Way Out West 2010 del 2
Ja det är väl bara att fortsätta genomgången och det med ingen mindre än ettan på min countdown:
Iggy & The Stooges
Iggy Pop och hans mannar var alltså den akt jag såg mest fram emot innan Way out west och eftersom jag redan gjort klart att Local Natives är nummer ett efter festivalen så måste jag ju erkänna att The Stooges inte riktigt levde upp till förväntningarna, men det var inte på nåt sätt en dålig spelning för det. Dock fanns det några fel, dels var ljudet ganska kasst och dels tycker jag dom fuckade upp Search & Destroy ganska bra vilket såklart va synd då det är låten med stort L för min del. Men det fanns ju också en hel massa rätt. Iggy var såklart sitt vanliga 63-åriga jag vilket inte innebär att han står med sin rullator framme vid mickstativet och mumlar texterna. Han kommer ut på scenen iförd en läderväst men hinner inte ens fram till sin mikrofon innan den har åkt av till tonerna av Raw Power och allt är som det ska igen. Efter det hinner han spotta på sig själv, till slut slå sönder mickstativet som han aldrig använde även om roddarna envisades med att ställa upp det efter varje låt, dragit upp ett 20-tal från publiken för att hjälpa till att sjunga och krupit på alla fyra nere på marken framför publiken. Resten av grabbarna sköter sig också bra om än mer stillastående fast det kan inte basisten Mike Watt rå för, han har trots allt gipsat hela vänsterbenet men rockar ändå på som fan. Förutom ljudet och Search and Destroy så låter det ändå riktigt bra och klimaxet nås under en fantastisk version av Now I Wanna Be Your Dog. Det känns som man aldrig kana vara säker på om Iggy vaknar upp imorgon, även om han som sagt inte ger sken av att vara gammal, så det känns riktigt bra att ha fått se denna ikon och fenomen live.
4/5
Jónsi
Efter Iggy han jag precis ta mig till Linnéscenen för att vara med om helgens största kontrast. Från punklegenden Iggy Pop till falsettsjungande Sigur Ros-medlemmen Jónsi känns steget så stort som det bara går. Jónsi bjöd som väntat på extremt vacker musik, fin sång och konstiga kläder. Mindre väntat var att det på nåt sätt blev rätt bra partystämning under vissa låtar. Tyvärr så fick jag av förklarliga skäl ingen särskilt bra plats under konserten så jag fick inte riktigt ta del av atmosfären mitt framför scenen men jag fick återigen uppleva Jónsi igen och även om hans solomaterial inte riktigt kommer upp i Sigur Ros-standard så kan jag aldrig få nog av denna vackra röst. Jag snackade i min countdown, där Jónsi var sjua, om hur regn kan förhöja en konsert. Nu spelade ju Jónsi i tältscenen så något regn fick vi inte men lite kul var det ändå när dom på bildskärmarna skapade ett artificiellt regn över konserten.
3/5
The xx
The xx, detta magiska The xx. Hur dom bara hamnade på plats 6 inför festivalen är ett mysterium även för mig. Men mysterium passar denna ständigt svarta Londontrio. Precis som i vintras, det kändes lite som det var ett gäng gamla vänner som kom upp på scenen, så dök dom upp med sina svarta kläder och böjda huvuden med kusligt hypnotiserande blickar och spelade sin lika hypnotiserande musik. Men musiken är inte kuslig på något sätt utan bara fantastisk. Dom spelade samma setlist som förra gången vilket innebär hela skivan plus en cover och sen extranummer avslutningen på debutalbumet, Stars. Trodde vi. När Infinity var slutspelad och trion lämnade scenen så låg mörkret kvar och publiken väntade. Plötsligt kom roddare in och stämde om basen och gitarren, "extranummer" tänkte jag. Ytterligare minuter gick och inget hände förrän ljuset tändes och roddarna kom återigen in på scenen och började plocka ihop instrumenten. Snopet var ordet. Men innan dess så bjöds vi på en i stort sett lika bra som i vintras dock utan att komma fram till samma sjuka stämning som fanns då men det är ju festival så det får man räkna med. Vilket man inte vill räkna med på festival men som tyvärr är en del av det är att det finns fulla typer som knuffar på allt och alla och att det finns vissa tjejer som inte bryr sig om musiken utan istället står längst framme vid scenen och pratar högljutt med varandra hela tiden. Detta drar ju såklart ner konsertupplevelsen och får mig ännu mer att inse att vanliga spelningar trots allt är mycket bättre än en festivalspelning.
