Way Out West 2010 del 3
Senaste tiden har gått åt till att flytta, börja skolan och framförallt vara utan dator därav den enormt bristfälliga uppdateringen. Men det ska det bli ändring på och jag börjar med att avsluta WOW-triologin med lördagen den 14:es bravader:
The Drums
Bronsplatsen på min pre-wow-countdown innehölls av den extremt popiga kvartetten The Drums. Och killarna från New York levde verkligen upp till förväntningarna. The Drums öppnade lördagens festivalande vilket innebar att konserten började redan kl 13.30 och att man borde vara ganska seg vid den tiden. Men när det började närma sig så tog förväntningarna över och när dom äntrade scenen och började spela sin dansanta pop så var det helt omöjligt att stå still. När dessutom den till synes i början så blyge gitarristen tar fram en tamburin på andra och bästa låten, My Best Friend, och går helt bananas så kan man inte bli annat än helt lyrisk. Sångaren Jonathan Pierces scennärvaro och coolhet var det inget fel på heller. Sen att låtmaterialet är helt fantastiskt gör detta till en av Way Out Wests höjdpunkter. Och ett band som bugar efter varje spelad låt är ett band jag älskar!
4,5/5
Mumford & Sons
Efter att The Drums var klar med sitt så var det dags att kolla in tvåan på min countdown och, tja, Londongruppen gjorde väl sitt jobb. Sen bör tilläggas att "göra sitt jobb" för Mumford & Sons innebär att gör en sick-epic-blow-your-mind-spelning. Med andra ord så var det väldigt bra. Detta är tredje gången jag ser Mumford och jämfört med dom två tidigare tillfällena så bleknar spelningen i Slottsskogen lite grann faktiskt. Tre stora orsaker:
1. Mumford ska helst ses på en intim scen jag tycker inte riktigt dom passar för en stor festivalscen.
2. Spelningen var för tidig, Mumford vill man se på kvällen inte klockan 15
3. Speltiden var alldeles för kort, tidiga spelningar på festivaler brukar ju innebära kortare spelningar. Mumford höll inte ens på i 45 minuter tror jag.
Alla tre orsaker är ju dock inget Mumford kan göra nånting åt och det verkade inte spela dom någon roll heller. Dom bjöd på sin vanliga ofattbara spelglädje och Roll Away Your Stone är alltid helt fantastisk live!
4,5/5
Håkan Hellström
Lördagen var ganska tom på spelningar jag verkligen ville se så det blev en ganska lång paus mellan Mumford och festivalens klimax, och femma på min lista, hemmasonen Håkan Hellström. I stort sett alla som var på festivalområdet stod framför Flamingoscenen och inväntade tonerna till Känn ingen sorg för mig Göteborg, första spåret på skivan med samma namn som han under denna spelning skulle spela från start till mål. Stämningen som infann sig från att Håkan med band kom upp på scenen iförda sina gamla sjömanskostymer till att det enda extranumret, en specialskriven låt för detta tillfälle, var helt magisk och det var lätt att se att Håkan själv var tagen av den enorma respons han fick. Låtarna då? Första skivan är ju riktigt bra dock tycker jag att den tappar lite efter den inledande trion (Känn ingen sorg, Vän med en bil och Ramlar) så var också fallet under wow-spelningen. Den explosion och eufori som dessa tre låtar skapade var kanske festivalens höjdpunkt och det är ju såklart svårt att bibehålla den känslan hela vägen. Men en magisk, speciell, klassisk spelning var det som jag är väldigt nöjd att jag fick vara med om.
4,5/5
Laura Marling
Efter urladdningen med Håkan så var det svårt att ladda om, det fanns intresse men inte ork för Broken Bells. Istället drogs det till samma ställe där helgen började; Annedalskyrkan denna gång med Laura Marling på scenen. Det var en väldigt fin spelning men tyvär var jag väldigt trött så det var lite svårt att ha full fokus på och kunna uppskatta Lauras stämningsfulla sång. Men det var en värdig avslutning på en underbar helg och nu är det bara att vänta till Way Out West 2011 och se hur detta års upplaga ska toppas.
