Gamusicineast

Sedan Way Out West i somras så har jag endast varit på två konserter, ett random band som hette The Fresh & Onlys som var ok och svenska hårdrocksbandet Pain som jag hade vunnit biljetter till som inte var särskilt bra. Detta har inte alls känts bra så när det blev klart att franska duon Justice skulle komma till GBG så var det inget snack om att var tvungen att gå och se dem. Det satt ganska långt inne men till slut fick jag tag på biljett och det var värt varenda krona av överpriset jag fick lov att betala.

En knapp vecka efter att jag avslutade top 100-listan så har jag redan upptäckt en del musik som jag missade från förra året. Tänkte lista de fem bästa albumen som jag missade förra året men först tio album jag inte missade men som inte hade låtar som lyckades slå sig in på listan men som likväl var bra album.

Lustigt nog så släppte The Mars Volta ny information om kommande albumet Noctourniquet på sin hemsida, två timmar efter att jag skrev förra inlägget. Den nya informationen innehåller låtlistan för albumet och den ser ut så här:

2009 var senast som The Mars Volta kom med ett nytt album. Octahedron var långt ifrån dåligt men inte heller i närheten av det bästa gruppen har åstadkommit. Den 27e Mars är det dags för deras sjätte album. Noctourniquet ska det heta och några eventuella låtar har börjat dyka upp på youtube redan nu.

The Black Keys postade på facebook att dom ska spela på årets upplaga av Coachella-festivalen i California med den här postern:

Jag upptäckte The Black Keys då dom spelade hos Conan O'Brien för fem år sedan. Då hade dom precis släppt albumet Magic Potion och spelade Your Touch som snabbt blev en favoritlåt för min del. Innan det hade dom hunnit med att släppa tre skivor och i fjol kom deras sjätte fullängdare Brothers och i och med det även det stora genombrottet. På tisdag kommer deras nya album El Camino men tack vare denna blogg har jag fått ett pressexemplar redan! Ok det är en sanning med så många modifikationer så det är löjligt men jag har skivan på min dator nu iaf och håller i skrivande stund på att genomföra tredje back-to-back-genomlyssningen. För den är så jävla bra! Deras tidigare sex LP:s har varit olika variationer av bra men den här... ojojoj! Börjar starkt med första singeln Lonely Boy och sen fortsätter det bara i ett härligt ösigt och snabbt tempo. Favoriter förutom Lonely Boy så här långt är Little Black Submarines och Nova Baby. För tredje gången i rad så är det Danger Mouse (Gnarls Barkley, Broken Bells) som är producent och samarbetet mellan honom och den här duon från Akron, Ohio blir bara bättre och bättre. Skivan är knappt 40 minuter och när den är slut så vill jag bara ha mer så jag har svårt att se att det blir något annat än en fjärde lyssning om ca 20 minuter.

Lonely Boy på Spotify

Senaste tiden har gått åt till att flytta, börja skolan och framförallt vara utan dator därav den enormt bristfälliga uppdateringen. Men det ska det bli ändring på och jag börjar med att avsluta WOW-triologin med lördagen den 14:es bravader:

The Drums
Bronsplatsen på min pre-wow-countdown innehölls av den extremt popiga kvartetten The Drums. Och killarna från New York levde verkligen upp till förväntningarna. The Drums öppnade lördagens festivalande vilket innebar att konserten började redan kl 13.30 och att man borde vara ganska seg vid den tiden. Men när det började närma sig så tog förväntningarna över och när dom äntrade scenen och började spela sin dansanta pop så var det helt omöjligt att stå still. När dessutom den till synes i början så blyge gitarristen tar fram en tamburin på andra och bästa låten, My Best Friend, och går helt bananas så kan man inte bli annat än helt lyrisk. Sångaren Jonathan Pierces scennärvaro och coolhet var det inget fel på heller. Sen att låtmaterialet är helt fantastiskt gör detta till en av Way Out Wests höjdpunkter. Och ett band som bugar efter varje spelad låt är ett band jag älskar!

