Disney Classics #52: Wreck-It Ralph
Mitt Disney Classics-maraton tog slut för ett bra tag sedan så det har hunnit komma två nya Disney Classics som jag kollat in nu och jag kände att det inte var mer än rätt att lägga upp en liten DC-recension på dessa as well! Först ut:
Wreck-It Ralph (2012)
Good guy: Wreck-It Ralph 2/5
Egentligen är ju Ralph ursprunlgigen en bad guy i arkadspelet Fix-It Felix Jr. men hans stora dröm är ju att egentligen vara en good guy och större delen av filmen är han ju faktiskt det. John C. Reilly gör rösten och gör det godkänt men inte exceptionellt. Sen är ju inte Ralph så exceptionell som karaktär heller. Hade hellre sett Donkey Kong i huvudrollen.
Bad guy: King Candy/Turbo 2/5
King Candy är inte så mycket bad guy förrän sista minuterna egentligen, då det också framkommer att han är en gammal galen 8-bit-karaktär från spelet Turbotastic. Att han blir muterad med rymd-insekterna i slutet känns lite märkligt och fånigt. Det bästa med karaktären är när hans tidigare karaktär säger "Turbotastic" när han spårat ur.
Love interest: Calhoun 2/5
Calhoun är den stridslystne sergeanten från Call of Duty-kopian "Hero's Duty". Hon väcker känslor hos Fix-It Felix när han med hjälp av henne ger sig av för att rädda den bortsprungne Ralph. Lite skoj att hon har programmerats med "the most tragic backstory ever". Annars är hon väl sådär.
Comic relief: Vanellope 1/5
Vet inte hur mycket comic relief hon är egentligen, snarare co-star, men tanken är väl att hon ska vara underhållande. Är hon det då? Nej. Bara irriterande. Sarah Silverman, som gör rösten, kan ju vara rolig då och då men hennes röst är just irriterande och när de pitchar upp hennes röst så den blir ännu gällare, samt inte ger henne några skämt att jobba med, då blir det bara trist.
Musical numbers: 1/5
Inte många nummer i denna film inte. Några specialskrivna låtar till eftertexterna samt några poplåtar som används i filmen. Lite skoj att Skrillex gjort musik till en sekvens. Lika skoj vet jag inte om det är att Rihannas låt Shut Up and Drive, en låt som enbart innehåller metaforer för sex, är så lämplig i en barnfilm.
Total: 2/5
Första halvtimmen av filmen är fyndig, rolig och smått fantastisk för mig som fan av tv-spel. Jag sitter med uppspärrade ögon och freezeframe:ar nästan varje bildruta för att leta referenser och figurer från kända tv-spel. Sista timmen och tio minuterna, efter att de kommit till Sugar Rush-landet, är däremot riktig tråkigt. Kanske inte så jättedåligt egentligen men med tanke på min fascination av inledningen så blir det bara segt. Jag hade ju velat sett att de spann vidare på storyn och temat i början, vad gör karaktärerna när arkadhallen stängt för dagen? Hade velat sett Ralph springa omkring i diverse kända spel för att försöka passa in. (Hade ju också helst sett att det var Donkey Kong och Mario (eller Jumpman som han hette i början) istället för nyskapade karaktärer.) Jag känner mig berövad på den filmen som jag känner utlovades i början. Besviken.
Inom kort: Frozen
Point-and-Click #4: The Walking Dead
Har varken läst serietidningen eller sett TV-serien men när ett peka-klicka-spel toppade Aftonbladets lista över 2012 års spel fick jag ju lova att testa:
Titel: The Walking Dead
År: 2012
Utvecklare: Telltale Games
Den förre universitetsprofessorn Lee Everett sitter i en polisbil på väg till fängelse efter att ha mördat sin frus älskare. Plötsligt kör polisbilen in i en person som irrat sig ut på motorvägen och därefter kraschar bilen in i skogen. Lee överlever men inte polisen. Eller? Polisen kommer tillbaka från de döda och han är långt ifrån den enda zombien i skogen. Lee lyckas komma undan och stöter på 8åriga Clementine som gömmer sig i sitt hus i väntan på att hennes föräldrar ska komma hem. Tillsammans försöker de överleva zombie-epidemin med hjälp av andra överlevande som de stöter på.
Story: 5/5
The Walking Dead har i grunden en bra story om en grupps kamp för överlevnad och konflikterna i gruppen men det som gör att det här blir en femma är att man som spelare styr ganska mycket hur storyn ska se ut. Dialogen, saker man gör och beslut man fattar bestämmer hur de andra karaktärerna ser på dig och beter sig i olika lägen. Hade önskat att man fick styra ännu mer men jag nöjer mig ändå hur mästerligt utformad story-berättandet är.
Huvudkaraktär: 4/5
Lee är en mycket intressant karaktär och just det att man spelar den som innan zombies börjar dyka upp var en fälld mördare och nu ska försöka vara good guy och ta hand om en liten tjej. Clementine är en väldigt bra motpol till Lee även om röstskådespelaren är lite jobbig stundtals.
Biroller: 4/5
The Walking Dead är fylld av färgstarka sekundära karaktärer. Vissa hänger inte med så länge men alla lyckas ändå göra intryck och man känner ganska snabbt för eller mot personerna som följer med på vägen.
