusik från Sergio Leones western-filmer som intro. Det är bara att temat till A fistful of Dollars har ersatt Ecstay of Gold från The God, the Bad and the Ugly som startskott för att bästa gruppen i världen ska entra scenen.
När bandet så var redo att köra igång kom den där synt-siren-slingan från Son et Lumiere, inledningen på debutplattan De-Loused in the Comatorium, och jag han tänka tillbaka på första gången jag hörde Mars Volta och den känslomässiga explosion jag upplevde när övergången till spår 2, Intertiatic Esp, nådde mina öron första gången. Nu fick jag uppleva den live och den var allt jag någonsin kunnat drömma om.
Här skulle man kunna tro att det återigen skulle bjudas på 2 timmar Volta-ös men till skillnad från när jag såg dom i februari 08 så bjuds vi i publiken på en mer nyanserad setlist. Låtarna kommer från alla album men framförallt från dom två första skivorna, De-Loused och Frances the Mute, och såklart senaste alstret Octahedron. Octahedron's lite lugnare tempo öppnar även för att tidigare "ballader" som tidigare lämnats utanför setlistan nu framfördes live. Som helhet tycker jag att det var en bättre setlist än förra gången.
Däremot märktes det att det var nya trummisens blott andra konsert, samspelet satt inte som gjutet och Dave Elitch gjorde inte många utsvängningar och bjöd inte på samma energi som Thomas fullkomligt sprutade ut. Tillsammans med att det även var den andra spelningen på europaturnén resulterade det i att hela gruppen inte kändes lika crazy som dom gjorde för snart två år sen. Dock bjuder dom på såna underbara låtar, som t ex mina favoriter från De-Loused Eriatarka och Cicatriz, att det inte gör nånting och när dom avslutar med Roulette Dares vill man förstås bara ha mer, mer, mer.
Setlist:
Son et Lumiere
Intertiatic ESP
Cotopaxi
L'Via L'Viaquez
Goliath
Eriatarka
Since We've Been Wrong
Cicatriz ESP
Halo Of Nembutals
Miranda, That Ghost Just Isn't Holy Anymore
Teflon
Viscera Eyes
The Widow
Roulette Dares (The Haunt Of)
Live: Joshua Radin och Phoenix
Två spelningar har det blivit senaste tiden, båda på Brew House här i Göteborg faktiskt.
Den första var Joshua Radin för en månad sen. Jag kan ju i ärlighetens namn inte säga att jag är något jättefan av singer/songwritern Josh Radin men jag finner självklart hans musik mycket trivsam och om jag ska fortsätta vara ärlig ska jag villigt erkänna att han bjöd på en riktigt bra show. Han körde en blandning av låtar från hans två första album och en hel del nytt material från en kommande skiva, mycket av det nya var lite rockigare än vad man är van med när det gäller Radin och jag gillade det skarpt. Sen känns det som att mellansnacket hör till denna genre och jag måste säga att Josh gav ett ödmjukt, sympatiskt och väldigt roligt intryck. Som avslutning så drog han dessutom ner hela bandet och spelade sista låten mitt i publiken, en riktigt schysst och kul final på en riktigt schysst och kul spelning.
För 10 dagar sedan så var det dags att återigen bege sig till Brew House, för övrigt ett schysst litet ställe där jag även såg Markus Krunegård i början av året. Denna gång var det franska bandet Phoenix som stod för underhållningen och dom lyckades faktiskt omvända en gedigen bakfylla till något slags lyckorus! Dom fick förstås god hjälp av förbandet Noah and the Whale, ett av få opening acts som jag sett som man verkligen inte ville att dom skulle sluta spela. Men när fransmännen entrade scenen var den känslan snabbt borta. Phoenix låter ju väldigt bra på skiva men jag var ändå lite skeptisk till hur dom skulle hålla även live. Om dom gjorde! Deras ibland kanske lite tama popsound (inget dåligt med det) var som bortblåst och dom öste på riktigt bra faktiskt. Och inleder man med Lizstomania så kan det ju aldrig bli fel. Efter det så radades hitlåtarna upp en efter en, mest såklart från senaste Wolfgang Amadeus Phoenix, och intensiteten höll i sig hela vägen till den obligatoriska pausen innan extranumren. efter breaket bjöd Phoenix på en magnifik avslutning. Dom inledde nedtonat med bara gitarristen Laurent Brancowitz och sångaren Thomas Mars där dom körde bl a en avskalad verision av Everything is Everything. Sen avslutades det hela med underbara 1901 i vilken jag plötsligt uppäckte att Thomas gick förbi mig där jag stod, precis när man trodde att låten skulle ta slut, för att avsluta det hela längst bak bland publiken. Grym konsert över alla förväntningar!