4,5/5





Mumford & Sons
Efter att The Drums var klar med sitt så var det dags att kolla in tvåan på min countdown och, tja, Londongruppen gjorde väl sitt jobb. Sen bör tilläggas att "göra sitt jobb" för Mumford & Sons innebär att gör en sick-epic-blow-your-mind-spelning. Med andra ord så var det väldigt bra. Detta är tredje gången jag ser Mumford och jämfört med dom två tidigare tillfällena så bleknar spelningen i Slottsskogen lite grann faktiskt. Tre stora orsaker:
1. Mumford ska helst ses på en intim scen jag tycker inte riktigt dom passar för en stor festivalscen.
2. Spelningen var för tidig, Mumford vill man se på kvällen inte klockan 15
3. Speltiden var alldeles för kort, tidiga spelningar på festivaler brukar ju innebära kortare spelningar. Mumford höll inte ens på i 45 minuter tror jag.
Alla tre orsaker är ju dock inget Mumford kan göra nånting åt och det verkade inte spela dom någon roll heller. Dom bjöd på sin vanliga ofattbara spelglädje och Roll Away Your Stone är alltid helt fantastisk live!

4,5/5




Håkan Hellström
Lördagen var ganska tom på spelningar jag verkligen ville se så det blev en ganska lång paus mellan Mumford och festivalens klimax, och femma på min lista, hemmasonen Håkan Hellström. I stort sett alla som var på festivalområdet stod framför Flamingoscenen och inväntade tonerna till Känn ingen sorg för mig Göteborg, första spåret på skivan med samma namn som han under denna spelning skulle spela från start till mål. Stämningen som infann sig från att Håkan med band kom upp på scenen iförda sina gamla sjömanskostymer till att det enda extranumret, en specialskriven låt för detta tillfälle, var helt magisk och det var lätt att se att Håkan själv var tagen av den enorma respons han fick. Låtarna då? Första skivan är ju riktigt bra dock tycker jag att den tappar lite efter den inledande trion (Känn ingen sorg, Vän med en bil och Ramlar) så var också fallet under wow-spelningen. Den explosion och eufori som dessa tre låtar skapade var kanske festivalens höjdpunkt och det är ju såklart svårt att bibehålla den känslan hela vägen. Men en magisk, speciell, klassisk spelning var det som jag är väldigt nöjd att jag fick vara med om.

4,5/5





Laura Marling
Efter urladdningen med Håkan så var det svårt att ladda om, det fanns intresse men inte ork för Broken Bells. Istället drogs det till samma ställe där helgen började; Annedalskyrkan denna gång med Laura Marling på scenen. Det var en väldigt fin spelning men tyvär var jag väldigt trött så det var lite svårt att ha full fokus på och kunna uppskatta Lauras stämningsfulla sång. Men det var en värdig avslutning på en underbar helg och nu är det bara att vänta till Way Out West 2011 och se hur detta års upplaga ska toppas.

3/5

Ja det är väl bara att fortsätta genomgången och det med ingen mindre än ettan på min countdown:

Iggy & The Stooges
Iggy Pop och hans mannar var alltså den akt jag såg mest fram emot innan Way out west och eftersom jag redan gjort klart att Local Natives är nummer ett efter festivalen så måste jag ju erkänna att The Stooges inte riktigt levde upp till förväntningarna, men det var inte på nåt sätt en dålig spelning för det. Dock fanns det några fel, dels var ljudet ganska kasst och dels tycker jag dom fuckade upp Search & Destroy ganska bra vilket såklart va synd då det är låten med stort L för min del. Men det fanns ju också en hel massa rätt. Iggy var såklart sitt vanliga 63-åriga jag vilket inte innebär att han står med sin rullator framme vid mickstativet och mumlar texterna. Han kommer ut på scenen iförd en läderväst men hinner inte ens fram till sin mikrofon innan den har åkt av till tonerna av Raw Power och allt är som det ska igen. Efter det hinner han spotta på sig själv, till slut slå sönder mickstativet som han aldrig använde även om roddarna envisades med att ställa upp det efter varje låt, dragit upp ett 20-tal från publiken för att hjälpa till att sjunga och krupit på alla fyra nere på marken framför publiken. Resten av grabbarna sköter sig också bra om än mer stillastående fast det kan inte basisten Mike Watt rå för, han har trots allt gipsat hela vänsterbenet men rockar ändå på som fan. Förutom ljudet och Search and Destroy så låter det ändå riktigt bra och klimaxet nås under en fantastisk version av Now I Wanna Be Your Dog. Det känns som man aldrig kana vara säker på om Iggy vaknar upp imorgon, även om han som sagt inte ger sken av att vara gammal, så det känns riktigt bra att ha fått se denna ikon och fenomen live.

