Filmarkivet: Manhattan
Har ett gäng filmer jag sett men inte kommenterat än så det är väl bara att dra igång:
Titel: Manhattan
År: 1979
Regi: Woody Allen
I rollerna: Woody Allen, Diane Keaton, Mariel Hemingway
Handling: Isaac (Allen) trivs inte med tillvaron. Han gillar inte sitt jobb som författare till ett humor-tv-program, han känner att hans förhållande med sin 17-årige flickvän (Hemingway) inte funkar och hans ex-fru (Meryl Streep) skriver en inte allt för smickrande bok om deras tidigare äktenskap. Så träffar Issac sin bästa kompis väninna, Mary (Keaton), och allt börjar ljusna. Han säger upp sig, gör slut med flickvännen och ex-frun blir till ett minne blott. Men är Mary den rätte för Isaac?
Min åsikt: Det är ju svårt att inte dra paralleler till Woody Allens Annie Hall från två år tidigare. Båda har samma tema, Woody spelar "sig själv" i huvudrollen och Diane Keaton hans love-interest. Den här når inte riktigt upp i samma klass som Annie Hall men den är inte långt därifrån. Jag gillar Allens intelligenta humor, även om han ibland försöker vara lite för smart i dialogen dock räddar han sig själv genom att göra narr av dom pretentiösa karaktärerna i filmen. Det känns alltså som han hånar sig själv in a way. Självdistans är alltid kul. I övrigt en fin historia om osäkerheten som finns när man är kär och samtidigt ett kärleksfullt porträtt av New York.
8/10
Titel: Manhattan
År: 1979
Regi: Woody Allen
I rollerna: Woody Allen, Diane Keaton, Mariel Hemingway
Handling: Isaac (Allen) trivs inte med tillvaron. Han gillar inte sitt jobb som författare till ett humor-tv-program, han känner att hans förhållande med sin 17-årige flickvän (Hemingway) inte funkar och hans ex-fru (Meryl Streep) skriver en inte allt för smickrande bok om deras tidigare äktenskap. Så träffar Issac sin bästa kompis väninna, Mary (Keaton), och allt börjar ljusna. Han säger upp sig, gör slut med flickvännen och ex-frun blir till ett minne blott. Men är Mary den rätte för Isaac?
Min åsikt: Det är ju svårt att inte dra paralleler till Woody Allens Annie Hall från två år tidigare. Båda har samma tema, Woody spelar "sig själv" i huvudrollen och Diane Keaton hans love-interest. Den här når inte riktigt upp i samma klass som Annie Hall men den är inte långt därifrån. Jag gillar Allens intelligenta humor, även om han ibland försöker vara lite för smart i dialogen dock räddar han sig själv genom att göra narr av dom pretentiösa karaktärerna i filmen. Det känns alltså som han hånar sig själv in a way. Självdistans är alltid kul. I övrigt en fin historia om osäkerheten som finns när man är kär och samtidigt ett kärleksfullt porträtt av New York.
8/10
Kommentarer
Trackback