Grafik: 2/5
Jag förstår att de försökt fått till någon slags serietidnings-look i spelet men jag tycker inte riktigt att den funkar. Det ser ofta ganska fult och även om det vägs upp av snygga animationer så får spelet grafikmässigt inte mer än godkänt.
Svårighetsgrad: 2/5
Ett lågt betyg här innebär alltså att det är ganska lätt spel, ingen större utmaning. Det enda svåra rent gameplay-mässigt är en del quick-time-events där man ska trycka på en zombie vid rätt tidpunkt så att man dödar den. Själva point-and-click-problemlösar-delen är oftast enkel eller väldigt enkel. Lite tråkigt. utmaningen i spelet ligger istället i svåra beslut man ställs inför i dialog och diverse prekära lägen.
Total: 5/5
Kan man gråta till ett dataspel? Telltale Games är kända för att ha tagit tillbaka point-and-click-genren via sina episodbaserade spel och The Walking Dead är även det uppbyggd som en serie i fem delar, och det är inget annat än en interaktiv TV-serie. En väldigt bra sådan med en stark story, bra dialog och starka karaktärer som man har väldigt lätt att bry sig om. Och det blir såklart ännu lättare att få en connection till de animerade personerna då man själv väljer vad som ska hända med dem, vilka man ska hjälpa, vilka man ska rädda och vilka man ska låta dö. Jag längtade redan under första episoden till jag kunde börja om från början och göra andra val. Rent spelmässigt är The Walking Dead kanske en 3:a på sin höjd, men som interaktiv berättelse är det fan Hysén-klass så slutbetyget blir trots allt full pott. Längtar redan till säsong 2.
Och ja, jag grät i slutet.
Point-and-Click #3: Broken Sword II: The Smoking Mirror
Titel: Broken Sword II: The Smoking Mirror
År: 1997
Utvecklare: Revolution Software
Ett halvår efter första spelet så besöker George och Nico en professor som kanske kan berätta något om en Maya-artefakt som Nico fått tag på. Professorn syns inte till och istället blir Nico kidnappad och George bunden i ett brinnande hus. Efter att båda klarat sig så leder denna incident till en resa till centralamerika och letandet efter ett mystiskt företag som ligger bakom kidnappningen och svaret på vad artefakten är till för.
Story: 3/5
Charles Cecil, som även gjorde första spelet, går här ifrån tempelherre-temat och det blir tyvärr inte riktigt lika bra. Det är återigen en för det mesta ganska spännande berättelse men den är inte riktigt lika fokuserad som sin föregångare.
Huvudkaraktär: 3/5
George Stobbart kör väl på i samma stil som i första spelet det som är nytt här är att Nico flyttats upp till huvudkaraktär också. Hon är ett bra komplement till George och deras samspel får en större roll i detta spel vilket är trevligt
Biroller: 2/5
Broken Sword 2 har betydligt färre starka karaktärer än vad första spelet har. Några kommer tillbaka och de är ganska trevliga men de flesta nya karaktärerna har potential att vara intressanta men lyckas aldrig riktigt slå igenom. Framförallt är detta spels skurk, Karzac, inte alls i närheten av Khan vilket är trist.
Grafik: 4/5
Ser mer eller mindre identiskt ut som ettan, lika vackert alltså. De nya sydamerikanska miljöerna är färgrika och vackra.
Svårighetsgrad: 3/5
Det var längesen jag spelade BS2 och det här var första gången jag spelade den ett år gamla remastrade versionen. Precis som första spelets nyutgåva så har det blivit lättare, att man kan dö har även här tagits bort (vad det verkar) och ett alldeles för svårt skogs-labyrint-pussel har förenklats (vilket iofs är bra). Kom inte ihåg alla pussel så jag fick faktiskt ta till det nya hintsystemet några gånger.
Total: 4/5
Broken Sword 2 är ju inte lika bra som ettan men om man inte ska jämföra utan se det som ett eget spel så kan det inte få något annat än en fyra i betyg. Gameplay-mässigt och grafik-mässigt så är det minst lika bra som första spelet men det faller lite på att storyn inte riktigt är så fokuserad och bra och att sidokaraktärerna inte är så minnesvärda. Riktigt spelvärd uppföljare är det i vilket fall som helst.
Next up: Inte bestämt om det blir 3:an (som inte är så bra), om jag ska ta itu med Monkey Island-serien eller om jag ska testa något nyare spel.
Point-and-Click #2: Broken Sword: The Shadow of the Templars
Ett klassiskt spel som jag har spelat många gånger. Det här blir andra gången jag spelar Director's Cut-versionen. En version som inte skiljer sig så mycket från originalet. Största skillnaden är att det lagts till några spelbara segment i början av spelet med Nicole, kul att hon får lite större plats men de delarna ger inte så jäkla mycket för helheten. Spelet jag pratar om är:
Titel: Broken Sword: The Shadow of the Templars
År: 1996
Utvecklare: Revolution Software
George Stobbart är på semester i Paris. Väl där på ett café blir han vittne till ett bombattentat där en prominent man blir mördad. Tillsammans med journalisten Nicole Collard, som dyker upp på brottsplatsen, dras George in i ett allt tätare mysterium som tar honom till olika platser i världen i jakten på mördaren.