4/5




Jónsi
Efter Iggy han jag precis ta mig till Linnéscenen för att vara med om helgens största kontrast. Från punklegenden Iggy Pop till falsettsjungande Sigur Ros-medlemmen Jónsi känns steget så stort som det bara går. Jónsi bjöd som väntat på extremt vacker musik, fin sång och konstiga kläder. Mindre väntat var att det på nåt sätt blev rätt bra partystämning under vissa låtar. Tyvärr så fick jag av förklarliga skäl ingen särskilt bra plats under konserten så jag fick inte riktigt ta del av atmosfären mitt framför scenen men jag fick återigen uppleva Jónsi igen och även om hans solomaterial inte riktigt kommer upp i Sigur Ros-standard så kan jag aldrig få nog av denna vackra röst. Jag snackade i min countdown, där Jónsi var sjua, om hur regn kan förhöja en konsert. Nu spelade ju Jónsi i tältscenen så något regn fick vi inte men lite kul var det ändå när dom på bildskärmarna skapade ett artificiellt regn över konserten.

3/5




The xx
The xx, detta magiska The xx. Hur dom bara hamnade på plats 6 inför festivalen är ett mysterium även för mig. Men mysterium passar denna ständigt svarta Londontrio. Precis som i vintras, det kändes lite som det var ett gäng gamla vänner som kom upp på scenen, så dök dom upp med sina svarta kläder och böjda huvuden med kusligt hypnotiserande blickar och spelade sin lika hypnotiserande musik. Men musiken är inte kuslig på något sätt utan bara fantastisk. Dom spelade samma setlist som förra gången vilket innebär hela skivan plus en cover och sen extranummer avslutningen på debutalbumet, Stars. Trodde vi. När Infinity var slutspelad och trion lämnade scenen så låg mörkret kvar och publiken väntade. Plötsligt kom roddare in och stämde om basen och gitarren, "extranummer" tänkte jag. Ytterligare minuter gick och inget hände förrän ljuset tändes och roddarna kom återigen in på scenen och började plocka ihop instrumenten. Snopet var ordet. Men innan dess så bjöds vi på en i stort sett lika bra som i vintras dock utan att komma fram till samma sjuka stämning som fanns då men det är ju festival så det får man räkna med. Vilket man inte vill räkna med på festival men som tyvärr är en del av det är att det finns fulla typer som knuffar på allt och alla och att det finns vissa tjejer som inte bryr sig om musiken utan istället står längst framme vid scenen och pratar högljutt med varandra hela tiden. Detta drar ju såklart ner konsertupplevelsen och får mig ännu mer att inse att vanliga spelningar trots allt är mycket bättre än en festivalspelning.

4/5



Återkommer med lördagens bravader i del 3

Snart har en vecka gått sedan slottsskogen förvandlades till ett halvlerigt festivalområde och alla intryck som skapades under förra helgen börjar sjunka in så det är väl dags för en lite blick tillbaka på dom elva band (räknar bara dom spelningar jag såg allt av) som jag hade tillfället och äran att få bevittna under denna fantastiska weekend. I kronologisk ordning:

