Way Out West 2010 del 1
Snart har en vecka gått sedan slottsskogen förvandlades till ett halvlerigt festivalområde och alla intryck som skapades under förra helgen börjar sjunka in så det är väl dags för en lite blick tillbaka på dom elva band (räknar bara dom spelningar jag såg allt av) som jag hade tillfället och äran att få bevittna under denna fantastiska weekend. I kronologisk ordning:
Tallest Man on Earth
Helgen började som tidigare nämnt redan på torsdagen med diverse klubbspelningar. Den "klubb" som jag och mitt följe tog sikte på var Annedalskyrkan eftersom nummer 10 på min countdown inte var något som fick missas. Akten innan Tallest, som var en irländsk singer/songwriter under namnet Villagers, hade vi lyssnat in oss på och tyckte skulle bli intressant så vi var vid kyrkan drygt två timmar innan Tallest skulle gå upp på scenen. Dessa två timmar ägnades inte åt att sitta i en varm kyrka, inta nattvard och lyssna på god uppvärmningsmusik utan istället blev det köande i ösregn. Till slut började huvudakten närma sig och kön gick inte mycket framåt så det var dags att tränga sig lite vilket gav ett lyckat resultat. Vi kom in och eftersom det var fullt i alla bänkar så satte vi oss längst fram i gången.
Strax därefter äntrade Tallest Man on Earth scenen och direkt kunde man se att namnet är en stor överdrift, han fick nästan mig att se ut som en jätte. Däremot gör han väldigt stor musik och den visade sig funka alldeles utmärkt även live. Ensam på scenen rev han av låt på låt inför en fullsatt kyrka, höjdpunkten för min del var så klart att han spelade King of Spain. Även om man var genomsur och jävligt kall efteråt så kändes det som att det var värt att stå två timmar i regn för att få uppleva Tallest man on Earth
4/5
Imperial State Electric
Egentligen började fredagen med Markus Krunegård som spelade på Storan för P3 Sommarsession men det tillhörde inte WOW så jag nämner det bara i förbifarten, lyssna på hans spelning på lördag kl 12 på P3 vetja!
Imperial State Electric kickade iaf igång årets upplaga av Way Out West och vem är bättre lämpad att dra igång en festival än Nicke Andersson. Gamle Hellacopters-sångaren har efter att nyss nämnda band kastat in handduken bildat detta nya band. Först tänkt som ett soloprojekt men Nicke ångrade sig och bildade ett band istället med b la bassisten och sångaren från The Datsuns som högra hand. Eftersom dessa två herrar är inblandande så kan det ju inte låta på så mycket annat sätt än som just Hellacopters. Det är ju helt klart inget dåligt men känns kanske lite gjort. Nickes alla poser och lite klichéfyllda rockmanér känns också kanske lite gjort men han lyckas ändå på nåt sätt att pull it off, han är helt klart den som är mest rock n roll i Sverige och han är faktiskt fortfarande cool när han än en gång går ner på knä för att riva av sitt 20:e solo. Största felet med konserten är egentligen att det är alldeles för tidigt för något så röjigt som Nickes alster, samtidigt känns det som en bra start på festivalen. Höjdpunkten är faktiskt den avslutande trumduellen då Nicke själv sätter sig bakom det vänsterhänta trumsetet och på ett lekfullt och rockigt sätt battlar med sin kollega till höger.
3/5
Beach House
Efter Imperial så var började vi att se Panda Bear men den fjärdedel av den fantastiska gruppen Animal Collective var alldeles för experimentell så det blev lite öl och uppladdning för Beach House istället. Jag satte dom på 8:e plats inför festivalen och hade hoppats på en fin spelning men jag hade inte trott att det skulle vara så här bra. Även fast jag inte lyssnat så överdrivet mycket på dröm-pop-duon (fyra på scenen dock) så kändes varje låt som en gammal bekantskap som man växt upp med, det var helt enkelt en familjär och mysig stämning inte minst tack vare Victoria Legrands säreget vackra röst och allmänt charmiga uppsyn. Det var framförallt låtar från årets Teen Dream som spelades och öppningsspåret Zebra var utan tvekan starkaste numret även live. Som slutsats kan jag säga att detta var festivalens mest positiva överraskning.
4/5
Local Natives
18:00 på Linné-scenen i Slottsskogen. Om jag bara får återleva ett klockslag från wow-helgen så är det då. Det var nämligen då Local Natives ställde sig på scenen. Som jag nämnde i förra inlägget så var detta nummer ett på årets Way out west och jag har faktiskt svårt att förklara varför men ska väl försöka. För det första har dom en fantastisk skiva i ryggen så setlistan är det omöjligt att hitta nåt fel på. Sen att dom framför den setlistan på ett lika fantastiskt sätt med en otrolig energi gör det hela ännu bättre så klart. Ena sångaren och gitarristen Taylor Rice har en fantastisk mustasch. Det är alltid kul att se multitalented killar på scen, Taylor, Kelcey Ayer och Ryan Hahn switchar hit å dit bland vem som ska sjunga, spela gitarr, spela keyboard, slå på extratrumman m m. Men jag måste ändå komma tillbaka till låtmaterialet. Airplanes är ju favoritlåten sedan tidigare och dom levererade den på ett grymt sätt, men även andra låtar lyfte sig om möjligt några snäpp i slottsskogen. Shape shifter blev extra vacker, Camera Talk blev till ett härligt party, Talking Heads-covern Warning Signs får originalet att låta ännu blekare. Ja som ni läser så är, och var, jag helt salig och jag blev ju inte precis gladare över att ha missat dom i vintras efter denna uppvisning. Hoppas bara dom kommer tillbaka snart!