3/5
The Drums
Bronsplatsen på min pre-wow-countdown innehölls av den extremt popiga kvartetten The Drums. Och killarna från New York levde verkligen upp till förväntningarna. The Drums öppnade lördagens festivalande vilket innebar att konserten började redan kl 13.30 och att man borde vara ganska seg vid den tiden. Men när det började närma sig så tog förväntningarna över och när dom äntrade scenen och började spela sin dansanta pop så var det helt omöjligt att stå still. När dessutom den till synes i början så blyge gitarristen tar fram en tamburin på andra och bästa låten, My Best Friend, och går helt bananas så kan man inte bli annat än helt lyrisk. Sångaren Jonathan Pierces scennärvaro och coolhet var det inget fel på heller. Sen att låtmaterialet är helt fantastiskt gör detta till en av Way Out Wests höjdpunkter. Och ett band som bugar efter varje spelad låt är ett band jag älskar!
4,5/5
Mumford & Sons
Efter att The Drums var klar med sitt så var det dags att kolla in tvåan på min countdown och, tja, Londongruppen gjorde väl sitt jobb. Sen bör tilläggas att "göra sitt jobb" för Mumford & Sons innebär att gör en sick-epic-blow-your-mind-spelning. Med andra ord så var det väldigt bra. Detta är tredje gången jag ser Mumford och jämfört med dom två tidigare tillfällena så bleknar spelningen i Slottsskogen lite grann faktiskt. Tre stora orsaker:
1. Mumford ska helst ses på en intim scen jag tycker inte riktigt dom passar för en stor festivalscen.
2. Spelningen var för tidig, Mumford vill man se på kvällen inte klockan 15
3. Speltiden var alldeles för kort, tidiga spelningar på festivaler brukar ju innebära kortare spelningar. Mumford höll inte ens på i 45 minuter tror jag.
Alla tre orsaker är ju dock inget Mumford kan göra nånting åt och det verkade inte spela dom någon roll heller. Dom bjöd på sin vanliga ofattbara spelglädje och Roll Away Your Stone är alltid helt fantastisk live!
4,5/5
Håkan Hellström
Lördagen var ganska tom på spelningar jag verkligen ville se så det blev en ganska lång paus mellan Mumford och festivalens klimax, och femma på min lista, hemmasonen Håkan Hellström. I stort sett alla som var på festivalområdet stod framför Flamingoscenen och inväntade tonerna till Känn ingen sorg för mig Göteborg, första spåret på skivan med samma namn som han under denna spelning skulle spela från start till mål. Stämningen som infann sig från att Håkan med band kom upp på scenen iförda sina gamla sjömanskostymer till att det enda extranumret, en specialskriven låt för detta tillfälle, var helt magisk och det var lätt att se att Håkan själv var tagen av den enorma respons han fick. Låtarna då? Första skivan är ju riktigt bra dock tycker jag att den tappar lite efter den inledande trion (Känn ingen sorg, Vän med en bil och Ramlar) så var också fallet under wow-spelningen. Den explosion och eufori som dessa tre låtar skapade var kanske festivalens höjdpunkt och det är ju såklart svårt att bibehålla den känslan hela vägen. Men en magisk, speciell, klassisk spelning var det som jag är väldigt nöjd att jag fick vara med om.
4,5/5
Laura Marling
Efter urladdningen med Håkan så var det svårt att ladda om, det fanns intresse men inte ork för Broken Bells. Istället drogs det till samma ställe där helgen började; Annedalskyrkan denna gång med Laura Marling på scenen. Det var en väldigt fin spelning men tyvär var jag väldigt trött så det var lite svårt att ha full fokus på och kunna uppskatta Lauras stämningsfulla sång. Men det var en värdig avslutning på en underbar helg och nu är det bara att vänta till Way Out West 2011 och se hur detta års upplaga ska toppas.
3/5
Kommentarer
Trackback
