Disney Classics #1: Snow White and the Seven Dwarfs
51 filmer ingår i the Disney Animation Canon, eller Disney Classics eller Disney Features eller vad man nu vill kalla samlingen, och jag ska alltså gå igenom varenda en, från Snövit till senaste Nalle Puh-filmen vilket innebär att jag även kommer kolla på Make Mine Music (whatever the hell that is) och även den bedrövliga The Black Cauldron (Taran och den magiska kitteln) en andra gång. Jag ska även skriva lite kortare reflektioner på varje film. Det blir ingen riktig recension utan jag tänkte betygsätta den, på en 1-5-skala, i olika kategorier med tillhörande kommentarer. Kategorierna är: Good guy, Bad guy, Love interest, Comic relief, Musical numbers och Total. Varför engelska kan man undra? Jag kände helt enkelt inte för att försöka hitta någon halvtaskig svensk översättning på t ex Comic relief och dessutom så kommer jag kolla alla filmer på engelska så varför inte. Först ut är alltså:
Snow White and the Seven Dwarfs (1937)
Good guy: Snow White 2/5
Snövit är sjukt naiv och känns väldigt blåst. Hon sjunger ju fint men jag har väldigt svårt att känna något för henne.
Bad guy: Queen Grimhilde 3/5
Hon gör allt hon kan för att mörda sin egen styvdotter enbart för att en magisk spegel säger att Snövit är vackrare än drottningen. Seems a bit harsh men framförallt elakt. Satte ribban med sin fåfänga och elakhet för efterträdande disney-skurkar. Förstår däremot inte riktigt varför hon valde ett läskigt häx-utseende och svart kåpa när hon ska lura Snövit att hon är en snäll tant som ger bort äpplen, tur för drottningen att Snövit är så korkad som går på det ändå.
Love interest: The Prince 1/5
Prinsen gör ju inte mycket väsen av sig. Är med i början och sjunger en sång som gör att Snövit blir störtkär i honom och dyker upp i slutet och räddar henne. Utöver det vet man inget om honom så jag utgår från att han är en douche och även om det står "Lived happily ever after" så tror jag dom skiljde sig inom ett år efter att filmen tar slut.
Comic relief: The Dwarfs 3/5
Går igenom dom en och en:
Doc (Kloker): Ganska rolig när han blandar ihop orden.
Happy (Glader): Gör ju typ ingenting.
Sleepy (Trötter): Hans running gag med flugan känns lite obegripligt.
Bashful (Blyger): Är ju rätt söt.
Sneezy (Prosit): Röstskådespelaren ringde tydligen upp Walt Disney och gjorde sin nysning och fick jobbet och ja den är ju rätt skoj.
Dopey (Toker): Är ju ganska rolig, fast ändå inte, eller jo lite, eller nja...
Grumpy (Butter): Filmens bästa karaktär! Lockar till en del skratt med sina uttryck och med den dialekt han använder sig av.
Som helhet så är dvärgarna ändå väldigt charmiga och det är dom som gör filmen helt klart.
Musical numbers: 2/5
Återigen så är det dvärgarna som räddar showen. Man blir ju glad av både Heigh-Ho och The Dwarfs' Yodel Song (The Silly Song) även om man sett den senare hur många gånger som helst på julafton. Dom andra låtarna i filmen är om än klassiker så rätt tråkiga.
Total: 3/5
Även om filmen stundtals känns lite tråkig så är den trots allt en klassiker. Visst man ska väl inte tycka om en film bara för att det är en klassiker men i och med denna film så satte Disney standarden för animerad långfilm och det ska premieras tycker jag. Den är snart 75 år gammal men animeringen håller fortfarande imponerande hög klass. Sekvensen när Snövit flyr genom skogen tidigt i filmen är väldigt välgjord. Plus att dvärgarna som sagt är rätt roliga.
Snow White and the Seven Dwarfs (1937)
Good guy: Snow White 2/5
Snövit är sjukt naiv och känns väldigt blåst. Hon sjunger ju fint men jag har väldigt svårt att känna något för henne.
Bad guy: Queen Grimhilde 3/5
Hon gör allt hon kan för att mörda sin egen styvdotter enbart för att en magisk spegel säger att Snövit är vackrare än drottningen. Seems a bit harsh men framförallt elakt. Satte ribban med sin fåfänga och elakhet för efterträdande disney-skurkar. Förstår däremot inte riktigt varför hon valde ett läskigt häx-utseende och svart kåpa när hon ska lura Snövit att hon är en snäll tant som ger bort äpplen, tur för drottningen att Snövit är så korkad som går på det ändå.
Love interest: The Prince 1/5
Prinsen gör ju inte mycket väsen av sig. Är med i början och sjunger en sång som gör att Snövit blir störtkär i honom och dyker upp i slutet och räddar henne. Utöver det vet man inget om honom så jag utgår från att han är en douche och även om det står "Lived happily ever after" så tror jag dom skiljde sig inom ett år efter att filmen tar slut.
Comic relief: The Dwarfs 3/5
Går igenom dom en och en:
Doc (Kloker): Ganska rolig när han blandar ihop orden.
Happy (Glader): Gör ju typ ingenting.
Sleepy (Trötter): Hans running gag med flugan känns lite obegripligt.
Bashful (Blyger): Är ju rätt söt.
Sneezy (Prosit): Röstskådespelaren ringde tydligen upp Walt Disney och gjorde sin nysning och fick jobbet och ja den är ju rätt skoj.
Dopey (Toker): Är ju ganska rolig, fast ändå inte, eller jo lite, eller nja...
Grumpy (Butter): Filmens bästa karaktär! Lockar till en del skratt med sina uttryck och med den dialekt han använder sig av.
Som helhet så är dvärgarna ändå väldigt charmiga och det är dom som gör filmen helt klart.
Musical numbers: 2/5
Återigen så är det dvärgarna som räddar showen. Man blir ju glad av både Heigh-Ho och The Dwarfs' Yodel Song (The Silly Song) även om man sett den senare hur många gånger som helst på julafton. Dom andra låtarna i filmen är om än klassiker så rätt tråkiga.
Total: 3/5
Även om filmen stundtals känns lite tråkig så är den trots allt en klassiker. Visst man ska väl inte tycka om en film bara för att det är en klassiker men i och med denna film så satte Disney standarden för animerad långfilm och det ska premieras tycker jag. Den är snart 75 år gammal men animeringen håller fortfarande imponerande hög klass. Sekvensen när Snövit flyr genom skogen tidigt i filmen är väldigt välgjord. Plus att dvärgarna som sagt är rätt roliga.
Kommentarer
Trackback