Tallest Man on Earth
Helgen började som tidigare nämnt redan på torsdagen med diverse klubbspelningar. Den "klubb" som jag och mitt följe tog sikte på var Annedalskyrkan eftersom nummer 10 på min countdown inte var något som fick missas. Akten innan Tallest, som var en irländsk singer/songwriter under namnet Villagers, hade vi lyssnat in oss på och tyckte skulle bli intressant så vi var vid kyrkan drygt två timmar innan Tallest skulle gå upp på scenen. Dessa två timmar ägnades inte åt att sitta i en varm kyrka, inta nattvard och lyssna på god uppvärmningsmusik utan istället blev det köande i ösregn. Till slut började huvudakten närma sig och kön gick inte mycket framåt så det var dags att tränga sig lite vilket gav ett lyckat resultat. Vi kom in och eftersom det var fullt i alla bänkar så satte vi oss längst fram i gången.
Strax därefter äntrade Tallest Man on Earth scenen och direkt kunde man se att namnet är en stor överdrift, han fick nästan mig att se ut som en jätte. Däremot gör han väldigt stor musik och den visade sig funka alldeles utmärkt även live. Ensam på scenen rev han av låt på låt inför en fullsatt kyrka, höjdpunkten för min del var så klart att han spelade King of Spain. Även om man var genomsur och jävligt kall efteråt så kändes det som att det var värt att stå två timmar i regn för att få uppleva Tallest man on Earth

4/5

Imperial State Electric
Egentligen började fredagen med Markus Krunegård som spelade på Storan för P3 Sommarsession men det tillhörde inte WOW så jag nämner det bara i förbifarten, lyssna på hans spelning på lördag kl 12 på P3 vetja!
Imperial State Electric kickade iaf igång årets upplaga av Way Out West och vem är bättre lämpad att dra igång en festival än Nicke Andersson. Gamle Hellacopters-sångaren har efter att nyss nämnda band kastat in handduken bildat detta nya band. Först tänkt som ett soloprojekt men Nicke ångrade sig och bildade ett band istället med b la bassisten och sångaren från The Datsuns som högra hand. Eftersom dessa två herrar är inblandande så kan det ju inte låta på så mycket annat sätt än som just Hellacopters. Det är ju helt klart inget dåligt men känns kanske lite gjort. Nickes alla poser och lite klichéfyllda rockmanér känns också kanske lite gjort men han lyckas ändå på nåt sätt att pull it off, han är helt klart den som är mest rock n roll i Sverige och han är faktiskt fortfarande cool när han än en gång går ner på knä för att riva av sitt 20:e solo. Största felet med konserten är egentligen att det är alldeles för tidigt för något så röjigt som Nickes alster, samtidigt känns det som en bra start på festivalen. Höjdpunkten är faktiskt den avslutande trumduellen då Nicke själv sätter sig bakom det vänsterhänta trumsetet och på ett lekfullt och rockigt sätt battlar med sin kollega till höger.

3/5




Beach House
Efter Imperial så var började vi att se Panda Bear men den fjärdedel av den fantastiska gruppen Animal Collective var alldeles för experimentell så det blev lite öl och uppladdning för Beach House istället. Jag satte dom på 8:e plats inför festivalen och hade hoppats på en fin spelning men jag hade inte trott att det skulle vara så här bra. Även fast jag inte lyssnat så överdrivet mycket på dröm-pop-duon (fyra på scenen dock) så kändes varje låt som en gammal bekantskap som man växt upp med, det var helt enkelt en familjär och mysig stämning inte minst tack vare Victoria Legrands säreget vackra röst och allmänt charmiga uppsyn. Det var framförallt låtar från årets Teen Dream som spelades och öppningsspåret Zebra var utan tvekan starkaste numret även live. Som slutsats kan jag säga att detta var festivalens mest positiva överraskning.