Story: 4/5
Skriven av samme man som gjorde Beneath a Steel Sky. Här har han förfinat historieberättandet en hel del. Broken Sword har en väldigt bra, spännande och allmänbildande story. Tempelherraroden är alltid intressant och har en stor del i Broken Sword vilket gör spelet till lite av en (bättre) föregångare till Da Vinci-koden och National Treassure t ex. Hade gärna fått gå in ännu mer på karaktärernas bakgrund och dylikt dock.
Huvudkaraktär: 3/5
Amerikanske George Stobbart är en lite skarpare version av Foster från Beneath a Steel Sky. Fotfarande lite träig men betydligt charmigare. Kan störa mig lite på att han i grunden är en smart kille, kan latin och är rätt allmänbildad, men ibland blir han jättekorkad amerikan. Bra att han har brister men det får ju vara rimliga brister isf.
Biroller: 4/5
Finns många bra mindre roller i spelet. Nicole Collard, som nästan är en huvudkaraktär, funkar bra som sidekick. Arrogante André, som även blir lite av Georges rival, är ett kul inslag. Skurken Khan är läskig och mystisk. Och utöver det finns det en mängd andra färgstarka karaktärer som lyckas med att göra en impact trots att de bara är med en kort stund.
Grafik: 4/5
Miljöerna i Broken Sword är fantastiskt vackra. Väldigt snyggt hur de lyckats få till känslan i de vitt skilda platserna (Paris, Skottland, Syrien och Spanien). Karaktärerna kan se lite off ut ibland men detaljrikedomen i omgivningen väger upp det. Dave Gibbons har även här hjälpt till, eller inte i originalspelet men i Director's Cut vilket är den version jag spelat nu, han har tecknat några cutscenes och även närbilderna i dialogerna.
Svårighetsgrad: 3/5
Det är lite svårt att betygsätta ett spel av den här typen när jag kan i stort sett alla pusslen utantill (ändå tog det mig 9 timmar att spela igenom). Vill minnas att originalspelet var svårare än director's cut-versionen. Några pussel har gjorts lättare och man kan inte dö vilket var fallet i originalet. Kommer ihåg att det var frustrerande vid några ställen i spelet där man behövde handla snabbt för att komma på en lösning och undvika att bli skjuten. Svårighetsgraden på originalet var kanske en 4a men här blir det en 3a.
Totalt: 5/5
Broken Sword är en klassiker och ett av de absolut bästa i genren. Bra story och karaktärer, bra dialog, grymt röstskådespel, vacker grafik. Jag kan egentligen inte komma på några brister i spelet. Ok om man vill så kan man anmärka på lite halvtaskig animation på sina håll och ljudet på rösterna låter lite väl burkigt ibland men även om man letar efter fel så tar allt som är rätt med spelet över. Jag har säkert spelat Broken Sword 5-6 gånger och jag häpnas varje gång över hur bra det är. Ett måste för alla Point-and-click-fans!
Next up: Jag kör nog på med Broken Sword 2
Point-and-Click #1: Beneath a Steel Sky
Spelmaraton är inte varje dag man har men har på senaste tiden blivit jäkligt sugen på att spela massa gamla Point-and-click-äventyrsspel. Jag har alltid älskat den här typen av spel som hade sin storhetstid på mitten/senare delen av 90-talet har på senare år fått ett uppsving och börjar bli ganska populärt igen. Nu tänker jag spela igenom de flesta av de bästa spelen i genren, många har jag redan spelat men vissa är helt nya för mig, och göra en liten recension här i lite samma stil som jag gjorde med Disneyfilmerna. Först ut är ett spel jag aldrig spelat tidigare:
Titel: Beneath a Steel Sky
År: 1994
Utvecklare: Revolution Software
I ett framtida, dystopiskt Australien får vi följa Robert Foster som, när han var liten, överlevde en helikopterkrasch i ödemarken. Där blir han uppfostrad av en grupp lokala wastelanders för att sen som vuxen bli tillfångatagen av polisen och förd tillbaka till storstaden. Polishelikoptern kraschar ironiskt nog i staden och efter det utspelar sig Roberts flykt från lagen och jakt på sin egen identitet samt vem som ligger bakom det något suspekta datornätverket LINC.
Story: 3/5
I grunden är det en väldigt bra story men tyvärr så är spelet lite för kort och berättelsen hinner inte riktigt med i tempot. Den får aldrig riktigt utvecklas liksom. Spännande och engegerande är det dock men de hade gärna fått klämma in några speltimmar till och göra storyn ännu tätare och bättre.
Huvudkaraktär: 2/5
Robert Foster är ganska träig men ändå tillräckligt intressant för att bli en bra karaktär att spela. Några roliga repliker har han men annars ganska medelmåttig.
Biroller: 2/5
Samma som med hela storyn så känns nästan alla sekundära karaktärer väldigt outvecklade. Två karaktärer, Anita och Gallagher, som har väldigt stor betydelse för handlingen har väldigt lite screentime och går nästan obemärkt förbi förutom när de helt plötsligt blir jätteviktiga för storyn. Roberts sidekick Joey däremot är ganska skoj. Joey är ett kretskort som Robert kan sätta in i diverse robotar och det är rätt kul med Joeys sarkastiska kommentarer om de olika kroppar han får leva genom.