5/5
Det var del 1 i denna WOW-review-triologi, del två och tre med Iggy, Håkan, Mumford m m kommer närmsta dagarna.
Tallest Man on Earth
Helgen började som tidigare nämnt redan på torsdagen med diverse klubbspelningar. Den "klubb" som jag och mitt följe tog sikte på var Annedalskyrkan eftersom nummer 10 på min countdown inte var något som fick missas. Akten innan Tallest, som var en irländsk singer/songwriter under namnet Villagers, hade vi lyssnat in oss på och tyckte skulle bli intressant så vi var vid kyrkan drygt två timmar innan Tallest skulle gå upp på scenen. Dessa två timmar ägnades inte åt att sitta i en varm kyrka, inta nattvard och lyssna på god uppvärmningsmusik utan istället blev det köande i ösregn. Till slut började huvudakten närma sig och kön gick inte mycket framåt så det var dags att tränga sig lite vilket gav ett lyckat resultat. Vi kom in och eftersom det var fullt i alla bänkar så satte vi oss längst fram i gången.
Strax därefter äntrade Tallest Man on Earth scenen och direkt kunde man se att namnet är en stor överdrift, han fick nästan mig att se ut som en jätte. Däremot gör han väldigt stor musik och den visade sig funka alldeles utmärkt även live. Ensam på scenen rev han av låt på låt inför en fullsatt kyrka, höjdpunkten för min del var så klart att han spelade King of Spain. Även om man var genomsur och jävligt kall efteråt så kändes det som att det var värt att stå två timmar i regn för att få uppleva Tallest man on Earth
4/5
Imperial State Electric
Egentligen började fredagen med Markus Krunegård som spelade på Storan för P3 Sommarsession men det tillhörde inte WOW så jag nämner det bara i förbifarten, lyssna på hans spelning på lördag kl 12 på P3 vetja!
Imperial State Electric kickade iaf igång årets upplaga av Way Out West och vem är bättre lämpad att dra igång en festival än Nicke Andersson. Gamle Hellacopters-sångaren har efter att nyss nämnda band kastat in handduken bildat detta nya band. Först tänkt som ett soloprojekt men Nicke ångrade sig och bildade ett band istället med b la bassisten och sångaren från The Datsuns som högra hand. Eftersom dessa två herrar är inblandande så kan det ju inte låta på så mycket annat sätt än som just Hellacopters. Det är ju helt klart inget dåligt men känns kanske lite gjort. Nickes alla poser och lite klichéfyllda rockmanér känns också kanske lite gjort men han lyckas ändå på nåt sätt att pull it off, han är helt klart den som är mest rock n roll i Sverige och han är faktiskt fortfarande cool när han än en gång går ner på knä för att riva av sitt 20:e solo. Största felet med konserten är egentligen att det är alldeles för tidigt för något så röjigt som Nickes alster, samtidigt känns det som en bra start på festivalen. Höjdpunkten är faktiskt den avslutande trumduellen då Nicke själv sätter sig bakom det vänsterhänta trumsetet och på ett lekfullt och rockigt sätt battlar med sin kollega till höger.
3/5
Beach House
Efter Imperial så var började vi att se Panda Bear men den fjärdedel av den fantastiska gruppen Animal Collective var alldeles för experimentell så det blev lite öl och uppladdning för Beach House istället. Jag satte dom på 8:e plats inför festivalen och hade hoppats på en fin spelning men jag hade inte trott att det skulle vara så här bra. Även fast jag inte lyssnat så överdrivet mycket på dröm-pop-duon (fyra på scenen dock) så kändes varje låt som en gammal bekantskap som man växt upp med, det var helt enkelt en familjär och mysig stämning inte minst tack vare Victoria Legrands säreget vackra röst och allmänt charmiga uppsyn. Det var framförallt låtar från årets Teen Dream som spelades och öppningsspåret Zebra var utan tvekan starkaste numret även live. Som slutsats kan jag säga att detta var festivalens mest positiva överraskning.
4/5
Local Natives
18:00 på Linné-scenen i Slottsskogen. Om jag bara får återleva ett klockslag från wow-helgen så är det då. Det var nämligen då Local Natives ställde sig på scenen. Som jag nämnde i förra inlägget så var detta nummer ett på årets Way out west och jag har faktiskt svårt att förklara varför men ska väl försöka. För det första har dom en fantastisk skiva i ryggen så setlistan är det omöjligt att hitta nåt fel på. Sen att dom framför den setlistan på ett lika fantastiskt sätt med en otrolig energi gör det hela ännu bättre så klart. Ena sångaren och gitarristen Taylor Rice har en fantastisk mustasch. Det är alltid kul att se multitalented killar på scen, Taylor, Kelcey Ayer och Ryan Hahn switchar hit å dit bland vem som ska sjunga, spela gitarr, spela keyboard, slå på extratrumman m m. Men jag måste ändå komma tillbaka till låtmaterialet. Airplanes är ju favoritlåten sedan tidigare och dom levererade den på ett grymt sätt, men även andra låtar lyfte sig om möjligt några snäpp i slottsskogen. Shape shifter blev extra vacker, Camera Talk blev till ett härligt party, Talking Heads-covern Warning Signs får originalet att låta ännu blekare. Ja som ni läser så är, och var, jag helt salig och jag blev ju inte precis gladare över att ha missat dom i vintras efter denna uppvisning. Hoppas bara dom kommer tillbaka snart!
5/5
Det var del 1 i denna WOW-review-triologi, del två och tre med Iggy, Håkan, Mumford m m kommer närmsta dagarna.
Kommentarer
Trackback