4/5




Local Natives
18:00 på Linné-scenen i Slottsskogen. Om jag bara får återleva ett klockslag från wow-helgen så är det då. Det var nämligen då Local Natives ställde sig på scenen. Som jag nämnde i förra inlägget så var detta nummer ett på årets Way out west och jag har faktiskt svårt att förklara varför men ska väl försöka. För det första har dom en fantastisk skiva i ryggen så setlistan är det omöjligt att hitta nåt fel på. Sen att dom framför den setlistan på ett lika fantastiskt sätt med en otrolig energi gör det hela ännu bättre så klart. Ena sångaren och gitarristen Taylor Rice har en fantastisk mustasch. Det är alltid kul att se multitalented killar på scen, Taylor, Kelcey Ayer och Ryan Hahn switchar hit å dit bland vem som ska sjunga, spela gitarr, spela keyboard, slå på extratrumman m m. Men jag måste ändå komma tillbaka till låtmaterialet. Airplanes är ju favoritlåten sedan tidigare och dom levererade den på ett grymt sätt, men även andra låtar lyfte sig om möjligt några snäpp i slottsskogen. Shape shifter blev extra vacker, Camera Talk blev till ett härligt party, Talking Heads-covern Warning Signs får originalet att låta ännu blekare. Ja som ni läser så är, och var, jag helt salig och jag blev ju inte precis gladare över att ha missat dom i vintras efter denna uppvisning. Hoppas bara dom kommer tillbaka snart!

5/5




Det var del 1 i denna WOW-review-triologi, del två och tre med Iggy, Håkan, Mumford m m kommer närmsta dagarna.

I morgon drar det igång, först Stay out west sen dagen efter är det dags för själva festivalen och det är även på fredag som förstaplatsen spelar som är...drumroll... En 63 år gammal gubbe! Men det är inte vilken soon to be pensionär som helst utan Iggy Pop & the Stooges såklart.
Det låter ju kanske som att han ska vara lite avdankad nu för tiden med tanke på att storhetstiden för the Stooges var för 40 år sedan och Iggy har väl inte precis levt det mest hälsosamma livet de senaste fyra decennierna men han levererar samma energi idag som när han var 23 vilket han tydligen bevisade så sent som i lördags då han uppträdde i Stockholm på Sonisphere-festivalen.
The Stooges släppte ett reunion-album 2007 men det är ju för den trio album som dom släppte i slutet av 60 och början på 70-talet med Raw Power från 1973 som den klara favoriten. Jag hade kunnat betalat hela festivalbiljetten bara för att få se inledningsspåret på Raw Power, Search & Destroy, som är en av mina favoritlåtar alla tider, alla kategorier. Men det finns så många fler guldkorn: I wanna be your dog, The Passanger, Gimme Danger bara för att nämna några. Jag ser verkligen fram emot att få höra Stooges låtskatt och att få se Iggy's bara överkropp, ok kanske inte så mycket men Iggy utan bar överkropp är ju inte Iggy.

Största skälet till förväntningarna




The Stooges på spotify

Det blir tredje gången i år jag ser bandet som lägger sig på andra plats på min countdown och det är väl det som gör att dom hamnar på silverplatsen för annars hade Mumford & Sons varit solklar etta.
Mitt första möte med den fyrmanna folk-rock-grupp från London hade jag i Skottland och jag anser att det är en av dom absolut bästa spelningarna jag har varit på. Sen såg jag dom på en intim spelning i Stockholm och även om det inte var lika fantastiskt som i Glasgow så var det sjukt jävla bra. Summa summarum så kan jag säga att Mumford och grabbarna är bland det bästa man kan se live för tillfället. Den intensitet och glädje som dom dopar sina redan fantastiska låter med när dom ställer sig på scenen är häpnadsväckande. Det blir mest tydligt i min live-favoritlåt, Roll Away Your Stone, uppbyggnaden till extaset i slutet är oslagbart live.
Det enda tråkiga med spelningen är att den är tidigt på lördagen, hade gärna sett att den låg senare på kvällen, men det kan ju samtidigt vara skönt att gå igång på alla cylindrar på en gång.