Grafik: 4/5
Det här är enda gången jag kommer säga "för sin tid så" om grafiken, det får vara underförstått framöver. För sin tid så är grafiken i spelet riktigt snyggt. Det har ju förmodligen mycket att göra med att Dave Gibbons (som tecknade Watchmen) är inblandad. Han har både tecknat de små serietidnings-segmenten i början och slutet av spelet samt alla bakgrunder i spelet.
Svårighetsgrad: 3/5
Beneath a Steel Sky är inte ett jättesvårt spel. Vid vissa tillfällen får man gnugga geniknölarna lite extra och då och då måste man ägna sig åt lite frustrerande pixelletande (te x hitta ett litet nästan osynligt kort på marken eller ett litet hål för en glödlampa) men relativt lätta pussel faktiskt och det tog inte jättemånga timmar att klara ut spelet.
Total: 3/5
Många klassar detta spel som en klassiker inom genren och jag kan väl förstå det. Finns egentligen inte mycket att klaga på mer än att det är lite för kort och att handlingen känns lite rushed. Sen kunde jag störa mig på hör karaktären rörde sig och att han ofta krockade inte kunde ta sig fram för att någon står lite i vägen plus att det kunde bli lite enerverande att behöva vänta på Joey ibland. Utöver det är det ett ypperligt peka-klicka-spel på alla sätt och vis.
Next up: (Förmodligen) Broken Sword: The Shadow of the Templars
Top 10: Schack på film
Efter lite snack om en viss film som kommer finnas med på denna lista så fick jag för mig att göra en lista på 10 mina favoritschackpartier som visats på film:
10. The Thing: Kurt Russell vs. Chess Wizard
En film jag faktiskt inte sett utan hittade detta klipp under min research. Man älskar ju den jätte-80taliga datorn och Kurt Russells dålig-förlorare-reaktion.
9. The Black Cat: Boris Karloff vs. Bela Lugosi
Ännu en film jag inte sett men hur skulle jag inte kunna inkludera ett schackparti med dessa två herrar?!
8. X-men: Patrick "Xavier" Stewart vs. Ian "Magneto" McKellen
Lite samma sak här; om Stewart och McKellen spelar schack på film så måste det vara med på denna lista. Fun fact om scenen: När den skulle spelas in kom det fram att ingen av skådespelarna hade någon aning om hur man spelade schack så en kanadensisk mästare fick hämtas in för att lära dem grunderna.
7. Blazing Saddles: Cleavon "Bart" Little vs. Gene "Waco the Kid" Wilder
Sheriff Bart frågar sin nya fånge/vän vad han helst skulle vilja göra, "Play chess...screw...", "Let's play chess!"
Fann inget klipp på när de spelar schack så får bli detta istället.
6. Blade Runner: William "Tyrell" Sanderson vs. Joe "Sebastian" Turkel feat. Rutger "Roy" Hauer
Väldigt längesedan jag såg Blade Runner så kommer inte riktigt ihåg vad som ligger bakom schackspelandet men det här är en bra scen iaf. Partiet härmar "The Immortal Game" som spelades 1851 mellan Adolf Anderssen och Lionel Kieseritzky.
5. Flåklypa Grand Prix: Ben Redic Fy Fazan vs. Emanuel Desperados
Denna norska dockfilm var en av mina absoluta favoritfilmer när jag var liten och den håller än idag! I filmen så spelar oljeshejken Fy Fazan schack med sin chaufför/livvakt/gorilla Desperados och yttrar i denna scen det klassiska citatet "Succé för min spanska öppning". Alla borde kolla upp denna film!
4. Harry Potter and the Philosophers Stone: Ron feat. Harry & Hermione vs. Hogwarts
Är inte stormförtjust i de första två HP-filmerna men schackscenen i ettan är, om än lite rörig, riktigt cool!
3. Star Wars: Chewbacca vs. R2-D2
Ok, tekniskt sett så är det här inte schack men det verkar ju vara The galaxy far far away's motsvarighet till schack iaf och det räcker för mig.
2. Det Sjunde Inseglet: Max "Antonius Block" von Sydow vs. Bengt "Döden" Ekerot
Så kommer då den självklara filmen men det vore ju kriminellt att inte ha med denna helt fantastiska film när man snackar schack och film.
1. 2001: A Space Odyssey: Dr Frank Poole vs. HAL 9000
Vi avslutar där vi börjar, man vs machine. Bara att tänka tanken att utmana HAL i schack visar vem som är smartast av de båda spelarna. Frank (spelad av Gary Lockwood) ska dock ha heder som tar förlusten på ett så bra sätt, vilken normal människa som helst hade ju gått bärsärk om man möttes av den där rösten som säger "Thank you for an enjoyable game" efter att ha blivit utklassad.
Disney Classics #51: Winnie the Pooh
Sist men inte minst:
Winnie the Pooh (2011)
Good guy: Winnie the Pooh 3/5
Om Pooh var ett egoistiskt svin i förra filmen så är han här bara ett egoistiskt pucko. Inte lika egoistisk är han heller hela tiden men han är däremot minst lika lätt att tycka om. Mysig som alltid är han den där björnen.