Den första var Joshua Radin för en månad sen. Jag kan ju i ärlighetens namn inte säga att jag är något jättefan av singer/songwritern Josh Radin men jag finner självklart hans musik mycket trivsam och om jag ska fortsätta vara ärlig ska jag villigt erkänna att han bjöd på en riktigt bra show. Han körde en blandning av låtar från hans två första album och en hel del nytt material från en kommande skiva, mycket av det nya var lite rockigare än vad man är van med när det gäller Radin och jag gillade det skarpt. Sen känns det som att mellansnacket hör till denna genre och jag måste säga att Josh gav ett ödmjukt, sympatiskt och väldigt roligt intryck. Som avslutning så drog han dessutom ner hela bandet och spelade sista låten mitt i publiken, en riktigt schysst och kul final på en riktigt schysst och kul spelning.
För 10 dagar sedan så var det dags att återigen bege sig till Brew House, för övrigt ett schysst litet ställe där jag även såg Markus Krunegård i början av året. Denna gång var det franska bandet Phoenix som stod för underhållningen och dom lyckades faktiskt omvända en gedigen bakfylla till något slags lyckorus! Dom fick förstås god hjälp av förbandet Noah and the Whale, ett av få opening acts som jag sett som man verkligen inte ville att dom skulle sluta spela. Men när fransmännen entrade scenen var den känslan snabbt borta. Phoenix låter ju väldigt bra på skiva men jag var ändå lite skeptisk till hur dom skulle hålla även live. Om dom gjorde! Deras ibland kanske lite tama popsound (inget dåligt med det) var som bortblåst och dom öste på riktigt bra faktiskt. Och inleder man med Lizstomania så kan det ju aldrig bli fel. Efter det så radades hitlåtarna upp en efter en, mest såklart från senaste Wolfgang Amadeus Phoenix, och intensiteten höll i sig hela vägen till den obligatoriska pausen innan extranumren. efter breaket bjöd Phoenix på en magnifik avslutning. Dom inledde nedtonat med bara gitarristen Laurent Brancowitz och sångaren Thomas Mars där dom körde bl a en avskalad verision av Everything is Everything. Sen avslutades det hela med underbara 1901 i vilken jag plötsligt uppäckte att Thomas gick förbi mig där jag stod, precis när man trodde att låten skulle ta slut, för att avsluta det hela längst bak bland publiken. Grym konsert över alla förväntningar!
Världens bästa musikvideo!
Dags att damma av en gammal klassisk musik-video...Den som jag var med och skapade under min medieutbidldning. Låten är Eternity av ReinXeed och videon är en episk uppgörelse mellan den gode unge riddaren och den onde trollkarlen. Mitt jobb under produktionen var mestadels att får alla aktörer i videon att röra sig som vi ville, dom var inte alltid särskilt samarbetsvilliga men skötte sig ändå dugligt och sa aldrig ifrån. Nämnde jag att den är helt gjord med lego?
Top 10: The Beatles
Reklamen för The Beatles: Rock Band syns titt som tätt på tv och man blir ju rätt så sugen lira Liverpool-gängets otaliga fantastiska låtar. Men i brist på spelet så får man göra det enda man kan: En lista. Det var inte lätt att stoppa vid 10 låtar men jag fick dra gränsen någonstans annars hade det blivit en på tok för lång lista. Så här är alltså min lista på mina 10 favoritlåtar av The Beatles (Dedikerad till min far; Grattis i förskott)
10. Eleanor Rigby (Revolver, 1966)
När jag mindre och inte lika musikaliskt upplyst och ogillade Beatles mest för att vara tvärtemot far fastnade jag ändå för Paul McCartney-låt
9. Being for the Benefit of Mr. Kite (Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band, 1967)
En ganska bisarr låt egentligen som Lennon fick efter att sett en antik variety show-poster, låten målar upp känslan av denna show på ett sätt som gör att den fastnar hos mig på ett bra sätt.
8. Strawberry Fields Forever (Magical Mystery Tour, 1967)
British psychedelia at it's finest. Sen är det klart pappas favorit ska va me på listan.