Största skälet till förväntningarna:






Mumford & Sons

Bara veckan kvar, jäklar va taggad jag börjar bli! Satt och funderade över hur schemat för vilka kläder man ska ha på sig ska se ut. Nu är vi framme vid bronsplatsen på min countdown också:
Ett av dom första bandsläppen som gjordes till Way out West innehöll bl a ett ungt och fräscht popband från New York vid namn The Drums. Då okända för mig men jag blev intresserad och laddade hem deras EP som var det enda dom hade släppt vid tillfället och fastnade direkt för deras glada och nästan lite mesiga, fast på ett bra sätt, popmusik. Efter det har dom slagit igenom väldigt snabbt, debut-LP:n som släpptes i juni fick strålande kritik, P3 spred deras musik frekvent och The Drums förekom i diverse reklamsammanhang. Dom har med andra ord blivit rätt hypade på sistone och med all rätt. Självbetitlade debuten är grymt bra, kanske inte rakt igenom det finns några dalar men topparna är riktigt bra och jag förutspår att festen börjar starkt och tidigt på lördag, The Drums är nämligen först ut tätt följda av nummer två på listan. Men mer om det på söndag...

Största skälet till förväntningarna:

The Drums på Spotify

Bloc Party-beroendet fortsätter och framförallt är det Helicopter som varvas, eller snarare Helicopter live från Reading 08:




Sjukt bra live-version, Kele's sång ger multiple eargasms så det bara skriker om det. Och låten som sådan är ju sjukt bra, visst riffet är kind of stulet från The Jam's Set the House Ablaze men det spelar ingen roll, låten är ändå top 20 från 2000-talet vågar jag nog säga.

Det börjar närma sig, snart bara en vecka kvar och hela spelschemat har släppts. Det ser väldigt intressant ut och det kommer bli mycket planerande hit å dit, jävligt kul kommer det bli vilket fall som helst. Fyra platser har jag kvar på min countdown också och på plats nummer fyra hittar vi inga mindre än Local Natives.
Detta indie-folk-rock-band från LA var faktiskt i Göteborg i januari men då hade jag inte lyssnat in mig på dom än så den spelningen gick mig förbi men strax efter det började jag lyssna på deras debutplatta från ifjol, Gorilla Manor, och fastnade direkt. Local Natives har liknats med band som Fleet Foxes och Arcade Fire och man hör ganska snabbt att dessa band är ganska nära besläktade och Local Natives är minst lika bra som dom andra. Gorilla Manor har väldigt få, om ens nån, svaga delar. Både melodierna och sången är väldigt lika på det sättet att dom svänger och är kraftfulla på samma gång som dom är lite tillbakadragna och vackra. Ljuv musik är det iaf som känns helt rätt för Way out west!

Största skälet till förväntningarna:





Local Natives på Spotify

Som inflyttad till GBG så finns det inget som känner sig så mycket Göteborgare som att se Håkan Hellström live i Göteborg. Det har jag haft äran att få göra tre gånger tidigare, två på Liseberg och på Way out west 08. Ingen av gångerna har jag stått särskilt bra till men denna gång har jag lust att tränga mig längst fram med alla tonårstjejer, huvudsakligen för p g a tjejerna som kanske en del tror. För det första så har jag börjat älska Håkan mer och mer den senaste tiden, mycket mer än jag gjorde vid dom tidigare spelningarna, och för det andra så kommer GAIS:aren att spela hela sitt tio år gamla debutalbum, Känn ingen sorg för mig Göteborg, från start till mål.
Det är ju alltid fest när Håkan står på scenen men detta uppträdande kan nog bli något alldeles extra, känns redan som en legendarisk spelning.

Största skälet till förväntningarna:





Håkan på spotify

Om jag ska ranka dom 5 bästa konserterna jag varit på så kommer The xx spelning i början av året att finnas med bland dom. En mer magisk stämning än den under den konserten har jag nog aldrig upplevt när det kommer till live-musik. Med detta i åtanke känns det kanske lite konstigt att denna London-trio återfinns först på sjätte plats i min countdown så bara för att förklara mig så tappar dom placeringar dels för att jag redan sett dom en gång och dels för att jag inte riktigt känner att The xx är ett festivalband, visserligen kan det bli en schysst och intim spelning på tältscenen men ändå.
Däremot är The xx ett band som jag verkligen inte kommer att missa. Deras debutalbum (2009 års tredje bästa) är en fantastisk uppvisning i hur lågmäld indie-pop ska spelas och jag har som sagt fått bevis på att dom verkligen kan leverera skivans elva underbara låtar på bästa möjliga sätt live. Så missa inte dessa tre blyga ungdomar från England för guds skull!