Bad guy: The Backson 2/5
The Backson finns ju inte egentligen (eller?) utan är bara en felläsning av Christopher Robins meddelande "Back soon". Men djuren hjälps åt att måla upp ett elakt monster och försöker fånga honom för att få tillbaka Christopher som de tror har kidnappats av Backson.
Love interest: Christopher Robin 2/5
Ägaren till historiens alla djur har gått från bad guy till love interest för alla karaktärer gillar ju honom och gör allt de kan för att rädda honom när han försvunnit. Den nya rösten är dessutom mycket bättre, även om det är en ganska irriterande brittisk barnröst så passar det så mycket bättre att han låter barnsligare än i tidigare versioner.
Comic relief: Tigger 2/5
På 70-talet hade han en egen del i filmen men här tar han mindre plats. Han är lite smårolig, kanske framförallt när han försker få Eeyore att bli Tigger 2
Musical numbers: 3/5
En hel del rätt mysiga låtar som passar bra in i den mysiga stämningen i Hundred Acre Woods. Och Zooey Deschanel sjunger tre låtar vilket så klart är awesome!
Total: 4/5
På vissa sätt kan den här knappt timmeslånga filmen ses som en bagatell men den är så jäkla charmig och mysig och jag kan inte annat än att bara må bra när jag ser den. Storyn, som i grunden bara går ut på att Pooh är hungrig, är inte jättestark men det gör inte så mycket när filmen är så vacker, skojig och som varm som den här är. Winnie the Pooh är en film man blir glad av helt enkelt.
Next up: Nä nu är det slut. Åtminstone tills Wreck-it Ralph kommer senare i år. Det är för övrigt en film jag ser fram emot, den handlar om en bad guy från ett gammalt arkadspel som drömmer om att en gång få vara hjälte i ett tv-spel. Men just nu finns det som sagt inga fler Disney Classics. Vad ska man ta sig an för filmtittarprojekt härnäst tro? Förslag?
Top 10: Sommaralbum
Innan sommarvärmen försvinner så tänkte jag lista mina tio somrigaste album. Jävligt svårdefinerad lista, vad gör ett album somrigt liksom? Kan kanske tyckas lite oklart varför jag plockat just de tio skivor som är på listan men det kan bero på skivans sound, låtar, känsla, omslag, något minner jag har, all of the above eller none of the above. Hur som helst så är detta de tio somrigaste albumen enligt mig.
10. The Beach Boys - Pet Sounds (1966)
Beach Boys är ju jäkligt somriga. Punkt. Pet Sounds är kanske inte deras somrigaste album, inte lika mycket surftema som tidigare skivor, men det är deras bästa och det räcker med 7 sekunder av första låten, Wouldn't It Be Nice, för att man ska få den rätta sommarkänslan.
9. Beach House - Teen Dream (2010)
Ett Beach-band igen men, nej det är inget genomgående tema på listan. Dreampopduons tredje album gör det lätt att drömma sig bort till en äng eller dylikt under en molnlös himmel.
8. Friendly Fires - Pala (2011)
Fjolåret bjöd på mycket somrig musik. Friendly Fires andra album var ett av albumen som bidrog med det. Hela skivan har ett somrigt skimmer över sig men det är nog Hawaiian Air som är Piggelinen i kylväskan, vindstillheten på badmintonplanen eller annan valfri dålig sommarmetafor.
7. Foster the People - Torches (2011)
Torches var ett annat album som representerade sommaren 2011. Pumped Up Kicks kom redan hösten 2010 men det känns som det blev en motsats till sommarplåga under det nästkommande året. Men faktum är att nästan alla låtar på skivan osar pollen och myggbett.
Håkan H känns mest höst för mig i vanliga fall men Det är så jag säger det är väldigt mycket sommar i min värld. Kanske är det linnena Håkan och den andra grabben har på omslaget. Kanske är det den jättesomriga videon till Kom igen Lena! Eller så är det för alla brasilianska influenser som låtarna har. Sommar är det iaf som sagt.
5. The Go! Team - Rolling Blackouts (2011)
Den tredje och bästa och somrigaste plattan från 2011 stod The Go! Team för. Jag känner för att ta på mig ett par coola solglasögon (som jag inte har) och dra iväg på longboarden (som jag inte eller har) med t ex Secretary Song i hörlurarna (som jag faktiskt har!)
Det var när en remix på Summertime Clothes spelades på jobbet (vilket är helt sjukt oväntat) som jag egentligen kom på att jag skulle göra denna lista. Den är väldigt somrig liksom hela denna fantastiska skiva!
De fina Islänningarna är likt Hellström egentligen ganska höstiga i mitt tycke men det något lekfullare, men samtidigt lika fina, albumet som jag inte orkar skriva titeln på igen har en mycket stark sommarkänsla. Detta ter sig framförallt i Inní mér syngur vitleysingur och den makalösa Festival som också för tankarna till den fantastiska blandning av konfettiregn och sommarregn under deras spelning på Way Out West 2008.
2. Vampire Weekend - Vampire Weekend (2009)
Den glada popen med de afrikanska rytmerna från New Yorkbandet Vampire Weekend gör att man helt instinktivt går och marinerar en köttbit och samtidigt börjar slipa surfbrädan. Det räcker egentligen att lyssna på de inledande sekunderna på alla låtar för att man ska vilja gå och damma av krocketklubborna.
