Live: Joshua Radin och Phoenix
Två spelningar har det blivit senaste tiden, båda på Brew House här i Göteborg faktiskt.
Den första var Joshua Radin för en månad sen. Jag kan ju i ärlighetens namn inte säga att jag är något jättefan av singer/songwritern Josh Radin men jag finner självklart hans musik mycket trivsam och om jag ska fortsätta vara ärlig ska jag villigt erkänna att han bjöd på en riktigt bra show. Han körde en blandning av låtar från hans två första album och en hel del nytt material från en kommande skiva, mycket av det nya var lite rockigare än vad man är van med när det gäller Radin och jag gillade det skarpt. Sen känns det som att mellansnacket hör till denna genre och jag måste säga att Josh gav ett ödmjukt, sympatiskt och väldigt roligt intryck. Som avslutning så drog han dessutom ner hela bandet och spelade sista låten mitt i publiken, en riktigt schysst och kul final på en riktigt schysst och kul spelning.
För 10 dagar sedan så var det dags att återigen bege sig till Brew House, för övrigt ett schysst litet ställe där jag även såg Markus Krunegård i början av året. Denna gång var det franska bandet Phoenix som stod för underhållningen och dom lyckades faktiskt omvända en gedigen bakfylla till något slags lyckorus! Dom fick förstås god hjälp av förbandet Noah and the Whale, ett av få opening acts som jag sett som man verkligen inte ville att dom skulle sluta spela. Men när fransmännen entrade scenen var den känslan snabbt borta. Phoenix låter ju väldigt bra på skiva men jag var ändå lite skeptisk till hur dom skulle hålla även live. Om dom gjorde! Deras ibland kanske lite tama popsound (inget dåligt med det) var som bortblåst och dom öste på riktigt bra faktiskt. Och inleder man med Lizstomania så kan det ju aldrig bli fel. Efter det så radades hitlåtarna upp en efter en, mest såklart från senaste Wolfgang Amadeus Phoenix, och intensiteten höll i sig hela vägen till den obligatoriska pausen innan extranumren. efter breaket bjöd Phoenix på en magnifik avslutning. Dom inledde nedtonat med bara gitarristen Laurent Brancowitz och sångaren Thomas Mars där dom körde bl a en avskalad verision av Everything is Everything. Sen avslutades det hela med underbara 1901 i vilken jag plötsligt uppäckte att Thomas gick förbi mig där jag stod, precis när man trodde att låten skulle ta slut, för att avsluta det hela längst bak bland publiken. Grym konsert över alla förväntningar!
Den första var Joshua Radin för en månad sen. Jag kan ju i ärlighetens namn inte säga att jag är något jättefan av singer/songwritern Josh Radin men jag finner självklart hans musik mycket trivsam och om jag ska fortsätta vara ärlig ska jag villigt erkänna att han bjöd på en riktigt bra show. Han körde en blandning av låtar från hans två första album och en hel del nytt material från en kommande skiva, mycket av det nya var lite rockigare än vad man är van med när det gäller Radin och jag gillade det skarpt. Sen känns det som att mellansnacket hör till denna genre och jag måste säga att Josh gav ett ödmjukt, sympatiskt och väldigt roligt intryck. Som avslutning så drog han dessutom ner hela bandet och spelade sista låten mitt i publiken, en riktigt schysst och kul final på en riktigt schysst och kul spelning.
För 10 dagar sedan så var det dags att återigen bege sig till Brew House, för övrigt ett schysst litet ställe där jag även såg Markus Krunegård i början av året. Denna gång var det franska bandet Phoenix som stod för underhållningen och dom lyckades faktiskt omvända en gedigen bakfylla till något slags lyckorus! Dom fick förstås god hjälp av förbandet Noah and the Whale, ett av få opening acts som jag sett som man verkligen inte ville att dom skulle sluta spela. Men när fransmännen entrade scenen var den känslan snabbt borta. Phoenix låter ju väldigt bra på skiva men jag var ändå lite skeptisk till hur dom skulle hålla även live. Om dom gjorde! Deras ibland kanske lite tama popsound (inget dåligt med det) var som bortblåst och dom öste på riktigt bra faktiskt. Och inleder man med Lizstomania så kan det ju aldrig bli fel. Efter det så radades hitlåtarna upp en efter en, mest såklart från senaste Wolfgang Amadeus Phoenix, och intensiteten höll i sig hela vägen till den obligatoriska pausen innan extranumren. efter breaket bjöd Phoenix på en magnifik avslutning. Dom inledde nedtonat med bara gitarristen Laurent Brancowitz och sångaren Thomas Mars där dom körde bl a en avskalad verision av Everything is Everything. Sen avslutades det hela med underbara 1901 i vilken jag plötsligt uppäckte att Thomas gick förbi mig där jag stod, precis när man trodde att låten skulle ta slut, för att avsluta det hela längst bak bland publiken. Grym konsert över alla förväntningar!
Kommentarer
Trackback