Största skälet till förväntningarna:




The xx på spotify

Senast snackade jag om Sigur Rós i regnet och hoppades att Beach House kör en regnspelning i år. Någon som kan få ta vid efter att Beach House spelat färdigt i regnet är isf Jónsi.
Sångaren från just nämnda Sigur Rós heter Jón Þór Birgisson men kallar sig Jónsi och släppte i år sin debut Go som till skillnad från Sigur Rós låtmaterial innehåller mestadels sånger sjungna på engelska. Det är inte lika svulstigt som Sigur Rós ofta är men det är likväl bra och Jónsis röst är som vanligt helt magiskt vacker.
Jag minns rysningarna av välbehag från när han tog första tonerna till Svefn-g-englar för två år sen och hoppas på att hans falsettröst ska kunna åstadkomma liknande känslor när han åter igen står på Way Out West-scenen.

Största skälet till förväntningarna:




Jónsi på spotify

Så här med snart två veckor kvar till WOW så är det strålande väder i Göteborg. Det får man ju hoppas att det är under hela festivalen också. Rättelse: Nästan hela. Jag är en person som gillar regn och jag har varit med om två konserter som blivit bättre i mitt tycke tack vare lite nederbörd. Under Mastodon på Sonisphere ifjol så öste det ner hela spelningen vilket känndes helt rätt och på Sigur Ros på Way Out West 2008 så berikades slottsskogen med ett lätt, stilla, vackert och väldigt passande sommarregn. Den senare varianten av skyfall hoppas jag lite på under en spelning i år nämligen Beach House.
Beach House är en dream-pop-duo från Baltimore bestående av Alex Scally och Victoria Legrand. Dom bildades 2004 och har sedan dess släppt tre album, det senaste, Teen Dream, kom tidigare i år. Det är oftast extremt vackert och, well, drömskt och jag är ganska säker på att det kommer bli en magisk spelning. Bara det regnar lite alltså.

Största skälet till förväntningarna:




Beach House på spotify

Jag har varit på Way Out West en gång tidigare och det var för 2 år sedan. Ett band som jag såg då var The National. Jag hade inte hört dom någonting innan utan blev bara meddragen på deras konsert av mina festivalkompanjoner. Och det tackar jag för. Det var schysst att kunna gå på en spelning utan några som helst förhoppningar och bara bli helt hänförd av detta indie-rock band från Cincinnati i allmänhet och Matt Berningers fantastiska basröst i synnerhet och jag kände att det här är nåt jag kommer lyssna på. Tyvärr blev det inte riktigt så, det tog enda till i år förrän jag kollade upp dom dels tack vare att deras femte skiva, High Violet, släpptes i maj och dels för att dom blev klara för en comeback i Slottsskogen. Denna gång har jag, till skillnad från 2008, lite förväntningar på vad The National ska bjuda på. Förmodligen en minst lika bra spelning som senast.

Största skälet till förväntningarna:




The National på Spotify

Själva festivalen börjar den 13:e men redan den 12:e Augusti börjar Stay Out West, namnet på den del av Way Out West som innefattar en mängd klubbspelningar runt om i Göteborg. Den klubbspelning som jag ser mest fram emot och som egentligen är högre än tia bland de artister jag vill se (den hamnar på 10e för att jag egentligen bara tänkte ha festivalspelningar men kan inte lämna denna utanför) är The Tallest Man on Earth.
The Tallest Man on Earth är artistnamnet för en 27årig singer/songwriter från Leksand vid namn Kristian Matsson. Hans säregna röst och fantastiska gitarrmelodier är underbara och för åtminstone mina tankar till tidiga Bob Dylan. Hittills har han kommit med två LP:s, Shallow Graves från 2008 och årets The Wild Hunt, och har vuxit på den internationella scenen där han har turnerat med bl a Bon Iver medan han här på hemmaplan fortfarande är tämligen anonym. Det kanske blir ändring på det i och med spelningen i Göteborg som jag förväntar mig kommer ge mig en och annan rysning av välbehag.

Största skälet till förväntningarna:



Myspace