1. Queens of the Stone Age - Rated R (2000)
Öppningsspåret heter Feel Good Hit of the Summer och är inte helt ologiskt lite av ett sommaranthem för min del. Skivan handlar mest om knark, inte minst nyss nämnda låt, men för min del för den mest tankarna till härligt sommarhäng. En öl, en park, en grill och Auto Pilot. Det är sommar för min del.
Vilka är era bästa sommaralbum/låtar?
Disney Classics #50: Tangled
Tangled (2010)
Good guy: Rapunzel 2/5
En tjej med jättelångt hår som har superkrafter, låter väl spexigt. Jo, nja, nä eller hon är väl okej. Dock känns hon väldigt ung vilket är lite disturbing då det hela romansen i filmen därmed luktar barnarov.
Bad guy: Gothel 2/5
Trots att filmen kryllar av skurkar så är det en gammal tant som är the bad guy. Hon t o m kallar sig själv för bad guy. Gothel har kidnappat Rapunzel och håller henne inlåst i ett torn för att utnyttja krafterna i hennes hår för att hålla sig ung. Hon är elak men mest är hon en svag version av Lady Tremain från Askungen.
Love interest: Flynn Rider 3/5
Flynn Rider är en ökänd skurk men egentligen heter han Eugene Fitzherbert och är innerst inne en hygglig kille. Den karaktärsförvandlingen har man ju sett ett antal gånger men Flynn är rätt rolig och charmig och jag tror jag tycker han är bra.
Comic relief: Maximus 2/5
Det finns nästan alltid en halvrolig karaktär som inte pratar i Disneyfilmer så även här i form av Rapunzels kameleont-husdjur. Den största comic relief-en i filmen är dock hästen Maximus som inte heller har några repliker men däremot beter sig väldigt mycket som en människa. Han är lite smårolig ibland men inte så ofta, tur att det finns andra humorinslag som väger upp.
Musical numbers: 3/5
Kändes som det var väldigt många sångnummer i denna film, de flesta var tyvärr ganska intetsägande. Plus till I've Got a Dream, en rolig låt som Rapunzel sjunger med alla tjuvar som fick mig att tänka på Camelot-låten från Monty Python and the Holy Grail. Extra minus till kanske det konstigaste låt-montage jag sett då Rapunzel kommer till staden för första gången.
Total: 3/5
Var ganska tveksam både innan och i början av filmen. Dels kändes den lite mesig och dels var jag inte helt förtjust i utseendet på filmen. Efterhand tyckte jag dock bättre och bättre om den. Även om jag inte gillar hur den ser ut så blev jag väldigt imponerad över själva animeringen. Alla karaktärer var väl inte superbra men ingen är dålig och storyn är helt ok. Men framförallt fann jag filmen underhållande. Till skillnad från Princess and the Frog, som inte bjöd på några skratt, så hade denna en hel del bra inslag av humor att bjuda på. T o m Disneys sedvanliga förutsägbarheter misslyckades med att få mig att ogilla denna film.
Next up: Winnie the Pooh
Disney Classics #49: The Princess and the Frog
The Princess and the Frog (2009)
Good guy: Tiana 2/5
Helt ok karaktär egentligen väl men Tiana besitter väl, som nästan alla andra huvudkaraktärer i Disneys historia, the main character curse. Känns som hon inte tillför så mycket mer än att vara just storyns huvudkaraktär.
Bad guy: Dr Facilier a.k.a. The Shadow Man 4/5
Filmens behållning. När jag tänker efter så är en fyra kanske lite för högt betyg men The Shadow Man är värd den marginalen till övriga betyg i den här genomgången. Den mystiske voodoo-mannen, vars skugga nästan är en ännu större skurk, är rätt creepy och har en riktigt bra bad-guy-låt. Mycket bra voicad av duktige Keith David
Love interest: Prince Naveen 2/5
Snudd på en trea till Prinsen som voodoofieras till ett liv som groda. Jag tycker att den bortskämda men inte längre rika prinsen är ganska charmig men betyget dras ner när de snabbt ska försöka väcka sympatier för honom genom att dra upp nån jag-fick-allt-fixat-för-mig-men-det-är-ändå-synd-om-mig-dravel.
Comic relief: Louis & Ray 2/5
Varken Louis, den trumpetande alligatorn, eller eldflugan Ray bjuder inte på många skratt, inget om du frågar mig, i denna film även om detta är meningen med dessa karaktärer. Rays öde i filmen var nog också det sämsta med filmen.
Musical numbers: 3/5
Randy Newman står bakom låtarna i denna film och säga vad man vill om honom men så länge man slipper höra honom sjunga så är han faktiskt en duktig tecknad-film-låtskrivare. En hel del catchy New Orleans-influerade låtar där Shadow Mans nummer sticker ut som den bästa låten.
