Bio: The Road
Var lugna, års/decennie-resumén komemr att fortsätta jag har både 00-talets album och årets och decenniets filmer kvar att sammanfatta. Har dock några osedda filmer från 09 i dvd-hyllan som jag tänkte se innan jag ger mig på den listan. Förresten har filmåret 2010 börjat starkt. Först Sherlock Holmes sen är det en mängd filmer som bör ses nu i början av året som A Serious Man, Where the Wild Things Are, Fantastic Mr Fox m fl. I förrgår var det The Road som avnjöts efter ytterligare en vinst på Bergakungens filmquiz (mer om det i ett senare inlägg.)
The Road är en postapokalyptisk road-movie som bygger på en roman av Cormac McCarthy (författaren till No Country for Old Men). Den utspelar sig ett antal år efter en gigantisk katastrof som ödelagt världen. Allt är kallt och grått, växter och djur är ett minne blott, mat och kläder (framförallt skor) är eftertraktade och sällsynta, kannibalism är mer regel än undantag. I denna värld försöker en far (Viggo Mortensen) och hans son ta sig från sitt hem till kusten i hopp om att finna någonting bättre. På vägen möter dom både onda och goda typer, även om pappan har svårt att lita på någon så alla blir mer eller mindre onda, pappan försäkrar dock sonen på att dom är på den goda sidan men pojken tvivlar då och då. Deras hopp och kärlek till varandra försvinner dock aldrig.
The Road är en hemsk, läskig, tät, intensiv, gripande och helt underbar film. Det är ofta en ganska lågmäld film med många vackra bilder, trots den gråa dassigheten som finns med hela tiden, och ett stort antal mycket gripande scener, både fina och hemska.
Viggo Mortensen gör en helt briljant prestation som pappan man han får bra hjälp av sin motspelare, den unge Kodi Smit-McPhee. Även många av birollsinnehavarna gör om än korta så mycket bra insatser som Charlize Theron som mamman som hemsöker pappans flashback-drömmar och framförallt en oigenkännlig Robert Duvall som en gammal man fadern och sonen möter på sin vandring.
Enda lilla invändningen jag kan komma på är soundtracket som the one and only Nick Cave, vars samarbete med regissören John Hillcoat går ganska långt tillbaka, gjort inte går i samma nedtonade och avskalde känsla som filmen i övrigt. Ibland blev det lite för svulstiga och övertydliga stråkpartier som inte riktigt passade in.
Det känns dock lite som en bagatell i denna annars så fantastiska film. Det känns som The Road hade allt, underbart skådespel, vackert foto, en grym story i dubbel bemärkelse och det nedtonade men kraftiga intensiteten som kryper in under skinnet på en. Det var längesen det hände men rent spontant så blir betyget faktiskt:
10/10
Gå och se den nu!
The Road är en postapokalyptisk road-movie som bygger på en roman av Cormac McCarthy (författaren till No Country for Old Men). Den utspelar sig ett antal år efter en gigantisk katastrof som ödelagt världen. Allt är kallt och grått, växter och djur är ett minne blott, mat och kläder (framförallt skor) är eftertraktade och sällsynta, kannibalism är mer regel än undantag. I denna värld försöker en far (Viggo Mortensen) och hans son ta sig från sitt hem till kusten i hopp om att finna någonting bättre. På vägen möter dom både onda och goda typer, även om pappan har svårt att lita på någon så alla blir mer eller mindre onda, pappan försäkrar dock sonen på att dom är på den goda sidan men pojken tvivlar då och då. Deras hopp och kärlek till varandra försvinner dock aldrig.
The Road är en hemsk, läskig, tät, intensiv, gripande och helt underbar film. Det är ofta en ganska lågmäld film med många vackra bilder, trots den gråa dassigheten som finns med hela tiden, och ett stort antal mycket gripande scener, både fina och hemska.
Viggo Mortensen gör en helt briljant prestation som pappan man han får bra hjälp av sin motspelare, den unge Kodi Smit-McPhee. Även många av birollsinnehavarna gör om än korta så mycket bra insatser som Charlize Theron som mamman som hemsöker pappans flashback-drömmar och framförallt en oigenkännlig Robert Duvall som en gammal man fadern och sonen möter på sin vandring.
Enda lilla invändningen jag kan komma på är soundtracket som the one and only Nick Cave, vars samarbete med regissören John Hillcoat går ganska långt tillbaka, gjort inte går i samma nedtonade och avskalde känsla som filmen i övrigt. Ibland blev det lite för svulstiga och övertydliga stråkpartier som inte riktigt passade in.
Det känns dock lite som en bagatell i denna annars så fantastiska film. Det känns som The Road hade allt, underbart skådespel, vackert foto, en grym story i dubbel bemärkelse och det nedtonade men kraftiga intensiteten som kryper in under skinnet på en. Det var längesen det hände men rent spontant så blir betyget faktiskt:
10/10
Gå och se den nu!
Kommentarer
Trackback