7. Come Together (Abbey Road, 1969)
Dom coola trummorna och den coola basen ackompanjerar Lennon's röst magnifikt. Och Harrison smyger ett litet fint solo på slutet.
6. Helter Skelter (The White Album, 1968)
Det är rått. Det är tungt. Det är röj. Det är ännu ett bevis på The Beatles magnifika bredd och att dom behärskade allt.
5. A Day in the Life (Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band, 1967)
Underbart konstruerad låt som egentligen är två låtar, en Lennon-del och en McCartney-del där såklart Lennon's bidrag är det mer fantastiska men McCartney's passar in perfekt där i mitten.
4. Something (Abbey Road, 1969)
George Harrison's fantastiska kärlekslåt är underbart arrangerad och helt enkelt väldigt vacker.
3. I Am the Walrus (Magical Mystery Tour, 1967)
Beatles kanske mest far out-låt, men den är ju helt underbar. Den låt som fick mig att börja gilla The Beatles på allvar.
2. While My Guitar Gently Weeps (The White Album, 1968)
George Harrison skrev inte överdrivet många låtar i the Beatles men när han gjorde det gjorde han det oftast jäkligt bra. Duktig hjälp av Eric Clapton på lead guitar.
1. I Want You (She's So Heavy) (Abbey Road, 1969)
Den bästa Beatles-låten från det bästa (och sist inspelade) Beatles-albumet! Skriven av John Lennon är det gruppens längsta låt och samtidigt den som förmodligen innehåller minst text (I wan't you so bad, it's driving me mad och She's so heavy det är allt). Men vad är det då som gör den så bra? Jag kan tyvär inte svara på det, den är bara så tung och har ett skönt groove och den avslutande uppbyggnaden till ingenting är magnifik. Svårt att förklara dess storhet men stor är den!
10. Eleanor Rigby (Revolver, 1966)
När jag mindre och inte lika musikaliskt upplyst och ogillade Beatles mest för att vara tvärtemot far fastnade jag ändå för Paul McCartney-låt
9. Being for the Benefit of Mr. Kite (Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band, 1967)
En ganska bisarr låt egentligen som Lennon fick efter att sett en antik variety show-poster, låten målar upp känslan av denna show på ett sätt som gör att den fastnar hos mig på ett bra sätt.
8. Strawberry Fields Forever (Magical Mystery Tour, 1967)
British psychedelia at it's finest. Sen är det klart pappas favorit ska va me på listan.
7. Come Together (Abbey Road, 1969)
Dom coola trummorna och den coola basen ackompanjerar Lennon's röst magnifikt. Och Harrison smyger ett litet fint solo på slutet.
6. Helter Skelter (The White Album, 1968)
Det är rått. Det är tungt. Det är röj. Det är ännu ett bevis på The Beatles magnifika bredd och att dom behärskade allt.
5. A Day in the Life (Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band, 1967)
Underbart konstruerad låt som egentligen är två låtar, en Lennon-del och en McCartney-del där såklart Lennon's bidrag är det mer fantastiska men McCartney's passar in perfekt där i mitten.
4. Something (Abbey Road, 1969)
George Harrison's fantastiska kärlekslåt är underbart arrangerad och helt enkelt väldigt vacker.
3. I Am the Walrus (Magical Mystery Tour, 1967)
Beatles kanske mest far out-låt, men den är ju helt underbar. Den låt som fick mig att börja gilla The Beatles på allvar.
2. While My Guitar Gently Weeps (The White Album, 1968)
George Harrison skrev inte överdrivet många låtar i the Beatles men när han gjorde det gjorde han det oftast jäkligt bra. Duktig hjälp av Eric Clapton på lead guitar.
1. I Want You (She's So Heavy) (Abbey Road, 1969)
Den bästa Beatles-låten från det bästa (och sist inspelade) Beatles-albumet! Skriven av John Lennon är det gruppens längsta låt och samtidigt den som förmodligen innehåller minst text (I wan't you so bad, it's driving me mad och She's so heavy det är allt). Men vad är det då som gör den så bra? Jag kan tyvär inte svara på det, den är bara så tung och har ett skönt groove och den avslutande uppbyggnaden till ingenting är magnifik. Svårt att förklara dess storhet men stor är den!
Dagen efter...
Den här låten är den bästa dagen efter-låten. All bakfylle-ångest blir som bortblåst.