Total: 2/5
Jag hade lite förhoppningar på denna film faktiskt, hade hört att den skulle vara bra med gammaldags Disney-känsla. Visst filmen går tillbaka till old fashioned animering efter tre datoranimerade filmer och det är ju förvisso trevligt men filmen i sig, not so good. I stort sett allt i filmen känns gjort, den är förutsägbar till den grad att t o m det oförutsägbara blir förutsägbart, humorn lyser med sin frånvaro, storyn och dess sensmoral känns stundtals trivial och stundtals diffus och karaktärerna är med några få undantag ganska tråkiga. Fram till sista kvarten kände jag att detta var en axelryckning till film sen tog den en vändning mot det ännu sämre och de sista minuterna var näst intill outhärdliga.
The Princess and the Frog är trots allt inte en dålig film egentligen men jag hade hoppats på betydligt mer än så här.
Next up: Tangled
Disney Classics #48: Bolt
Bolt (2008)
Good guy: Bolt 3/5
Bolt är, precis som Truman i The Truman Show, ovetande om att han är stjärnan i en TV-serie och tror således att han har de superkrafter han har i serien även på riktigt. Bolt är en trevlig karaktär framförallt när det börjar gå upp för honom att han bara är en vanligt hund och ska börja försöka bete sig som en sådan.
Bad guy: Hollywood 2/5
Förutom den elaka karaktären som finns i tv-serien i filmen så är det nog Hollywood som är närmast att vara bad guy. Produktionsbolaget bakom tv-serien är elaka genom att göra allt för att Bolt inte ska fatta att allt är fake. Men framförallt är det Pennys agent som är svinig då han försöker exploatera henne på alla möjliga sätt.
Love interest: Penny 2/5
Penny är Bolts motspelare och matte i tv-serien men det starka bandet dem emellan är genuint från båda parter så det är fint när de båda äntligen återförenas även om inte Penny är en särskilt rolig karaktär.
Comic relief: Rhino 2/5
En hamster som rullar omkring i en boll och är ett stort fan av superhunden Bolt borde kunna vara en rolig sidekick men är dessvärre inte det.
Musical numbers: 2/5
Var det några låtar i den här filmen? Jo det var det väl men de gjorde varken från eller till, som vanligt i de senaste filmerna. Dags att hyra in Phil Collins snart igen?
Total: 3/5
Efter en smått awesome inledande actionsekvens så är filmen ganska trevande men den tar sig efterhand och blir riktigt hygglig efter att Bolt inser att han inte är någon superhund. Även om filmen till viss del känns som en blandning av typ alla Pixars filmer så gillar jag idén och den utförs på ett helt ok sätt, hade gärna sett lite mer/bättre komiska inslag dock.
Next up: The Princess and the Frog
Disney Classics #47: Meet the Robinsons
Meet the Robinsons (2007)
Good guy: Lewis 3/5
För att vara en barnkaraktär voicad av ett barn i en Disneyfilm så är huvudkaraktären i denna film helt ok. Det supersmarta, föräldralösa barnets historia om hur han letar en familj är ganska fin.
Bad guy: Bowler Hat Guy 4/5
Ett av de bästa bad guy-utseendena någonsin, så over the top. Hans blandning av att vara riktigt elak och samtidigt riktigt silly är väldigt underhållande.
Love interest: Franny 2/5
Mr Robinsons fru och mamma till Lewis nyfunna vän Wilbur är en godhjärtad figur som dessutom lyckats dresserat ett gäng grodor till att bli ett fullfjädrat big band.
Comic relief: The Robinsons 3/5
Resten av familjen Robinson är också underhållande, för det mesta iaf. Roligast är nog tvillingarna Uncle Spike och Uncle Dimitri och även Adam West som Uncle Art. En kul detalj är också att Wilbur säger att hans pappa ser ut som Tom Selleck när Lewis frågar och att det sen är Tom Selleck som gör rösten när väl Mr Robinson gör entré i filmen.
Musical numbers: 2/5
Kommer inte ihåg någon låt från filmen även fast jag såg den alldeles nyss och det säger väl det mesta. Danny Elfman står för musiken i övrigt och det är ju bra.
Total: 3/5
Hade väldigt låga förväntningar på den här filmen och kan inte annat än säga att jag blev väldigt positivt överraskad. Storyn och filmen är väl inte så mycket mer än ok, visst det är som sagt en fin story men kanske inte så originell. Däremot gillar jag hur filmen ser ut, datoranimation funkar mycket bättre här än i Chicken Little och framtidsvisionen är färgsprackande och mysig. Men framförallt tycker jag att Meet the Robinsons är underhållande. Roliga karaktärer, roliga skämt, mycket är galet och löjligt men aldrig "barnsligt löjligt" utan "roligt löjligt". Disney kommer nästan upp i Pixars nivå här, t o m bättre än vissa Pixar-filmer kanske.
Next up: Bolt
Disney Classics #46: Chicken Little
Disney goes computer animation
Chicken Little (2005)
Good guy: Chicken Little 3/5
Den typiska missförstådda, ocoola nörden som söker approval från sin omgivning i allmänhet och sin far i synnerhet. Har setts förut såklart men jag vet inte om det är för att Zach Braff gör rösten men jag finner Chicken Little charmig på något sätt.
Bad guy: Foxy Loxy 1/5
Fick nästan läsa mig till att det var denna klasskamrat till Chicken som är bad guy i och med att det är hon som leder "mobbningen" mot honom i skolan men ärligt talat så märks det inte särskilt mycket i filmen så nä, det här är ingen höjdare till bad guy.
