Gamusicineast

Liten recap av Juli, Augusti och September som mestadels bestod av vitt skilda spelningar och mycket film i tysk miljö.
18/7
Först ut var hårdrocksfestivalen Sonisphere i ett regningt, lerigt och kallt Hultsfred. Det var tre grupper jag var där för; The Hives, Mastodon och Metallica. Inledde gjorde Mastodon som, hyggligt berusade, levererade en underbar konsert i ett ösregn som snarare förhöjde än förstörde konserten. Både gammalt och nytt på setlisten där Blood and Thunder och Crak the Skye stod ut mest.
När The Hives spelade stod jag längst bak vilket inte gör gruppen rättvisa men det är alltid kul att se The Hives live ändå.
Metallica avslutade kvällen och levererade i vanlig ordning. Dom rutinmässiga nummren var det inga fel på, spåren från den senaste skivan, tom tråkiga låter som Broken, Beat & Scarred och Cyanide, var grymma live och sedan att dom spelade rariteter Last Caress, Hit the Lights och framförallt Dyers Eve gör att jag har sett allt som behöver ses med Metallica.
30/7
Innan juli tog slut hann jag med att ta en sista minuten-trip till huvudstaden för att se mitt favoritband för tillfället TV on the Radio. Det var värt varje krona. Brooklyn-gruppen gav en sagolik spelning på Debaser. 15 låtar spelades fördelat på deras samlade diskografi med merparten från deras underbara, senaste Dear Science (Förutom min favorit Stork & Owl, det enda "dåliga" med konserten). Magi på högsta nivå.
18-19/9
Helgen bjöd först på nya zeeländska The Datsuns på Henriksberg. Extremt liten lokal som passade utmärkt att röja till deras Hellacopters-inspirerande rock, inte minst när dom som sista nummer kör på med min favorit Why Are You Stamping Your Foot For?
Dagen efter var det den årliga Lisebergs-konserten med Håkan H. Sjukt mycket folk var där vilket gjorde att jag stora delar av konserten inte såg nånting alls. Men vad gör det när musiken är så bra och inget gör mig som hitflyttad så göteborgsk som en patriotisk verision av Känn ingen sorg för mig Göteborg.

Augusti bestod till störst del av en europa-resa där jag bl a lyckades besöka tyska filmmuseet i Berlin som var mycket intressant. Tyskland har varit aktiva i filmindustrin från första början med små filmexperiment vid förra sekelskiftet via tysk expressionism på 20 och 30-talet, nazismens järnhand över tyska filmindustrin och vidare fram till dagens tyska filmskapare. Väl värt ett besök om ni är i Berlin.
Enda biobesöket under tredje kvartalet var Quentin Tarantino's Inglourious Basterds. Jag blir alltid kluven till Quentin's filmer utan att kunna sätta fingret på varför, jag gillar dom allihop men har någon konstig känsla efter jag sett dom. Mest störande för mig i Basterds var det onödiga grafiska våldet. Våld och Quentin har ju gått hand i hand sen första början men våldet har aldrig varit lika onödigt och tydligt som i Basterds (Visst blodet sprutar åt alla håll i Kill Bill men det är en annan sak när det är en homage till asiatiskt splatter). Annars en riktigt bra film som sagt. 8/10