4/5
Återkommer med lördagens bravader i del 3
Iggy & The Stooges
Iggy Pop och hans mannar var alltså den akt jag såg mest fram emot innan Way out west och eftersom jag redan gjort klart att Local Natives är nummer ett efter festivalen så måste jag ju erkänna att The Stooges inte riktigt levde upp till förväntningarna, men det var inte på nåt sätt en dålig spelning för det. Dock fanns det några fel, dels var ljudet ganska kasst och dels tycker jag dom fuckade upp Search & Destroy ganska bra vilket såklart va synd då det är låten med stort L för min del. Men det fanns ju också en hel massa rätt. Iggy var såklart sitt vanliga 63-åriga jag vilket inte innebär att han står med sin rullator framme vid mickstativet och mumlar texterna. Han kommer ut på scenen iförd en läderväst men hinner inte ens fram till sin mikrofon innan den har åkt av till tonerna av Raw Power och allt är som det ska igen. Efter det hinner han spotta på sig själv, till slut slå sönder mickstativet som han aldrig använde även om roddarna envisades med att ställa upp det efter varje låt, dragit upp ett 20-tal från publiken för att hjälpa till att sjunga och krupit på alla fyra nere på marken framför publiken. Resten av grabbarna sköter sig också bra om än mer stillastående fast det kan inte basisten Mike Watt rå för, han har trots allt gipsat hela vänsterbenet men rockar ändå på som fan. Förutom ljudet och Search and Destroy så låter det ändå riktigt bra och klimaxet nås under en fantastisk version av Now I Wanna Be Your Dog. Det känns som man aldrig kana vara säker på om Iggy vaknar upp imorgon, även om han som sagt inte ger sken av att vara gammal, så det känns riktigt bra att ha fått se denna ikon och fenomen live.
4/5
Jónsi
Efter Iggy han jag precis ta mig till Linnéscenen för att vara med om helgens största kontrast. Från punklegenden Iggy Pop till falsettsjungande Sigur Ros-medlemmen Jónsi känns steget så stort som det bara går. Jónsi bjöd som väntat på extremt vacker musik, fin sång och konstiga kläder. Mindre väntat var att det på nåt sätt blev rätt bra partystämning under vissa låtar. Tyvärr så fick jag av förklarliga skäl ingen särskilt bra plats under konserten så jag fick inte riktigt ta del av atmosfären mitt framför scenen men jag fick återigen uppleva Jónsi igen och även om hans solomaterial inte riktigt kommer upp i Sigur Ros-standard så kan jag aldrig få nog av denna vackra röst. Jag snackade i min countdown, där Jónsi var sjua, om hur regn kan förhöja en konsert. Nu spelade ju Jónsi i tältscenen så något regn fick vi inte men lite kul var det ändå när dom på bildskärmarna skapade ett artificiellt regn över konserten.
3/5
The xx
The xx, detta magiska The xx. Hur dom bara hamnade på plats 6 inför festivalen är ett mysterium även för mig. Men mysterium passar denna ständigt svarta Londontrio. Precis som i vintras, det kändes lite som det var ett gäng gamla vänner som kom upp på scenen, så dök dom upp med sina svarta kläder och böjda huvuden med kusligt hypnotiserande blickar och spelade sin lika hypnotiserande musik. Men musiken är inte kuslig på något sätt utan bara fantastisk. Dom spelade samma setlist som förra gången vilket innebär hela skivan plus en cover och sen extranummer avslutningen på debutalbumet, Stars. Trodde vi. När Infinity var slutspelad och trion lämnade scenen så låg mörkret kvar och publiken väntade. Plötsligt kom roddare in och stämde om basen och gitarren, "extranummer" tänkte jag. Ytterligare minuter gick och inget hände förrän ljuset tändes och roddarna kom återigen in på scenen och började plocka ihop instrumenten. Snopet var ordet. Men innan dess så bjöds vi på en i stort sett lika bra som i vintras dock utan att komma fram till samma sjuka stämning som fanns då men det är ju festival så det får man räkna med. Vilket man inte vill räkna med på festival men som tyvärr är en del av det är att det finns fulla typer som knuffar på allt och alla och att det finns vissa tjejer som inte bryr sig om musiken utan istället står längst framme vid scenen och pratar högljutt med varandra hela tiden. Detta drar ju såklart ner konsertupplevelsen och får mig ännu mer att inse att vanliga spelningar trots allt är mycket bättre än en festivalspelning.
4/5
Återkommer med lördagens bravader i del 3
Kommentarer
Trackback