Love interest: Ugly Duckling 2/5
Abbagail Ducktail Mallard, kallad Ugly Duckling, är en av Chickens kompisar och de är båda hemligt kära i varandra. Hon är en rätt ok karaktär men gör inte så jättemycket väsen av sig.
Comic relief: Runt of the Litter 2/5
Den tjocka, discoälskande grisen är Chickens andra kompis och det roliga med honom är väl att han är tjock, ängslig och lite korkad. Ibland funkar det litegrann men oftast är han inte så jätterolig.
Musical numbers: 2/5
Mestadels består soundtracket av gamla låtar och visserligen är det schysst med REM i en Disneyfilm men i huvudsak är det onödiga covers på låtar.
Total: 2/5
Jag har lite svårt att bestämma mig vad jag egentligen tycker om Chicken Little. Den är ganska rolig men ändå inte. Den är rätt mysigt animerad men ändå inte. Den har charmiga karaktärer men ändå inte. Det är samma kille som ligger bakom Emperor's New Groove, som jag verkligen gillade, och det kan märkas en del i denna film också men det är några fler swing-and-a-miss bland skämten och popkulturreferenserna i Chicken Little. I slutändan så känner jag att det var en hyffsat bra film. Men ändå inte.
Next up: Meet the Robinsons
Disney Classics #45: Home on the Range
Home on the Range (2004)
Good guy: Maggie 1/5
Maggie är en ko som vunnit utställningar och vänder upp och ner på livet på rangen Patch of heaven. Maggie är också en irriterande och jobbig huvudkaraktär.
Bad guy: Alameda Slim 1/5
Även den stora skurken är rätt irriterande och jobbig. Till en början verkar han ganska bra som bad guy och inledningen till hans låt är ganska lovande. Sen börjar han joddla och allt är downhill därifrån. Hade hellre sett att Wesley och/eller Rico fått mer plats i filmen då dessa två har större skurkpotential.
Love interest: Mrs Calloway & Grace 1/5
Inte så mycket kärlek i denna film men de två nästan-huvudkaraktärerna är iaf älskade av hon som sköter farmen de bor på. De två korna är som det mesta med denna film inte på något sätt nyskapande och allmänt tråkiga.
Comic relief: Willie Brothers 1/5
Lite oklart egentligen vem som egentligen är comic relief i denna film, dels för att många tar sig an rollen och dels för att ingen lyckas. Ett skämt i filmen är rätt roligt dock och det står Alameda Slims hjälpredor, och tillika trillingarna, Willie Brothers för.
Musical numbers: 2/5
Några halvcatchiga låtar med countrytema men overall så är det inte mycket att hurra för.
Total: 1/5
Det känns verkligen som ingen inblandad i denna film ens försökte, verkar inte ligga någon ansträngning bakom Home on the Range. Storyn är gjord till döds, karaktärerna är för många och engagerar inte, animeringen är ful och känns halvfärdig, skämten är billiga och snudd på pinsamma. Sammanfattningsvis så är detta en av Disneys sämsta filmer, nudd på Dinosaur-klass faktiskt.
Next up: Chicken Little
Disney Classics #44: Brother Bear
Faktiskt den enda Disneyfilmen efter Mulan som jag hade sett tidigare.
Brother Bear (2003)
Good guy: Kenai 2/5
Börjar bli lite tröttsamt men detta är en typisk Disney-huvudkaraktär. Inte jättedålig men ingen man kommer skriva flera spaltmeter om. Den unga inuitens förvandling till björn kanske man kan tycka är intressant men jag finner den mest märklig.
Bad guy: Denahi 1/5
Kenais bror tror att björnar är ansvariga för både hans äldre och yngre bror och ger sig därför på jakt efter Kenai som han tror är den björn som dödade just Kenai. The plot thickens. Denahi får dock inte alls särskilt stort utrymme i filmen och egentligen är han ju inte en bad guy så därför är han en av de svagare disneyskurkarna.
Love interest: Koda 1/5
Broderlig kärlek uppstår mellan Kenai och björnungen Koda som ska hjälpa sin nyfunna vän att hitta ett berg. Jag tror man ska tycka Koda är en charmig unge men jag känner mer igen mig i den irritation som Kenai upplever när de två först träffas. Koda är väldigt jobbig helt enkelt.
Comic relief: Tuke & Rutt 2/5
De två kanadensiska älgarna som dyker upp då och då i filmen har några roliga moments men deras roll i filmen är lite för liten skämten är för få för att det ska bli högre poäng.
Musical numbers: 2/5
Phil Collins är tillbaka och han är lika Phil Collins-ig som alltid men även om låtarna inte är något vidare så kan jag inte säga annat att On My Way är lite catchig och att jag på något mystiskt sätt gillar den en aning.
Total: 2/5
Såg den här för typ åtta år sedan och har för mig att jag tyckte den var rätt ok. Nu när jag sett den en andra gång så känner jag mer att den är knappt ok. Känns som det finns en rätt bra story där någonstans men att manusförfattarna inte tyckte det var värt att utveckla och utnyttja den till fullo. I övrigt är filmen, karaktärerna, animationen, humorn något man glömmer ganska snabbt efter man sett filmen.
Next up: Home on the Range
